Gunnars harpo-sång (AAA)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Sæmund den vises
Edda


Gunnars harpo-sång^*)

öfversat af
Arvid August Afzelius

1.

Fordom hände att Gunnar

fördes att dö,

Gjukes son,

i Gråbaks (ormarnes) salar:

hans fötter lösa voro,

men hans händer bundna

med fjättrar hårda.

2.

Lemnad vardt en harpa

åt den djerfve, folkens höfding,

han visade sin idrott,

fotblads - qvistarne han rörde

konsteliga trampade

harpans strängar:

ej sådan konst var öfvad

af någon ann’ än konungssonen,

3.

Söng då Gunnar,

så ljudande:

fick harpan röst,

som menniska det varit,

och icke mindre ljuf,

än om det svanens varit;

det klang i ormasalen

utaf de gyllne strängar:

4.

Min syster vet jag,

osällast gift bland alla,

och fästad vid

Niflungarnes Niding.

Attle hembjöd

Högne och Gunnar,

fränder sina

och mördade båda.

5.

Strid fingo de

för gästabud,

och fiendskap

får dryckes-glädje:

det månd’ evigt spörjas,

medan verlden står:

så med fränder fordom

ingen lekte.

6.

Hvi rasar du så, Attle!

uppbragt utaf vrede:

Brynhild vållde

sjelf sin död,

och Sigurds

svåra bane;

Hvi vill du låta

Gudrun gråta?

7.

Söng fordom korpen

å högan qvist,

om vår ofärd;

mig sade Brynhild,

Budles dotter,

hur' Attle skulle

oss besvika:

8.

Det sade äfven Glömvor.

när vi samman sofvo

sista gången

i samma hvilostad:

hade min maka

starka drömmar;

”Far nu icke, Gunnar!

svekfull är dig Attle:

9.

Spjut såg jag färgadt

i ditt blod;

en galge upprest,

för Gjukes söner:

Dig Disor tyckte jag

hem till sig bjuda:

eder månde, bröder!

försåt beredde varda.” -

10.

Qvad också Kostbera

om villadt ristade runor

och betydande drömmar:

Friskt var hjertat

i Furstliga brösten;

ingen månde frukta

döden hårda.

11.

Oss hafva Nornor

åldren utmätt,

åt Gjukes söner

efter Odins vilja:

Mot sitt öde

ingen kan sig vakta

eller ryckt frän lyckan

på sitt hjerta trösta.

12.

Det mig gläder, Attle!

att du icke hafver

de ringar röda,

som Hreidmar egde

ensam vet jag, hvar det gull

förborgadt ligger,

sedan J från Högne

hjertat skurit.

13. Det mig gläder, Altle!

att J, Huna-barn!

at Högne leende

skurit bort hans hjerta:

Ej gaf sig Niflungen,

vid såret djupa,

ej skiftade han färg,

vid döden svåra.

14.

Det mig gläder, Altle!

att du har förlorat

män af dina, många

som de förnämste voro,

för svärden våra,

förr'n du går att dö:

Så har ock vår fagra syster

fällt din broder.

15.

Ej skall än Gunnar

med bäfvan tala,

Gjukes son

i Grafvitners boning:

ej sorgsen komma

till Här-fadren;

förr har ock Fursten

sig vant vid smärtan.

16.

Förr skall mig Moin

till hjertat grafva ,

och Nidhögg

njurarne suga,

Linn-orm och Långbak

lefren slita ,

än jag skall lemna

min hug-prydnad.

17.

Det månde Gudrun

gräsligt hämnas,

att oss Attle

svikit hafver;

Hon skall dig, konung!

dina söners

varma hjertan gifva,

till afton-vard:

18.

Och mjöd, blandadt

med deras blod,

du dricka månde

ur deras hufvudskålar:

den sinnes oro

dig hårdast träffar,

när dig Gudrun

slik gärning säger.

19.

Kort blir din lefnad

efter de framlidne Furstar,

du får ett elakt slut,

för brottet mot vår frändskap:

så du väl förtjent,

att det svek umgälla,

på tillskyndan

af vår syster,

dertill bragt af sorgen.

20.

Dig månde Gudrun

med spjut stinga,

och Niflungen

sid der nära:

Kringflammas skall din sal

af rödan låge:

Sedan skall å Na-strand,

du åt Nidhögg gifvas.

21.

Insöfd är nu Gråbak,

Goin och Moin

och Grafvöllud,

Ofner och Svafner

de etter-glänsande:

Nad och Nidhögg,

de huggormar alla,

Hring och Höggvard,

af harpo-slagen.

22.

Ensamt uppe vakar

Attles moder,

hon mig genomgrafvit,

till hjertats rötter,

suger lefren

och tungan sliter,

längre unnas ej att lefva

Konungs-sonen.

23.

Nu stadna, Harpa!

hädan skall jag lida,

och i vida

Wallhall bygga:

och med Asar dricka

mjödet dyra,

af Särimner mättas

uti Odins samqväm! –

24.

Nu är Gunnars Harpo-sång

till ända qväden:

men’skor jag förnöjt

sista gången:

knappt någon konung skall härefter,

med fota-bladets qvistar

slå de väl-ljudande

Harpans strängar.

---

Noter:
*) En sång af detta namn omtalas sålunda i Olof Tryggv. Saga: Tog då Gesten harpan sin, och spelade väl och länge om qvällen; så att allom tycktes en glädje att höra derpä: och slog då Gunnars Slagr och till slut sången om Gudruns list, den fordnas, den hade man alldrig förr hört. — Men att nämnde Gunnars-Slagr icke finnes mer, i någon af de kände Eddiska samlingar; och att den som här införes efter de Handskrifter Herr G. Magnæus och Rask på Island funnit, blott är en lycklig härmning och fullkomligen i forntidens anda författad sång; derom äro de fleste Fornforskare öfverens. Se vidare i A. Magn. Commissionens anmärkningar till denna Sang, och Prof. Rasks, i Noten till Texten, meddelade omdöme.