Syndens och ofridens tidsålder

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Fädernas gudasaga

Viktor Rydberg

III. Syndens och ofridens tidsålder

TEKSTEN ER UNDER UDARBEJDELSE

XIV. TROLLDOMSRUNORNA.

Ofvan är berättadt, huru gudarne sände Heimdall till urmänniskorna, för att lära dem seder, nyttiga och prydande konster och heliga runor och runosånger. Heimdallsrunorna – så kunna vi kalla dem – hade det ändamål att göra människorna gudfruktiga och visa, samt rättfärdiga och hjälpsamma mot hvarandra, och att förläna dem makt att kufva eld och vind, när dessa uppträdde skadligt. De voro till för att »människor frälsa, lugna hafvet, fågelsång tyda, dämpa eldar, sona och döfva (smärtor), sorger häfva». De skänkte läkekraft och tröst för jordelifvets kval och gåfvo läror för den vandel, som leder genom döden till saligheten.

Men redan i urtiden uppträdde en ond makt, för att motvärka och förstöra de goda inflytelser, som Heimdallsrunorna utöfvade på människoslägtet. Det var en jättekvinna, Gullveig, tursen Rimners dotter, en ättelägg af frostmakterna, skapelsens fiender. Hon var vacker, hon som Loke, och upptogs likasom han i Asgard som gisslan från jättevärlden. Ur hemlighetsfulla djup i sitt eget väsen hade hon hämtat ingifvelserna till de konster, med hvilka hon kom att förföra gudar och människor. Hon förstod att gifva skadliga krafter åt föremål, som i sig själfva voro oskadliga; hon uppfann den onda säjden, hvarmed man kan trolla ofall, sjukdom och död på människor. Från sin säjdstol utlärde hon de trollspråk, hvarmed skadefröjden alltsedan velat vålla ofred och olycka, slå med sinnesförvirring, sjukdom och död. Hon hade Lokes inställsamma later, och det dröjde länge, innan gudarne trodde henne om ondt. Hon var Friggs tjenarinna och lyckades tillnarra sig Fröjas förtroende. Slutligen upptäcktes hvilka onda konster hon påfunnit, och att hon sökt locka Fröja att säjda. Gudarne förfärades öfver de onda följder, som hennes trollkonster skulle få, ifall de spredes. De dömde henne att dö i eld och värkställde domen på henne. Det var svårt för lågorna att beröra henne. Och hennes hjärta, hvari hennes själ låg förborgad, kunde elden endast halfsveda, ej förbränna. Det var »urkallt» som etterdropparne, hvaraf Ymer bildats.

Loke, som åsett förbränningen, letade i hemlighet i askan, fann där det halfsvedda hjärtat och slukade det. Det hade en underlig värkan på honom. Han kom därigenom att föda en orm till världen. Ormen kastades i hafvet och växte där med stor hast. Redan en icke lång tid därefter var han hafvets största vidunder. Och under århundradenas lopp växer han så, att han kommer att ligga i ring på hafsbottnen rundt omkring Midgard. Han kallas därför Midgardsormen. Han växer i kapp med ondskan på jorden och är fullvuxen, när fördärfvet nått sin höjd och världsförstörelsen nalkas.

Gullveigs första förbränning inträffade vid fridsålderns slut. Hvad som sedan hände henne skulle, för ordningens skull, längre fram berättas; men redan här må dock något däraf meddelas. Den döda Gullveigs själ skulle ha stannat i Nifelhel bland hennes stamfäder rimtursarne; men så stor var hennes trängtan att göra ondt, att hon väl däraf fick kraft att komma tillbaka, och hon föddes på nytt af andra jätteföräldrar. Hon uppträdde då under annat namn, och att hon var Gullveig visste utanför Jotunheim ingen mer än hon själf och Loke. Efter sin andra födelse kringvandrade hon i Midgard, där hon kallades Heid (ett namn, som i aflägsen forntid betydt »trollkvinna»). Likasom Heimdall gick med heliga runor från gård till gård i Aurvangalandet, gick hon från gård till gård därstädes med sina oheliga, »alltid efterlängtad af elakt kvinn- folk». Hvad ondt hon därmed gjorde kan icke mätas och icke skildras. Äfven i Asgard lyckades hon innästla sig. När gudarne upptäckt hvem hon var, brände de henne för andra gången med samma påföljd som den förra. Loke efterletade och fann hennes hjärta obrändt i askan. Han slukade det och födde till världen Fenrersulfven. Hon pånyttföddes, och hon brändes tredje gången. Äfven då fann och slukade Loke hennes hjärta. Då födde han till världen pästjättinnan Leikin (med orätt kallad Hel), som blef drottning öfver rimtursarne och sjukdomsandarne i Nifelhel.

XV. JÄTTARNE VILJA UNDERRÄTTA SIG OM TORS STYRKA.

Alltsedan Tor hade dräpt Vingner och Lora, gingo bland jättarne rykten, att han var omätligt stark och af obetvingligt mod. Det var för dem af vigt att få veta, huru härmed förhöll sig, och om Tor kunde vara så farlig för dem som det påstods.

Och så uppgjorde de med Loke, att han skulle egga Tor att göra ett besök hos eldjätten Fjalar, höfding för Suttungs söner och mer än någon annan förfaren i trollkonster. Fjalar och hans stam bo icke i det egentliga Jotunheim, det nordliga, utan söder ut i ett underjordiskt land med djupa och skumma dalar.

Tor, väpnad med sin hammare och följd af Loke, ga sig på färd. Till en början var vägen den vanliga, öfver Bifrost ned till dess södra broände, samt öfver några underjordsfloder, som genomvadades. Därefter hade man att klättra ned i Fjalars »djupdalar» och fortsätta vandringen där. Den var icke af det upplifvande slaget: ingenting vackert var att se, snarare mycket, som kunde göra en kuslig till mods. Tor och Loke vandrade länge genom halfmörker, därefter genom mörker, och slutligen, när de blifvit rätt trötta, var det nästan som natt omkring dem. Dock kunde man skymta nära föremål. En skog syntes ligga tätt framför dem, och öfver den skönjde de en människoliknande skepnad, alldeles ofantligt hög. Skogen syntes som busksnår i jämförelse med honom. I detsamma hördes brak och buller, som om en tung kropp fallit öfver en mängd träd och buskar och brutit dem, och jätteskepnaden var försvunnen. Loke blef rädd eller låtsade vara det. Bredvid sig märkte han en klippa eller hvad det kunde vara, med en bred öppning, nästan så stor som klippväggen, hvari hon var. Loke tog sin tillflykt dit in, och Tor kom efter. Inne i grottan var åt ena sidan en tämligen trång och kort gång. Dit kröp Loke in och gömde sig. Han ställde sig som vore han alldeles förskrämd. Tor satte sig i sidogångens öppning med handen om hammarskaftet och afvaktade hvad komma kunde. Kort därefter uppstod ett besynnerligt, långdraget, snöflande och rullande dån, som vardt allt förfärligare och liknade en underjordisk åska. Marken gungade, och grottan, hvari Tor och Loke gömt sig, skälfde i sina grundvalar. Det var jordbäfning, och den blef långvarig. Med korta uppehåll förnyade sig de rullande dånen och de dem åtföljande jordskalfven hela natten. Tor själf tyckte, att detta var hemskt, hälst mörkret var så tjockt, att man ej såg hand framför sig. Ändtligen var det, som om mörkret förtunnats så pass, att det var möjligt att nyttja sina ögon. Då gick Tor ut och späjade, så godt det lät sig göra i dunklet på den bäfvande skogsmarken, där träden vacklade på sina rötter eller redan lågo kullslagna. Loke följde honom efter. Då upptäckte han ett par fötter, större än en storvuxen man, och vid dem ett par ben, långa i förhållande till fötterna, och en bål, hvars flåsande bröst höjde och sänkte sig, och slutligen ett hufvud, ur hvars mun och näsborrar det jordskakande dånet kom. Helt visst var det jätten, som Tor hade sett, innan han gick in i grottan. Jätten sof och snarkade. Tor vill annars aldrig slå sofvande man; men nu förekom det honom nödigt att göra ett undantag. Han lyfte hammaren och lät den med asakraft slå ned på jättens panna. Denne grinade litet i sömnen, men pannan var hel, och han fortfor att snarka. Då spände Tor sitt starkhetsbälte hårdare kring midjan och slog än ett slag. Men utan större värkan. Han slog ett tredje. Då vaknade resen, förde handen till tinningen och mumlade, att ett blad eller barr måste fallit ned från trädet ofvanför och väckt honom. Tor kände sig häpen och visste ej annat än fråga, hvad han hette. Han svarade, att han hette Skrymer; »men om ditt namn behöfver jag ej spörja», sade han; »jag vet, att du heter Asator». Därpå satte han sig upp, såg sig omkring och sade: »jag lade från mig en vante, när jag skulle gå till hvila i går kväll,» och därmed räckte han ut armen och tog sin vante, och Tor fick då se, att det var den som han och Loke om natten vistats i, och att sidogången var tumfingern. »Om du ämnar dig till Fjalars», tillade han; »så tag dig i akt! Där finner du män, som äro svårare att ha att göra med än jag». Tor frågade närmaste vägen till Fjalars gård, och Skrymer utpekade riktningen. Därefter reste han sig med hela sin längd och var med några steg försvunnen ur Tors åsyn.

Om nu, såsom sannolikt är, Loke rådde Tor att vända om, så skämdes dock Tor att göra det, utan fann han det bättre anstå sig att fortsätta äfventyret, hvilken utgång det än finge. Mörkt eller halfmörkt var det ännu alltjämt, ty någon riktig dager har Fjalars rike aldrig. När de gått ett drygt stycke väg, skymtade framför dem en den största byggnad, mer högrest, tycktes det, än Valhall. Snart stodo de framför porten till omgärdningen. Den kunde Tor ej få upp; men han kröp in mellan spjä- larne i stängslet, och Loke följde honom. Nu sågo de framför sig en väl upplyst sal, hvars dörr var uppslagen, och de stego in. Fjalar satt där i högsätet, och på bänkar kring väggarna sutto hans fränder och husfolk. Så långa som Skrymer voro de på långt när icke; men de fleste likväl så stora, att Tor i jämförelse med dem torde liknat en halfvuxen pojke. De båda färdemännen gingo fram och hälsade höfdingen. Denne bjöd dem välkomne och sporde hvad piltarne hette. Tor och Loke sade sina namn. Borden gjordes i ordning för en måltid, hvari de främmande bjödos att deltaga. Medan man spisade, föll talet på idrotter. Fjalar berömde sina män där i salen för skicklighet i hvarjehanda sådana, och frågade i hvilka idrotter gästerna voro bäst öfvade. Loke svarade, att han trodde sig innehafva konsten att äta fort och mycket; i öfrigt vore han icke idrottsman. Fjalar skrattade och sade: »midt emot dig vid bordet har du min tjänsteman Loge. Han öfvar samma konst, och kunnen I nu kappas». Der frambars ett aflångt fat, fyldt med kött, och ställdes mellan dem tvärs öfver bordet. Båda åto nu allt hvad de förmådde och möttes midt i fatet. Då hade Loke ätit allt köttet på sin hälft af detsamma; men Loge både köttet och benen och fatet dessutom. Fjalar sporde nu Tor i hvilka idrotter han vore förfaren. Tor svarade, att han där hemma i Asgard gälde för att vara en god brottare och ansågs äfven kunna lyfta tung börda och dricka försvarligt. Då fylldes mjödhornen öfver lag. Framför Tor stod ett, som ej var större än de andres. Desse tömde sina i botten; men Tor, fast han drack så mycket han orkade, kunde knappt se, att mjödet i hans horn hade sjunkit något. Detta förtröt honom i hans själ, och han fann sig liten och obetydlig i jämförelse med dessa jättar. Sedan man hvilat sig på måltiden, sade Fjalar: »Tor talade om, att han kan lyfta tung börda. Släpp in min katt i salen, och låt oss se, om Tor kan lyfta honom. Här är detta en lek för barn.» I detsamma kom en stor grå katt fram på golfvet. Tor tyckte nog, att Fjalar förnärmade honom med ett sådant förslag; men nu förekom han sig själf så ringa, att han teg och gjorde som Fjalar ville. Han lade sin hand under magen på katten och lyfte; men allteftersom han lyfte, sköt katten rygg, och högre upp kunde han icke få honom, än att katten stod med tre af sina fötter kvar på golfvet. »Det kommer sig däraf», sade Fjalar, »att Tor är så lågvuxen. Annars hade det väl lyckats. Nu lär Tor efter egen utsago vara en skicklig brottare, och jag önskar se honom bevisa det. Med någon af mina män här inne vill jag dock icke, att han försöker sina krafter; ty då skulle det gå honom illa. Men ropa in min fostermor Elle!» I detsamma inträdde i salen en käring, som såg mycket ålderstigen och skröplig ut. Tor skulle vägrat att brottas med henne, men hon grep tag i honom och han måste. Han fann, att hon var vådligt stark; ju fastare han tog i, dess fastare stod hon. Knep mot henne ville han dock icke nyttja, för att få henne omkull. Men Elle kunde ej häller med ärliga medel besegra Tor; då satte hon »käringkrok» för honom och fick honom ned på ett knä. Fjalar sade nu, att brottningen skulle upphöra, och de båda motståndarne släppte hvarandra. Tor vardt djupt nedslagen och väntade att bli beskrattad af Fjalars män. Men underligt nog sutto desse och sågo helt häpne ut. Förödmjukad som han var, ville Tor lämna Fjalars borg genast; men denne bad honom och Loke stanna kvar till följande morgon, och de bemöttes allt intill sin affärd med uppmärksamhet och aktning. Ingen skämtade med deras underlägsenhet. När de följande morgon begåfvo sig på väg, följde dem Fjalar ett stycke, och så uppfylld var han af förvåning och beundran öfver hvad Tor uträttat, att han icke kunde tiga med sanningen. Han visade Tor en klippa, som hade tre fyrkantiga djup. »Där ser du», sade han, »märken af dina tre hammarslag. De träffade bärget, men icke mitt hufvud, ty jag är mästare i synvillor. Synvillor var det mästa, som du hos mig erfarit. Loge, som åt i kapp med Loke, är min tjenare eldslågan. Hornet, hvarur du drack, stod i hafvet, men det såg du icke. Katten, som du lyfte, var Midgards-ormen; det såg du ej häller. Den gamla, med hvilken du brottades, och som icke utan knep kunde vinna en half seger öfver dig, är ålderdomen, som besegrar den starkaste. Nu skiljas vi åt, och jag önskar icke att se dig mer som gäst, ty du blir farlig för oss alla. Men kommer du, så är jag mästare nog i trollska konster för att kunna med sådana värna min borg.» Efter dessa ord försvann Fjalar. Tor och Loke återvände till Asgard.

Från en senare tid förtäljes denna sägen så, att icke blott Loke, utan äfven Tjalve och Raskva, Egils fosterbarn, följde Tor på färden till Fjalar, som i den berättelsen kallas Utgardaloke, samt att Tjalve bar Tors matsäck, tills de första natten lade sig att hvila i Skrymers vante. Under natten inträffade den af Skrymers snarkningar orsakade jordbäfningen. Då Tor fram mot morgonen gick ut och fick se jätten, ville han slå ihjäl honom; men denne vaknade i detsamma och frågade, om Tor ville hafva honom till reskamrat. Därtill jakade Tor. Skrymer föreslog, att de skulle förena sin vägkost, och då Tor därtill samtyckte, lade Skrymer all maten i en påse och bar den på ryggen. Sedan vandrade de tillsammans hela dagen och lade sig om kvällen att hvila under en stor ek. Skrymer somnade. Tor tog då matpåsen och skulle öppna den, men kunde icke få upp knutarne. Då vredgades han, grep sin hammare och slog Skrymer i hufvudet. Skrymer vaknade och frågade, om ett blad fallit ned på honom. Därefter somnade han åter. När Tor vid midnattstid hörde honom snarka, tog han hammaren och slog honom midt i hjässan. Skrymer vaknade och frågade, om ett ollon fallit ned på honom. Sedan han fram på morgonen åter börjat snarka, sprang Tor upp, svingade hammaren, slog jätten i tinningen och märkte, att hammaren sjönk ned ända till skaftet. Skrymer vaknade och förmodade, att något ris fallit ned på honom från trädet. Därefter åtskildes de, sedan Skrymer utpekat vägen till Utgardaloke och sökt skrämma Tor för de farlige kämparne därstädes.

Vid de täflingar, som sedan egde rum i borgen, uppträdde äfven Tjalve och täflade i kappspringning med en liten pilt, som hette Huge. Tjalve besegrades, ty Huge var jättehöfdingens hug (tanke), som hann till målet förr än han. Om Tor säges det, att han vid dryckestäflingen drack så mycket, att hafvet märkbart sjönk, ehuru detta föga syntes i hornet.

XVI. TORS FÄRD TILL JÄTTEN HYMER.

Asagudarne voro en dag samlade till ett fästligt samkväm, där man vid måltiden pröfvade och fann behag i steken af vildt, som jagats och fångats i skogen. Mycket vardt drucket, medan denna rätt förtärdes, och under inflytandet af det rikliga drickandet kommo nya tankar och förslag att omordas. Så framställdes den mening, att de makter, som upptagits i fredsförbundet med asarne, voro underordnade och hade att visa dem sin undersåtliga vördnad genom att, åtminstone en gång om året, mottaga dem i sina boningar och där sörja för godt underhåll. Tanken slog an, och innan man steg upp från bordet, hade man med lottning afgjort, hvem som vore lämpligast att börja hos. Lotten hade gifvit tillkänna, att hafsjätten Öger skulle bli gudarnes förste värd och att han hade råd att bjuda dem riklig undfägnad. Det beslöts också, att Öger skulle därom genast underrättas; Tor spände för sin char och for dit. Öger satt på sin klippborg ute i hafvet, när asaguden kom. Tor frambar ärendet i befallande ton och med en skarp blick in i jättens ögon. Öger svarade icke nej till ärendet; men han var förnärmad af Tors uppträdande och uppgjorde genast sin hämdeplan. Han ville, sade han, gärna emottaga asarne i sin borg och bjuda dem det mjöd han förstod att brygga; men för att mjödet skulle varda så rikligt som en sådan fäst kräfde och han själf önskade, behöfde han en mycket större brygg- kittel än han nu egde. Han angaf måtten, som voro mycket stora, och torde sagt sig vara öfvertygad, att Asator skulle kunna anskaffa den. När det skett, vore asarne välkomne till honom vid den tid på året, då linet bärgas. Med det beskedet återvände Tor till Asgard och meddelade det till sina fränder. Men en kittel, så stor som den Öger önskade, fanns icke i Asgard, och man undrade, om en sådan fanns i hela världen. Kitteln kunde visserligen beställas hos underjordskonstnärerna; men Tyr tog sin vän Tor afsides och sade sig kunna ge råd. »Du vet», sade han, »att jag är styfson och fosterson till jätten Hymer, som bor å andra sidan Elivågor i yttersta Norden. En kittel så stor som den du lofvat Öger finns hos honom.» – »Men hur kan man få den?» – Endast med list, min vän», sade Tyr; »vi måste begifva oss dit och försöka». Tor, som älskade äfventyr, fann det behagligare att följa detta råd än att bedja konstnärerna om hjälp.

Detta var just hvad Öger uträknat. Han visste, att Hymer, och han allena, hade en kittel af de angifna måtten, och att Tor, för att anskaffa den, måste göra en färd till denne ytterst farlige frostjätte, känd för att vara »storm-ögd.» Den, som är stormögd, kan, när han riktar vredgad blick på någonting, urladda ur ögonen en förstörande kraft; men är urladdningen gjord, dröjer det en tid, innan hans ögon återfå tillräckligt ämne därtill. Tyr kände till den saken och bad Tor vara på sin vakt och lyda de råd, som de nog skulle få af husmodern på stället, Tyrs moder.

Från Asgard till Elivågor, där Egils borg, Ysäter, är belägen, är det för Tor en dagsresa, när han åker efter sina bockar. Han tog Tyr med sig på sin char. Människorna i Midgard hörde åskan dåna, och deras fält fingo uppfriskande skurar, där asarne foro fram. Mot kvällen anlände de till Ysäter och välkomnades af Egil och Groa. Bockarne afselades, och charen ställdes in mällan de väggar där den vid Tors besök alltid har sin plats. Tor far aldrig efter sitt bockspann öfver Elivågor, utan vadar öfver detta vattendrag, och han färdas alltid till fots i Jotunheim. Medan han är där, vakta alf-krigarne i Ysäter hans dragare och resedon. Tor är en ypperlig vadare, och intet vattendrag, hur djupt det må vara, hindrar honom, ty han har den egenskapen, att i mån af vattnets djup växer hans egen höjd, så att vattnet aldrig når honom högre än till starkhetsbältet, fast det händer, att böljorna, om sjögången är stark, kunna slå honom upp mot skuldrorna. När han kommit i land, återfår hans kropp sin vanliga längd.

Tor gaf sig denna gången icke tid att stanna och för pläga sig hos Egil. Han begaf sig med Tyr öfver Elivågor, sedan han, som vanligt, uppryckt en rönn vid stranden, för att hafva den till staf under vadandet.

Sedan de gått, kom Loke till Egils borg, i hvilket föregifvet ärende är okändt, och emottogs gästvänligt. Kvälls- mat skulle nu beredas, och som Tors bockar funnos att tillgå, beslöt man, att den ene af dem skulle slagtas. Detta kan utan fara ske, om man blott iakttager, att den slagtade bockens ben blifva i oskadadt skick nedlagda på det afflådda skinnet, ty när Tor svänger sin hammare öfver lämningarna och signar dem, står bocken upp igen, lika stark och kry som någonsin. Vid kvällsmaten pratade Loke med fostersonen på stället, den unge Tjalve, och narrade honom att med knifven klyfva ett af bockens lårben för den läckra märgens skull. I god tid, och innan Tor och Tyr återkommit från Jotunheim, begaf sig Loke därifrån.

Från Elivågor är det ett tämligen långt stycke väg genom skogvuxna klyftor och förbi bärg, i hvilkas hålor de jättar, som höra till Hymers slägt, ha sina bostäder. Bland dessa finnas åtskillige, som ännu till utseendet likna de flerhöfdade rimtursarne. Så gjorde äfven Hymers moder.

När de båda asarne hunnit fram till gården och stigit in i salen, emottogos de vänligt med välkomsthornet af Tyrs vackra och guldprydda moder. Hymer själf var ute på jagt. Salen var stor och uppbars af väldiga stenpelare. På en pelare vid gafveln hängde åtta kittlar. En af dem var den eftersökte.

Emot aftonen, när Hymer väntades hem, rådde hans hustru Tor att med Tyr gömma sig bakom gafvelpelaren, på långt när icke så stor som han till slut skall bli. Tor halade in linan, fast ormen stretade emot, och han fick det fula hufvudet upp mot relingen. Hans ena hand höll linan; den andra ryckte hammaren ur starkhetsbältet och gaf ormen ett slag i skallen. Det var ett hårdt slag, och ormen tjöt och vältrade sig, så att det genljöd ur djupet och jorden skalf. Men lös kom han och sjönk åter ned i hafvet. Nästa slag af Tors hammar får han icke förr än i Ragnarökstriden. När efter slutadt fiske Hymer rodde tillbaka med sin gäst, satt han dolsk vid årorna och sade icke ett ord. Några vilja veta, att när Tor med sin hammar slog Midgardsormen i hufvudet, afskar Hymer hans fiskelina, så att Midgardsormen på det sättet kom lös, samt att Tor i förargelse här- öfver gaf Hymer en örfil, så att han föll omkull i båten. Huru än härmed förhöll sig, visst är, att Hymer var vid dåligt lynne. När de kommit i land, frågade han, om Tor ville bära hvalarne upp till gården eller göra fast båten. Tor tog båten, men band den icke vid stranden, utan bar den med ösvatten och åror hela vägen upp till jättens sal. Deri gjorde Tor klokt, ty på det sättet betryggade han sig obehindrad återfärd öfver Elivågor. När de kommit hem, ville jätten se andra prof på Tors styrka. Det sista profvet han begärde var att se, om Tor kunde lyfta hans store bryggkittel och bära den ut ur salen. Det var nog Tyr, som loc- kade Hymer att föreslå det profvet. Själf gjorde Tyr två försök att lyfta den, men fick den ej ur fläcken. Tor grep tag i kittelns rand och spände fötterna därvid så hårdt mot golfvet, att han trampade igenom det. Kitteln lyfte han upp på sitt hufvud och bar den så ut ur salen. Tyr följde honom och de kommo icke igen. När de läto vänta på sig, anade Hymer oråd och skyndade ut. De båda asarne hade så brådt om, att de sprungit ett godt stycke, innan de sågo sig om. Då märkte de, att de voro förföljda. En hel jätteskara kom rusande ut ur sina hålor och följde Hymer. Då måste Tor lyfta ned kitteln och taga sin hammare. Tyr bistod honom manligt, och lyktade striden så, att angriparne där kittlarne hängde, ty, sade hon, »min man är ofta icke just vänlig mot gäster, och han är snar till vrede.» Där sutto de, när Hymer, sent om kvällen, inträdde i salen. Ispiggar skramlade kring honom, och hans kindskägg var fruset. Husfrun hälsade honom välkommen från jagten och meddelade den glada nyheten, att sonen Tyr, den länge väntade, kommit på besök. Så till vida var allt godt, men då hon tillade: »med honom har Tor, människornas vän, kommit hit», fingo Hymers stygga ögon det utseende, som bådade urladdning. Då sade den kloka kvinnan: »se bort till gafvelpelaren! där bakom gömma de sig.» Hymer såg dit och kraften i hans ögon bröt ut med sådan våldsamhet, att pelaren, så tjock han var, brast itu och kittlarne gingo sönder och föllo i golfvet. Blott en, den största och hårdast smidde, förblef hel. Nu trädde asarne fram och hälsade, och den gamle jätten mätte med blicken sin ätts ryktbare fiende, Midgards värnare, från hjässan till fotabjället. Och utföll den mönstringen så, att Hymer tyckte det vara bäst för sig själf att visa sig höflig och uppfylla en värds skyldigheter. Tre oxar slagtades och kokades till kvällsmaten. Af dem åt Tor ensam upp de två. Det förtröt Hymer, och han kunde icke låta bli att säga: »i morgon få vi lefva af den föda, som vi kunna fånga oss ute.» Följande morgon föreslog Tor, att de skulle fara ut på fiske, och frågade hvad slags agn hans värd nytjade. Hymer, som hade stora och vildsinta jättetjurar i sin hjord sade: »gå till min hjord, om du törs, och tag dig agn där af en oxe.» Tor gick till skogen och kom snart tillbaka med hufvudet af en svart tjur; ej häller nu kunde Hymer undertrycka sin förargelse. Så gingo de ner till Elivågor, med sina fiskedon. Hymer lösgjorde en båt och satte sig till årorna, Tor tog plats på aktertoften. När de rott ett stycke ut på fjärden, lade Hymer upp årorna. Tor ville att de skulle ro längre ut; men det vägrade jätten bestämdt, troligen därför att å motsatta kusten bodde jätte- fienden Egil, som plägade på skidor göra färder å vattnet, väpnad med en båge, hvars pilar icke förfelade sitt mål. Det var därför rådligast att icke våga sig för långt från jättestranden. Hymer och Tor firade ut sina fiskelinor. Hymer hade god fiskelycka och drog på en gång upp två hvalar. Tor hade fästat tjurhufvudet på sin krok och fick ett väldigt napp. Det var Midgards-ormen, som slukat agnet. Han var redan då ett vidunder af förfärande storlek och styrka, ehuru på långt när icke så stor som han till slut skall bli. Tor halade in linan, fast ormen stretade emot, och han fick det fula hufvudet upp mot relingen. Hans ena hand höll linan; den andra ryckte hammaren ur starkhetsbältet och gaf ormen ett slag i skallen. Det var ett hårdt slag, och ormen tjöt och vältrade sig, så att det genljöd ur djupet och jorden skalf. Men lös kom han och sjönk åter ned i hafvet. Nästa slag af Tors hammar får han icke förr än i Ragnarökstriden. stupade. Därefter kommo asarne oantastade öfver Elivågor till Egils borg. Här mottogos de med glädje. Tor signade sin slagtade bock med hammaren och han stod upp, bockspannet spändes för charen, och med den lyckligt förvärfvade kitteln skulle nu färden fortsättas till Asgard. Men långt hade de icke åkt, förrän den ene bocken blef lam i ena benet. Tor for tillbaka till Egils borg och förhörde sig om hvad som kunnat vållat detta. Tjalve bekände då, att han klufvit den ena lårpipan för märgens skull. Tor var mycket vred och kräfde af Egil vederlag för skadan. Dock gick vreden sin kos, när han såg, huru bedröfvad hans vän var öfver Tjalves oförståndiga gärning. »Tag», sade Egil, »mina fosterbarn i vederlag; något bättre kan jag väl icke ge dig.» Och Tor tog Tjalve och Raskva i böter, så nämligen, att han vardt deras fosterfader och lät Tjalve få del af sina egna bragders heder.

XVII. TORS FÄLTTÅG MOT JÄTTEN GEIRRAUD.

För den, som iakttog tidens tecken, var det tydligt, att jättarne vordo med hvarje år, som gick, djärfvare och farligare. Egil med sina alfer hade mycket att göra, för att hålla dem inom deras gränser. Allt som oftast for han på sina skidor omkring å de stormiga, töckenhöljda och trollska Elivågor, för att utspäja deras företag. Två svåra envigen hade han haft att bestå, det ena med jätten Koll, det andra med hans vilda och starka syster Sela, och lyckats fälla dem båda. Han och hans alfer voro hjärtligt hatade af jättarne för den trägna och käcka vakttjänst de höllo. Ej minst var Egil en nagel i ögat på jätten Geirraud, höfding för en talrik och stridslysten jättestam och fader till de ryktbara jätt- innorna Greip och Gjalp. Loke, som, med och utan gudarnes vetskap, ej sällan uppsökte sina fränder i Jotunheim och rådgjorde med dem, blef ense med Gjalp och Greip om en plan till Egils och hans alfers fördärf och, om möjligt, äfven till Tors.

I Asgard talade Loke med Tor om Geirraud och hans folk, som om mycket farliga jättar, hvilka det vore alldeles nödvändigt att näpsa. Tor borde, menade Loke, göra ett ordentligt fälttåg emot dem, följd af Egil och hans stridsmän. »Men akta dig att göra det», sade han, »om du icke tror dig god nog till företaget, ty farligt är det.»

Tor lät Loke icke länge egga sig att uppsöka »de brådbranta fjäll-altarnes tempelprest» Geirraud. Han bad Loke skaffa noggranna underrättelser om vägen till Geirrauds gård, och denne gaf honom beskrifning på en väg, om hvilken han försäkrade, att en truppstyrka kunde på den framtränga utan att möta trånga pass eller svåra vattendrag. »Gröna stigar», sade han, »ligga till Geirrauds väggar.» Tor körde då till Egils borg, och när han mot aftonen kommit dit och omtalat sitt uppsåt att i spetsen för borgens stridsmän uppsöka Geirraud och hans slägt, för att tukta dem, vardt det mycken fröjd bland Egils kämpar, och de rustade sig att följande morgon vara färdiga till uttåget.

På utsatt tid bröto de upp och satte öfver Elivågor, Tor vadande, Egil och Tjalve på skidor, de öfriga i båtar, och ryckte till fots in i Jotunheim på den väg, som Loke hade anvisat. Loke var icke med; det aktade han sig visligen för. Ej häller saknades han af någon, ty han stred på långt när icke så käckt med vapen, som med sin skarpa, mångordiga och lögnaktiga tunga. Men hvad Tor icke anade var, att Loke låtit Geirraud veta, att asaguden och hans stridsmän vore att vänta. Jättarne beredde sig på att mottaga dem, och ett försåt var planlagdt på den af Loke förordade vägen. Jättekvinnor höllo utkik från bärgen och hastade till sina män för att underrätta dem om fiendernas framryckande.

Vägen såg till en början lofvande ut, och äfven vädret var drägligt. Efter hand ändrade sig detta. Man kom in i en fjälltrakt, som tedde sig allt vildare och hemskare, och i samma mån slog vädret om och vardt ohyggligt. Stormvin dar frambrusade mellan bärgen, svarta molnmassor seglade utefter fjällsidorna, och skurar af hagel störtade ned. Och när dalen gjorde en krök, sågo Tor och hans kämpar framför sig en älf, i hvilken digra strömmar, svällande af hagelskurarne, nedvältrade från bärgen med fräsande isvatten och stängde deras väg.

För Tor, om han varit ensam, hade detta ej utgjort hinder, ehuru det äfven om honom gäller, att han vid vadande måste anstränga sig i mån af forsens våldsamhet. Men för hans kämpar såg det värre ut. Här i de hvirflande vattenmassorna kunde Egil och Tjalve icke bruka sina skidor, och deras alfkämpar icke sin simkonst. Tor fick röna, att Loke var en bedräglig vägvisare. Han hade sagt, att ingen älf stängde den af honom angifna leden. Det gällde nu att finna ett vadställe för stridsmännen, och det var ingen lätt sak. Tor gick ut i älfven och undersökte bottnen med tillhjälp af sin staf, »väghjälpens träd.» Han fann ett vadställe och anvisade det. Själf beslöt han gå fram i det djupa vattnet där nedanför. Han såg med nöje, att Egil och Tjalve och deras kämpar icke visade tveksamhet. Med god förtröstan stego de i vattnet, och vadandet började. Tor gick lugn och trygg, men måste ha blicken riktad ej endast på forsen och på sina ledsagare, utan ock på motsatta stranden och landet där bortom, ty det tycktes honom, att det myllrade någonting mörkt där borta, som kunde vara en annalkande jätteskara. Ofvanför fjällbranterna, hvarifrån skummande strömmar vräkte sig ned i älfven och ökade dess vattenöfverflöd, såg han jättinnor stå, som nog bidrogo därtill. Det var Greip och Gjalp och deras leksystrar.

Alfkämparne satte med kraft fötterna mot älfbottnen, och som stafvar nyttjade de sina spjut, som de strömledes sköto ned mot den steniga bottnen. De flockade sig tillsammans till ömsesidig hjälp, så godt som vadställets smalhet tillät det. Främst gick Egil. I midten af de andre den hurtige Tjalve. Klangen af spjuten, när deras metallbroddade ändar stötte mot bottenstenarne, blandade sig med dånet af hvirflarne, som brusade kring älfvens klippblock.

Men floden steg oupphörligt i höjd och våldsamhet. Tor själf, den storvuxne Odenssonen, märkte, att han måste använda sin inneboende förmåga att skjuta i höjd i mån af vattnets ökade djup. Mycket värre var det för Egil och hans stridsmän. Strömgången vardt för strid för spjuten, som de stödde sig mot. Hvirflarne ville beröfva dem fotfäste och lyfta dem med sig, vattnet höll på att växa dem öfver hufvudet, och det yrande skummet slog hvita dok öfver deras hjälmar. Så kom en hafsflod-svällande bölja, som de icke kunde motstå; hon nådde själfve Tor till skuldrorna. Egil, »vinddrifven i flodmarkens drifvors (de hvitskummiga vågornas) storm», störtade mot asagudens axlar och slog armarne kring hans hals. Tjalve och de andre stridsmännen lyftes på en och samma gång af den sjudande böljan; de grepo tag i hvarandra och drefvos i en knippa ned emot Tor. Tjalve fick ett duktigt grepp i hans starkhetsbälte och räddade därmed sig och de andra. Så många af dem, som fingo rum, hängde sig i starkhetsbältet rundt omkring guden; de andre höllo fast i kamraterna. Med Egil på sina skuldror och med en mängd af kämpar kring sin midja och i släptåg vadade Midgards värnare, den väldige Asator, genom vilda flöden. Geirrauds jätteskara hade nu hunnit ned mot stranden. Jättarne hade fördröjt sig något, för att njuta det skådespel, som alfkämparnes kamp med flodhvirflarne beredde dem och som de väntade skola slutas med dessas undergång. Men nu, när de sågo dem räddade ur »flodmarkens drifvor», rusade de med vilda skrän fram till älfkanten och svängde i luften sina stenbeväpnade slungor. Men nu hade också Tor hunnit i smult vatten. Hans kämpar voro på fötter igen; Egils båge klingade; slungstenarne möttes af susande spjut och hvinande pilar. Blott några steg, och skarorna drabbade samman bröst mot bröst, och öfver vimlet af de stridande lyfte sig och föll i täta slag Tors hammare. Det var en hård strid, hvari jättarne ådagalade trotsigt mod, och mången alfkämpe fick minnesbetor. Men den slutade med Midgardsvännernas seger. Asahammaren krossade hvad den träffade, och hvad som efter striden återstod af Geirrauds utsända skara flydde uppåt dalens klyftor tillbaka till sin höfdings gård. Tor och hans vänner, Egils »med idrottsinne borna skräckskara», drog djupare in i Jotunheim, ledsagade af jättekvinnors vilda tjut uppe ifrån fjällbranterna.

Så kommo de ändtligen till Geirrauds gård. Inne i hans bärgsalar var allt hans husfolk, alla de från striden undkomne jättarne, samt Greip och Gjalp och andra starka och vildsinnade jättinnor samlade. När man hunnit fram, räckte Tor sin staf, den ur skogen uppryckta rönnen, till Egil, för att han skulle använda den som vapen, ty här förestode ett handgänge, hvari »stridsladans rågs stänglar» (kogrets pilar) ej kunde vara till gagn. Så ryckte Tor upp den tunga stendörren, och han och Egil inträdde främst och jämsides i jättens dryckessal. Geirraud, som stod i sitt högsäte vid salens motsatta gafvel, slungade mot Tor en glödgad järnbult med sådan fart, att Egil raglade vid luftdraget; men Tor mötte med sin hammare järnet i flykten och sände det tillbaka så, att det genomborrade Geirraud och slog in i bärgväggen bakom honom. Efter Tor och Egil stormade alferna in i salen. Det blef blodig kamp och svår trängsel. Egil svängde »väghjälpens träd», Tor hammaren. Gjalp och Greip störtade sig mot Odenssonen och brottades med honom; för att varda dem lös, måste han göra ett grepp, som bräckte deras ryggben. Alla bärgsalens inneboar lågo slagna, innan segervinnarne lemnade Geirrauds gård, och utan vidare äfventyr tågade de tillbaka genom Jotunheim och kommo till Egils borg, där de höllo ett muntert gille, innan Tor på sin char for genom luften till Asgard.

Loke, bedragaren, borde råkat illa ut. Men nu, likasom då han ställdes till rätta för att han hade narrat Tjalve, visste han att med hal tunga och skenfagra ursäkter fria sig från straff.

XVIII. TORS HAMMARE STULEN.

Tor har haft två hammare. Den som hittills blifvit omtalad är ett godt konstvärk, gjordt af hårdaste sten, blankfejadt och skinande och laddadt med vafereld i gryet. Men som det sedan visade sig, hade den icke alla upptänkliga goda egenskaper. Denne äldre hammare har, likasom den yngre, varit kallad Mjölner (»krossaren»).

Tor hade under någon af sina utflykter lagt sig att sofva. När han vaknade, var hans hammare försvunnen. Det var en obehaglig upptäckt. Himmelens och jordens säkerhet berodde på detta vapen. Tor kände sig så förfärad att han skälfde, hvilket annars icke plär hända honom. Han letade på marken rundt omkring, men gagnlöst.

Farligt var det också att tala om förlusten. Ty om jättarna finge veta om den, skulle den öka deras mod och mana dem till angrepp på Midgard. Men tiga och intet göra var också farligt. Så beslöt Tor att meddela den fyndige och rådsnabbe Loke hemligheten. Icke därför att Tor just trodde på honom. Men Loke hade skäl att ställa sig väl med Tor och skingra det misstroende denne hade anledningar att hysa. »Märk, Loke, hvad jag nu mäler», sade Tor, »och hvad ingen i himmelen eller på jorden vet: från asaguden är hammaren stulen.» »Det torde hjälpas», sade Loke, »om du kan ställa det så, att jag får låna Fröjas fjäderham.» De gingo då till Folkvang och trädde in i Fröjas sal, och Tor bad henne om lånet. Kär, som Tor är, för alla gudar och människor, svarade Fröja, att hon gärna lånade honom den, vore den aldrig så dyrbar. Loke iklädde sig fjäderskruden och flög med susande vingslag ur Asgard till Jotunheim. Det är sannolikt, att han på förhand visste hvem som stulit manar. Loke och han voro gamla bekanta, och Trym begrep i hvilket ärende han kom. »Hur står det till hos asar och alfer, och hvarför kommer du nu till Jotunheim?» sporde han. »Det står illa till hos asar och alfer», sade Loke, »och det är väl du, som gömt Tors hammare?» Det erkände Trym genast, ehuru han förtegat det för alla andra. Tors hammare duger icke i hvilken hand som helst, och den hade för tjufven intet annat värde än det vederlag han kunde få för dess återlämnande. »Jag har», sade Trym, »gömt hammaren åtta raster nere i jorden, och ingen får den, som icke hitförer Fröja som min brud.» Med detta besked flög Loke till Asgard. Tor stod på borgens gård och väntade otålig och lät icke Loke sätta sig, innan han omtalat ärendets utgång. »Säg det i luften», sade han, »ty ofta är den sittandes tal föga pålitligt, och den hvilandes ord fulla af lögn.» Loke frambar sitt ärende. Tor gick då till Fröja, omtalade för henne hur det var, och bad henne för gudars och människors bästa att kläda sig i bruddrägt och sitta upp i hans char och följa honom till Trym. Men vid blotta tanken på en så ovärdig brudgum häfde sig Fröjas barm så häftigt, att länkarne i hennes bröstsmycke Brisingamen brusto. Hon ville icke höra ett ord mer därom. Då måste gudarådet sammankallas: asarne gingo till tings och asynjorna till rådstämma för att besluta om hvad som skulle göras. Heimdall stod upp och föreslog, att Tor skulle klädas i brudlin och smyckas med Brisingamen och föras till Trym, som om han vore Fröja. Tor stod därefter upp och sade, att det ville han visst icke göra; han skulle bli utskämd och kallas en karlkvinna, om han läte kläda sig i bruddrägt. Loke stod då upp och sade till Tor: »hämtar du icke din hammare, då varda jättarne herrar i Asgard.» Tor lät då bekväma sig därtill, och asynjorna klädde honom till brud. Hans blonda skäggfjun klipptes bort, hans hår sattes upp efter kvinnobruk och pryddes med band och spetsar, man påtog honom en veckrik klädning, vid bältet fästes en nyckelknippa, och bröstet pryddes med Fröjas Brisingamen. Tor var ung och vacker och smärt om midjan. En ståtligare brud kunde man knappt få se; men väl mycket bred öfver härdarne var den väldiga ungmön. Detta var en lek i Lokes smak, och han bad att få följa med, klädd som brudtärna. Tors bockar drefvos hem från betet på de saftiga Asgardsängarna och spändes i sina skaklar. Den, som fått sitt lårben skadadt, var längesedan läkt genom helande konst och galdersång. Färden gick snabbt, men med blixt och brak, ty Tor var i sin bruddrägt icke vid bästa lynne. När Trym såg dem komma, befallde han sina jättar att bona sal och bänkar och duka bord. »Mycket har jag, som fröjdar mitt hjärta, rika skatter och många smycken, kor med guldhorn och svarta oxar; Fröja allena saknade jag. Fören nu in i salen Fröja min brud, dottern af Njord från Noatun!» Så skedde med högtidlighet. Tidigt på aftonen satt man kring bordet vid fyllda fat och dryckeshorn. Bruden satt vid jättehöfdingens ena sida, och Trym såg förälskad på henne; å andra sidan hade han brudtärnan. Men förvånad vardt Trym öfver Fröjas matlust. Tor förstod sig icke på att vara behagsjuk. Han åt ensam upp en hel oxe, åtta laxar och alla de sötsaker, som uppdukats för fruntimren, och han sköljde ned det med tre mål mjöd. Trym hviskade till brudtärnan, att han aldrig i sin lefnad sett en ungmö äta och dricka så mycket på en gång. Loke sade det vara väl förklarligt, ty Fröja hade så längtat till Jotunheim, att hon hungrat och törstat i åtta dygn. Längre fram på aftonen ville Trym kyssa sin utkårade. Han lutade sig emot henne under det fina brudfloret, men flög häpen tillbaka och sade till brudtärnan: »Hvad Fröjas ögon kunna ge skarpa blickar! Det var som brann det eld i dem!» »Det är varmaste kärlekseld», försäkrade Loke, »hon har trånat till dig så, att hon icke sofvit på åtta dygn.»

Så kom kvällen, och vigseln skulle ega rum. Då befallde Trym, jättehöfdingen: »Bären in hammaren Mjölner till brudens vigning och lägg den i hennes knä! Vig oss sedan samman med löfte och ed!» Hammaren bars in. Då log Tor i sitt hjärta. Den lades i hans knä. Då grep han om den, och hvad som sedan skedde behöfver icke sägas. Han drap hammartjufven och hela hans slägt. Med Mjölner i brudbältet återvände han till Asgard.

XIX. HURU ASGÅRD FICK SIN VALLGÖRDEL OCH ODEN SIN HÄST.

Trym hade velat få Fröja till sig i Jotunheim. Det var många jättar som ville det. Men olycklige hade gudar och människor varit, om de urtida frostmakternas afkomma fått kärlekens och fruktsamhetens gudinna i sitt våld.

En dag fingo gudarna veta, att en jätte sagt, att om han finge Fröja och sol och måne, så skulle han i gengäld uppföra kring Asgard en vall, som frostmakter och jättar aldrig kunde öfverstiga, äfven om de eröfrat hela den öfriga världen. Han hade tillsagt, att han kunde göra det på tre halfår. Det var Loke som omtalade detta för asarne och han tyckte att förslaget var värdt att tänka på; man kunde ju låta jätten bygga vallen; sen vore det tid att se till, huru man skulle ställa med den äskade arbetslönen. Asarne öfvervägde förslaget, dock hvarken i afsigt att bedraga jätten eller utlämna Fröja; och de läto genom Loke jätten veta, att de gingo in på hans anbud, om han kunde göra vallen färdig på en vinter utan någon annans hjälp; men om det efter sista vinterdagen fattades något på vallen, skulle han ingen lön ha. Jätten antog förslaget på det vilkor, att han finge begagna sin häst Svadelfare till arbetet. Loke tillstyrkte det, och det medgafs honom. Gudarne voro öfvertygade, att han icke skulle hinna med arbetet på utsatt tid. Då hade de utan kostnad fått en del af vallen uppförd, och den kunde ju fortsättas af andra händer efteråt.

Öfverenskommelsen bekräftades med ed, och jätten försäkrades om trygg vistelse i Asgard.

Första vinterdag började arbetet. Det hvilade hvarken natt eller dag. Om natten drog Svadelfare grus och sten, och asarne häpnade öfver de lass han orkade med. Om dagen byggde jätten på vallen, och det gick med otrolig raskhet. Asarne började varda ängsliga, att arbetet skulle medhinnas, och Loke gick och fröjdade sig i sitt hjärta åt deras bekymmer. Då endast tre dagar voro kvar af vintern, var vallen så nära färdig, att knappt mer på densamma fattades än hvad som borde fattas till plats för porten. Då kommo asarne att tänka på att Loke, ehuru han upptagits i Asgard, var en jätte och mer än en gång gifvit dåliga råd och gjort sig skyldig till tvetydiga gärningar, ja till rent skadliga, ehuru man skyllt dem mer på okynne och kitslighet än på elakhet. Loke märkte, att hans trygghet i Asgard stod på spel och hade snart grubblat ut, huru han skulle ställa det så, att asarne, i stället för att vredgas på honom, skulle få skäl att tacka honom. Samma afton, då byggmästaren for ut efter sten med sin häst Svadelfare, kom ett sto springande från skogen och vrenskade åt hästen. Hästen blef vild, slet sig lös och sprang efter. Hela den natten måste arbetet hvila, och nästa dag var det ingen sten att bygga med. Stort bättre gick det ej de andra dagarne. Då jätten såg, att hans sak var förlorad, blef han ursinnig och rusade till strids mot gudarne. Därmed hade han själf förspillt den trygghet, som blifvit honom lofvad; Tor ställde sig i hans väg och krossade hans hufvud. Hvem stoet var vet Loke bäst. Han födde någon tid därefter ett gråhvitt föl med åtta fötter, som vardt den bäste häst i världen. Oden rider honom och han heter Sleipner. Sedan dess var Loke djupt föraktad af gudarne; men han gick fritt omkring som förut i Asgard, och ingen kunde vederlägga honom, då han sade, att han gjort gudarne de största tjänster genom att skaffa Asgard en för jättarne oöfverstiglig vallgördel och Oden den snabbaste och bäste af alla hästar. Sleipner kan hoppa öfver höga murar, och han är den ende, som kan spränga öfver vaferlågor.

Det återstod att i vallen insätta en lämplig port. Den borde varda ett konstvärk af första ordningen, och gudarne ämnade därom vidtala underjordssmederna eller Ivaldes söner. Porten var icke färdig, när jätten Rungner, såsom sedan skall berättas, kom till Asgard. Men den kom snart därefter till stånd och är ett underbart värk. hammaren, ty han tog raka vägen till jätten Tryms gård. Trym, turshöfdingen, satt på sin utkikskulle utanför gården, snodde guldband åt sina hundar och kammade sina hästars borde varda ett konstvärk af första ordningen, och gudarne ämnade därom vidtala underjordssmederna eller Ivaldes söner. Porten var icke färdig, när jätten Rungner, såsom sedan skall berättas, kom till Asgard. Men den kom snart därefter till stånd och är ett underbart värk.

XX. TÄFLINGEN MELLAN URTIDSKONSTNÄRERNA.

Loke utfunderade en plan, som såg mycket förmånlig ut för asarne, men skulle draga de största olyckor öfver dem och världen. Valand, Ivaldes son, hade nyligen smidt utomordentliga konstvärk och skänkt dem till asarne: det ena var spjutet Gungner, som han förärade Oden; det andra var skeppet Skidbladner, som han gaf åt sin fosterson Fröj, Njords son och alffurstarnes höfding. Skeppet Skidbladner har alltid medvind; det kan hopvecklas som en duk och hållas i handen, ehuru det annars är så stort, att det kan bära samtliga asar, med allt hvad de behöfva för ett ledungståg, genom lufthafvet. Valand hade gjort än ett konstvärk som beundrades. Loke hade af kitslighet klippt af håret på Ivaldedottern Sif, Valands halfsyster, som sedan blef gift med Tor. Valand gjorde henne af guld lockar, som fastnade och växte som annat hår.

Loke träffade någon tid därefter underjordssmeden Brock och ville slå vad om sitt hufvud med honom, att hans broder Sindre, Mimers konstskickligaste son, icke kunde göra tre kostbarheter lika goda som dessa. Sindre antog vadet och gick med Brock till sin smedja. Han lade ett vildsvinsskinn i ässjan och smidde däraf galten Gullenborste. Därefter lade han guld i ässjan och smidde däraf ringen Draupner. Slutligen lade han järn i ässjan och smidde däraf den yngre Mjölner, järnhammaren. Brock skötte blåsbälgen, medan dessa saker tillvärkades, och han oroades då hela tiden af en geting, som surrade kring honom och stack honom på hand och hals. Värst blef getingen, då järnet var lagdt i ässjan. Då stack han Brock mellan ögonen, så att blod rann och han släppte bälgen. Däraf fick hammaren det fel, att skaftet vardt något för kort. Getingen var den okynnige Loke. I öfverenskommelsen ingick, att underjordssmederna skulle, i likhet med Valand, förära asarne de smidda klenoderna. Oden fick ringen Draupner, som har den egenskapen, att han hvar nionde natt framföder åtta ringar lika tunga som han själf. Fröj fick Gullenborste, som är af största gagn för växtlighet och åkerbruk. Tor fick järnhammaren, som försäkrades hafva den äldre hammarens goda egenskaper och dessutom den ovärderliga, att den icke kunde förloras, ty den återkomme i sin egares hand, när hälst han ville det, antingen han kastat till måls med den eller tappat den eller bestulits på den. Äfventyret med jätten Trym hade nyligen bevisat, huru vigtig den egenskapen var.

Sindres gåfvor öfverlämnades till gudarne genom Brock, som begärde deras dom i det med Loke föreliggande vadet. Loke skröt med, att han, för att skaffa gudarne dessa dyrbarheter, satt sitt hufvud på spel. Vore det nu så, att Sindres smiden förklarades vara bättre än Valands, så hade han, Loke, förlorat vad och hufvud.

Eftersom gudarne voro klenodernas egare och de ende, som kunde pröfva deras värde, måste de åtaga sig domen och låta veta, att de efter fullgjord pröfning skulle afkunna den.

Loke var glad åt sitt påhitt. För sitt hufvud hyste han ingen rädsla. Men hvad han var säker på var, att huru än domen utfölle, skulle den väcka hätskhet mellan de täflande konstnärerna inbördes, samt fiendskap åtminstone hos den tappande sidan mot gudarne. Ditintills hade asarne och de store smederna varit vänner och de senare uppbjudit hela sin skicklighet för att gifva Asgard världsskyddande konstvärk och sköna smycken. Hädanefter skulle förhållandet efter Lokes uträkning varda ett helt annat. Alldeles viss var han om att ifall Valand tappade, skulle det stå gudarne dyrt. Han hade noga iakttagit denne Ivaldesons skaplynne. Valand var trofast och hängifven, så länge hans rättskänsla eller stolthet icke sårats, men annars oblidkelig och hänsynslöst hämdgirig.

XXI. JÄRNHAMMAREN PRÖFVAS.

Oden, iklädd guldhjälm, for ut att profrida Sleipner, den åttafotade hästen. Sleipner simmade med ditintills icke sedd snabbhet i lufthafvet. Han var uppenbarligen den bäste hästen i Asgard. Oden tog vägen öfver Jotunheim och såg ned på jättarnes bygder. Då hörde han där nedifrån en röst, som ropade: »Hvem är du med guldhjälmen? Det är en god häst du har.» Den som ropade så var Rungner, som ansågs vara Jotunheims väldigaste kämpe, en jättarnes Tor. Rungner var Jotunheims-åskans herre vid denna tid – Farbaute, Lokes fader, hade varit det före honom – och hade en skinande häst, Gullfaxe, med hvilken han var i stånd att rida bland stormmolnen, och en till vigg formad hen (brynsten), som var ett farligt kastvapen. Egils träffande pilar fruktade han icke, och vakten vid Elivågor hejdade honom svårligen, ty han red så högt han ville öfver Egils borg. Dock hade Egil, likasom äfven Valand, i någon mån förmågan att med galdersång tillbakadrifva stormmolnen, som kommo från Jotunheim; men att städse passa på, när Rungner kom, var icke lätt. Hitintills hade dock Rungner aktat sig för att sam- mandrabba med Asator. Men i Jotunheim gick det rykte, att han var Tor vuxen.

Oden ropade ned till Rungner, som stod bredvid sin häst: »Så god häst som min finns icke i Jotunheim; det håller jag mitt hufvud på.» »Det skola vi fresta», svarade Rungner och hoppade upp på Gullfaxe. Oden svängde om åt Asgard till, och det vardt nu en kapplöpning mellan Sleipner och Gullfaxe, och så ifrig var Rungner, att han knappast märkte, hvar han var, när han, strax bakom Oden, sprängde in i Asgard genom den öppning i borgvallen, som var lämnad för den ännu icke insatta porten. Ryttarne häjdade sig utanför Vallhallsdörrarna, och Rungner kände nog sin ställning betänklig; men när asarne gingo fram och bjödo den oväntade gästen in att dricka, och när han ej såg Tor ibland dem, blef han käck till lynnet, som vanligt, och steg in och satte sig på anvisad plats vid dryckesbordet. Här ställdes Tors stora dryckeshorn framför honom, och han tömde det i ett andedrag gång på gång. Ju mer han drack, dess stormodigare och skrytsammare vardt han. Han kunde dricka ut så mycket mjöd som fanns i Asgard, sade han; och man borde tacka honom, om han icke bröte ned Asgardssalarne och sloge ihjäl asarne och toge Fröja med sig till Jotunheim. Asarne hade länge roligt af hans skryt, och Fröja sjelf ifyllde hornet åt honom; men när de ledsnat vid det, kallade de på Tor, som varit på en utfärd och nu hemkom. Tor steg in och frågade, huru det kom sig, att en jätte satt inne i Valhall och hvem som gifvit Rungner säkerhet att vara där. Rungner antog då en annan ton och sade, att Oden själf inbjudit honom, och att han stod under hans beskydd; men, tillade han, är det så, att du vill strida i ärlig kamp med mig, så svarar jag icke nej. Här saknar jag min sköld och min hen, och du vill nog icke dräpa vapenlös man. Men möt mig på min egen mark, i Griotunagard, om du har lust. Tor antog utmaningen, dag för tvekampen bestämdes, och det vardt öfverenskommet, att hvardera fick hafva en man med sig.

Rungner red därefter hem på sin Gullfaxe. Hans kappridt med Oden och äfventyr i Valhall och det beslutade mötet omtalades mycket i Jotunheim, och alla jättar voro ense om, att det var dem af stor vigt hvem som blefve segraren. Det borde nu afgöras hvem Rungner skulle ha till stridsbroder i det beramade mötet. Man väntade, att Tor skulle utvälja någon af de allra starkaste asagudarne eller också Egil till sin. Jättarne kommo på den tanken, att de mot denne skulle uppställa en gestalt, som genom sin oerhörda storlek och sitt förskräckande utseende kunde redan på afstånd ådraga sig asarnes akt och sänka deras mod. Fördenskull gjorde de af ler ett otäckt beläte, som reste sig till en otrolig höjd, och för att gifva det själ och lif, insatte de hjärtat af ett sto i dess bröst och sjöngo trollsånger öfver det, tills det fick sinnen, medvetande och makt öfver sina lemmar. Lerjätten kallade de Mockerkalve och väntade stort gagn af honom.

Tor for till Egils borg vid Elivågor och satte in sitt bockspann där, såsom hans vana var. Tor var ensam, och det är sannolikt, att han räknat på att få Egil med till stridsmötet. Men Egil var ute på sin vakttjenst å Elivågor och kom icke hem den kvällen. Groa hade han skickat till Asgard. Tjalve erbjöd sig att i Egils ställe följa Tor, som tyckte om hans anbud och antog det, ehuru Tjalve ännu var väl ung för en tvekamp, sådan som här kunde väntas. Följande morgon satte de öfver Elivågor. Där stormade hårdt och rådde hisklig köld. Regn och hagel piskade ned genom vägförvillande töcken, som drefvo öfver vattnet, och Tor tyckte, medan han vadade och hade den å skidor gående Tjalve vid sin sida, att Egil, i det väder som rådde, hade en hård tjänst att förrätta. Han sågs icke till, och långt kunde man ej häller se framför sig.

Tor och Tjalve stego i land å Jotunheimsstranden och gingo fram mot det öfverenskomna stället för mötet. Innan de hunnit fram till Griotunagard, skönjde de Mockerkalves ofantliga skepnad resa sig mot synranden. Slik jätte hade Tor dittills hvarken sett eller hört omtalas, och han var bekymrad för huru det skulle gå med fostersonen. Hunne Tor i god tid att fälla Rungner, kunde han komma Tjalve till hjälp. Annars såge det illa ut. De gingo vidare och funno nu Rungner med sköld och hen stå vid Mockerkalves sida. Rungners sköld var af sten och omtalad som mycket hård. Hård som sten var äfven Rungner själf. Så snart de fått godt sigte på hvarandra, lyfte Rungner henen och Tor järnhammaren. Båda sigtade väl, den ene mot den andres panna. Hammaren och henen möttes med blixt och brak, och henen brast i stycken. Ett af styckena for med sådan kraft i hufvudet på Tor, att han föll till jorden med hensplinten fastsittande i pannan. Järnhammaren träffade Rungner i hufvudskålen, krossade hans hjärna och återvände mellan den å marken utsträckte Tors fingrar. Mockerkalve och Tjalve stodo ensamme kvar å stridsplatsen. Detta var icke så farligt för Tjalve som det såg ut, ty blotta åsynen af Tor hade försatt lerjätten i sådan skrämsel, att han icke mäktade lyfta arm och vapen, utan skedde det med honom något, som ej gärna kan omtalas, men stundom sker med skrämda barn. En pil från Tjalves båge genomborrade hans stohjärta, och lerbelätet störtade tillsammans. Mockerkalve var fallen, och det kan sägas: med föga heder. Tor var icke värre sårad, än att han snart stod på fötter igen, men henen var kvar i såret. Så ändade tvekampen å Griotunagard.

På återvägen funno de Egil, men i ett bedröfligt tillstånd. Han var så medtagen af sin långa färd i köld och oväder, att Tor kom just lagom för att bispringa den vanmäktige. Tor satte honom i den korgsäck, hvari han på ryggen plägade bära sin vägkost, och på det sättet bar han sin vän öfver Elivågor genom töcken och snöstorm till Egils borg, där han omvårdade honom, så att han åter kom till krafter. Men en tå hade Egil ohjälpligt förfrusit. Tor afbröt den och kastade den upp mot himlahvalfvet med önskan, att den skulle bli en vacker stjärna till heder för bågskytten. Och tån vardt till den stjärna, som sedan kallats »Örvandils tå» och lyser som vore den en stråle af solen.

När Tor återkommit till Trudvang, fann han Groa där. Denna växtlighetsdis var mer än de flesta kunnig i de läkande runornas konst och sjöng nu goda galdersånger öfver Tors panna. När denne märkte, att henen började lossna, blef han glad och berättade hvad som händt Egil: att han var hemkommen i godt behåll, fast han mist en tå, som nu lyste bland himmelens klaraste stjärnor, samt att han snart vore att vänta i Trudvang, för att hämta Groa. Då vardt Groa så glad, att hon glömde galdersångens fortsättning. Henen är därför kvar i Tors panna, men märkes ej och är ej till vanprydnad.

Att stjärnan kallas Örvandils tå beror därpå, att Egil, såsom redan är nämdt, bär binamnet Örvandil (»den med pilen skickligt sysslande»).

Den af Sindre smidde järnhammaren hade nu visat hvad den dugde till. Efterhand pröfvades också de andra kleno- derna och jämfördes med hvarandra. Asarne ville hafva rundlig tid att göra flere rön, innan de fällde den vanskliga domen i det af Loke gjorda vadet. De började väl också tycka, att domen, huru den utfölle, vore en betänklig gärning. Emellertid inträffade något, som här nedan skall förtäljas och gjorde saken än vanskligare.

XXII. MJÖDET I BYRGERS KÄLLA. ODEN HOS FJALAR.

Det är förut sagdt, att det rena oblandade mjödet i skaparkraftens och visdomens källa ursprungligen innehades af Mimer allena. Det är den dyrbaraste saften och den mäst efterträdda i världen, och, som omtaladt är, var det endast med själfuppoffring, böner och tårar som Oden i sin ungdom fick en dryck däraf.

Men det inträffade en dag, att uppe i Svitiod det kalla, som var Ivaldes rike, upptäcktes i skogen, ej långt från hans egen borg, en källa, kallad Byrger, hvars källsprång vid hennes uppkomst och under hennes första dagar måtte haft någon gemenskap med Mimers, ty ehuru hon ej förlänade visdom, skänkte hon dock diktkonst och glädje. Ivalde hemlighöll upptäckten och skickade, när natten inbrutit, två af sina hemmavarande yngsta barn, flickan Bil och gossen Hjuke, med en så till Byrger, för att ösa och hemföra dess mjöd.

Men barnen återkommo icke. Månen hade gått upp, när de voro vid källan, och månguden såg dem, när de öste mjödet. Han och Ivalde voro icke vänner. Ivalde hade i urtiden bortfört en af mångudens döttrar, Hildegun, och utan hennes faders samtycke gift sig med henne.

Månguden straffade nu dotterrofvet med att taga till sig Bil och Hjuke, när de, bärande den mjödfylda sån, voro på väg till hemmet. Mjödet tog han äfven. Barnen behandlade han med ömhet; de voro hans dotterbarn. Bil fick en asynjas värdighet.

Det tagna mjödet förvarades i månens skeppsliknande silfverchar. Asarne underrättades om fyndet. Det måtte haft den egenskapen, att det föga minskades, när man drack däraf, det tyckes hafva räckt genom långa tider. Oden inbjöds att njuta af månsnäckans mjöd och kom ofta dit, efter förrättadt dagsvärf, när charen sakta sjönk ned mot västerns rand. Charen kallas då Söckvabäck, »det sig sänkande skeppet». Sittande där, mottog Oden ur Bils hand i gyllene bägare den härliga drycken, medan lufthafvets svala böljor susade öfver och under honom. Äfven Brage inbjöds dit och fick där dricka den saft, som gjort honom till skald, vältalare och visdomsman.

Ivalde vardt högligen förbittrad öfver den förlust han gjort. Att månguden tagit de båda barnen till sig kunde betraktas som en rättvis vedergällning; men att han beröfvat honom mjödet, denna ypperliga skatt, det fyllde honom med hämdbegär.

När måncharen sjunkit djupt under jordens västra rand, ligger dess väg tvärs igenom underjorden hän emot öster till de hästdörrar, genom hvilka den sedan far upp igän på himmelen.

Ivalde, som hade sin af gudarne anförtrodda vaktpost vid den underjordiska delen af Elivågor mot Nifelheims rimtursar, kunde från sin högtbelägna borg se måncharen hvarje dygn färdas denna väg. Han planlade ett bakhåll för den, öfverföll den och röfvade dess mjödförråd. Sin vaktpost öfvergaf han och svek därmed den ed han svurit gudarne. Och för att mjödet icke återigän skulle falla i deras händer, skyndade han att föra det ned i eldjätten Fjalars djupa och mörka dalar och anförtro det åt honom att förvaras i det innersta af hans bärgsalar. Det blef öfverenskommet, att Ivalde skulle gifta sig med Fjalars dotter Gunnlöd, och att de skulle ega mjödet tillsammans. Ivalde hade därmed för alltid gjort sig till gudafiende. Han lämnade Fjalar, för att sluta förbund med Jotunheims jättar, men skulle på fastställd dag återkomma och fira brölloppet med Gunnlöd.

Dock, Oden är icke obekant med hvad som föregår i mörkret där nere i Fjalars rike. Hans korpar Hugin och Munin flyga dagligen öfver Jormungrund (underjorden), och de se ej endast hvad som händer i dess sköna och ljusa ängder; de utspana äfven hvad som sker i det töckniga Nifelheim och i de dunkla djupdalar, som beherrskas af Suttung, såsom Fjalar också kallas. Där och i Nifelheim äro korparne utsatta för faror, och Oden fruktar, att det kan gå dem illa; men hittills har deras klokhet skyddat dem, och hvarje afton ha de återkommit till Valhall, satt sig på asafaderns axlar och mält i hans öra hvad de utforskat. Det var väl genom dem som Oden fick veta, hvar Ivalde dolt mjödet, och när hans bröllopp med Gunnlöd skulle stå. Det bor dagskygga dvärgar i Fjalars land, som förrätta trältjenst åt honom och hans slägt. En af dem var Fjalars dörrvaktare. Han lofvade att vara Oden till hjälp i det äfventyr, som han nu gick att fresta.

Dagen kom, då Ivalde skulle fira sitt bröllopp med Gunnlöd. Fjalars fränder voro samlade i hans upplysta salar, och gäster, hörande till rimtursarnes slägt, hade kommit dit från Jotunheim. En gyllene stol var för den väntade brudgummen framsatt midt emot Fjalars högsäte vid dryckesbordet. Brölloppsfesten skulle också vara en förbundsfest mellan Ivalde och de gudafiendtliga makterna. Det rådde stor fröjd bland dessa, och de tyckte sig hafva ljusa utsigter nu till att kunna störta asarne och ödelägga Midgard. Vakten, som gudarne uppställt vid Hvergelmer, var af Ivalde öfvergifven, och Ivalde själf var en väldig kämpe, väl egnad att föra Jotunheimsskarorna till kamp. Han var känd som den ypperste af alla spjutkämpar, lika ryktbar för den idrotten som hans son Valand för sin smideskonst och hans andre son Egil för sin skicklighet som bågskytt och skidlöpare.

Brudgummen kom i god tid. Upp slogos dörrarna, som skilde den starka belysningen inne i eldjättens salar från mörkret, som rufvar öfver hans dalars djup, och in trädde den ståtlige Ivalde och hälsades och fördes till sin gyllene stol.

Men hedersgästen var icke den han såg ut att vara. Han var Oden, som iklädt sig Ivaldes skepnad. Oden hade stigit ned i Suttungsrikets dystra afgrunder och vandrat fram öfver samma villsamma marker, där Tor en gång hade sina äfventyr med Skrymer. Oden hade icke svårt att finna vägen genom mörkret, ty han hade till ledsagare Heimdall, som ser hundra raster framför sig genom den svartaste natt. Heimdall medförde sin eldborr, som har blixtens borrande och klyfvande kraft, när dess egare sätter den mot bärgets grund. När de hunnit fram emot det fjäll, som är Fjalars borg, skildes gudarne åt. Heimdall steg upp på fjällborgens tak. Hans öra, som kan höra gräset växa, kunde också höra allt, som föregick där nere. Den dagskygge salväktaren stod utanför fjälldörrarna, såg genom mörkret Oden komma och öppnade för honom.

Där inne firades sedan en munter fäst. Brudgummen var gladlynt och ordrik, och aldrig hade gästerna hört en man, som lade sina ord så väl och hade att förtälja så mycket som var värdt att lyssna till. Men det gällde för Oden på samma gång att yttra sig med mycken varsamhet, ty ett oförsigtigt ord var farligt och hans hufvud stod på spel. Varsamhet var till en början icke så svår att iakttaga; men det blef svårare sedan.

Under fästens fortgång vardt brudgummen till ära hans dryckeshorn iskänkt med den dyrbara saften ur Byrgers källa. Hornet räcktes honom af bruden, Gunnlöd, söm var en vacker och älsklig jättemö.

Sedan skreds till vigseln, och på den heliga ringen svuro Oden och Gunnlöd hvarandra trohetens ed. Den glada fästen fortsattes, och hornen fylldes flitigt, isynnerhet brudgummens. Ivalde var känd ej allena som den ypperste spjutkämpen, utan ock som en dryckeskämpe, jämngod med Rungner och i den idrotten kommande närmast Tor. Däraf hade han ock fått till binamn »Stordrickaren» (Svigder, Svegder). För att i allo uppföra sig som Ivalde måste Oden fördenskull dricka mycket, mer än han ville. Besinningstjufvens häger, som stjäl förstånd och sans, sväfvade öfver hans dryck, och han vardt, efter hvad han själf omtalat, »drucken, mycket drucken hos Fjalars».

Då var det icke godt att väga sina ord, och öfver Odens läppar kommo nu sådana, som de mindre druckne bland gästerna funno besynnerliga, för att vara yttrade af Ivalde, och som fram på natten, när de efter fästens slut öfvervägde dem, ingåfvo dem misstankar.

Gillet afslutades ändtligen, och Oden och Gunnlöd begåfvo sig till brudgemaket. Därifrån gick en gång genom fjället till det dyrbara Byrgermjödets förvaringsrum. Gunnlöd visade Oden denne skattkammare, och Heimdall, som lyssnade därofvanför och hörde hvad de sade, satte eldborren till dess tak. Gunnlöd hade gifvit sin make hela sitt hjärta och tagit på heligt allvar den trohet hon honom svurit. Oden yppade sig för henne och slöt den hängifna i sin famn. Med hennes hjälp stod han nu vid sitt mål och i besittning af mjödet. Heimdalls eldborr öppnade honom en hålväg upp igenom bärget. Men utan strid kom han ej därifrån. Hans ovarsamma ord hade burit frukt; en broder till Gunnlöd hade hållits vaken af de tankar, som de orden väckt hos honom och kom, då allt var färdigt till flykt, in i bärgkammaren, där Oden och Gunnlöd voro. Oden måste kämpa och fälla honom. Allt det öfriga, som skedde därinne, är numera höljdt i dunkel; men själf har Oden sagt, att utan Gunnlöds bistånd hade han aldrig kommit ut ur jättegården. Nu kom han ut, och i örnham flög han med Byrgers mjöd upp genom hålgången, som Heimdalls eldborr öppnat, ur Fjalars skumma värld genom ljusa rymder till det skimrande Asgard.

Men Gunnlöd, den goda kvinnan, satt där nere och grät öfver sin fallne broder och öfver förlusten af den make hon gifvit sitt trogna hjärta.

Aldrig talade Oden sedan om Gunnlöd utan i tillgifna, tacksamma och själfförebrående ord.

Men öfver den lyckligt utförda bragden gladde sig alltid hans håg. Han skänkte af det vunna mjödet till gudar och människor. De barn, som komma till världen, för att varda visdomsmän och skalder, få, innan de inträda i jordelifvet, smaka det, och de bära det sedan inom sig som i en källa, hvarur ingifvelsen till ädla, hugstärkande, andelifvande sånger kommer. Från Byrgers mjöd stammar i Midgard den skaldekonst, som lifvar till hjältegärningar och ger tröst åt sorgen.

Ivalde, den rätte brudgummen, kom icke långt efter Oden till Fjalars borg. Men in kom han aldrig. Då den salvaktande dvärgen såg den anländande mannen, sprang han emot honom och sade, att Oden var därinne. Ivalde tyckte sig se, att ingången till bärget stod öppen, ty ljus strömmade där emot honom. Dit skyndade han nu, men föll i ett af dvärgen lagdt försåt och vardt aldrig synlig mer. Några säga, att han krossades under stenblock, som nedvräktes från bärget.