Vis kilden til Vad jag hört av mina föräldrar och andra gamla

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Vad jag hört av mina föräldrar och andra gamla]] !!  
|-
|}


[[Fil:En nomad och hans liv (G. Ekholm).jpg|thumb|400px|<center> Forsideillustration af Gideon Ekholm </center>]]
<center>
<br>'''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''<br><br>'''Anta Pirak'''<br>'''»En nomad och hans liv«'''<br>1937
<br><br><big><big>'''Vad jag hört av mina föräldrar <br>och andra gamla'''</big></big></center>


'''Den förra Länta'''<ref>Med anledning av den roll gubbarna Länta spela i dessa berättelser och i folktraditionen i övrigt bland lapparna i Jokkmokk, meddelas här nedan deras släktregister:<br>
1.	Amund Persson Länta i Sirkas lappby, född 1735, död 1782, gift med Magga Andersdotter, född 1742. Hon gifte sig 1783 andra gången med Pål Michælsson i Sirkas, född 1756, dödsåret ej angivet. Han är den, som i berättelsen kallas »Jåuffår» Amund Persson Länta efterlämnade vid sin död två söner:<br>
2.	Petter Amundsson Länta, »den förre Länta», född 1775, död i Aktse 1854. Han var kateket och ivrig förkämpe för kristen tro bland lapparna, »utrotade avgudaoffren och stötte omkull avgudarna». Gällde också för framstående medicinman. Hans broder, Nilsa Amundsson Länta, var född 1781 och död 1838. Han och hans ättlingar nämnas med öknamnet Slunta, ett namn, som påstås komma av ordet »glunt». Han blev nämligen vid sina besök i Norge kallad så. Hans ättlingar bo nu i Aktse.<br>
Petter Amundsson Länta hade i sitt äktenskap med Maja Larsdotter Rassa sonen:<br>
3.	Amul Persson Länta, född 1799, död 1869. Han är den, som i berättelserna kallas »den senare Länta». Han var liksom fadern en framstående medicinman. Särskilt skicklig var han att biträda vid förlossningar. Han var förresten en man, som gick ut med litet av varje (»åli kåpposik»). Gift andra gången med Asa Olofsdotter Parrak, född 1806, hade han bl. a. sönerna: Paulus Amulsson Länta, vilken dog som nybyggare i Aktse, och<br>
4.	Olof (Vuolla) Amulsson Länta, född 1838, nomad, död på lapska ålderdomshemmet i Jokkmokk 1924, en man, som troget bevarade gamla traditioner.<br></ref>

Nästan tre släktled ha gått sedan den tid, då uppenbar trolldom började försvinna bland de flesta Jokkmokkslapparna. Jag har hört att en lapp, vars namn var Länta, av helt hjärta och ivrigt hade mottagit undervisning i Guds ord, hatade all avgudadyrkan och stötte omkull avgudarna. Och han hatade alla dem, som övade trolldom och tillbådo avgudar.

När hans far dog, lämnade han änka och två söner efter sig. Den ena av dessa söner var den Länta, som vi nu berätta om, och den andra var den, som sedermera kallades Slunta. Änkan var ännu mycket ung och pojkarna i uppväxtåren. Denna änka gifte sig och flyttade till mannen, och pojkarna följde också med. Den hon gifte sig med, hette Jåuffår. Han var rik och därjämte tjuv. När Jåuffår slaktade stulna renar, hjälpte nog Slunta till, men Länta hjälpte inte till att slakta sådana. Mitt under slaktningen blev då Jåuffår förargad, tog en otömd renvåmm och sprang efter Länta för att hälla innehållet över honom. Jåuffår skall ha varit flyttlapp söder ut. Han dog. De båda sönerna vände då tillbaka, och deras mor torde väl också ha följt med tillbaka; hon hade antagligen inga barn med Jåuffår.

Läntas fiendskap mot trollkarlar framgår av följande lilla berättelse, som jag hört. Det var en lapsk trollkarl, som man kallade Unnatj.<ref>Om Unnatj se anm. 2.</ref> Flera lappar hade dödat en björn och spänt ut björnens skinn att torka. De förmådde då denna trollkarl att trolla vid björnens hud. Trollkarlen började verkligen jojka björnens låt och slå på huden med en liten käpp, för att männen skulle få flera björnar den hösten. Då kom Länta från kanten av vallen, hörde och såg, hur trollkarlen jojkade och trummade, och de andra stodo runt omkring. Han fick då inte tid att gå ända fram till dem, utan ropade med hög röst: »Har ni inte ännu slutat upp att bedriva trolldom? Det här är ju ett uppenbart djävulens verk.» Då trollkarlen hörde Länta tala och ropa så, flydde han sin väg och lämnade björnhuden och de där männen där.

Jag har hört, att Länta kunde läsa. Jag har förstått det därav, att hans sonson läspade. Han lärde då den där läspande pojken att stava efter bokens ord. Pojken ville inte riktigt tala ut, då han inte kunde uttala orden rätt. Gubben gav honom då fettbitar att äta, för att han skulle vara flitig att läsa och försöka uttala orden rent.



'''Om hur Länta blev vansinnig, men botades, och sedan blev en läkare för sjuka'''<ref>Den Länta, som här omtalas, är enligt änkan Brita Helena Länta i Aktse den senare Länta eller Amul Persson Länta. I traditionen skiljer man icke så noga på den förre och den senare Länta, beroende väl på att de båda voro delvis samtida — de dogo resp. 1854 och 1869 — och även hade många drag gemensamma.</ref>

Det var en präst, som hette Sjlunje<ref>»Sjlunje» är en lapsk förvrängning av namnet Ullenius. Johan Ullenius, född 1778, prästvigdes 1808. Efter en del förordnanden å andra orter blev han komminister i Kvikkjokk 1818, där han vistades till år 1827. Tillträdde tjänsten som kyrkoherde och v. skolmästare i Jokkmokk 1835. Han avled 1847. Ullenius beskrives som en sträng man, som noga höll på ordning och tukt.</ref>. Den prästen var från början begiven på starka drycker. Han bodde först i Kvikkjokk och sedan i Jokkmokk. Om honom berättas följande: En gång då Sjlunje var berusad, fick han se, att onda andar buro fram brännvin och bjödo honom att dricka. Han blev då rädd och blev omvänd. Strax därefter blev Länta vansinnig. Och byfolket måste ibland binda fast honom. Länta blev så stark, att han tog björnens styrka, och ibland, sade man, tog han vargens snabbhet; då kunde ingen människa hinna upp honom, när han sprang sin väg. Man skickade och lät hämta prästen från Kvickkjokk. I nordost från Aktse låg Läntas by. Prästen begav sig också i väg i sällskap med den, som skulle hämta honom. Ungefär en mil hade man ännu kvar till Läntas kåta, då prästen inte orkade gå längre. Bäraren sade då till prästen: »Vad har kommit åt pastorn, som inte orkar gå?» Då svarade prästen och sade, att onda andar hindrat honom, för att han inte skulle kunna komma till Länta. Och han sade till bäraren: »Tag av dig säcken, så att jag får ta på mig kappan!» Han tog så på sig kappan och kragen, och nu orkade han gå. På så sätt kom prästen verkligen fram till Läntas kåta.

Kåtafolket hade bundit Länta till händer och fötter. Prästen sade: »Släpp lös Länta!» Folket svarade då: »Om vi släpper lös honom, far han kanske med vargens snabbhet till skogs, och ingen hinner upp honom, eller tar han björnens styrka, och ingen rår på honom». Då sade prästen: »Släpp genast lös honom!» — Då Länta slapp lös, flydde han med vargens snabbhet till skogs. Prästen och folket stodo utanför och sågo på, när han sprang. Då Länta kom till kanten av kåtaplatsen, ropade prästen: »Guds ande, slå ned Länta!» Då föll Länta till marken och orkade inte röra ett finger. Prästen befallde, att man skulle bära Länta in i kåtan. Därpå skickade han allt folket bort till skogen med befallning att stanna där, till dess han ropade dem tillbaka; och han gömde sig för att se efter, om alla gått bort från kåtaplatsen. Då hade två kvinnor krupit nära intill kåtan för att lyssna; dem skickade han också bort. En kort stund därefter kallade han ihop kåtafolket. Då satt Länta inne i kåtan fullkomligt vid sina sinnen och frisk. Från den tiden blev Länta en gudfruktig man och en läkare för sjuka också. Han blev också ibland en hjälpare, när man blev rådlös med barnaföderskor.



'''Om hur Länta botade Snavva-gubbens hustru. – Jävviks hustru'''

Länta var en förmögen lapp. Då han blev gammal, började han se illa och slog sig ned i Aktse. Då hände det sig en gång, att han följde Snavva-gubben<ref>Snavva är ett nybygge mellan Tjåmotis och Aktse.</ref> till Andersmässhelgen i Jokkmokk. Snavva-gubben hade just gift sig, men hade ännu inga barn. De vände så tillbaka, och under återfärden togo de in i den östra gården på Björkholmen, Eks gård. Då blev Snavvas unga hustru plötsligt sjuk, så att hon måste jämra sig högljutt. Snavva sade då till Länta: »Var snäll och bota min hustru!» Länta sade: »Inte förmår jag bota henne, min son, jag är själv en svag människa.» Men Snavva upphörde inte att övertala honom. Slutligen gick Länta in på att bota henne. Han tog en kniv och en träbit i handen och sade till Snavva: »Då jag nu blåser på den sjuka, och du märker, att något kommer upp genom den sjukas skinn, så skall du inte säga något därom till mig, utan stöta i mig och visa mig det du ser.» — Och nu började Länta blåsa på den sjuka. Snavva blev då varse, att en loppa kom ut genom den sjukas skinn. Då glömde Snavva förmaningen och sade med hög röst till Länta: »Se, det kommer ut en loppa!» Just som han sagt detta, hoppade loppan bort. Då sade Länta: »Fy, vilken glömsk människa du är! Såg du, vart hon hoppade?» Snavva sade: »Ja, in i sängen där.» Då sade Länta: »Ja, då kommer en människa att dö i den sängen, då jag inte fick döda loppan.» Och så blev Snavvas hustru genast frisk. — Men bonden i den gården hade också nyss gift sig och kom strax efter Snavva hem från Jokkmokk. Hans hustru blev nu genast första natten sjuk och levde bara en liten tid därefter. Så dog hon. <ref>Händelsen har tydligen tilldragit sig år 1845, enligt följande anteckning i husförhörsboken: Hemmanstillträdaren Erik Larsson Ek, f. 1812, gift 1844. Hustru Johanna Jönsdotter Högling, 22 år 23 dagar, quiescat in pace. Död den 14:de Martii 1845 — svullnad i benen och låren, som gått uppåt kroppen.</ref>

Det var en lapp, som var gift med en barnlös kvinna, och lappens namn var Jåvvik.<ref>Jåvviks fullständiga namn var Jova Amma Andersson Kälatis, f. 1824, död 1871. Han var son till den nedan omtalade Anders Joviksson Kälatis och kallades till skillnad från fadern »Jåvvik-Jåvvå». Han var morbroder till Anta Pirak. Hans hustru, som blev botad enligt Läntas anvisning, hette Ristin Ammasdotter Kirtsa och levde ännu på 1890-talet.</ref> De skulle just flytta från vårstället till höglandet, då Jåvviks hustru blev sjuk till döds. Länta vistades redan den tiden i Aktse. Då skickade Jåvvik en person till Aktse för att hämta Länta. Men Länta brydde sig inte om att själv fara till den sjuka, utan underrättade sändebudet, hur de skulle göra med den sjuka, för att hon skulle bli frisk. Sändebudet mindes emellertid inte riktigt, hur Länta hade sagt, och därför blev den sjuka inte bättre. Då kände Länta om natten på sig, att den sjuka inte blivit bättre, och gick därför genast till henne. Då han kom dit, sade han, att han redan känt på sig, att sändebudet inte kunnat riktigt tala om, vad han sagt, och att hon därför inte blivit bättre. Nu gav Länta den sjuka medicin och sade till henne: »Om du hör, att en humla surrar så starkt på yttersidan av ditt täcke, att du måste alldeles vakna, så skall du bli bättre. Men om du inte hör det, så dör du.» Nå, en humla kom verkligen och väckte henne ur sömnen, och då hade hon redan blivit fullkomligt frisk.

Jåvviks by hade redan flyttat, och Jåvvik hade blivit ensam kvar tillika med hustrun, sedan raiden följt med byn. Då sade Länta: »En motgång till skall komma över din hustru, då ni nu far till höglandet.» Och han sade till mannen: »Då du på vägen upp kommer till ett ställe, där tre dalar öppna sig, skall din hustru åter bliva sjuk till döds, om du inte kommer ihåg att göra så, som jag underrättar dig.»

Då de kommo västerut, syntes tre dalgångar: Alkavagge, Kuopervagge och Ruotesvagge. Då greps hustrun åter av en häftig sjukdom, så att hon måste skrika högt. Då gjorde mannen så, som Länta hade undervisat honom. Och hustrun blev genast frisk. — Jåvviks hustru har berättat detta för mig.



'''Länta lär av en präst att tillreda läkemedel av örter'''

Jag har hört, att Länta hade lärt en präst, som han varit tillsammans med, att somliga örter innehålla läkemedel, andra inte. Och av dessa örter tillredde han läkemedel, med vilka han botade av olika slags sjukdomar angripna människor och en del yttre skador också.

En lapp hade fått utslag i huvudet, så att det flöt sårvätska och inte kunde läkas. Han for då till Länta och bad honom bota hans huvud. Länta förklarade sig villig att göra det. Med ett holkjärn gjorde han en urholkning i ett trästycke, så att urholkningen passade till mannens huvud som en mössa. Därpå gjorde han ett hål överst i »mössan», satte fast ett band i hålet, beströk innersidan av den urholkade mössan rikligt med tunnaste grankåda, befallde mannen att gå upp på laven, band mössan fast i ett träd på lagom avstånd, så att han kunde sätta den urholkade kådiga mössan på mannens såriga huvud, tryckte mössan tätt åt på huvudet, för att den skulle fastna riktigt, och befallde mannen: »Hoppa nu ned från laven!» Mannen hoppade. Hela sårskorpan och en del hår blev kvar i mössan, och mannens huvud blev alldeles bart ända in till benet. Så tog Länta sina örtmedikamenter, smorde mannens huvud och helade det. Och den mannens huvud blev bra. Men håret växte inte igen på alla ställen.

Länta tillredde också medicin ur stenar. Han lade en sten i kokande vatten. Den sten, som fräste, när den kom i kokande vatten, gav medicin. Detta vatten var då läkemedel. Han torde väl av fräsandet ha vetat, vilken sten som innehöll läkemedel.



'''Länta hjälper en, som lovat sig ät den onde'''

Det var en lapp, som hade lovat sig åt den onde, eller var vad man kallade en »illo-jatok».<ref>Nomaden Anders Joviksson, Kälatis, född 1789, död i dec. månad 1843, med  följande anteckning om hans död: »Blef funnen död i skogen, utan handa åverkan.» Om honom berättas också: »Sedan Jåvvik sluppit ifrån den onde, som gjorde honom rik, blevo sedermera alla hans barn fattiga.»</ref> Han hade som ung kommit överens med den onde, att om denne ville hjälpa honom till vad han önskade — han ville bli rik; detta var åtminstone ett av hans önskemål, som jag minns — så skulle den onde få ta honom, när han kom över medelåldern. Nå, tiden kom. Och den onde kom verkligen för att ta honom. Han kom i en människas skepnad. Den onde kom nämligen, berättade man alltid, i gestalten av en herre med fina kläder. Nu hade han alltså på detta sätt kommit för att hämta honom. Då bad mannen den onde att låta honom leva ännu en tid och giva honom längre frist. Den onde gav honom då verkligen lov att leva till tredje årets sista dag. Och han sade: »Då kommer jag säkert och hämtar dig.» — När nu denna frist hade gått, begav sig lappen dagen före på flykt till Länta; det var ingen annan råd. Den förre, gamla Länta var ju känd som en, som kunde taga emot onda andar. Lappen kom nu till gubben. Som han öppnade dörren och kom in, sade Länta till honom: »Vad har kommit åt dig? I natt kom en häst tungt gående hit till mig, och säkerligen var han ett spöke, som går före dig.» Det var nämligen inte förut känt för människor, att lappen hade lovat sig åt den onde. Han bad nu gubben att hjälpa sig mot den onde; han sade: »Det är i morgon han kommer och hämtar mig. Dagen är fullkomligt säkert bestämd.» Länta var mycket riktigt villig att hjälpa honom mot den onde. Han började också läsa böner. Men han förmodade: »Den onde kommer nog inte till honom på dagen. Han kommer nog hellre i natt eller nästa natt.» Därpå lät han lappen lägga sig att sova. Själv lade han sig inte att sova den natten, utan bad och tittade på lappen, medan denne sov, för att se efter, var den onde började. Han antog, att den onde tänkte börja i hemlighet någonstädes på lappens kropp. Så bad och tittade han den natten. Mycket riktigt, han märker till slut, att lappens hals håller på att svälla. Han till att smörja halsen med detsamma. Och nu var det ju klart, att den onde redan kommit. Men han måste åter fly sin väg. Och svullnaden på mannens hals lade sig. Följande natt måste Länta åter vaka på samma sätt och se efter, om han kom igen. — Så hade nu lappen undkommit den onde. Länta hade sagt: »Han kommer nog inte mer öppet för att hämta dig.»



'''Den senare Länta manar fram den döda Botilds skugga'''

Den senare Länta, läkarens son, var en man, som dugde till litet av varje. Men han var inte en sådan, som gjorde det, som var ont. Jag har hört, att en gång, då man om våren var på flyttning med klövjehärkar till sommarstället, var en gumma med, som hette Botild.<ref>Ovannämnde Kälatis' första hustru, Botild Persdotter, född 1797, död 31 juli 1838 i »febersjukdom», med anteckning: »Efterlemnar 2:ne omyndiga barn.» Hon dog på Kisoris-fjällets nordsida (se kartbladet n:r 7 Akka) och begravdes för sommaren där enligt meddelande av hennes dotterdotter Maja Lisa Åstot, f. Äpar.</ref> Hon dog och blev kvarlämnad på en kulle bredvid flyttningsstigen och övertäckt med stenar, för att rovdjuren inte skulle komma åt att äta av liket — man skulle nämligen hämta liket med släde, när det frös på hösten. Länta kom också efter samma stig. Då han under flyttningen österut från sommarstället till höststället — det var redan höstsommar — gick förbi den döda med raiden, kom han att tänka: »Jag skall försöka väcka upp den döda, så får jag se, om hon orkar stiga upp och skrämma oss.» Och han ropade och sade: »Kom, Botild med dina mögliga tänder, hit till mig, så skall jag slå sönder dem! Jag vågar, att du inte orkar stiga upp! Du orkar i alla fall inte stiga upp! Om du kommer hit, skall jag slå sönder dina tänder.» — Ingenting kom. — Så stannade man och reste upp kåtan — det var inte långt från den döda. När det blev natt, skickade Länta sin hustru att vakta hjorden den natten. Själv stannade han kvar för att sova i kåtan tillsammans med barnet — de hade åtminstone ett sådant. När det blev mörkt, och elden slocknat, och Länta somnat, skällde hundarna, och han hörde själv, hur ringar skramlade, och en människa kom gående med tunga steg. Han hörde också tänderna skramla. Då gjorde han skyndsamt upp eld, därför att han antog, att det var Botild, som kom. Hon öppnade kåtadörren och steg in i kåtan, och Länta ser, att det är en kvinna, och hon liknar en ren skugga. Tänderna skramla, och han ser nästan, hur mögeln hänger ned från dem. Hon kommer rätt på honom. För Länta fanns det ingen annan råd än att hoppa bakom elden. Spökskepnaden griper efter Länta på ömse sidor om elden, men kommer inte över den. Länta ser, att elden snart slocknar. Då kom han att tänka på barnet, som låg i fällen. I förbifarten tog han det hastigt i famnen. Då barnet började gråta, gick spöket genast sin väg. Och Länta hörde, hur det med tunga steg gick tillbaka. Ringarna skramlade, tänderna skramlade, och så försvann det.

Denna Länta skall, innan han dog, ha sagt dessa ord: »Med knapp nöd strävar jag genom havets vågor fram mot stranden.» Och dessa ord voro hans sista.

Jag har hört, att den förre eller den senare Länta — jag minns inte, vilkendera det var — en afton i Aktse gick ut för att kasta sitt vatten. Några andra voro också med honom. Plötsligt sade han: »Ser ni någonting i Rittakskogen?»<ref>Skogen väster om sjön Rittak å bladet n:r 13 St. Sjöfallet.</ref> De andra svarade: »Nej.» Då hade Länta sagt: »Jag ser, att eldhästen springer efter Rittakskogen västerut. Nu försvann den bakom Tjakkeli.»



'''Unnatj var trollkarl och hade trolltrumma. Här nedan berättas, hur en man råkade illa ut genom denna trumma, då han handskades med den'''

Jag har hört, att Unnatj<ref>Pehr Olofsson Kukkuk (»lång»), kallad Unnatj (»liten»), född 1770, död i november 1858. Om honom står antecknat: »Nåites ålma le suoptsa» = trollkarl, berättas det? Han var två gånger gift, men hade inga barn.</ref> hade haft en trolltrumma. När jag var ung, hörde jag av en man, att han handskats med Unnatj' trolltrumma, som denne lämnat under en sten i en klyfta. Denna gubbe hade fått höra, att Unnatj' trumma fanns under en sten i den klyftan. Då han flyttade förbi sin fars by på vårsommaren, gick han in i klyftan, tog trumman i handen och tänkte: »Om jag tar den här trumman, kunde jag kanske också lära mig trolla.» Unnatj hade nämligen redan slutat att öva trolldom. Men han lade åter trumman tillbaka på samma plats; han blev rädd, då han tänkte: »Då blir jag ju djävulens tjänare, och min själ kommer till det omtalade eldens helvete, som brinner med gul eld. De flyttade så till sommarstället och vistades där några veckor. En morgon skulle de flytta, och han vaktade hjorden den natten. Just som solen skulle gå upp, kommer en välklädd svensk man och säger till honom: »Tag du Unnatj' trumma! Jag skall lära dig trolla.» Då sade lappen: »Jag vill inte giva min själ i djävulens våld.» Då blev herremannen förargad och anföll honom. Han flydde undan. Då hörde han från ovan en röst säga till honom: »Tag renspillning och lägg den på ditt huvud, så skall den där mannen inte se dig!» När han nu tog renspillningen och lade den på sitt huvud, sprang herremannen bredvid honom och tittade hit och dit, men såg honom inte. Och ändå var det en fullkomligt jämn fjällslätt, inte ens ett videsnår fanns där. Men så föll renspillningen ned från hans huvud. Då märkte herremannen honom och kom emot honom med stark fart. Han gjorde då åter på samma sätt.

»Men medan jag så sprang fram och åter, hade min hund begivit sig bort och samlat hjorden och drev den mot mig. Då hörde jag åter en röst från ovan. Rösten sade: 'Spring in i hjorden och göm dig där, så ser inte den fientlige herremannen dig!' Men hunden drev hjorden i en cirkel omkring mig. Då ser jag, att min fiende har något liknande en båge i handen och siktar mot mig. Men jag gömde mig bakom renarna. Och han kom inte in i hjorden. Då drev min hund hjorden från den kant, där min fiende stod, och jag blev alldeles utan betäckning. Då sköt han på mig med bågen. Och jag kände, hur pilen snuddade vid min ena hand och gick rätt mot min fars största otämjda härk. Jag såg och hörde, hur pilen dunkade mot härken. Sedan såg jag ingenting mer.

Den dagen gåvo vi oss ut på flyttning. När de, som gingo med hjorden, på aftonen förde den till kåtan på det nya kåtastället, dit vi flyttat, dog denna min fars största otämjda härk på vilostället, som om han blivit skjuten. Och i samma stund fick jag något ont i handen, så att jag inte kunde sova vare sig dag eller natt. Jag måste bära min hand i band över axeln hela höstsommaren ända till hösten. Då först blev den bättre.»

Denne lapp berättade för mig, var det fjäll är beläget, där den klyftan finnes, men jag har inte velat söka reda på stenen, under vilken trumman skall ligga; jag gör det inte.



'''Da Unnatj blev gammal, blev han omvänd och stannade i Kvikkjokk, först hos prästen'''

Då Unnatj var en gammal man, slutade han upp att öva trolldom, har jag hört, och blev snarare gudfruktig. Han var då änkeman, och han hade inga barn. Unnatj' hustru var också ogudaktig, har jag hört.

Då han nu blev gammal, slutade han att flytta och stannade på en plats. I Kvikkjokk bodde då en präst, som han kom väl överens med.<ref>Henrik Læstadius, född 1808, var son till komministern, fil. mag. Carl Erik Læstadius i Kvikkjokk, en halvbroder till de berömda bröderna Petrus och Lars Levi Læstadius. Efter förordnanden å andra platser tillträdde han komministertjänsten i Kvikkjokk 1848. Han dog 1854. Efter hans död flyttade hans hustru, f. Bergman, till Piteå. Makarna voro barnlösa.</ref> Prästen tog Unnatj till sig för att föda och sköta honom, så länge han levde. Men Unnatj gav prästen sin hjord, och den hjorden skulle prästen få till egendom, om Unnatj dog före honom. Men om prästen dog före Unnatj, skulle hjorden återgå till Unnatj. Prästen hade också lämnat en skriftlig överenskommelse härom till Unnatj, ty det berättas, att prästen var en redbar man. Och Unnatj var redan då omvänd.

Den tid Unnatj bodde hos prästen hade han goda dagar. Prästen hade honom med sig, när de foro ut på fiske, och de två voro alltid tillsammans. Men det gick helt annorlunda, än Unnatj trott. Prästen dog först, och troligen hade han inga barn. Hans hustru flyttade nedåt, och Unnatj blev på så sätt kvar och fick också sin hjord tillbaka.

Unnatj bodde i Kvickkjokk. Där kom han överens med en hemmansägare liksom förut med prästen, att denne skulle giva honom mat och en varm bostad, så länge Unnatj levde. Hemmansägarens namn vet jag inte riktigt, men hans ättlingar kalla vi nu Stenman.

Unnatj hade varit fjällflyttlapp, och han kunde aldrig glömma livet i fjäll och skog. Endast de lappar, som om höstarna vistades där uppe i trakten av Virihaure, flyttade förbi Kvikkjokk. Och de kommo inte till Kvikkjokk, förrän sjöarna och bäckarna frusit och snö kommit; de flyttade nämligen med slädar. Unnatj visste da, var dessa lappar uppehöllo sig, efter tiden, när de brukade komma till Kvikkjokk. Då han började vänta byn, gick han ovanför Kvikkjokk, steg upp på en flat stenhäll och lyssnade, ibland luktade han med näsan och drog in luften för att känna lukten av röken från kåtan. Men han ville inte ha något sällskap, då han gick för att lyssna på stenhällen. Men då några pojkar i Kvikkjokk märkte, att Unnatj gick för att lyssna efter lappbyn, följde de i hemlighet efter honom och gömde sig för att se, vad han gjorde. De sågo då, att Unnatj hade gått upp på den vanliga flata stenhällen, där han vände på huvudet och lyssnade. Ibland sågo de, att han vände näsan åt det håll, varifrån lapparna skulle komma, riktade den uppåt och häftigt drog in luften genom den för att känna lukten av röken från lappkåtan.

Så kom han åter tillbaka till Kvikkjokk och sade: »Inte hörs det åtminstone ännu några lappar, och inte heller känns det någon rök från lappkåtan.» Många aftnar måste han så gå till samma stenblock och göra på samma sätt. Ibland fick Unnatj verkligen bråttom att vända tillbaka och berätta nyheterna: »Jag har redan hört hundarna och känt lukten av röken från kåtan, men de äro ännu långt borta, ända uppe i björkskogen i övre ändan av Tjuoltaskogen.»<ref>Tjuolta (på kartan Tjålta) är ett berg norr om Kvikkjokk längst ned i SV på kartbladet n:r 13 St. Sjöfallet. Här avses skogen omkring detta berg.</ref> — Avståndet dit är, tror jag, två och en halv mil. — Då lappbyn nu kom till Kvikkjokk, frågade man lapparna: »När flyttade ni till Tjuoltaskogens övre ända?» Då sade de: »Den och den aftonen.» Då hade de satt upp kåtan och kommit med hjorden också, på samma gång som Unnatj hörde hundarna och kände lukten av röken. När man berättade detta för mig, sade man: Unnatj kunde nog inte med vanliga människoöron höra hundarna eller känna lukten av röken från kåtan på så långt håll.»



'''Unnatj får en ny tand som bevis på, att hans vän prästen blivit salig'''

Klockaren i Kvikkjokk hette Mantjek;<ref>Klockaren Jakob Daniel Mannberg, kallad »Mantjek», i Kvikkjokk.</ref> så berättade man åtminstone. Och han var en ung man. Mantjek och Unnatj voro också vänner. Mantjek var nämligen, enligt vad man berättade, också en gudfruktig man och tonsäker, när det gällde att sjunga psalmer.

Unnatj sade många gånger till klockaren: »Jag är bekymrad över, huruvida min gode pastor, som skötte mig, men dog, alls kommit till himmelriket; kanske har han kommit till den ondes rike.» Så kom Unnatj en gång åter till klockaren och sade: »Jag har fått ett löfte från ovan, och det lydde så: 'Om du får en ny kindtand på den här sidan, har prästen kommit till himmelen. Men om det inte blir någon ny tand på den här sidan, är prästen inte i himmelen.'» Han bad nu klockaren titta efter, om han ännu hade någon kindtand kvar. Klockaren tittade efter och såg, att alla Unnatj' kindtänder fallit bort. Och nu sade Unnatj till klockaren: »Om jag får en ny tand på den här sidan, skall jag komma till dig och visa dig den». — Klockaren väntade ganska länge på att Unnatj skulle komma. »Ännu har han då inte någon ny tand att visa mig.» Klockaren hade redan slutat vänta, då han genom fönstret får se, hur Unnatj kommer gående med snabba steg. Och som Unnatj öppnar dörren och ser klockaren, säger han: »Jag har fått stor glädje, därför att min gode pastor, som dött, är i himmelriket. Kom, klockare, och titta, vilken tand jag fått på den här sidan!» Klockaren tittade på Unnatj' nya tand och såg verkligen, att han fått en ny, vit, vacker fullväxt tand.



'''Om hur Slabre, som var så stark, att han orkade hålla fast björn vid öronen, ljöt döden genom en människa'''

Fordom skall det ha funnits en rik lapp, som var mycket stark, vid namn Slabre. Då han höll på att samla hjorden, om också vargen hade dödat aldrig så stora och feta hanrenar och just ryckte magen ur rovet, så grep han med handen tag i renkroppen, kastade den på ryggen och bar den med renens hals böjd över skuldran, och kroppen fick hänga så på ryggen. Och ändå gick han många krokar, därför att den, som samlar en hjord, måste gå hit och dit med den. Och så bar han kroppen till kåtan. Lappen måste nämligen själv äta en av vargen dödad ren, fastän köttet är försämrat.

Det finns också en annan berättelse om hans styrka. Slabre hade en bror, som var snabb. En gång gåvo de sig i väg för att döda en björn på barmark. Då hundarna följde efter björnen, sprang den snabbfotade mannen ända fram till den och hade säkerligen sårat den litet på något ställe med spjutet. Allt nog, björnen började bita den snabbe mannen i vaden. Då först kom Slabre efter dit, därför att han var långsam, och sade till björnen: »Fy varsa,<ref>Pirak kan ej upplysa om vad »varsa» är. »Det berättas så», säger han.</ref> ska du bita människan!» Han hade också ett björnspjut, men spetsen på hans spjut var mycket slö. Björnen anföll Slabre, då han kom nära. Då stack Slabre honom i halsgropen. Men spjutet bet inte genom skinnet på björnen, utan spjutspetsen tog bara en hårtofs av honom. Björnen kom nu alldeles inpå Slabre. Då grep mannen med båda händerna tag i björnens öron och höll honom så, till dess att brodern krupit bort och gömt sig på något ställe. Då först släppte Slabre björnen, och den sprang verkligen sin väg.

Men det berättas åter så, att Slabre skall ha ljutit döden genom en människa. Det var vinter, och man höll på att skilja renarna. Om jag minns rätt, skall den mordiske Para-Amul ha blivit förbittrad på Slabre och sagt: »Jag skall nog slå ditt hjärta itu.» Säkerligen hade ingen människa just sett det, eller också ville man inte riktigt tala om det: Han skall ha slagit honom tvärs över bröstet med en stor björk- käpp. Slabre dog inte alldeles på stället, men på aftonen dog han av kvävning i kåtan.<ref>Joa Anundsson Slabrek, född 1788, död 1841. Om hans död står antecknat: »1841 den 8:de Maj. Blef slagen af Petter Parrak öfver bröstet och lefde åtta dagar, kunde dock icke öfverbevisa Parrak hafva förorsakat hans död.»</ref> Man skall ha haft saken före på tinget, och det skall genom vittnen ha blivit känt, att han sagt: »Jag skall nog klyva ditt hjärta itu.» Amul hade svarat domaren, då han frågat: »Vilkens hjärta skulle du klyva?» — han hade svarat: »En liten fågel sprang där på kullen bredvid honom. Till den fågeln hade han sagt de orden.» Och Amul hade mutat den lama länsmannen, som bodde i Näsberg;<ref>Kronolänsmannen C. M. Granström, född 1787, död 1870, bodde denna tid i byn Näsberg vid sydöstra ändan av sjön Tårrajaure, kartbl. n:r 28 Stenträsk.</ref> han tog nämligen emot mutor. Han anmälde inte alls Para för brottet, och så slapp Para lös.

Denne länsman skall ha blivit lam genom ett spöke. Där nära intill Näsberg, inte långt från länsmansgården, ligger en granudde vid sjöstranden. Ofta när det var disigt på aftonen, hörde man, hur något underligt skrek där borta då och då, men ingen, som inte kunde taga emot det underliga, tordes fara dit, därför att man fordom alltid berättade så: Om man inte kan taga emot ett spöke, så gör det människan alldeles ifrån sig, om hon på eget bevåg beger sig dit. Somliga bli tokiga, eller också får man på något annat sätt någon skada. En gång, då spöket började ropa begav sig länsmannen dit till udden. Och han hade väl inte kunnat taga emot spöket; halva kroppen, ena benet och ena armen förlamades på länsmannen. Och han levde så förlamad i många år. Därför kallades han för »Lam-länsman». Han var länsman i Jokkmokk.



'''Tamhärktjuvarna'''

Fordom brukade tjuvar hämta tamhärkar och leda dem i raid från andra långt bort belägna byar. En gång, har jag hört, kommo två tjuvar till Östra sidan av Virihaure. De skola ha kommit ända från Norge. En man hade sin by vid Aras eller Ala-Aras.<ref>Kartans Arasvare. De å denna sida nämnda lokaliteterna återfinnas å kartbladet n:r 12 Sulitälma. Kartans Lemakjokk, som rinner ut i Arasluokta, har även kallats Arasjokk, men kallas nu mest Vadnemjokk. Berättelsen avser att visa, varför den fått detta namn.</ref> Den lappen blev varse två personer, som gingo nedhukade långt borta och naturligtvis inte kommo fram. Han gissade då, att det var de där tamhärktjuvarna, ty under föregående år försvunno många tama härkar för honom spårlöst på en natt. Han gjorde då bössan i ordning och gav sin hustru i uppdrag att föra hjorden över Arasjokk till Titersidan. Då det höll på att bli nästan mörkt, ropade han högt till hustrun: »För hjorden över Arasjokk vid vadstället och skicka den till Titersidan och vänd själv om till kåtan! Nog stannar hjorden i natt utan vakt; den är ju trygg, ser jag.» Och han hade i hemlighet sagt till hustrun, att då hon vände tillbaka till kåtan från bäckstranden, skulle hon jojka och ropa på hunden ibland. Själv hade lappen gått på huk inne i hjorden med bössan i handen över bäcken till andra sidan och gjorde gömställe på den sidan om vadstället. Då det blivit riktigt mörkt, men det likväl var månsken, kommo två män med en börda av tömmar över skuldran. Lappen sköt då den första mannen i den arm, som var på nedre sidan i strömmens riktning, då han stödde sig på käppen. Då upphävde denne ett tjut och sade: »Fy, min arm är utav. Låt oss vända tillbaka!» Men lappen, som låg gömd, sade: »Skjut du den andra också!» —fastän han var ensam. Så hörde han, att de två tjutande gingo sin väg norrut. Och sedan hade han hört, att två norska lappar, möjligen från Tysfjorden, hade varit borta omkring en vecka. Och då de kommit tillbaka, var armen av på den ena. Dessa män kallade man med namnet Vadnem. Och därför tror jag ibland, att den bäcken på grund av denna händelse fått sitt andra namn Vadnemjokk (Bäverbäcken).<ref>Namnet Vadnem (bäver) har burits av en lappsläkt, som numera icke finnes i Jokkmokk, emedan alla släktens medlemmar för länge sedan flyttat över till Tysfjorden i Norge.</ref>



'''Liuta, som jämte sin hustru lovat sig ät djävulen'''

Liuta var lapp och hade jämte sin hustru lovat sig åt djävulen. Men då skulle djävulen också sköta hans renar så, som de två makarna ville. På så sätt ökades verkligen Liutas hjord mycket, och Liuta blev rik. När Liuta skulle flytta till vinterstället brukade han ta en skock hanrenar och låta denna trampa upp väg dit, och så flyttade han med raiden. Då började den stora hjorden av sig själv dra sig nedåt efter vägen och kom till vinterstället, utan att någon människa följde med. Inte en ren stannade efter, alla samlades dit. Liuta hade tre söner. Äldsta sonen var gift och hade fått en hustru, som tyckte mycket om att fara med hjorden och sköta den. En gång inträffade en flenvinter. Mitt i vintern sade Liuta: »Jag måste nog säga till, att hjorden samlas på tjärnen. Jag vill se, om tjärnen ännu blir fylld av renar. Om den inte blir full, förlorar jag nog förståndet.» Hjorden samlades verkligen på tjärnen. Då sade den raska sonhustrun till svärmodern: »Låt oss fara och vakta hjorden över natten, så att den inte skingras!» De begåvo sig så i väg. Hjorden bröt upp och bredde ut sig åt alla håll. Då sade svärmodern till sonhustrun: »Vi sätter oss på den här kullen, så att jag får luta mig ned.» Svärmodern stannade så kvar på kullen. Sonhustrun begav sig skidande efter kanten av hjorden. Svärmodern hade nämligen förbjudit henne att fara ifrån sig. Kvinnan rände efter kanten av hjorden och orkade inte driva den tillbaka. Då hjorden farit så ganska länge, började något, som liknade rökfångsstycken, driva den samman från yttre kanten. Sju rökfångsstycken från varje kant samlade och drevo ihop hjorden. Den stora hjorden tillväxte, så länge Liuta och hans hustru levde, men när de dogo, blevo alla hans barn fattiga.



'''Päddja och Skalla'''<ref>Berättelsen är en variant av sägnen om konung Olof och jätten Skalle, ursprungligen anknuten till Värmdö kyrka. Jfr även sagan om jätten Finn och Lunds domkyrka!</ref>

En man vid namn Päddja hade gjort något slags brott och blivit dömd till döden. Han bad då domaren att låta honom leva, så skulle han bygga en stor och vacker kyrka. Nå, man gav honom lov att leva mot villkor, att han byggde en kyrka, och att den var färdig till bestämd tid; någon lång tid var det inte. Päddja gick ut och vandrade i skogen. Då träffade han en man. Den mannen sade till Päddja: »Vad funderar du på, då du ser så bekymrad ut?» Han sade då: »Jag funderar på, hur det skall bli med brottet och med kyrkan, som jag förbundit mig att bygga.» Och han tillade: »Tiden är alltför kort. Jag tror nog inte, att jag hinner bygga kyrkan färdig.» Då sade den andre mannen till Päddja: »Nog är jag villig bygga kyrkan i ditt ställe, om du ger mig ditt huvud, din lever och ditt hjärta.» Päddja tänkte: »Jag måste i alla fall dö, men jag får dock leva längre. Han kan i alla händelser inte göra den färdig.» Och han frågade: »Vad heter du?» Den andre sade: »Du skall få veta mitt namn först då, när jag tar ifrån dig dessa tre ting.» Då gick Päddja in på förslaget och sade: »Du får det väl då, om du bygger kyrkan.» — Så började mannen bygga. Och den kyrkan byggdes utomordentligt fort. Päddja såg, att den snart nog var färdig. Han blev då ängslig och gick åter ut och vandrade i skogen. Då hör han ett barn gråta inne i en liten klippa. En kvinna vaggar det och talar jojkande dessa ord: »Gråt inte, min gosse! Snart kommer din far Skalla med Päddjas huvud, lever och hjärta.» Då begav sig Päddja springande skyndsamt till kyrkan. Kyrkan är redan färdig, ser han. Han ropar inom synhåll: »Skalla, sätt korset rätt!» Då Skalla hörde, att Päddja visste hans namn, hoppade han ned i havet, och stövlarna revo ett hål i kyrkan. Så försvann Skalla spårlöst, och Päddja fick leva. Man har nog försökt laga hålet efter stövlarna, men man har inte kunnat; lappen sitter nämligen inte kvar. Och kyrkan var mycket stor; prästen hörs väl knappast till dörren. Jag har glömt, huruvida denna kyrka stått i Bergen eller i Trondhjem.



'''lmpa och hans söner, eller hur man tvingade lapparna att forsla silvermalm från Silpatjåkko och Alkäavare till Kvikkjokk'''

Gamla människor berättade följande för oss barn, men jag har glömt nästan allt.

Svenskarna bröto fordom silvermalm på Silpatjåkko, och om jag minns rätt, också vid Alkavare.<ref>Silpatjåkko och Alkavare se kartbladet n:r 12 Sulitälma. Silpatjåkko kallas där Silpakvare. Den här omtalade brytningen av silvermalm påbörjades å fjället Kerkevare (Silpakvare) år 1660 och vid Alkavare omkring 1690 och utfördes av Luleå silververk för kronans räkning till år 1699, då den övertogs av Västerbottens bergslagssocietet, ett nybildat bolag. Malmen smältes i en hytta i Kvikkjokk. På grund av vidriga naturförhållanden och svårigheter med transporten samt ringa malmtillgång lades gruvan i Kerkevare år 1690 öde. Vid Alkavare fortgick brytningen till 1702, då den måste nedläggas. Silververkets byggnader och inventarier i Kvikkjokk lämnades i kyrkoherdens vård mot det att han fick bo i husen, som voro uppförda vid hyttan, »sampt oafkorttat niuta den Löhn af 150 Daler Sölf:mt åhrligen, hwilken, jämpte några andra små förmåner, honom ähr worden tillagdt i det hänseendet, at folket å orten, som förr lede brist på Gudz ordz hörande, der med behörigen kunde blifwa opwachtade.» Se uppsatsen Luleå silververk av H. Lagergren i Norrbottens Hembygdsförenings Tidskrift år 1922, där denna bergverksrörelse utförligt behandlas.</ref> Och fastän lapparna inte ville, tvingade de dem att forsla silvermalm från Silpatjåkko och Alkavare till Kvikkjokk. Där smälte man nämligen sådan malm och förde silvret nedåt landet. Men det fanns en del lappar, som inte lydde, fastän de blevo ålagda att forsla malmen. Sådana lappar, som inte lydde, blevo dömda av domaren. Tingsplatsen låg i norr, ett stycke ovanför Kvikkjokk, invid och under en tall, som man kallade »tingstallen». Där samlades alla, som blivit skyldiga att infinna sig på tinget. De som inte lydde straffades på följande sätt: För sådana delinkventer stöttes två hål i isen på sjön. Avståndet mellan hålen bestämdes av domaren. Delinkventen bands fast i ändan av ett rep och drogs under isen mellan de två hålen och så upp genom det andra hålet. Det torde nog också funnits andra sätt för bestraffning allt efter brottets art.

En gång hade domaren dömt en lapp till döden och låtit avliva honom. Följande år, då man samlats vid den där tingstallen, och domaren sov i tältet, kommo den avlivade mannens två söner på morgonen upp på kullen och sade till hela den övriga menigheten: »Ur vägen! Här komma Impas söner för att hämnas sin faders blod.» Och så hade de fyllt sina bälten med pilar runt omkring och började skjuta mot tältet. Först sköto de i nedre kanten. Ingenting hördes. Så sköto de högre upp. Slutligen uppgav domaren ett skrik och dog. Från den tiden upphörde man att hålla ting vid tingstallen.



'''Alkavare kyrka och silvergroparna där'''

Vid Alkavare finnes en kyrka,<ref> Alkavare kapell uppfördes invid Alkavare fjäll år 1788 av medel, som anslagits av Kungl. Direktionen över Lappmarks Ecklesiastikverk för att tjäna som gudstjänstlokal vid prästernas besök hos fjällapparna på sommaren. Under ett hundratal år därförut hade sådana besök gjorts, vilka dock i början nödvändiggjordes genom malmbrytningen vid Alkavare och Kerkevare. Sedan denna upphört, gjordes resorna endast för att betjäna nomadlapparna och kontrollera deras kristliga kunskap. Dessa gudstjänster höllos mest vid Arasvare (se bladet nr 12 Sulitälma), men ibland också å riksgränsen 15 mil norr om Kvikkjokk. Den senare platsen hade valts med hänsyn till att 30 lapphushåll år 1756 hade måst flytta över till Norge emedan två tredjedelar av lapparnas renar gått förlorade, varför de utfattiga lapparna icke kunde leva på renskötsel. Regeringen i Norge hotade gång på gång att driva dem tillbaka till Sverige, »men», heter det, »det har gått der som här, lapparna blifwa årligen tilhollne at ej wistas på den bebodda landsbygden, utan förfoga sig til sin Församling, men nöden twingar dem at bo på något ställe, der de kunna uppehålla lifwet.»<br>Sedan kapellet i Alkavare byggts, firades där varje sommar den »2: a Böned agen». [Den svenska midsommaren, som Pirak talar om i berättelsen, kalla lapparna »mittsamar» (24 juni). Emellertid ha lapparna av gammalt sin egen midsommar, som infaller andra söndagen i juli och till skillnad från den svenska midsommaren kallas »kaska kiesse» (midsommar). 2:a böndagen firades nämligen först i Kvikkjokk och en vecka därefter, alltsä tredje söndagen i juli, i Alkavare.] Någon gång hände det, att prästen på grund av vidriga omständigheter ej kom fram dit. Så t. ex. fick den bekante komministern, fil. magister Carl Eric Læstadius år 1816 på en resa till Alkavare två blodstörtningar och måste bäras tillbaka hem en sträcka på fyra mil. Resan blev ock hans sista; han dog 1817. Det var ju också en lång och besvärlig väg. Avståndet från Kvikkjokk dit uppgives vara 8 mil, men är troligen kortare. Lapparna voro ålagda att lämna klövjerenar för transport av prästens och klockarens förnödenheter, en skyldighet, som dessa ej alltid fullgjorde, varför åtminstone en gång rättegång hölls om saken. Resetält hölls av församlingen. Den stående ersättningen för varje resa var 8 riksdaler och 16 skilling. Resorna upphörde slutligen. Vid visitationen 1858 nämnes det, att de varje år företagas, ehuru åhörareantalet är litet, 20 à 30. År 1864 meddelas, att resorna till Alkavare numera upphört.<br>
Kapellet har under de senaste årtiondena varit utsatt för stark åverkan, varför genom Riksantikvariens försorg en besiktning företogs år 1928 i avsikt att restaurera och för framtiden bevara det minnesvärda kapellet. Dess utseende, storlek m. m. framgår av en uppsats i Sv. Turistföreningens årsskrift 1926 av prof. A. Hamberg.</ref> som konungen befallt att man skulle bygga, för att lapparna skulle få gudstjänst och andra kyrkliga förrättningar där på sommaren. Redan ganska långt före min tid hade man slutat använda denna kyrka. Jag såg den redan som gosse. Dörren var borta, och inne i kyrkan fanns ingenting löst kvar. Enligt vad jag förstår, har det inte funnits något golv. Taket var kvar utom i ena ändan, där det redan fanns ett stort hål. Och så har det försvunnit litet i sänder. Ibland har jag sett, hur brädbitar nyss lossnat; jag tror, att vandrare rivit lös en del stycken till bränsle. I oväder och blåst ha de nämligen haft eld inne i kyrkan, och en del bitar av taket har väl vinden rivit lös. Alla väggar äro av sten. Men stenarna äro inte så hoppassade som i nutidens stenväggar, utan flata hällstenar äro lagda ovanpå varandra, så att det lyser genom väggen, och blåsten tränger in. Där har nog också varit ett fönster, synes det. Kyrkan ligger på fjällsluttningen. Platsen är vacker, och man har god utsikt därifrån. Här finns det inga andra träd än dvärgbjörk och mycket små videbusksnår på stranden av den stora bäcken. Uppifrån kommer en bäck, som rinner i en ravin nedför fjällsluttningen litet väster om kyrkan. I den ravinen finns det silvermalm. Då jag var ung, arbetade man här invid kyrkan eller på kanten av ravinen och lade ihop fyrkantiga högar av sten. Men man forslade inte då ned någon sten. Uppe på Lanjektjåkkos nordsida skall en lapp ha funnit silver, som kommit alldeles upp i dagen. Han hämtade näver, lade detta över och täckte stället med jord och stenar, för att silvret inte skulle komma fram. På så sätt är detta silver borta. Lappen var rädd, att man möjligen kunde hitta silvret, och att det då åter skulle bli att forsla ned det.

En svensk arbetade invid kyrkan på sluttningen av ravinen. Han föll då ned i den och dog. Och han skall ha blivit begraven där på kyrkoplatsen; jag vet inte, var stället kan vara.



'''Om kyrkhelgerna i Alkavare'''

Fyra veckor efter midsommar skulle alla, som tänkte deltaga, samlas vid Alkavare kyrka. Den söndagen inföll en vecka efter den svenska midsommaren (3:e böndagen). Det var bestämt, att åtminstone en person från varje skattedragares familj skulle komma, annars blev det böter för den, som inte kom. Därjämte fick envar, som ville, komma. Prästen bodde i Kvikkjokk, och lapparna fingo i tur och ordning hämta honom. De måste också ha härkar med för att bära prästens och klockarens förnödenheter. Vanligen gick prästen upp efter Tarraskogen. Om det var alltför mycket mygg och alltför hett, torde man ha gått från Kvikkjokk upp på Valle och så efter berget. Den senare vägen var den vanliga, vill jag nästan minnas. Vid Alkajaures utlopp hade man också en båt, med vilken man kom över. Detta var ju en nog så lång sträcka. För en lapp, som hade sin by långt borta, blev den ännu längre. Lapparna voro villiga att komma till kyrkhelgen, men hämta prästen med härkar ville de inte, men de voro tvungna.

Nog berättade de gamla, att mycket lappfolk var församlat där. En del norska lappar kommo också. Från kullarna där syntes eldställen och människor runt omkring, och rök steg upp från alla håll. När det var regnväder, var hela kyrkomenigheten samlad i kyrkan även på mellantiderna.

Nu hade man gudstjänst och predikan och nattvardsgång också. En gång hände det, att en norsk präst också kom till Alkavare kyrka.<ref>Det var den bekante Nils Vibe Stockfleth, och besöket ägde rum i slutet av juli 1844, jfr hans »Dagbog over mine Missionsreiser i Finmarken», s. 149 ff., särskilt s. 159 f., Kristiania 1860.</ref> Jag tror, att han kom frivilligt. Min far började vanligen sin berättelse så: »Den där norska prästen kunde lapska och predikade söndagspredikan. Och vi blevo alldeles förskräckta. Han predikade om domen.» Och han kunde upprepa utantill, vad prästen hade talat, och detta till och med långa stycken mening efter mening. Jag minns nu inte mer än några ord, som lydde så: »Elementen skola smälta av eldens hetta, bergen skola rämna, och klipporna skola falla ned den dag, då Herren kommer».

Man berättade, att de norska lapparna ibland hade brännvin med sig och drucko där. Det var också en Kvikkjokkspräst, som brukade dricka. Han drack ibland, så att han inte kunde predika, och då måste klockaren låta lapparna sjunga under hela gudstjänsten. Mot slutet av gudstjänsten blev dock prästen så pass nykter, att han kunde läsa nattvardsorden. Och så var då kyrkhelgen slut för den gången.

Två lapska brudpar ha också vigts i Alkavare kyrka, har jag hört.



'''Döden och sjukdomarna gingo omkring i människohamn'''

De gamla i vår barndom voro flitiga att berätta olika slags historier. Om jag bara kunde komma ihåg allt — men jag har glömt så mycket. De sade sig också ha hört, att döden gick omkring öppet och bar en räfsa på axeln. Det fanns också en säkerligen mycket djärv person, som frågade: »Vad är ditt namn?» Gubben hade svarat: »Mitt namn är Döden. Och det är ännu inte så farligt, om ni än ser mig bära en räfsa. Men om ni ser mig bära en kvast, då först är det farligt. Då sopar jag bort nästan hela människosläktet.»

Under stora sjukdomsår gingo också sjukdomarna omkring i människoskepnad. En gång ropade två människor på andra sidan om en sjö efter båt. Då for en man över för att hämta dem. Då han kom fram dit, såg han, att den enas ögon voro röda som klumpar av stelnat blod, den andra var svart. Den, som skulle hämta dem, blev då rädd och ville vända om. Men då sade de två männen: »Du får inte vända om. Du skall föra oss till Norge.» Den riktiga människan frågade då: »Vad heter ni?» Då hade den, vilkens ögon voro röda, svarat: »Mitt namn är Varra-palto» (en sjukdom, som yttrar sig i blodkräkning). Och den andra, som var svart, sade: »Mitt namn är Hastig Död». Mannen ledsagade dem verkligen till Norge, och de gingo med i människoskepnad. Då de kommo till Norge, sade de, innan de gingo in i en stuga: »Hör på, vad vi nu säga dig! Vi skola skona ditt liv, emedan du ledsagat oss. Första natten får du stanna här. Vi skola endast gästa denna natt. Men i morgon skall du resa tillbaka.» — De gingo så in i stugan. Morgonen därpå reste mannen tillbaka. Sedan hade man fått höra, att i innersta ändan av den norska fjorden nästan alla människor dogo.

En gång foro flera lappar nedifrån landet uppåt fjällen. Man hade lastat en lappsläde med hampa. Den, som rådde om släden, hörde då och då, hur två människor samtalade inne i släden. Han sade ingenting. Men när han hörde detta flera gånger, berättade han för sina kamrater, vad han hört i släden. Han rådfrågade dem då avsides, och de sade sinsemellan: »Det här är alltså de kringströvande sjukdomarna, som följa med inne i hampan; där ha de det varmt». En annan dag, då han var på färd, placerade han denna släde sist. Och då de passerade en kallkälla, löste han dragrepet och stötte släden upp och ned i kallkällan, och så lämnade han den där. På morgonen gick han och tittade på släden. Då såg han, att två nakna barn hade frusit ihjäl ovanpå den. Och så gick han åter tillbaka.

Man sade, att när sjukdomen gick omkring, så blev vanligen ''en'' frisk person kvar i kåtan, och den kallade man »eldblåsaren» (som skulle hålla elden vid liv). Den lämnade sjukdomen vanligen kvar.



'''Järnnäsan och sålpå'''

En kvinna sydde med iver på en päls för att få den färdig. Det var väl bråttom. Kvinnan var vid tillfället ensam i kåtan. Det var en höstvinternatt hon satt och arbetade. Vid midnattstiden kom en kvinna, som var lik en människa, till kåtan och sade till den riktiga kvinnan: »Nog hjälper jag dig att sy pälsen i natt». Den andra gav henne pälssömmen och sade: »Nå, sy då!» Då märkte den riktiga kvinnan, att den där underliga kvinnans näsa var ett smalt järnspjut, och med detta sydde hon. Hon behövde inte ha riktiga nålar eller senor. Detta såg den riktiga människan och tänkte inom sig själv: »Detta är således det spöke, som man fordom kallade Järnnäsan. Jag måste taga mitt sålpåbarmkläde från dess plats invid kåtaduken och binda det omkring halsen, så att sålpå kommer frampå bröstet.» — Och den där Järnnäsan sydde flinkt och gjorde vackra sömmar. — Den riktiga kvinnan såg, att morgongryningen redan börjat synas, och sade till underväsendet: »Det gryr ju redan till morgon». Då stack spöket med sin järnnäsa mot den riktiga kvinnans bröst, träffade just mitt i sålpå, och näsan gick tvärt av. Då sade spöket: »Där ska man få se, vad den surkonan har på bröstet!» Och så försvann hon spårlöst. Då det blev dag, gingo alla sömmar upp, som Järnnäsan sytt.

Järnnäsan skulle vara ett känt underväsen. Endast kvinnor råkade ut för henne, när de voro ensamma i kåtan, och om de sysslade med handarbete en hel höstvinternatt; då brukade ibland detta spöke komma vid midnattstiden. Och därför hade kvinnorna förr i tiden sålpåbarmkläden. Dessa bundo de omkring halsen, när de råkade ut för detta underliga. Sålpå var gjutet av mycket tjockt tenn och fäst mitt på barmklädet.<ref>I Lindahls och Öhrlings lapska lexikon 1780 översattes »Sålp» med »en ring af silfver eller mässing, på hvilken Lappqvinfolken bära saxar, knifvar och andra småsaker». Denna kallas emellertid i Jokkmokk »kuottatakka». Beträffande »sålpå» meddelar en gammal lappkvinna från Tuorpons lappby, att hon i sin ungdom sett män i södra delen av Jokkmokk och i Arjeplog bära ett sådant smycke. Det var gjort av silver, vill hon minnas, fästes medelst ett spänne mitt på barmklädet, var runt och kupigt och försett med små hål, så att barmklädet syntes igenom det, samt prytt med öglor och i dem hängande små ringar eller löv (»libjah»).</ref>



'''Sjuodjes öra'''

Jag har hört berättas om sjuodjes öra<ref>Föreställningen om »sjuodje», gen. »sjuoje», förekommer bland lapparna i södra delen av Jokkmokk. Ordet användes mest i sammanställningen »sjuoje pielje» = sjuodjes öra. Sjuodje uppgives vara »hellre något ont, om det annars är något». När någon ger det ena kreaturet mer än det andra eller »missbyter», eller om någon önskar ont över en annan, säger man: »Sjuodje skrattar». Om man skryter, svär eller talar illa, så hör sjuodjes öra eller öron det.<br>Även i andra lapska trakter förekomma ord och uttryck, som helt säkert höra samman med detta sjuodje. Sålunda nämner Knud Leem i sin lapska ordbok 1768 ett ord »shjuoigja», som han översätter med »stakkels, liden Stakkel» och »den Onde Diævelen». Från Norska Finnmarken härstamma likaledes de i J. A. Friis’ ordbok 1887 nämnda uttrycken »mu njalme sjuogja boagosti», som översättes »jeg fik en lang Næse»; »suögje boagosta, den Onde ler (saa pleier man at sige, naar f. Eks. nogen forbigaaes ved Traktemcent; addest dam ravkkai, amas suögje boagostet, giv Stakkelen lidt, at ikke den Onde skal le»; även sjuöje-lodde, Feidfugl, en Fugl, som om Natten skal lade sig höre med en jamrende Røst, der ligner et Menneskes». Enligt benäget meddelande av rektor J. Qvigstad förklarade en lapp i Karasjok Friis' uttryck »mu njalme sjuogja boagosti» som »fattigstackaren, som själv inte fick något, skrattade åt mig, eftersom inte jag heller fick någonting»; uttrycket »addest dam ravkkai, amas suögje boagostet» ville han rätta till »addest dasage, amas sjuoddja boagostet dam njalme», ge åt den där också, för att inte en annan fattigstackare skall skratta åt hans mun; enligt samme lapp betydde »sjuoddja-rieppo» stackare. I Nesseby har Qvigstad upptecknat: »addam mon dunnjige, amas du njalme sjuojja boagostet», jag ger dig också, för att inte sjuojja skall skratta åt din mun; när alla andra få utom en, »de su njalme sjuojja boagosta», så skrattar hans muns sjuojja; »sjuojja» eller »sjuojja-rokkc» är här också cn finare beteckning på djävulen. I Storfjord i Lyngen har Qvigstad upptecknat: »sjuoddje», en som är blyg; »i dat sjuoddje boagostam, dat li nu huddjo», den sjuoddje skrattade inte; han var så blyg och fick ingenting, eftersom han inte höll sig framme. I glossaret till Lærebok i lappisk upptar professor Konrad Nielsen ett »sjuoggja», Kautokeino »sjuoggje», ett övernaturligt väsen, som skrattar eller gläder sig åt folks olycka.<br>I Beiern har Qvigstad efter en lapp från Arjeplog upptecknat »baha sjuojje vuidnui», det syntes ett ont sjuojje (?); »de li sjuoddje» var ett talesätt, när man berättade om något underligt; »dat li sjuojes manna, bena», det var ett olydigt barn, en olydig hund. I Hatfjelldalen är enligt Qvigstads uppteckningar »sjuojje-lattie» en fågel, som ger varsel för dödsfall; den hörs sällan och då om natten med jämrande människoröst; det är ett bestämt slags fågel, förmodligen någon slags uggla. Lindahls och Öhrlings lapsk-latinsk-svenska ordbok 1780, vars ordförråd härstammar från de mellersta och sydligare svenska lappmarkerna, upptar ett ord »sjuoje», plur. »sjuojeh», som översättes med »lares, penates, tomtgubbar, älfvar». Det tilllägges (på latin): »Tomtar, spöken och dylika väsen känna lapparna visserligen till, men de ha aldrig varit vidskepliga i detta avseende, varför de icke heller finna det värre eller mindre angenämt att färdas ensamma genom skog om natten än på dagen.» <br>De i Jokkmokk upptecknade uttrycken visa närmast hän pä den primitiva människans fruktan för okända naturkrafter, jfr även de i samma trakt förekommande uttrycken »ätnam kulla» = jorden hör, eller »ilme kulla» = luften hör. Mera osäkert är, om även de övriga här nämnda uttrycken kunna tydas på samma sätt.</ref> i samband med följande historia: Det var en gång, då flera män hade ringat en björn på ett klipputsprång, där han hade gjort ett ide. Men de kunde inte ännu anfalla honom, därför att björnen inte hade somnat riktigt ännu. Innan de begåvo sig i väg från sina boplatser, var där en ung stark karl, som därtill var en storpratare. Han sade: »Inte är väl björnen så stark. Nog kan väl jag ensam döda honom eller också leda honom vid öronen hit ned.» De gingo nu försedda med björnspjut dit upp, och de torde väl också haft skjutvapen med. Så klättrade de upp till björnens ide. Men den där »stora munnen» klättrade fortast. Och han visade med näven bort de andra för att hinna döda björnen ensam. Men stor- prataren hann inte komma riktigt framför ingången till idet, förrän björnen kom ut ur det som en lavin, slog spjutet ur hans hand, grep den starke i överarmen och hotade att kasta honom utför klippan, men gjorde det likväl inte. Så bet han honom litet, men lämnade honom med livet i behåll och gick så sin väg, själv oskadd. Nu måste de andra draga och bära den starke tillbaka till hans boplats. Och jag minns, att gamla människor sade: »Där hör ni, att sjuodjes öra hör. Man skall inte prata för mycket eller vara för storordig.»

Sjuodjes öra är närvarande överallt. Och därför tyckte de gamla inte om en, som var storordig. Man skulle föra ett anständigt tal. Sjuodjes öra kom vanligen över skrytsamma och storordiga människor. Därför skulle man inte skryta eller tala alltför stora ord. I min uppväxttid talade de gamla ofta om sjuodjes öra, men nu har man alldeles slutat att tala om det.



'''Dödsfågeln'''

Det skall ha funnits en underfågel, som man kallade »kuottalm» eller »kuottalvis». Denna hördes före en person, som skulle dö, så att man kände igen den personens röst, vare sig fågeln jämrade sig, skrek eller ropade. Han skulle höras i närheten av en sådan väg, efter vilken man inte mera vänder åter. Och alltid for han åt det håll, där en kyrkogård låg. När nu någon av de närmaste släktingarna eller någon vän till den, som skulle dö, hörde denna kuottalvis komma — han hördes redan på långt håll — och ville rädda den personens liv, skulle han taga en kittel, sätta den över sitt huvud och ropa: »Far inte ännu med människans liv! Stanna och kom hit!» Då slår den där spökfågeln ned på kitteln och blir maktlös. Sedan lyfter han kitteln från sitt huvud och slår ned spökfågeln. Denna bär då i sina klor någon bit av ett föremål, som tillhör den person, vars röst han härmar, eller också har han fått någon hårtofs från den personen. Därför minns jag ännu, att en del personer, åtminstone äldre sådana, när de läto klippa sig och inte ville kasta håret i elden, så lade de det under en sten, för att kuottalm inte skulle komma åt det. Man trodde nämligen, att kuottalm bar det där håret eller den där biten av föremålet till kyrkogården. Om han då fick bära det dit, var det inte annat att vänta än döden. Om personer, som inte voro befryndade med den, som skulle dö, eller voro mera främmande för honom, hörde kuottalm, så brydde de sig inte om att taga emot honom; han fick så fara. Och då var det för sent att rädda den hotade. Den till döden dömda människan levde någon tid därefter, och så dog hon.

Kuottalm hördes endast om natten. Den som tagit emot en sådan fågel och tagit ifrån honom hårtofsen eller föremålet, den skulle återställa det till den person, som rådde om det. Och denne kände då igen det förlorade.



'''Äpar'''

Då vi voro barn, berättade man för oss om mördade barn. Och man sade, att det fanns många sådana. Man råkade ut för dem här och där, i synnerhet i skogarna. Det kunde hända, att en mor födde ett barn, men inte ville, att det skulle bli känt. Då dödade hon det barnet och gömde det antingen i en ihålig stubbe eller under ett kullfallet träd; ibland kunde hon också stoppa in det i något hål under en sten. Då barnet legat där några år, blev det en »äpar». Äpar började gråta som ett nyfött barn. När någon riktig människa gick där förbi i mörkret, började äpar skrika. Och ibland syntes han fladdrande efter en med en trasbit omkring sig och kom nästan på en. Då talade man om för oss, minns jag, att man skulle sätta staven efter sig och säga: »Du får inte gå förbi den här staven». Och så skulle man vända sig om mot äpar. Då syntes han fladdrande och gråtande bakom staven. Den riktiga människan skulle nu fråga, vad äpar ville. Då sade spöket: »Jag vill bli döpt och jordfäst». Om den riktiga människan tordes, skulle hon fråga: »Vem är din mor?» Då skulle äpar tala om, vem som var dess mor, och att hon strypt honom. »Och nog skulle jag ha rivit ut ögonen på mor, om hon hade kommit här förbi.» Och så frågade den riktiga människan ytterligare: »Vilketdera är du, av kvinnkön eller mankön?» När den riktiga människan hörde, att äpar var av mankön, skulle hon säga: »Jag döper dig Johannes, i Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes namn». Om äpar var av kvinnkön, fick hon namnet Johanna. Åter säger den riktiga människan: »Av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Och Jesus skall uppväcka dig på den yttersta dagen». Då försvann trasstycket genast, och det blev tyst också. Så läste man ytterligare Fader vår. Och så fick man fara sin väg i fred, och därefter råkade ingen mer ut för denna äpar.
Det fanns riktiga människor, som råkade illa ut för en sådan äpar. De torde väl inte ha kunnat döpa och jordfästa honom, eller också hade de inte vågat det. Man berättar, att de blevo så ytterligt förskräckta, att en kall kåre gick alldeles genom deras huvud. Och detta äparspöke slutade inte att skrika och fladdra bakefter dem. Ibland såg det ut, som om det skulle komma nästan upp på människans axlar. Man måste då försöka komma över en sjö eller en bäck, ty äparspöket skulle kan tänka inte kunna gå på eller över vatten.

En äpar, som var dödad och lagd i vattnet, skrek endast där; den kom inte upp på torra landet.



'''Om de underjordiska'''

Bland lapparna berättas det mycket litet om de underjordiska. Man känner nätt och jämnt till namnet »kani». Jag tror, att berättelserna om de underjordiska kommit från svenskarna. Kani skulle kan tänka vara kvinna och bo under jorden. Hon hade långt hår och var elak, när någonting gick henne emot, sedan hon kommit att bli gift med en riktig människa. De underjordiska skulle bo inne i branta och klippiga små berg och inuti eller under branta kullar. Somliga hade på sådana ställen också hört och sett en liten tjockhårig hund springa och skälla, och man sade, att detta var den underjordiskas hundracka. En del underjordiska voro mycket goda mot de riktiga människorna, fastän deras boplats hade kommit att bli i närheten av dem. Somliga underjordiska voro nog onda, när människor råkade ha sin bostad nära intill deras boplats, enligt vad jag minns, att den gamla bondkvinnan berättade, hos vilken jag bodde under seminarietiden.

Det finns en illa beryktad kaniboplats här nedanför på norra sidan om älven. Man kallar den Gamla Nelkerim.<ref>Halvannan mil nedom Jokkmokks kyrkby.</ref> Där hade en svensk byggt en liten stuga. Han hade hustru också. Han fick inte bo i fred för de underjordiska, och ofta skedde någon olycka genom dem. En gång höll han på att föda upp ett föl. Det var redan ganska stort. På vintern släppte han det löst, för att det skulle få springa litet och mjuka upp benen. Fölet for springande rakt ned till vattenhålet, som var beläget i kanten av selet. På vintern frös nämligen selet. Fölet stack ned nosen i vattenhålet och kvävdes där. Man hade då trott, hördes det, att »kani» höll den lilla hästens nos nere i vattnet, för att den skulle kvävas. Inte heller lyckades man få korna att leva där. Man hörde i mörkret, hur de underjordiska dundrade och pratade. Ibland knuffade de den riktiga människan bort från gångstigen. Ibland om kvällarna, när elden ännu brann litet, och spisen var full med glöd, kom vatten ned genom skorstenen och släckte elden. Svensken måste flytta därifrån, och den lilla stugan blev stående öde.

Rätt lång tid därefter foro två karlar dit om hösten från Mattisudden. De hade nämligen en båt i Gamla Nelkerimselet. De brukade ljustra och sticka lax med ljuster om hösten. Nu hade männen ljustrat på selet om aftonen. De återvände så till stranden och tände eld inne i den lilla stugan. Själva hade de redan lagt sig i sängen, och glödelden brann ännu på härden. Då sade den ena karlen till den andra: »Hör du! Tänk, om vi råkar illa ut i natt.» Den andra, som var en storpratare, sade: »Om kani kommer, skall jag sticka ljustret genom henne som genom en fisk». Han hann knappt säga de orden, förrän vatten östes ned genom skorstenen på spisen, så att elden slocknade. En del vatten kom på golvet. Och så föll något tungt på karlarnas ben, och en röst började där upprepa dessa ord: »Fisk, fisk! Stick, stick! Fisk, fisk! Stick, stick!» Karlarna orkade knappt få sina fötter lösa och sprungo så ut, lämnade allt vad de hade och löpte i mörkret åter tillbaka till Mattisudden. Och gumman sade, att sedan dess har ingen velat sova i den stugan. Hon sade, att stugan nog nu antagligen rasat omkull.



[[Fil:En nomad och hans liv (G. Ekholm) 220.jpg|thumb|300px|<center>Lappar offra till avguden – av trä<br> Illustration af Gideon Ekholm </center>]]
'''Offerplatser'''

I fråga om offer skall också en viss ordning ha gällt, hörs det. Men jag har inte fäst berättelserna om sådant i minnet. Då jag inte säkert minns det, vill jag inte heller tala om det. Jag har nätt och jämnt sett en offerplats mitt emot en helig klippa. En offerhög låg på låglandet nedanför. Jag har sett en hög ruttnade och sönderfallna bitar av renhorn. Dit skaffades renhorn, och ben av lyckorenar fördes också dit. Man sade, hörs det, att benen inte skulle klyvas och inte heller huggas av. Dit skulle man föra alla små ledben jämte klövarna. Köttet fick man äta. Jag har hört, att där en helig plats låg, vare sig på en bergssluttning eller nedanför en klippa eller mitt emot en klippa, och en
hustru under renskötseln förlorade herraväldet över hjorden, så att den kom in över gränsen till den heliga platsen, så måste hon vända om och låta husbonden eller någon annan man i hennes sällskap springa efter hjorden.



'''Om stalo'''

En lapp, som kallades Kädjos, hade en vacker hustru. Denna hustru höll en gång på att vakta hjorden kort före brunsttiden. Då funno stalos söner henne tillsammans med hjorden. En av dem tyckte om kvinnan och ville ta henne till hustru åt sig. Kvinnan ville nog inte, men de togo henne ändå jämte hjorden och förde dem bort med sig. Då hustrun försvann med hjorden, försökte Kädjos efter spåren leta sig till, vart hjorden gått. Det var visserligen barmark, men han fick ändå en aning om att hjorden gått rakt fram. Då gissade han nästan, att staloarna tagit hans hustru jämte hjorden. Han vände då om till byn och tog holkyxan med, och han torde väl också ha tagit någon kamrat med sig. De satte efter hjorden och kommo så slutligen till stalos bostad. De sågo då, att hjorden var inne i gärdet. Kädjos låg på lur — han visade sig inte öppet — för att se efter, om hans hustru ännu syntes till. Jo, kvinnan kom verkligen, gick runt omkring gärdet liksom för att se efter, att inte hjorden slapp ut ur gärdet. Så fick Kädjos höra av hustrun, hur allt gått till, hur många staloar det var, och att det fanns en luttak där. Luttak<ref>Stalos hustru kallas i sagorna alltid »Luttak», ett ord, som betyder vägglus.</ref> var nämligen nära på värst att döda, ty hon bar järnsugröret frampå vid bältet. Detta järnsugrör kunde komma till Luttaks mun, när hon ropade på det, fastän det befann sig längre bort än vid bältet. Med detta sugrör kunde hon suga andedräkten ur den, som kom för att döda henne. Nu meddelade Kädjos sin hustru följande: »Du skall be Luttak döda lössen i ditt huvud, så att du får böja dig ned i hennes sköte, och skär så av bandet, i vilket järnsugröret är fäst, och sparka eller för det in i elden, så att det blir upphettat.»

Då nu Kädjos hörde, att man hade slaktat några sarvar, och att de bakre delarna av dem just höllo på att kokas, sade han till hustrun: »Då du kommer in utifrån, så trampa litet på ändarna av vedträna, så att grytan far på sned, och askan flyger ned i grytan, och säg då: 'Det här duger inte mer att äta. Det här måste man bära ut till hundarna i kanten av kåtaplatsen.'» Då nu kvinnan gick ut och in i kåtan, sade Luttak: »Hur kommer det till att Kädjos' sköna hustrus kjolfållar bara fladdra?» Då trampade kvinnan mycket riktigt litet på ändan av veden. Askan flög ned i grytan. Då sade kvinnan: »Inte är då det här någon mat för människor. Jag bär ut de här med aska nedsmutsade köttstyckena till hundarna i kanten av kåtaplatsen.» Staloarna hade nämligen också hundar, har jag hört. Med de hundarna brukade de jaga älgar. Kvinnan bar mycket riktigt ut köttstyckena, men Kädjos fick dem i stället.

När det blivit mörkt, hörde staloarna, hur sarvarna slogos med varandra inne i gärdet. Då sade stalo till den äldsta sonen: »Gå ut och se efter, varför sarvarna slåss, och jorden bullrar! Kanske den slipper ut ur gärdet.» Men Kädjos hade bundit fast holkyxan i ändan på en stav. Då stalo kom nära intill ingången till gärdet, högg Kädjos stalo i huvudet med holkyxan. Och det hördes inte ett ljud. Ännu hördes det, hur sarvarna kämpade och slogo hornen mot varandra. Stalo skickade den mellersta sonen för att titta efter. Men honom gick det på samma sätt som med den förra. Då dessa två blevo borta, skickade stalo den yngsta sonen för att titta efter. Han blev också dödad på samma sätt som de förra. Ännu hördes sarvarna slå hornen mot varandra, och hjorden bullrade. Då sade stalo: »Var tusan blev de av! Jag går själv och tittar efter, hur det står till.» Stalo kom, och Kädjos högg hans skalle mitt itu. Han hann knappt säga: »Det lönar sig inte!» Då alla staloarna blevo borta, förstod Luttak, att Kädjos dödat allt hennes folk. Och så ropade hon på järnsugröret att komma till hennes mun, eftersom det var försvunnet från bältet. Men sugröret hade blivit glödhett i elden på härden. Det kom verkligen till Luttaks mun. Men hon kunde inte hålla det i munnen, då det blivit så hett, utan det for ned i magen på henne, och Luttak dog också. Och Kädjos tog de silversaker han fann och vände åter tillbaka till sin by med hustrun och hjorden.



'''Stalo och lappflickan'''

En lapp hade en dotter, som han brukade ha till att sköta hjorden. Då började den där dottern vända ut och in på kåtadörren, när hon stängde den, så att tvärslåarna kommo på yttre sidan. Då sade flickans mor till sin man, utan att flickan hörde det: »Det ser ut, som om vår dotter här hade umgåtts med en stalo; jag ser det bara på kåtadörren». Nå, fadern lagade i ordning ett gömställe, då dottern gick för att se till renarna. Då såg han mycket riktigt, att hon sammanträffade med en stalo. Stalo kom från andra sidan av en stor bäck. Och så hämtade han sin fästmö och bar henne över bäcken. Då de varit borta ganska länge, kommo de tillbaka, och stalo bar henne åter över bäcken. Då överföll flickans fader stalo och skulle döda honom. De började att brottas med
varandra, men ingendera orkade kasta den andre under sig. Då började stalo under brottningen bita den riktiga människan i axelsenan. Ty stalo skulle kan tänka ha en så bred mun, att den räckte nästan ända till öronen. Då sade lappen: »Fy, den här dödar mig ju! Och nu, min dotter, hjälp den du ännu älskar mest!» Flickan älskade ännu sin far mest, tog saxen och stack stalo i magen, och så dödades han. När fadern kom till byn med dottern, tog han ett ris, knäppte ned byxorna på flickan och piskade henne mycket hårt. Då kräktes hon upp en sådan mat, som såg ut, som om hon ätit ödlor eller andra slags otäcka kräk. Men flickan sade: »Om jag hade vetat det här, så skulle jag hellre ha hjälpt stalo, för han var nog en god människa.» Det berättas nämligen, att stalo hade mat, som var så beskaffad, att när en riktig människas dotter gifte sig med en stalo, så blev hon en fullkomlig luttak.



'''Om hur fiendeskaror strövade omkring här uppe bland lapparna och åto upp och togo med sig allting'''

Gamla lappar voro förargade på barnen och sade till dem, då de på kvällen lekte och stojade och skreko på kåtaplatsen: »Om rysshoparna vore på väg, skulle de genast höra, var vår by är.» Och så hörde jag, att de berättade, hur skaror av ryssar under många år hade strövat omkring här bland lapparna och i Lappland! De åto upp och togo allt, vad de funno. Och de torde väl också ha dräpt lapparna, då dessa måste gömma sig. Man berättade, kan tänka, att de måst gräva kåtor i jorden. De hade också måst sluta upp med att sköta renarna, och dessa hade blivit alldeles vilda. Man fick säkerligen inte mer fast någon slaktren. Då hade man grävt djupa gropar i jorden och satt upp vassa pålar nere i dem, för att pålarna skulle sticka in i renen, då han föll ned på dem. Man täckte groparna med torv upptill, så att ingenting alls märktes. Man skulle göra detta på kullar, där renarna brukade gå. Jag har nog säkert sett sådana gropar på något ställe, och jag tror med visshet, att det varit gropar, som fordom blivit grävda av människor. En sådan grop synes ha varit så vid som en kåta. Men någon kåta har säkerligen inte funnits i en sådan grop. Det har nämligen inte funnits vatten i närheten, som jag sett. Det har nog växt jord över och i gropen.

En gång var det många kåtor nära intill varandra i jorden. Man höll på att koka fisk. En liten flicka ropade till en annan kåta: »Kom hit med vår fiskspade»! Just då hände sig, att en skara ryssar gick förbi. En ryss stannade efter för att göra sina behov. Då hörde han, hur den där lilla flickan ropade. Men han ville inte då ropa högt på kamraterna, för att inte de där, som voro nere i jorden, skulle höra det; han stack bara ned sitt spjut i jorden, och så sprang han efter sina kamrater. Spjutet syntes nere i kåtan. Lapparna ryckte ned det och släckte eldarna. Då befallde ryssarna den där kamraten att föra dem dit till platsen. Men han fann inte nu stället. Då blevo de andra ryssarna vreda på honom och dödade honom.

En gång sade man åter, att fiendeskaror voro ute på strövtåg. De fingo fast en lapp och befallde honom att föra dem raka vägen till Norge. Det var på vintern; de rände åtminstone på skidor. Då de kommo fram till sluttningen nära intill ändan av fjorden, blev det mörkt. Men lappen kände till nedgången till fjorden. Och han visste också om en klippa. Han rände då raka vägen till den tvärbranta klippan, och strax innan de kommo dit, sade han till skaran: »Ni ska åka utför efter ljuset, då jag tänder näverbiten.» Så for han utför branten. På kanten av bråddjupet kastade han näverbiten ut över klippan. Själv svängde han åt sidan, och så for hela ryss-skaran utför klippan. Sedan tog han en omväg tillbaka till den vanliga vägen ned, for ned till en stuga vid inre ändan av fjorden och berättade, vad som hänt. På morgonen tittade man efter under klippan; där lågo mycket riktigt alla döda.



'''Om förlossningskonst'''

När en kvinna har blivit med barn, kallas hon havande. Och jag vet, att när gamla kvinnor märkte, att den där unga kvinnan blivit havande, tillsade de henne och inpräntade i henne, att hon skulle vara försiktig och inte stöta sig alltför hårt, när hon arbetade med något, inte heller häftigt rycka i något tungt bakifrån. Och så hörde jag berättas, att en gammeljänta råkat bli med barn eller havande. Hon var nog inte ännu femtio år gammal. Under det hon sysslade med att mjölka renarna, grep hon då tag i deras bakben och skulle kan tänka tämja dem, för att de skulle bli lugnare. Renkon sparkade naturligtvis allt vad hon orkade mot människan, då hon kände, att foten var fast. Så fick den där gammeljäntan missfall. Och ett missfall var smärtsamt och därtill farligt.

I min uppväxttid visste jag också, att om någon ung människa kom in i kåtan eller ställde sig mitt i dörröppningen med parkasäcken<ref>En ryggsäck av sämskat renskinn.</ref> på ryggen eller hade kasttömmen över ena skuldran och körtömmen över den andra, så att de lågo i kors, så blev en gammal kvinna alltid förargad på den, som kom på det sättet, om en sådan ung kvinna fanns i kåtan, skickade ut honom och befallde honom lämna det han bar på sig utanför. Man trodde, hördes det, att en havande kvinna blir förskräckt, när hon plötsligt ser något, som hon inte sett förut, och att fostret för det mesta tar intryck av sådant, som modern plötsligt förvånas över. Av samma orsak skulle unga kvinnor inte gå och se på taskspelare och trollkonstnärer på kyrkoplatsen. När en havande kvinna såg, att en annan hade någon ny slags mat, kände hon åstundan att smaka. Gamla kvinnor brukade också ge unga kvinnor att smaka, när de höllo på att äta någon ny slags mat; det var en godbit, kan tänka. Om man såg, att en kvinna var havande, och hon redan blivit tjock, så drog man vanligen sina slutsatser av det förhållandet, att hon hade bältet ovanför magen, och sade: »Du har säkert en pojke.» Och om man såg bältet sitta vid nedre kanten av magen, sade man: »Du har säkert en flicka.»

När en havande kvinna skall föda, kallar man det »bli två» eller »falla omkull» eller »gå i två delar». Om det i en annan by finns en gammal kvinna, som är lämplig att biträda vid förlossningen, så hämtar man henne en vecka eller ännu längre tid, innan kvinnan börjar jämra sig. Jordemodern frågar kvinnan eller också mannen: »När fick fostret liv?» Jordemodern kunde nämligen bestämma tiden, då hon hörde, när fostret fått liv, ty en människa går tjugo veckor från det fostret fått liv, till dess hon blir två. Ibland hämtar man jordemodern, som man redan tingat på, från den andra kåtan, först när kvinnan börjar jämra sig. När kvinnan ligger i födslosmärtor, får inte någon annan man än hennes egen make vara närvarande i kåtan, försåvitt inte någon annan man blivit hämtad för att biträda vid förlossningen. I så fall får endast han vara närvarande där.

Ibland händer det, att barnet ligger alldeles omvänt och ihoptryckt inne i modern. Min mor berättade, att om barnet låg omvänt och ihoptryckt eller på något sätt vridet eller orätt, så kunde hon rätta det; hon tryckte med händerna. Men det fanns få sådana hjälpkvinnor, som förstodo, om barnet låg rätt eller orätt. Det fanns bara enstaka kvinnor, som kunde trycka till fostret rätt.

När ett barn är fött, har jordemodern redan skaffat en tråd och satt fast den i häktan i koltens halsöppning, så att den är tillstädes. Då knyter hon först en tråd omkring barnets navle, och så klipper hon av den med en sax. Jordemödrarna brukade också under de följande dagarna, då navlen började läkas, smörja den med fett av nedre märgbenet på renens framfot, för att den skulle läkas fortare. Modern lade man ned i sovkläderna. Man brukade ge henne en halv kaffekopp eller minst en barmslev brännvin. Konjak ville man inte gärna ge, därför att kvinnans blod blev alltför varmt av det. Det var inte bra att ge brännvin åt en kvinna, som låg i födslosmärtor, emedan fostret blev berusat, och det blev längre tid mellan värkarna. Och man trodde åtminstone, att fostret kvävdes i modern eller föddes dött därav. Jordemödrarna ville, att kvinnan skulle vara varm, när födslosmärtorna började. Därför brukade de ge henne starkpepparkaffe att dricka, för att detta skulle värma upp blodet och för att kvinnan, när hon förlöstes, skulle slippa ifrån efterbörden fort. Så sade de åtminstone. De brukade också säga, att en sådan kvinna inte skulle få förbli liggande längre än omkring fem dygn; åtminstone skulle hon stiga upp och gå flera gånger fram och åter på golvet och så åter lägga sig. Och så skulle hon varje dag börja promenera litet i sänder. Då skulle hon bli frisk inom två veckor. Man var nämligen rädd för att om kvinnan låg stilla alltför länge, så skulle hon till slut inte orka vara uppe mer, fastän hon blivit frisk, utan vilja förbli liggande mest hela livstiden. Och ändå kunde hon föda flera barn efteråt, fastän hon låg så och nätt och jämnt orkade gå upp, naturligtvis för de värsta behoven. Det där har jag hört; inte har jag då själv sett det.

Och så har jordemodern badkitteln i ordning, lägger barnet i den och tvättar åtminstone ansiktet riktigt noga, för annars blir ansiktet mörklagt. Under det jordemodern höll på att tvätta, tittade hon efter, om näsan på barnet var ren, eller om det fanns slem i den. Då skulle hon själv suga mycket hårt för att få slemmet ur näsan och spotta bort det, så att näsan blev ren; annars blir första felet det, att det för det mesta är snor i barnets näsa, och när barnet börjar tala, kommer det andra felet, att barnet talar genom näsan. Barnets tungrot skulle jordemodern också krama på samma gång hon badade det, för att barnet när det blev större och började tala, skulle kunna uttala orden tydligt och inte läspa. Barnets huvud skulle jordemodern också krama med flata händerna, för att barnet skulle få vackert, runt huvud, så att det inte blev som svenskarnas huvud, nästan avlångt. Och när barnet var några få dygn gammalt, skaffade man det en mössa. Den skulle sluta alldeles tätt intill barnets huvud, så att det inte fanns något mellanrum.

Första gången skulle jordemodern kasta ett kol i barnets badvatten. Och jag har också hört två gamla kvinnor vid ett tillfälle resonera om att den ena skulle skära lös mässingringen från ändan av bältet och kasta den i barnets badkittel första gången det badades. Och sedan skulle mor alltid kasta ett kol i badkitteln, innan hon slog ut badvattnet. Så noggrant skulle barnet skötas i den första badkitteln.



'''Barnets skötsel'''

Först lindade man barnet i linne och hår av renkalv. Några dagar skulle barnet ligga inlindat i detta. När barnet var fött, kunde det först inte dia moderns bröst. Då brukade jordemodern ta en ren, tunn och gles trasa, tugga en fettbit, och så lade hon den i trasan, kramade till den som en napp och stack den in i barnets mun, för att barnet inte skulle bli hungrigt. Ibland lade man också vitt socker i trasan. Så måste jordemodern suga den tjocka mjölken ur kvinnans bröst och spotta ut den i hundens matkopp, till dess bröstmjölken blev klar. Då började barnet dia.

Nu lagar man vaggan i ordning. Vaggan är mindre eller större alltefter barnets storlek. Ur ett mycket stort träd har man urholkat liksom ett avlångt tråg. I fotändan är vaggan smalare och har en tvärbalk. Åt huvudändan till är den tjockare och avrundad, och bågarna för kuren äro fästa i den ändan. Så har man sämskskinn runt omkring vaggan, och detta är fastsytt omkring kuren. Mot bakre ändan är sämskskinnet öppet, så att man kan lägga ihop det och åter kasta det isär. Skinnet är rynkat omkring vaggans fotända, så att det sitter fast litet omkring den. Öglor äro fastsydda på sämskskinnets yttre sida längs efter kanten på ömse sidor om vaggan, och sovbandet går från övre kanten av kuren i tre snoddar. På varje snodd finns det vackra pärlor, som få löpa fram och åter. Snoddarna mötas i mitten av vaggan och bli till ett band. Detta bindes fast i vaggans fotända. Sovbandet skall hålla upp sovduken, så att den inte faller ned tätt över barnets ögon. Sovduken är fastsydd runt kanten av kuren och är så vid, att den kan täcka barnet och hela översidan av vaggan ända ned till dess fotända.

Nu smular man först sönder lång, röd mossa, som växer på tuvor. Och om man inte har mossa, måste man söka reda på en mjuk, murken björklåga, som inuti är grå och torr och så mjuk, att man nästan kan smula sönder den med händerna. En sådan hyvlar man av med en lapphyvel och lägger spånorna i vaggan i stället för mossa. Så breder man ut spånorna på vaggans botten så tjockt man vill, mest dock under mellersta delen av barnets kropp och under fötterna. Sedan bäddar man. Under huvudet lägges också något varmt, t. ex. skinn av nyfödd renkalv eller ylletyg. Därpå lägges mjukt renkalvskinn tvärs över från huvudet och nedåt för barnets armar eller först en linneduk under skinnet. Så klipper man av en renhud det hår, som sitter under renens hals, åtminstone medan barnet ännu är spätt, och lägger det under bakdelen på barnet; en del kommer nog också runt omkring. Så lägger man åter någon linne- eller vadmalsbit i vaggans fotända, därpå åter ett lager varmt renkalvshår, så tjockt man vill ha det. Nu först lägger man ned barnet i vaggan. Så täcker man noga fotterna med renkalvhår och med det där vadmalsstycket, varpå man viker över skinnet, som låg öppet, och binder ihop det i fotändan. Därpå täcker man armarna och hela bålen med renkalvhår och linne. Och så tar man åter sämskskinnet och binder ihop det över armändan. Omkring huvudet och in i kuren stoppar man ytterligare något, som värmer.

Under ett okristnat barns huvud skulle man alltid lägga en abc-bok eller åtminstone ett blad med Herrans bön. I den gamla abc-boken fanns det endast rent Guds ord. Denna skulle man lägga dit, för att modern inte skulle få barnet utbytt, innan prästen hade fått kristna det.<ref>På grund av de långa avstånden inom Jokkmokks församling kunna föräldrar icke så snart komma till prästen för att få barnen döpta. Därför brukas här allmänt s. k. nöddop, som förrättas av någon lämplig person i närheten och sedan bekräftas av prästen. Detta senare kallas här »kristna».</ref> Det var de underjordiska, som strävade efter att byta bort barnet. Ett barn, som var bortbytt, kallades bortbyting. Om barnet händelsevis var ensamt i kåtan, bytte de underjordiska bort det.

I Norge fanns det en bondkvinna, som hade fått sitt barn bortbytt. Barnet hade redan levat många år, då föräldrarna och andra sågo, att det var en ren bortbyting. De hämtade då dit en trollkunnig kvinna; kanske hon skulle kunna bota barnet, då hon fick titta på det. När hon tittat på barnet, och bortbytingen ingenting visste om det, underrättade den trollkunniga kvinnan föräldrarna i hemlighet, så att bortbytingen inte hörde det, att de skulle ställa till med ett gömställe, så att de kunde höra och se, hur bortbytingen betedde sig. Då det blev kväll, satte den trollkunniga kvinnan grötvatten att koka i ugnen. Hon gick ut, och man lämnade bortbytingsbarnet ensamt i stugan. Hon tog mjöl och satte en visp på ändan av en lång käpp, klättrade upp på stugans tak och började röra om gröten genom skorstenen med den där vispen. Då fick bortbytingsbarnet mål i munnen och sade så: »Jag har levat i hundra år, men aldrig har jag sett någon röra om gröten utifrån genom skorstenen, hä, hä, hä!» Då fingo de höra, att det var ett rent bortbytingsbarn. Nu underrättade den trollkunniga kvinnan föräldrarna, att de skulle ta ris och piska det där bortbytingsbarnet och inte sluta, fastän bortbytingen skrek. De skulle piska barnet i ändan. Så gjorde de verkligen också; de togo och piskade bortbytingen i ändan. När bortbytingen skrikit en stund, kom en främmande kvinna, som bar et barn, utifrån och kastade barnet på stugans golv. »Här har ni er dyngstuss! Och giv hit min gamla mor!» Och så grep hon i ilska det där bortbytingsbarnet och försvann spårlöst ur deras åsyn med bortbytingen.



'''Och nu skall barnet döpas och kristnas'''

Redan när jag började minnas, var det så, och det är ännu så, att man vill, att barnet skall döpas, innan modern ännu blivit fullt frisk. Men många gånger är inte prästen i närheten. Man låter då barnet döpas av någon, som är tillstädes, och som man tror kan döpa rent. Och så får barnet namn och döpes av den personen. Ibland har fadern eller modern under nätterna vid tiden för barnets födelse drömt, att de sett någon nära släkting, antingen så, att de varit i sällskap med denne under renskötseln, eller det annars synts lämpligt; då kallades vanligen barnet med den personens namn. Ibland tog man också ett namn från fadern och det andra namnet från morfadern eller någon av de närmaste släktingarna. I fråga om flickebarn gällde samma regel; något namn tog man från de kvinnliga släktingarna, ibland åtminstone ett namn jämte barnets mors namn.

Vid lämpligt tillfälle, antingen vid en kyrkhelg, eller när man annars måste göra en särskild resa till prästen, får han kristna barnet. Då man nu gick till prästgården, brukade han utse en gudfader och en gudmoder åt barnet — par skulle det vara, en man och en kvinna, även om de inte voro gifta. Och när man utsåg en gift man till gudfader, så voro de två makarna par. När jag var ung, voro vi en hel hop, som måste följa med till prästen. Vi blevo då gudfäder och gudmödrar allihop. Då frågade prästen barnets far: »Vad är barnets namn? Vem har döpt det?» Och så bekräftade prästen dopet. Vi faddrar måste på en gång svara ett ljudligt ja. Och så var kristningen färdig. När vi gingo ut därifrån, måste vi faddrar allihop följa gudbarnet. Fadern och modern sade: »Kom och drick fadderkaffe!» Nå, vi måste ju följa med. När vi druckit kaffet, sköts ett tomt, rent kaffefat framför oss. I detta brukade vi var och en lägga en riksdalersedel och säga: »Det här är till gudsonen», och om det var en flicka: »Det här är till guddottern.»

Det har sedan gammalt varit brukligt, att redan när barnet var något år gammalt, dess far eller mor stack ett kvarter brännvin i barmen på gudfadern, eller om det var en rik flicka, som var gudmor, så fick hon detsamma. Detta kallades att kräva en tändren<ref>Den, som först märkte, att barnet fått sin första tand, var skyldig att giva det en s. k. tandren, vanligen en honkalv, eller dess värde i penningar.</ref> åt barnet. Då sade gudfadern: »Nå, jag ser väl till om en tändren, när det passar.» När renarna äro på vilostället eller på någon skiljningsplats, så kastar den, som blivit krävd, fast en treårig renko och säger till gudbarnets far: »Här ger jag nu en tändren åt min gudson eller guddotter.» På detta sätt krävdes nästan alla gudfäderna. Om en sådan också inte gav en ren, så gav han åtminstone det minsta värdet av en liten ren i pengar. Då samma personer sedan åter fingo ett nytt barn, valde de inte dem, som varit gudfäder för det förra barnet, utan utsågo nya gudfäder och gudmödrar för det nya barnet, och dessa blevo krävda på samma sätt. Så kunde en man på ett år bli gudfar för två eller tre och krävdes på nytt av de nya gudbarnen. Personer, som voro rika eller hade råd, utsågo också gudfäder åt sina barn. Men inte brydde de sig om att välja så många par, inte heller brydde sig de rikaste om att kräva något, annat än så, att den ena rika lappen kunde stöta på den andra, om de voro goda vänner. Och fattigare personer gingo inte ut med att ge en ren åt en rik, även om de blevo krävda, utan de gåvo någon riksdalersedel. Nu håller man ju på att sluta kräva något av gudfäderna; endast några få här och där kräva ännu faddergåvor.

Somliga barn fingo dia så länge, att de förstodo, när andra skrattade och sade: »Fy, den storklabben diar än!» Då förstod det barnet redan att blygas och gömma sitt ansikte, för att man inte skulle se, att det diade. När man skulle avvänja ett barn, for modern till en annan by i närheten och blev borta en eller två nätter, och när hon kom tillbaka, hade hon sotat ned brösten med kol, skrämde så barnet och sade: »Här ser du, hur jag fått bröstet nedsmort.» Så avvänjdes barnet. Somliga barn slutade, fastän modern inte for bort; hon smetade bara ned brösten och skrämde så barnet.

Det fanns lyckobarn och olycksbarn. Redan innan olycksbarnen föddes, hände det någon olycka med föräldrarnas renar. Då trodde föräldrarna, att det var ett olycksbarn, som skulle komma. Somliga trodde, att ett barn, som antingen dog eller föddes dött, tog föräldrarnas renar med sig, genom att de fingo otur med dem. Om fadern fick något bra byte, eller det annars gick bra med hans ägodelar, sade han: »Det är en lyckosam gäst, som skall komma.»



'''Gamla läkemetoder'''

Förr i tiden kände var och en till bruket att bränna tunder på den lem eller det ställe på kroppen, där det inte ville sluta värka. Tunder växer på en fullväxt eller gammal björk. På yttersidan av nävret hänger en svamp, stor som en knytnäve; en del av den sitter i någon spricka i nävret. Där den hänger på björken, ser den ut som en skrumpen, torr blodbit. Från det inre av denna svamp tas tundret, en bit, rund och tjock som ändan av en blyertspenna. En sådan bit brände man på huden över det ställe, där det värkte. Tundret torkades och antändes så i övre kanten. Och så fick man härda ut, till dess det brann upp till aska på huden. Därpå blötte man askan litet och smetade fast den på det brända stället. Omkring en vecka eller litet längre därefter började det varas runt omkring brännsåret. Man tryckte då på det sjuka stället med ändan av ett finger, för att varet skulle pressas ut. Man fick bara inte ta bort brännsårskorpan, därför att då slutade det genast att varas. Och för det mesta slutade värken, då det började varas.

Somliga botade genom att ta blod ur en åder antingen på armen eller på benet.

Det enklaste sättet att bota var koppning. Med ett kopphorn sög man ut sårvätskan eller det sjuka blodet. Man tog naturligtvis hål på huden här och där på en fläck, som var lika vid som kopparhornet. Endast vissa personer kunde taga blod. Kopparen fick nämligen inte ta för mycket blod av en person, för då svimmade denna. Man hade gjort en liten vass spets av järn, som stod rätt ut, och den fäste kopparen upp över ådern. Snittet skulle göras längs efter, annars skars ådern tvärt av.

Ett enkelt botemedel var också en så kallad »sutak». När en person fick styng någonstans, brukade man hetta upp en flat sten i elden och linda in den i en trasa och en strumpa. Så lade man den på det ställe, där stynget kändes. För det mesta gick stynget över med en »sutak».

När man fick förstoppning, det vill säga, man inte kunde göra sina behov, därför att avföringen blivit så hård i magen, kunde man bota detta mycket lätt. Man sade, att det gick dåligt att kasta sitt vatten också, när man fick riktig förstoppning. Man fyllde då renens nätmage med vatten, och så snickrade man till en rund träbit, lång som ett finger, stack man ändan av träpipen in i nätmagens mynning och band åt hårt däromkring, för att vattnet inte skulle slippa ut på yttre sidan av träpipen, utan gå ut genom hålet. Och så sade man: »Stick in pipen i stolgången!» En annan kramade den vattenfyllda nätmagen, så att allt vatten tog slut och gick in i ändtarmen. En liten stund stannade vattnet i magen, och så började man laxera ut det. Då hade den hårdnade avföringen gått sönder och skingrats. Och nu var man redan frisk och  kunde också genast kasta sitt vatten. Av människor förr i tiden har jag hört detta.

Om man fick ont i ögonen förr i tiden, så var det mycket bra, om man fick ett diande barn att kasta sitt vatten i ens ögon. Det botade.

Det har berättats sedan förr i tiden, att i en del virvelvindar finns det sjukdom. Då virvelvinden fick komma mot en, blev man plötsligt sjuk. En del dogo rent av. Därför förmanade äldre personer oss alltid, att vi skulle fly åt sidan, då en virvelvind kom mot oss. Om man inte kunde fly, skulle man rycka fram en blottad kniv och hålla eggen av den eller eggen av en yxa åt virvelvinden till — stål skulle det vara — då vek den åt sidan om människan. Om man inte hade något stål på sig, skulle man åtminstone spotta mot virvelvinden och böja sig ned litet. Om virvelvinden fick obehindrat komma mot en, fick man sjukdomsskott inne i den, så att en del föll nästan döda ned, andra dogo genom den.

Jag har själv sett en pojke, som plötsligt insjuknade och var nära döden. Jag minns, att man då bad en lappkvinna, som var kunnig i läkekonst, att komma och bota pojken. Då sade den kvinnan, att barnet fått skott av en virvelvind. Jag såg själv pojken. Vitögonen hade blivit alldeles gula, och i ansiktet syntes han också nästan gul. Kvinnan smorde den sjukes kropp runt omkring med jordbitar och sade: »Den här pojken har en elak sjukdom. Den stiger upp efter armarna på mig, och det värker nästan till axeln på mig.» — Pojken blev frisk, det gula försvann, och den mannen lever än i dag.

I fråga om huggormen underrättade man oss, att han inte gör människan någon skada, förrän han lyfter på huvudet och gungar det fram och åter. Först då han gungade huvudet mot en, stack han eller bet, och då hade han redan förgiftat människan. Somliga hade då försökt krama såret med kallkällmossa, hördes det, men inte kunde detta läka bettet. Ett getingsting kan nog botas med kallkällmossa och vatten. För att klara sig vid ormbett finns det ingen annan råd än att skära hål i skinnet med en kniv, där ormen bitit, och pressa ut blodet.

Jag har hört, att brunstiga ormar ha en liten rund sten, som de kasta mellan sig som en boll. Och den som lyckas få den stenen har en läkedomssten.



'''Om dödsfall och begravning'''

När någon dör om sommaren uppe i fjällen, där det inte finns träd, måste man gräva en grav och lägga den döde i den och täcka över den med stenblock. Om det är en sådan plats, där träd finnas, bygger man en liten låg och avlång lave, och så täcker man liket med trasor och rökfångsstycken. Om man har en släde, lyfter man upp den på laven och lägger den döde i släden. Det är det allra lättaste. Och så täcker man över alltsammans. I samma släde kan man också forsla den döde, till dess man får honom ned i en kista. Man kan nämligen inte få den döde till kyrkogården på bar mark. Det kan vara långt. Bäckar och sjöar kunna finnas emellan, som man måste över. Då det snöat och vattnen frusit, hämtar man den dödes ben och för dem till kyrkogården. Lapparna vilja alltid, att man skall vara två, när man hämtar en död, ty i gamla sägner berättas det så: Om någon ensam hämtar en död från ett sådant ställe, så uppenbarar sig den döde då och då i sin egen skepnad för den personen. Det är också en annan sak man måste tänka på i fråga om ett sådant trädlöst, kalt fjäll; det är trevligare att vara två. På somliga ställen, där det finns skog, måste man vänta en hel vecka och ibland ännu längre. Och när de, som skola hämta den döde, äro lejda, blir det för det mesta mycket dyrt. Ibland har det hänt, att det kommit på flera hundra kronor.

En död klädes, så snart han dött, i sin egen kolt, som han haft i livet — en något bättre kolt. I samma kolt har han legat i sommargraven eller på laven. I samma kolt lyftas nu benen ned i kistan, fastän det på somliga ställen just inte finns mycket kvar av dem. Den, som dött på vintern, har man brukat kläda i en kolt, så snart han dött, och i den kolten lägges han i kistan och föres till kyrkoplatsen, där han begraves. Vid begravning och gravöl kläder man sig inte på något särskilt sätt.



==Fodnoter==

<references/>



==Kilde==
Anta Pirak: ''En nomad och hans liv;'' översatt av H . Grundström, 1937; ss. 191–235.

<br><br>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Anta Pirak]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]