Vis kilden til Sagan om Sigurd Fåvnesbane

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sagan om Sigurd Fåvnesbane]] !! 
|-
|}


<center>Skrifter utgivna av modersmålslärarnas förening<br>'''<big>[[Sånger ur den äldre Eddan]]</big>'''


Översatta av Axel Åkerblom<br>1923


<big>'''Sagan om Sigurd Fåvnesbane'''</big>
</center>



Det fanns en gång en dvärg, Andvare, som i skepnad av en gädda höll till i en fiskrik fors. Till samma fors kom ofta Utter, Hreidmars son, för att fånga fisk. En dag satt denne i en utters skepnad på åbrädden och åt en lax, då åsarna Oden, Höne och Loke gingo där förbi. Loke slog ihjäl uttern med en sten, och skinnet drogs av djuret. På kvällen sökte åsarna härbärge hos Hreidmar, som dock med sina söner Fåvnes och Regins hjälp tog dem fast och krävde i bot för sin dödade son så mycket guld, att det icke blott fyllde skinnet, utan även alldeles höljde det utanpå.

Loke gick då till forsen och fångade med ett nät Andvare, som ägde en stor skatt av guld. För att bli fri måste dvärgen lämna från sig allt guldet, och då han icke en gång fick behålla den dyrbaraste ringen, Andvareringen, förbannade han alla, som skulle bli skattens ägare: två bröder och åtta furstar skulle den vålla ve. Skatten räckte till boten för Utter, men även Andvareringen måste offras för att till slut täcka ett morrhår. Loke upprepade härvid olycksspådomen. Hreidmar ville nu behålla skatten för sig, men den girige Fåvne mördade honom under sömnen. Fåvne vägrade sin broder Regin del i bytet, tog på sig en drakes hamn och skräckhjälm<sup>[1]</sup> och lade sig på Gnitaheden att vakta skatten. Regin tog tjänst som smed hos konung Hjälprek men tänkte på hämnd.

En ättling av Oden vid namn konung Vålsung hade tio söner och en dotter. Då han gjorde bröllop för denna, kom en enögd gubbe med en stor hatt nedtryckt över ansiktet in i salen<sup>[2]</sup>. Han stötte ett svärd ända till fästet in i stammen på det höga träd, som stod i salens mitt och växte ut genom taket, och lovade, att den, som kunde draga ut det, skulle få äga det och röna, att han aldrig burit bättre svärd. Därpå blev han borta. Endast Vålsungs äldste son, Sigmund, förmådde draga ut svärdet. Brudgummen blev mörk i hågen och bragte snart om livet Vålsung och alla hans söner utom Sigmund, som lyckades rädda sig.

Sigmund blev en väldig och frejdad konung. I hans sista strid kom en gammal enögd man i bred hatt och blå kappa emot honom och räckte fram sin lans, mot vilken Sigmunds goda svärd brast. Döende lämnade han svärdets bitar till sin maka såsom gåva till den son, som hon skulle föda. Denne son fick namnet Sigurd. Hans resliga växt, hans skönhet och hans klara, blixtrande ögon läto ana, att han skulle bli en hjälte utan like.

Sigurd lämnades som gosse till konung Hjälprek alt fostras. Tidigt valde han bland dennes hästar ut åt sig hästen Grane; en gammal enögd man rådde honom att taga just den. Sigurd var mycket tillsammans med Regin, den yrkes- och trollkunnige smeden. Denne eggade honom att döda draken Fåvne. Men för detta ändamål behövde Sigurd ett gott svärd. Regin smidde ett sådant, men då Sigurd sökte klyva städet därmed, brast det. Då fick Sigurd av modern bitarna av sin faders svärd. De smiddes samman av Regin, och med detta svärd kunde den unge hjälten klyva städet. Svärdet kallades Gram.

Prövad i många tappra dåd följde Sigurd en dag Regin till Gnitaheden. Hur han dödade draken och tog hämnd på Regin för hans trolösa planer, berättas i sången om Fåvnes och Regins död. Lastad med skatten rider Sigurd ut i världen och kommer till ett berg, där en upp mot himlen slående fladderlåga stänger vägen. Han rider genom elden och hittar en i pansar och hjälm klädd kvinna. Hon vaknar och säger sig vara en valkyrja, som blott av en man utan fruktan kunde lösas ur den förtrollning, varmed hon var bunden. De trolova sig med varandra, men Brynhild anar den ofärd, som väntar Sigurd, och söker hjälpa honom med goda råd. Hon får av honom Andvareringen, och han drager ut mot nya öden.

Till sist kom Sigurd på sin färd till konung Gjuke. Han knöt fostbrödralag med dennes söner, Gunnar och Hågne. Deras moder, som ville vinna honom till sin dotters man, gav honom en trolldryck, så att han glömde Brynhild och äktade hennes dotter Gudrun. I stället vände hon Gunnars håg till Brynhild, som nu åter omvärvt sig med fladderlågorna. Brynhild vill ej tillhöra någon annan än den ende hjälte, som kan rida genom elden. Men Gunnar är icke mannen att göra detta, icke ens när han får låna Grane. Då beder han Sigurd att byta skepnad med honom och vinna åt honom Brynhild. När Grane känner Sigurd på sin rygg, går han genom elden. Under Gunnars namn vinner Sigurd Brynhild men lägger på natten svärdet mellan sig och henne. Han får Andvareringen av henne, och sedan männen åter bytt skepnad, tillhör Brynhild Gunnar. Hon misstänker dock, att allt icke gått rätt till, och älskar i sitt hjärta Sigurd. Först när det är för sent, återfår Sigurd minnet av att han från början tillhört Brynhild, men han döljer sin sorg och söker finna sig till rätta med Gudrun. Han giver sin maka Andvareringen och varnar henne för att yppa, att han var den, som i Gunnars ställe trotsade elden.

En dag börjar den bittra och stridslystna Brynhild en träta med Gudrun om vilkendera som har den ypperste maken. Samtalet upphetsar de båda kvinnorna, och i sin harm yppar Gudrun, att det var hennes man, som utförde det stordåd, för vilket Brynhild prisar Gunnar. För att styrka sitt tal visar hon fram Andvareringen. Från den stunden traktar Brynhild blott efter att se Sigurd död och själv få dö. Vild av sorg manar hon Gunnar att taga sin väns liv. Maken rådgör med Hågne, men ingen av dem kan bryta sin fostbrödraed. Deras yngre broder Guttorm har däremot icke deltagit i fostbrödralaget, och han lovar utföra mordet. Det sker med svek, men Sigurd dödar med Gram lönnmördaren. Härom berättas i ett blott delvis bevarat kvad om Sigurd. Gudruns sorg vid makens bortgång skildras i en av de vackraste eddasångerna.

Hunnerkonungen Atle friar till Gudrun, men först då hennes moder med en trolldryck bragt henne glömska av sina förra öden, samtycker hon till giftermålet. Atle åtrår den stora skatten, som nu är i Gunnars och Hågnes ägo. Han bjuder svågrarna till sig. Gudrun varnar dem, men de komma till gästabudet och bli där fängslade. Gunnar åtspörjes, om han vill köpa sitt liv med Fåvnes skatt. Han svarar, att först vill han se Hågnes hjärta i sin hand. Då det lämnas honom, jublar han, att han nu ensam vet, var skatten gömts, och att ingen skall avlocka honom hemligheten. Guldet är sänkt i Renfloden:

<blockquote>
I välvande vattnet
<br>de välska ringar må lysa
<br>hellre än hamna
<br>på hunners armar.
</blockquote>

Gunnar kastas då levande i en ormgrop, där han med sin harpa tjusar ormarna, tills en faslig huggorm biter sönder hans bröst.

Vid arvsölet efter de döda hämnades Gudrun sina bröders död på sin make på det sättet, att hon gav honom hans och hennes små söners hjärtan till spis. På natten mördade hon den druckne maken och satte eld på huset, så att alla, som deltagit i mordet på hennes bröder, brunno inne.

Så hade Andvares spådom gått i uppfyllelse.

De tre här följande eddasångerna behandla episoder ur den nu förtalda sagan.


(Se jfr. [[Fåvnesmål (Fåvnes och Regins död)|Fåvnesmål]] och [[Brottstycke av ett Sigurdskväde]])


----


[1] Skräckhjälm: en hjälm prydd med ett skräckinjagande djurhuvud eller dylikt.
<br>[2] Den enögde gubben, som här och i det följande omtalas såsom ingripande i

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Den eldre Edda]]
[[Kategori:Axel Åkerblom]]