Syndens och ofridens tidsålder

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Fädernas gudasaga

Viktor Rydberg

III. Syndens och ofridens tidsålder

TEKSTEN ER UNDER UDARBEJDELSE

XIV. TROLLDOMSRUNORNA.

Ofvan är berättadt, huru gudarne sände Heimdall till urmänniskorna, för att lära dem seder, nyttiga och prydande konster och heliga runor och runosånger. Heimdallsrunorna – så kunna vi kalla dem – hade det ändamål att göra människorna gudfruktiga och visa, samt rättfärdiga och hjälpsamma mot hvarandra, och att förläna dem makt att kufva eld och vind, när dessa uppträdde skadligt. De voro till för att »människor frälsa, lugna hafvet, fågelsång tyda, dämpa eldar, sona och döfva (smärtor), sorger häfva». De skänkte läkekraft och tröst för jordelifvets kval och gåfvo läror för den vandel, som leder genom döden till saligheten.

Men redan i urtiden uppträdde en ond makt, för att motvärka och förstöra de goda inflytelser, som Heimdallsrunorna utöfvade på människoslägtet. Det var en jättekvinna, Gullveig, tursen Rimners dotter, en ättelägg af frostmakterna, skapelsens fiender. Hon var vacker, hon som Loke, och upptogs likasom han i Asgard som gisslan från jättevärlden. Ur hemlighetsfulla djup i sitt eget väsen hade hon hämtat ingifvelserna till de konster, med hvilka hon kom att förföra gudar och människor. Hon förstod att gifva skadliga krafter åt föremål, som i sig själfva voro oskadliga; hon uppfann den onda säjden, hvarmed man kan trolla ofall, sjukdom och död på människor. Från sin säjdstol utlärde hon de trollspråk, hvarmed skadefröjden alltsedan velat vålla ofred och olycka, slå med sinnesförvirring, sjukdom och död. Hon hade Lokes inställsamma later, och det dröjde länge, innan gudarne trodde henne om ondt. Hon var Friggs tjenarinna och lyckades tillnarra sig Fröjas förtroende. Slutligen upptäcktes hvilka onda konster hon påfunnit, och att hon sökt locka Fröja att säjda. Gudarne förfärades öfver de onda följder, som hennes trollkonster skulle få, ifall de spredes. De dömde henne att dö i eld och värkställde domen på henne. Det var svårt för lågorna att beröra henne. Och hennes hjärta, hvari hennes själ låg förborgad, kunde elden endast halfsveda, ej förbränna. Det var »urkallt» som etterdropparne, hvaraf Ymer bildats.

Loke, som åsett förbränningen, letade i hemlighet i askan, fann där det halfsvedda hjärtat och slukade det. Det hade en underlig värkan på honom. Han kom därigenom att föda en orm till världen. Ormen kastades i hafvet och växte där med stor hast. Redan en icke lång tid därefter var han hafvets största vidunder. Och under århundradenas lopp växer han så, att han kommer att ligga i ring på hafsbottnen rundt omkring Midgard. Han kallas därför Midgardsormen. Han växer i kapp med ondskan på jorden och är fullvuxen, när fördärfvet nått sin höjd och världsförstörelsen nalkas.

Gullveigs första förbränning inträffade vid fridsålderns slut. Hvad som sedan hände henne skulle, för ordningens skull, längre fram berättas; men redan här må dock något däraf meddelas. Den döda Gullveigs själ skulle ha stannat i Nifelhel bland hennes stamfäder rimtursarne; men så stor var hennes trängtan att göra ondt, att hon väl däraf fick kraft att komma tillbaka, och hon föddes på nytt af andra jätteföräldrar. Hon uppträdde då under annat namn, och att hon var Gullveig visste utanför Jotunheim ingen mer än hon själf och Loke. Efter sin andra födelse kringvandrade hon i Midgard, där hon kallades Heid (ett namn, som i aflägsen forntid betydt »trollkvinna»). Likasom Heimdall gick med heliga runor från gård till gård i Aurvangalandet, gick hon från gård till gård därstädes med sina oheliga, »alltid efterlängtad af elakt kvinn- folk». Hvad ondt hon därmed gjorde kan icke mätas och icke skildras. Äfven i Asgard lyckades hon innästla sig. När gudarne upptäckt hvem hon var, brände de henne för andra gången med samma påföljd som den förra. Loke efterletade och fann hennes hjärta obrändt i askan. Han slukade det och födde till världen Fenrersulfven. Hon pånyttföddes, och hon brändes tredje gången. Äfven då fann och slukade Loke hennes hjärta. Då födde han till världen pästjättinnan Leikin (med orätt kallad Hel), som blef drottning öfver rimtursarne och sjukdomsandarne i Nifelhel.

XV. JÄTTARNE VILJA UNDERRÄTTA SIG OM TORS STYRKA.

Alltsedan Tor hade dräpt Vingner och Lora, gingo bland jättarne rykten, att han var omätligt stark och af obetvingligt mod. Det var för dem af vigt att få veta, huru härmed förhöll sig, och om Tor kunde vara så farlig för dem som det påstods.

Och så uppgjorde de med Loke, att han skulle egga Tor att göra ett besök hos eldjätten Fjalar, höfding för Suttungs söner och mer än någon annan förfaren i trollkonster. Fjalar och hans stam bo icke i det egentliga Jotunheim, det nordliga, utan söder ut i ett underjordiskt land med djupa och skumma dalar.

Tor, väpnad med sin hammare och följd af Loke, ga sig på färd. Till en början var vägen den vanliga, öfver Bifrost ned till dess södra broände, samt öfver några underjordsfloder, som genomvadades. Därefter hade man att klättra ned i Fjalars »djupdalar» och fortsätta vandringen där. Den var icke af det upplifvande slaget: ingenting vackert var att se, snarare mycket, som kunde göra en kuslig till mods. Tor och Loke vandrade länge genom halfmörker, därefter genom mörker, och slutligen, när de blifvit rätt trötta, var det nästan som natt omkring dem. Dock kunde man skymta nära föremål. En skog syntes ligga tätt framför dem, och öfver den skönjde de en människoliknande skepnad, alldeles ofantligt hög. Skogen syntes som busksnår i jämförelse med honom. I detsamma hördes brak och buller, som om en tung kropp fallit öfver en mängd träd och buskar och brutit dem, och jätteskepnaden var försvunnen. Loke blef rädd eller låtsade vara det. Bredvid sig märkte han en klippa eller hvad det kunde vara, med en bred öppning, nästan så stor som klippväggen, hvari hon var. Loke tog sin tillflykt dit in, och Tor kom efter. Inne i grottan var åt ena sidan en tämligen trång och kort gång. Dit kröp Loke in och gömde sig. Han ställde sig som vore han alldeles förskrämd. Tor satte sig i sidogångens öppning med handen om hammarskaftet och afvaktade hvad komma kunde. Kort därefter uppstod ett besynnerligt, långdraget, snöflande och rullande dån, som vardt allt förfärligare och liknade en underjordisk åska. Marken gungade, och grottan, hvari Tor och Loke gömt sig, skälfde i sina grundvalar. Det var jordbäfning, och den blef långvarig. Med korta uppehåll förnyade sig de rullande dånen och de dem åtföljande jordskalfven hela natten. Tor själf tyckte, att detta var hemskt, hälst mörkret var så tjockt, att man ej såg hand framför sig. Ändtligen var det, som om mörkret förtunnats så pass, att det var möjligt att nyttja sina ögon. Då gick Tor ut och späjade, så godt det lät sig göra i dunklet på den bäfvande skogsmarken, där träden vacklade på sina rötter eller redan lågo kullslagna. Loke följde honom efter. Då upptäckte han ett par fötter, större än en storvuxen man, och vid dem ett par ben, långa i förhållande till fötterna, och en bål, hvars flåsande bröst höjde och sänkte sig, och slutligen ett hufvud, ur hvars mun och näsborrar det jordskakande dånet kom. Helt visst var det jätten, som Tor hade sett, innan han gick in i grottan. Jätten sof och snarkade. Tor vill annars aldrig slå sofvande man; men nu förekom det honom nödigt att göra ett undantag. Han lyfte hammaren och lät den med asakraft slå ned på jättens panna. Denne grinade litet i sömnen, men pannan var hel, och han fortfor att snarka. Då spände Tor sitt starkhetsbälte hårdare kring midjan och slog än ett slag. Men utan större värkan. Han slog ett tredje. Då vaknade resen, förde handen till tinningen och mumlade, att ett blad eller barr måste fallit ned från trädet ofvanför och väckt honom. Tor kände sig häpen och visste ej annat än fråga, hvad han hette. Han svarade, att han hette Skrymer; »men om ditt namn behöfver jag ej spörja», sade han; »jag vet, att du heter Asator». Därpå satte han sig upp, såg sig omkring och sade: »jag lade från mig en vante, när jag skulle gå till hvila i går kväll,» och därmed räckte han ut armen och tog sin vante, och Tor fick då se, att det var den som han och Loke om natten vistats i, och att sidogången var tumfingern. »Om du ämnar dig till Fjalars», tillade han; »så tag dig i akt! Där finner du män, som äro svårare att ha att göra med än jag». Tor frågade närmaste vägen till Fjalars gård, och Skrymer utpekade riktningen. Därefter reste han sig med hela sin längd och var med några steg försvunnen ur Tors åsyn.

Om nu, såsom sannolikt är, Loke rådde Tor att vända om, så skämdes dock Tor att göra det, utan fann han det bättre anstå sig att fortsätta äfventyret, hvilken utgång det än finge. Mörkt eller halfmörkt var det ännu alltjämt, ty någon riktig dager har Fjalars rike aldrig. När de gått ett drygt stycke väg, skymtade framför dem en den största byggnad, mer högrest, tycktes det, än Valhall. Snart stodo de framför porten till omgärdningen. Den kunde Tor ej få upp; men han kröp in mellan spjä- larne i stängslet, och Loke följde honom. Nu sågo de framför sig en väl upplyst sal, hvars dörr var uppslagen, och de stego in. Fjalar satt där i högsätet, och på bänkar kring väggarna sutto hans fränder och husfolk. Så långa som Skrymer voro de på långt när icke; men de fleste likväl så stora, att Tor i jämförelse med dem torde liknat en halfvuxen pojke. De båda färdemännen gingo fram och hälsade höfdingen. Denne bjöd dem välkomne och sporde hvad piltarne hette. Tor och Loke sade sina namn. Borden gjordes i ordning för en måltid, hvari de främmande bjödos att deltaga. Medan man spisade, föll talet på idrotter. Fjalar berömde sina män där i salen för skicklighet i hvarjehanda sådana, och frågade i hvilka idrotter gästerna voro bäst öfvade. Loke svarade, att han trodde sig innehafva konsten att äta fort och mycket; i öfrigt vore han icke idrottsman. Fjalar skrattade och sade: »midt emot dig vid bordet har du min tjänsteman Loge. Han öfvar samma konst, och kunnen I nu kappas». Der frambars ett aflångt fat, fyldt med kött, och ställdes mellan dem tvärs öfver bordet. Båda åto nu allt hvad de förmådde och möttes midt i fatet. Då hade Loke ätit allt köttet på sin hälft af detsamma; men Loge både köttet och benen och fatet dessutom. Fjalar sporde nu Tor i hvilka idrotter han vore förfaren. Tor svarade, att han där hemma i Asgard gälde för att vara en god brottare och ansågs äfven kunna lyfta tung börda och dricka försvarligt. Då fylldes mjödhornen öfver lag. Framför Tor stod ett, som ej var större än de andres. Desse tömde sina i botten; men Tor, fast han drack så mycket han orkade, kunde knappt se, att mjödet i hans horn hade sjunkit något. Detta förtröt honom i hans själ, och han fann sig liten och obetydlig i jämförelse med dessa jättar. Sedan man hvilat sig på måltiden, sade Fjalar: »Tor talade om, att han kan lyfta tung börda. Släpp in min katt i salen, och låt oss se, om Tor kan lyfta honom. Här är detta en lek för barn.» I detsamma kom en stor grå katt fram på golfvet. Tor tyckte nog, att Fjalar förnärmade honom med ett sådant förslag; men nu förekom han sig själf så ringa, att han teg och gjorde som Fjalar ville. Han lade sin hand under magen på katten och lyfte; men allteftersom han lyfte, sköt katten rygg, och högre upp kunde han icke få honom, än att katten stod med tre af sina fötter kvar på golfvet. »Det kommer sig däraf», sade Fjalar, »att Tor är så lågvuxen. Annars hade det väl lyckats. Nu lär Tor efter egen utsago vara en skicklig brottare, och jag önskar se honom bevisa det. Med någon af mina män här inne vill jag dock icke, att han försöker sina krafter; ty då skulle det gå honom illa. Men ropa in min fostermor Elle!» I detsamma inträdde i salen en käring, som såg mycket ålderstigen och skröplig ut. Tor skulle vägrat att brottas med henne, men hon grep tag i honom och han måste. Han fann, att hon var vådligt stark; ju fastare han tog i, dess fastare stod hon. Knep mot henne ville han dock icke nyttja, för att få henne omkull. Men Elle kunde ej häller med ärliga medel besegra Tor; då satte hon »käringkrok» för honom och fick honom ned på ett knä. Fjalar sade nu, att brottningen skulle upphöra, och de båda motståndarne släppte hvarandra. Tor vardt djupt nedslagen och väntade att bli beskrattad af Fjalars män. Men underligt nog sutto desse och sågo helt häpne ut. Förödmjukad som han var, ville Tor lämna Fjalars borg genast; men denne bad honom och Loke stanna kvar till följande morgon, och de bemöttes allt intill sin affärd med uppmärksamhet och aktning. Ingen skämtade med deras underlägsenhet. När de följande morgon begåfvo sig på väg, följde dem Fjalar ett stycke, och så uppfylld var han af förvåning och beundran öfver hvad Tor uträttat, att han icke kunde tiga med sanningen. Han visade Tor en klippa, som hade tre fyrkantiga djup. »Där ser du», sade han, »märken af dina tre hammarslag. De träffade bärget, men icke mitt hufvud, ty jag är mästare i synvillor. Synvillor var det mästa, som du hos mig erfarit. Loge, som åt i kapp med Loke, är min tjenare eldslågan. Hornet, hvarur du drack, stod i hafvet, men det såg du icke. Katten, som du lyfte, var Midgards-ormen; det såg du ej häller. Den gamla, med hvilken du brottades, och som icke utan knep kunde vinna en half seger öfver dig, är ålderdomen, som besegrar den starkaste. Nu skiljas vi åt, och jag önskar icke att se dig mer som gäst, ty du blir farlig för oss alla. Men kommer du, så är jag mästare nog i trollska konster för att kunna med sådana värna min borg.» Efter dessa ord försvann Fjalar. Tor och Loke återvände till Asgard.

Från en senare tid förtäljes denna sägen så, att icke blott Loke, utan äfven Tjalve och Raskva, Egils fosterbarn, följde Tor på färden till Fjalar, som i den berättelsen kallas Utgardaloke, samt att Tjalve bar Tors matsäck, tills de första natten lade sig att hvila i Skrymers vante. Under natten inträffade den af Skrymers snarkningar orsakade jordbäfningen. Då Tor fram mot morgonen gick ut och fick se jätten, ville han slå ihjäl honom; men denne vaknade i detsamma och frågade, om Tor ville hafva honom till reskamrat. Därtill jakade Tor. Skrymer föreslog, att de skulle förena sin vägkost, och då Tor därtill samtyckte, lade Skrymer all maten i en påse och bar den på ryggen. Sedan vandrade de tillsammans hela dagen och lade sig om kvällen att hvila under en stor ek. Skrymer somnade. Tor tog då matpåsen och skulle öppna den, men kunde icke få upp knutarne. Då vredgades han, grep sin hammare och slog Skrymer i hufvudet. Skrymer vaknade och frågade, om ett blad fallit ned på honom. Därefter somnade han åter. När Tor vid midnattstid hörde honom snarka, tog han hammaren och slog honom midt i hjässan. Skrymer vaknade och frågade, om ett ollon fallit ned på honom. Sedan han fram på morgonen åter börjat snarka, sprang Tor upp, svingade hammaren, slog jätten i tinningen och märkte, att hammaren sjönk ned ända till skaftet. Skrymer vaknade och förmodade, att något ris fallit ned på honom från trädet. Därefter åtskildes de, sedan Skrymer utpekat vägen till Utgardaloke och sökt skrämma Tor för de farlige kämparne därstädes.

Vid de täflingar, som sedan egde rum i borgen, uppträdde äfven Tjalve och täflade i kappspringning med en liten pilt, som hette Huge. Tjalve besegrades, ty Huge var jättehöfdingens hug (tanke), som hann till målet förr än han. Om Tor säges det, att han vid dryckestäflingen drack så mycket, att hafvet märkbart sjönk, ehuru detta föga syntes i hornet.