Frithiof och Ingeborg (Frithiofs saga)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)

Frithiof och Ingeborg

Der växte uti Hildings gård

två plantor under fostrarns vård.

Ej Norden förr sett två så sköna,

de växte härligt i det gröna.

Den ena som en ek sköt fram,

och som en lans är hennes stam;

men kronan, som i vinden skälfver,

liksom en hjelm sin rundel hvälfver.

Den andra växte som en ros,

när vintern nyss har flytt sin kos;

men våren, som den rosen gömmer,

i knoppen ligger än och drömmer.

Men stormen skall kring jorden gå,

med honom brottas eken då,

och vårsol skall på himlen glöda,

då öppnar rosen läppar röda.

Så växte de i fröjd och lek,

och Frithiof var den unga ek;

men rosen uti dalar gröna

hon hette Ingeborg den sköna.

Såg du de två i dagens ljus,

du tänkte dig i Frejas hus,

der månget litet brudpar svingar

med gula hår och rosenvingar.

Men såg du dem i månens sken

kringdansa under lummig gren,

du tänkte: under lundens kransar

elfkungen med sin drottning dansar.

Det var så gladt, det var så kärt,

när han sin första runa lärt.

En kung var ej som han i ära;

den runan fick han Ingborg lära.

Hur gladtigt sam han i sin slup

med henne öfver mörkblå djup!

Hur hjertligt, när han seglen vänder,

hon klappar i små hvita händer!

Det fans ej fogelbo så högt,

som han för henne ej besökt.

Sjelf örnen, som i molnen gungar,

blef plundrad båd' på ägg och ungar.

Det fans ej bäck, hur strid han var,

hvaröfver han ej Ingborg bar.

Det är så skönt, när forsen larmar,

att tryckas af små hvita armar.

Den första blomma, våren födt,

det första smultron, som blef rödt,

det första ax, hvars guld blef moget,

dem bjöd han henne gladt och troget. -

Men barnets dagar flyga bort,

der står en yngling innan kort

med eldig blick, som ber och hoppas,

der står en mö med barm, som knoppas.

Ung Frithiof drog på jagt alltjämt;

den jagten skulle mången skrämt,

ty utan spjut och utan klinga

den djerfve ville björnen tvinga.

Då kämpade de, bröst mot bröst,

och jägarn segrande, fast klöst,

med ludet byte kom tillbaka;

hur skulle jungfrun det försaka?

Ty mannens mod är qvinnan kärt,

det starka är det sköna värdt:

de bägge passa för hvarannan,

som hjelmen passar sig för pannan.

Men läste han i vinterqväll

vid eldsken ifrån spiselns häll

en sång om strålande Valhalla,

om gudar och gudinnor alla;

han tänkte: gult är Frejas hår,

ett kornland, som för vinden går.

Från det kan jag ej Ingborgs skilja,

ett nät af guld kring ros och lilja.

Idunas barm är rik, och skönt

han hoppar under silke grönt;

jag vet ett silke, der det hoppar

ljusalfer två med rosenknoppar.

Och Friggas ögon äro blå

som himlen till att se uppå;

jag känner ögon: mot de båda

är ljusblå vårdag mörk att skåda.

Hvi prisas Gerdas kinder så,

en nyfäld snö med norrsken på?

Jag kinder sett: en dag som tänder

två morgonrodnader i sänder.

Jag vet ett hjerta lika ömt

som Nannas, fast ej så berömdt.

Med rätta prisas du af skalder,

du Nannas lyckelige Balder!

O! att som du jag finge dö,

begråten af en trogen mö,

så öm, så trogen som din Nanna;

hos Hel jag ville gerna stanna. -

Men kungadottern satt och qvad

en hjeltesång och väfde glad

i duken in den hjeltens under

och vågor blå och gröna lunder.

Der växte in i snöhvit ull

de sköldar utaf spoladt gull,

och röda flögo stridens lansar,

men styft af silfver var hvart pansar.

Dock, hur hon väfver, dag från dag,

får hjelten Frithiofs anletsdrag,

och som de blicka fram ur väfven,

då rodnar hon, men glädes äfven.

Men Frithiof skär, hvar han går fram,

ett I, ett F i björkens stam.

De runor gro med fröjd och gamman,

liksom de ungas hjertan, samman.

När dagen uppå fästet står,

verldskungen med de gyllne hår,

och lifvet rörs och menskor vandra,

då tänka de blott på hvarandra.

När natten uppå fästet står,

verldsmodern med de mörka hår,

och tystnad rår och stjernor vandra,

då drömma de blott om hvarandra.

"Du jord, som smyckar dig hvar vår

med blommor i ditt gröna hår,

gif mig de skönsta! jag vill vira

en krans af dem att Frithiof sira."

"Du haf, som satt din dunkla sal

med perlor full i tusental,

gif mig de skönaste, de bästa!

kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."

"Du knapp på Odens kungastol,

du verldens öga, gyllne sol!

Var du blott min, din blanka skifva

till sköld jag ville Frithiof gifva."

"Du lykta i Allfaders hus,

du måne med ditt bleka ljus!

Var du blott min jag gaf dig gerna

till smycke åt min sköna tärna." -

Men Hilding sade: "Fosterson,

den älskog vänd din håg ifrån!

Ej lika falla ödets lotter,

den tärnan är kung Beles dotter.

Till Oden sjelf i stjernklar sal

uppstiger hennes ättartal:

du är blott Thorstens son; gif vika!

ty lika trifves bäst med lika."

Men Frithiof log: "Mitt ättartal

går nedåt i de dödas dal.

Nyss slog jag skogens kung så luden,

hans anor ärfde jag med huden.

Friboren man ej vika vill,

ty verlden hör den frie till.

Hvad lyckan bröt, kan hon försona,

och hoppet bär en konungs krona.

Högättad är all kraft, ty Thor,

dess ättefar, i Thrudvang bor.

Han väger börden ej, men värdet:

en väldig friare är svärdet.

Jag kämpar om min unga brud,

om ock det var med dundrets gud.

Väx trygg, väx glad, min hvita lilja,

ve den, som dig och mig vill skilja!"