Första delen: Gudalära (Læstadius)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lars Levi Læstadius

Lars Levi Læstadius

Fragmenter i Lappska Mythologien

1845

Första delen
Gudalära

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

§. 1.

Lapparna såsom icke egande hvarken undervisnings anstalter eller skrifkonst, kunde alldrig blifva så stora Philosopher, att de genom tänkande kunnat komma till erkännende af en enda Gud. Af samma skäl kunde de icke blifva Naturalister, rationalister eller Deister. Det fordras nemligen en viss tankestyrka, för att kunna känna till ett sådant resultat i religionen. Men känslan för Religion, eller tron på det öfvernaturliga, var hos Lapparna lika lefvande, som hos andra nationer. Man kan icke heller påstå, att Deras Gudalära varit orimligare än andra Hedningars. De hade väl bilder, men dessa skulle endast föreställa det Gudomliga. På sin höjd trodde kanske de allra dummaste, att något af Gudakraften meddelades den helgade Bilden. Offer voro brakliga; men att de äfven skolat braka mennisko-offer, torde vara mindre troligt. Uti sin Gudstjenst hafva de varit mycket nitiske, och den minsta förseelse emot antagna bruk skulle fösonas med offer.

Tron på ett lif efter detta, tyckes hafva varit allmän hos hela nationen. Dermed var också föreställningen om straff och belöning i en annad verld förenad. Uti tron på de dödas uppståndelse, hafva Lapparna gått vida längre än greker och Romare.

Ty Lapparna trodde, att både menniskor och Djur skulle få nya kroppar i en annan verld. Om Grækernas Hjeltar företogo resor till de dödas rike, så voro icke heller Lapparna obekante med den färden; hvarje ryktbar Nåid eller Spå Lapp måste vid viktigare tillfällen anställa en färd till de Dödas rike, dock icke med kroppen, utan i andananom. Hade Grækerne sina orakel, så voro icke heller Lapparna utan. Deras Spåtrumma var det orakel, som flitigt rådfrågades. Detta är i korthet innehållet af Lapparnas mythologi.

§. 2.

Emedan menniskan tänker i tid och ram, och den ena ideen alltid gifver anledning till en följande, så har jag här framstält den Lappska mythologien i ett slags system. Genom den alphabetiska ordningen tappar sammanhanget allt för mycket, och ett register i slutet, gör samma tjenst, som en alphabetiske ordning. Det är derföre icke meningen, att de Mythologiska föremålen skola hafva tillkommit i den ordning, som systemet utvisar. Det är nämligen troligt, att onda eller för menniskan Skadliga väsenden framträda först i inbillningen, och att fruktan för dem gifvit anledning, att tänka sig Goda,de förre motsatte och öfverlägsne Gudamakter. Hela mythologiens väsende tyckes icke vara annat än en strid mellan Goda och onda magter, liksom striden mellan det Goda och Onda i menniskans inre, är den axel hvar om kring hela hennes lif och väsende hvälfer sig.

Som Lapparnas Gudalära finnes mycket fullständigare hos de Norrsk-Danske än hos de Svenske Författarena, och Jessens ofvannämde afhandling, grundar sig på flere missionärers Upgifter; så har jag ansett för bäst, att taga den till grund, och vid hvarje särskilt föremål, bifoga de öfrigas upgifter jämte egna anmärkningar.

§. 3.

Den omtalte spåtromme, som Læstadius har kendt fra Knud Leems store værk om samerne.
Numrene i teksten henviser til trommefigurernes nummerering på billedet.

Lappske Gudarnes rang, och indelning i Classer. Nåiderne hade förmodligen icke Classificerat sina Gudar. Likväl förekommer uti Missionärernas berättelser en slags Rangordning, hvilken, då den grundar sig på Nåidernes upgifter, kan tjena till grund för indelningen, för att bättre inse sammanhanget.

"Lapparnas Gudomligheter" säger Jessen, "indeltes i 3ne Classer; nemligen: Öfverhimmelska, Himmelska och Jordiska", hvartill väl ännu kunna läggas Underjordiska, samt sådana mythologiska föremål, som utan att anges eller dyrkas, som gudomliga, dock höllos för öfvernaturliga väsenden, och spelte en vigtig roll i deras mythologi.

Sidenius hos Ganander har indelat Lapparnes Gudomligheter i 4ra Classer; Öfverhimmelska, Underhimmelske, jordiske och Underjordiske. Samma indelnings grund följer äfven den anonyme hos Leem. De Svenske Förff. som i allmänhet känna ett ringare antal Gudomligheter, nämna icke de öfverhimmelske. Hos dem förekomma deremot, några Jordiska Gudomligheter, som blifvit otydligt upfattade af de Norrske. Det kommer naturligtvis deraf, att Lapparnes Gudomligheter voro olika i särskilta Lappmarker.

§. 4.

"Radien" eller öfver Guden. Till de öfverhimmelske Gudar räknas först Radien atzhie, som var den Allra högsta och största Guden. Han beteknas med ett enkelt korss stående öfver Radien Kiedde (No. 2 på Trumfig.). NB. Här menas Spåtrumma, som Jessen låtit aftekna, och i Kåppar gravera, om hvilken Trumma samme Förf. anmärker, att den blifvit meddelad af Thomas von Vesten i Trondhjem; emedan alla de Exemplar af Spåtrummor, som blifvit till Missions Collegium i Köpenhamn inlemnade, och i dess archiv på Kongl. Waysenhuus förvarade, hade förkommit i Köpenhamns brand 1728. Figuren på denna Trumma förekommer äfven hos Leem, och tycks vara tagen efter ett Exemplar, som tillhört Helgelands Lappar.

"Radien atzhie" troddes regera med oinskränkt magt öfver himmel och jord, öfver alla andra Gudar, samt öfver Lapparna sjelfva. Derför hade de gifvit honom namnet Radien, som betyder magt och välde, och dertill fogat ordet Atzhie, som betyder: källa och Ursprung." Jess. l. c.

§. 5.

Uti ideen om en öfvergud, som herrskar öfver allt, ligger ingenting orimligt. Den förekommer uti alla Nationers Mythologi, och är en Nödvändig följd af de menskliga ideernas utveckling. Den bevisar, att sjelfva tanken, vädjar slutligen till en Öfvermagt, som är hufvudkällan till allt.

Men huruvida Namnet Radien är ursprungligen lappskt, kan icke nu mera med säkerhet afgöras. Att det är taget från Helgelands Lappar, synes troligt, emedan Spå Trumman, på hvilken Radien finnes utmärkt med ett korss, tyckes vara af Helgelands Lappar.

Både Sidenius, v. Vesten och den Anonyme hos Leem skrifva Radien; de intyga, att ibland de Gudar, som bo öfverst i Stjemhimmelen, är Radien den förnämsta.

Utom Lindahl och Öhrling tyckes ingen af de Svenske Förff. hafva känt Radien. Lindahl har (i Lexic. Lappon.) anfört namnet Radien, och Möjligt är, att han hört det omtalas i Lycksele Lappm. I Jockmock och Arjeplog har jag icke hört det omtalas, ej heller förekommer namnet hos Högström.

§. 6.

Jessen menar, att Radien betyder "magt och välde", men det kommer an på huru den Lappska berättaren uttalat ordet. Vore det så, som Jessen menar, så skulle ordet kunna deriveras af Verb. raddit, som betyder råda, possidare, dominare, men raddit är icke ursprungligen lappskt, utan lånadt af Sv. ordet råda, på samma sätt som Finskan fått sitt "raadi" af Sv. råd, senatus, magistratus, och raadia, af samma råda. Efter denna derivation skulle Radien icke vara någon äkta Lappsk Gudomlighet, utan en lånad. Snarare skulle ordet och Gudomligheten blifva Lappsk, om man deriverade Radien, af lappska ordet radje, eller raje, som betyder gräns, terminus; då skulle Radien attje betyda Gränse Fadren. NB. Efter Leems orthogr. är Atzhie, det samma som Attje efter Lind. et Öhrl. och betyder Fader.

§. 7.

Den Anonym. hos Leem säger, att "en del Lappar gjorde skilnad mellan Radien och Zhioaarve Radien, hvilken skulle vara den förra underordnad. Denna Zhioaarve Radiens göromål är, att nedsända andan vid en menniskas afling i Moderlifvet, hvilken ande den quinnan Madder Akko, emottager af Radien,men öfverlemnar den. Strax till sin dotter Zarakka, som låter en kropp växa på anden."

Denna distinction känner ingen annan Förf. Hos Jessen tillegnas den ofvannämde handlingen åt Madder-Attje och möjligt är, att Zhioaarve Radien är samma föremål. NB. Zhioaarve, efter Lind. et Öhrl. tjårwe, betyder egentligen horn, Cornu, metonym. Magt, det förnämsta i sitt slag. Vanligen kallas den rikaste Lapp i Socknen: Tjårwe.

§. 8.

"Radien Kiedde utmärkt under No. 2 på Trumfiguren, sades vara en son af Radien Attje. Man förestälde honom såsom en Byggning, hvars bägge pelargångar på båda sidor, skulle bemärka hans bägge händer, med hvilka han gjorde, förmådde och styrde allting. Radien Attje var så helig ibland Lapparne att de icke vågade benämna honom med något annat namn. Till och med hans enda son Radien kiedde, måste anse och ära honom, såsom en helgedom. Radien Attje skapar egentligen sjelf intet; deremot verkar han i sin Son en så stor kraft, att denne skapar Allting. Dessa bägge befalla öfver allting, öfver alla andra Gudar, vare sig himmelska, jordiska eller underjordiska. Man trodde äfven, att Radien Attje styrde Radien Kiedde, och genom honom verkade allting. Dock uträttade Radien Kiedde ingenting af sig sjelf, utan hans kraft att verka, berodde af Radien Attje". Jessen l.c. pag.ll.

Man kan likväl draga i tvifvelsmål huruvida denna ide är ursprungligen lappsk. Jag tycker, att historien om Radien Kiedde röjer för mycken bekantskap med första Capitlet af Johannis Evangelium. Radien Kiedde är icke nämnd af någon annan än v. Vesten och Jessen. Det är således svårt att veta, från hvilken trakt af Helgeland eller Trondhjems trakt berättelsen emanerat. "Kiedde" betyder hed eller gräs beväxt plan, hvarest Lapparne vanligen pläga slå opp sina tält, och mjölka sina Renor. Så mycket mera främmande förekommer då den bemärkelse, som Jessen gifver Radien Kiedde. Den omständigheten att Radien Kiedde föreställdes på Trumman under form af en byggning, tyckes antyda att Radien Kiedde ansågos som en boning för Radien Attje, hvilken efter Lapparnes begrepp icke kunde placeras på något bättre ställe; än en gräsbeväxt plan. Men att denna Kiedde sedermera blifvit förvandlad till en son af Radien Attje tyckes härröra af berättarens bekantskap med Christendomen.

§. 9.

Hos Sidenius förekommer ännu 2ne andra Gudomligheter med Liknande Namn, nemligen Radier och Rariet, men dessa tyckes endast vara, antingen synonyma med Radien, eller föranledda af olika uttal, eller och endast Skriffel. "Radier, ehuru högst uppe i stjemhimmelen är något ringare än Rariet, som skall nedsända anden till menniskofostret i moderlifvet". Siden, hos Ganand. man ser att samma förrättning tillegnas Madder Attje, Tjårwe Radien och Radier, hvaraf man kan sluta, att de alla betekna ett och samma föremål. När man slutligen sammanhåller alla Upgifter om Radien, Radier, Rariet, Radien Attje och Radien Kiedde, samt Tjårwe Radien, så kan man göra följande slutsattser: 1mo Alla dessa namn äro tagne af Helgelands Lappar; 2do De betekna ursprungligen ett och samma föremål; 3tio De tyckas vara oäkta, eller icke ursprungligen Lappska, så vidt man kan sluta af namnen, hvilka härleda sig från Svenskan eller Danskan. Utom de tekn, som finnas på den omtalade trumman, nämnes icke, att Lapparna förestäldt några af dessa Gudomligheter under beläten eller bilder. Den ofvannämda Madder attje, förekommer framdeles.

Anmärkning. Radien Gudde, som nämnes af v. Vesten i dess bref är tydligen tryckfel, och bör läsas: Radien Kiedde. Alskin i v. Vestens B. är också säkerligen ett tryckfel, och bör läsas ihop med förgående Radien. Troligen skall det vara "Attje", emedan Alskin är ett namn, som icke alls förekommer hos någon annan Förf. Veralden Olmai på samma ställe, skall enligt v. Vesten vara synonym med Radien Kiedde. Veralden Olmai betyder verldsmannen, och är att bevis på, att detta namn är från Helgeland, emedan "Verald" är af Svenska Verld, och förekommer icke i Finnmarkens dialect.

§. 10.

"Näst Radien" säger den Anonym. hos Leem, "räknas Ruonaneid i rang. Hon bor öfverst i stjemhimmelen icke långt ner om Radien. Ruona neid är de fjellars Gudomlighet, som först Grönska om Våren. Hon låter nytt gräs växa till renarnes föda, och på det att den första grönskan må bekomma renarne väl, pläga Lapparna offra om våren till denna Gudomlighet." Siden, hos Ganader. har alldeles samma beskrifning på denna Gudomlighet, men han skrifver Rananeid, hvilket utan tvifvel är den rätta Skrifarten. Jessen skrifver också Rananeid, men han anför den icke bland Stjernhimmelens innevånare; utan nämner pag. 63, att Rana Neid var Lapparnas Flora, som frambragte gräs och örter på Jorden. Hvarken v. Vesten eller de Svenska Förff. veta något om denna Gudomlighet.

Att denna Rananeid varit en verklig Lappsk Gudomlighet, betviflas väl icke, men hvarifrån Lapparna fått ordet "Rana" är icke så lätt att utgrunda, då det i språket mig veterligen icke har någon betydelse. Lindahl och Öhrl. hafva ifrån Södra Lappmarkens dialect uptagit "ranot" och "ranom ", men dessa ord komma tydligen af Sv. "råna", och "rån". I Gananders Mythol. Fen. förekommer "Rauni" såsom "Ukkos" (Åskans) maka och vårsädets Gudinna; Rauna är äfven ett temmeligen allmänt quinno Namn i Nordligaste Lappmarkerne, ehuru det anses vara sammandraget af "Ragnild". Uti Scandin. Mythol. säges, att "Ran" var Ägirs maka och en hafvets Gudinna. Som nu "Rana" ingen betydelse har i Lappskan så är det troligt, att ordet blifvit lånadt antingen af Finska "Rauni", eller Göthernas "Ran"; troligen eger det sednare alternativet rum, emedan Rana neid, tyckes snarare höra till Helgelands än Finmarkens Lappar. "Neid" betyder Jungfru, och antyder, att Rananeid var en quinlig Gudomlighet.

§. 11.

"Till andra Classens Gudar eller de himmelska höra Beiwe och Ailekis Olmak. Beiwe, eller Solen beteknas med en fyrkant, No. 4 på Trumfig. Ifrån den beteknade quadratens hvarje vinkel utgår en egen väg (linea) som på Lappska kallades "Beiwe Labtje" (Solens tömmar, d.v.s. strålar). Dessa tömmar voro till antalet 4ra, och betekna solens kraft att verka i verldens 4ra väderstrekk." Jessen. l.c.

"De Gudar, som hafva sitt tillhåll längre ner i luften, äro: Solen Peiwe. Till henne offrade man hvita kreatur, att hon måtte skina väl, och om Midsommars afton åt man till hennes ära en gröt, som kallades Solgröt." Den Anonym. hos Leem.

"Lapparna räkna solen ibland sina Gudar, som äro längre ner i luften. De offrade åt Solen, på det hon skulle skina väl och befordra gräsväxt, och hvita Creatur; samt åto gröt om midsommars quällen Solen till heder. De offra och åt Soeln för åtskilliga sjukdomar, besynnerligen för mangel på förstånd." Siden. l.c.

NB. Af Miss förstånd har Ganander skrifvit, att "solen skall befordra hvita kreatur." Sidenii mening lär vara, att man offra de hvita kreatur.

"Ibland de offer, som tillställdes efter Trummans anvisning, skulle Solen årligen hafva en Jubtse, Gröt (egentl. välling) hvilken både män och quinnor åto henne till ära om Midsommar quällen, då de före måltiden alltid föllo på knä, och tillbådo Solen, att hon ville sprida ett nådigt sken på deras renar och andra djur. På samma sätt tillbådo de henne efter måltiden med mycken djup andagt, att Solen måtte unna dem en god mjölksommare, och deras renar en god trefnad." Jessen l.c. pag.18.

Samme Förf. talar äfven om en Sola Neid (Solens dotter), som äfven hedrades med offer, tyckes vara tillsatt i sednare tider.

§. 12.

Huru det må hänga ihop med Solens dyrkan, kan numera icke med någon säkerhet afgöras. Alla Norrske Förff. äro enstämmiga deri, att Solen verkligen varit formål för Lapparnas dyrkan. Äfven v. Vesten intygar det samma.

NB. "Pare", som står i hans Bref är tryckfel, och bör läsas: Peiwe.

Scheffer har också låtit berätta sig, att Solen var en ibland Lapparnes gudomligheter, och Högström anför, att det väl icke var bekant i hans tid; dock hade Lapparna berättat för honom, att det hade varit brukligt i fordna tider.

Detta Högströms intygande är i min tanke afgörande. Man måste således tro, att Lapparna verkligen dyrkat Solen, ehuru jag icke kommit underfund med något slags vidskepligt bruk, som skulle hafva afseende på Solens fordna dyrkan. Likväl gör man ännu mycket afseende på, hvad som är eller sker mot och med Solen.

Då vida bättre Civiliserade Nationer Uphöjt Solen till Gudomlighet, så bör man icke undra, att Lapparna, som bäst behöfva ljus och värme af denna himla kropp ärat henne med någon slags dyrkan.

§. 13.

På tre af Solens ofvanbeskrefne Labtjeh, (tömmar eller strålar) stå Lapparnes 3ne Ailekis Olmak, d.ä. Helige dags män, eller sådane Gudomligheter, hvilka för deras helighet, utmärktes med ett korss; nemligen på den första labtje eller tömmen, (anmärkt under No. 43, a på trumfig.) står Burres eller Sodna-peiwe-ailek, det är Gudomen för söndagen, hvilken dag de anse för den kraftigaste och förnämsta, att hålla Trollmessor på." (NB. Med Trollmessor menas här runande, eller sjelva den handling, som bestod i hamring på Trumman med alla dertill hörande cermonier, hvarom framdeles skall talas.). "På den andra Peiwe labtje eller Soltömme (anmärkt under No. 43, b. på Trumfig.) ses Lawa-Ailek, eller Gudomen för Lördagen, hvilken dag skulle vara kraftigast näst den förra. På den 3die Peiwe labtje (anmärkt under No. 43, c på Trumfig.) finnes Frid-Ailek, eller Gudomen för Fredagen, hvilken dag äfven höls helig såsom en förträfflig runedag; dock ansågs denna dag mindre helig, än de 2ne öfrige." Jessen l.c.

"Om Fredagen och Lördagen var för allting förbudit, att hugga ved till bränsle, ty man föregaf att Ailekes Olmak blefvo deröfver förtörnade, och det första hugg man gaf ett träd på dessa dager, kom blod af Skåran." Jessen l.c. pag. 80.

"Till de tre Ailekis Olmas ära firade man Fredag, Lördag och Söndag, fastän andra Lapper påstå, att de hållit Fredagen helig Zarakka till ära, Lördagen radien till ära, och söndagen de 3 Ailekis Olmak till ära; hvadan och, om en lapp råkade förse sig med arbete på dessa dagar, brottet borde försonas med offer till nämde Gudomligheter." Anonym. hos Leem.

"Aklikes Olmai, trenne gudamagter hos Lapparna lägre ned i luften, till hvilkas ära Lördagen och Söndagen hölls helig. De fleste Lappar hafva helgat Fredagen Zarakka, Lördagen Rariet och söndagen de 3ne Aklikes Olmai till ära. Derföre när Lapparna hafva försett sig med Fredags, Lördags och Söndags arbete, hafva de gifvit offer i förlikning." Siden, hos Ganand.

NB. Af misstag och obekantskap med Språket har Ganand. skrifvit "Aklikes" i stället för Ailekis Olmak.

§. 14.

Hela denna historien om de tre Ailekis Olmak, tyckes mig hafva mycken smak af Påfvedömet. Ingen af Svenska Förf. vet något om dem, väl finnes i språket några ord ailes, aileg och ailestattet med fl. som hafva afseende på någonting heligt, för Gudarne afskilt, som icke fick styckas eller huggas sönder, utan det borde vara helt och felfritt. (Lindahl et Öhrl. Lexic. under "ailes".) Aileg betyder också i medel Lappländska dialecten en helig dag, helg eller söndag; men man har annars icke något exempel på, att Lapparna i forntiden firat någon helig dag på bestämd tid, när man undantager vissa offer högtider, och de dagar, som helgades till Runing eller Trummans tjenst. De hafva icke en gång något eget ord i sitt språk, som skulle betekna Månad, Vecka. (Manno och Vakka äro tydligen Lånta). Blott 2ne dagar i Veckan hafva lappska namn, nemligen Kaskavakko, midt i Veckan, d.ä. Onsdag, och Perjetag, Fredag. Huruvida dessa dagars Namn må vara lånta af Finskan (Keskiviiko och Perjentai) eller tvärt om, kan jag icke afgöra, då icke en gång sjelfva Gottlund inlåtit sig i någon undersökning om namnet "Perje", hvilket icke gerna låter härleda sig af Frey.

Arka, örkdag (monne icke äfven detta kan komma af örk?) står väl nu i motsats mot Passe; men med Passe Peiwe lära de gamla Lapparna hafva menat den dag på hvilken men offrade åt Passe, en Gudomlighet hvarom mera framdeles. Men en sådan Passe-Peiwe kunde icke infalla så ofta, som Söndagen hos Oss. Så mycket mindre troligt är det då, att Lapparna, skolat hålla hela 3 dagar i veckan heliga.

Men ideen om de 3 Ailekis Olmak är förmodligen tagen af Chatolicismen, af helgonens tillbedjande, Allhelgona dag, o.s.v. De 3 Ailekis Olmak, äro således efter min enfaldiga tanka, en dunkel föreställning om några katholska Helgona bilder, confunderade med en lika dunkel föreställning om treenigheten. Man kan se af hela den Norrsk-Lappska Mytholo[gi] att Lapparna på den sidan insupit mycket af Katholicismen, hvilket icke kunde undvikas i Helgeland och närheten af Trondhjem.

§. 15.

De Gudomligheter, hvilka vi hittils, efter de Norrske Missionäremes Upgifter, beskrifvit kunna anses för mindre äkta, eller icke ursprungligen Lappska. Jessen är också af den tanken, att många af dessa Gudomligheter blifvit lånade af Christendomen, såsom Radien Attje och Radien pardne, hvadan och somlige hade Jubmel Attje (Gudfader) Jubmel pardne (Guds son) och Jubmel ailes vuoigenis (Gud den helige Ande) på sina Trummor, men desse höllos icke i så stor vördnad, som deras fordna Afgudar. Jessen l.c. pag. 17. Vi komma nu till en Class Gudar, som bära en mera Lappsk prägel.

§. 16.

"Till den 3dje Classen Gudar höra de underhimmelske, som uppehålla sig i luften, af hvilka Madder Attje, är öfverst under himmelen, eller tätt under Solen. Andra Uppehålla sig i medlersta luftkretsen, såsom Madder-Akka och Hora Galles. Andre vistas nederst i luften, eller närmast jorden. Dit höra de många Akkerna, såsom Zar-Akka, Uks-Akka och Juks-Akka." Jessen. l.c.

"Märket på Trumman för Madder-Attje, beteknas än med en liten Cirkel, än med en triangel, stundom med en sex kant. På detta Exemplar (hvaraf Figuren hos Leem är flere gånger citerad) utmärkes Madder-Attje, med en man, som ligger framstupa. Stundom finnes han vid Radien Kiedde, snett emot Solen, så att från Madder-Attjes öpning går en väg till Solens öfversta Labtje. Andre sätta honom, såsom här jämt med Solens Tömme. Denne Madder-Attje skulle enligt Lappske Spåmäns tanke bidraga i förening med Solen till Allehanda varelsers lif, hvilken kraft honom meddelas af Radien-Kiedde." Jessen l.c.

§. 17.

Det är ingen annan än Jessen, som omtalar Madder-Attje, hvaraf vi kunna sluta, att han haft flere Manuscript för sig, än dem vi nu äga tryckta. Den Anonyme hos Leem tillegnar, som ofvanföre är anmärkt, samma förrättning åt Tjärwe-Radien, som Jessen tillegnar Madder-Attje. Detta kommer troligen deraf, att de Mythologiska föremålen hade olika namn i särskilta trakter. Madder-Attje betyder en stamfader, och ideen synes ganska naturlig. Man måste naturligt vis föreställa sig en stamfader för menniskoslägtet, hvilken man icke kunde placera på någon lägre plats, än den han här intager. Och sedan man tänkt sig en stamfader, så var det äfven i sin ordning, att tänka sig en Stam-Moder, Madder-Akka, hvilken såsom quinna måste intaga en lägre plats på himmelen, emedan quinnan var (hos Lapperne) mannen vida underordnad. Besynnerligt synes, att denna Madder-Akka icke hade några söner utan endast 3 döttrar, nembligen: Zarakka, Uksakka och Juksakka Som dessa 4ra personers förrättningar hänga på det nogaste tillsammans, så kan man icke åtskilja deras personligheter i särskilta §.§. utan historien om dem måste framställas i ett sammanhang.

§. 18.

"Ifrån Solens fjerde och nedersta tömme (se Trumfig.) går ett tvärstreck till Madder-Akka, Madder Attjes Gemål. Denna Madder-Akka har sitt tilhåll midt i luften. Madder-Attjes förmåga att gifva lif åt alla varelser under Solen, gick sålunda för sig. Radien Kiedde fick magt af Radien Attje, att skapa själar och andar. Så snart denne Radien Kiedde hade frambragt en Själ, sände han den till Madder Attje, som efter Radien Kieddes befallning bragte den till sin Gemål Madder-Akka, hvilket skedde sålunda: Madder Attje öpnade sin mage, tog så Själen med sig, och for dermed rundt omkring Solen genom dess "labtjeh" fortsatte derefter sin resa från nedersta "labtje" genom ett tvärstreck, (på Trumfig.) till sin Madder-Akka, som tog emot Själen och skapade en kropp om kring den samma."

"Skulle af denna kropp blifva mankön, sände Madder-Akka den samma vidare till Uks eller Juks Akka (No. 24 på Trumfig.) som äfven kallas Stauk-Edne eller Stilko-Edne, det är en Barnemoder (Barnmorska?). Skulle det deremot blifva quinnkön, så lemnade Madder Akka barnet till Zarkakka (No. 23 på Trumfig.). på det hon skulle begåfva det med en quinno natur. Men antingen Barnet kom till Juksakka eller Zarakka, tog den, till hvilken det först var sändt, barnet (anden) i sitt lif och bragte det sedan till den quinna, som skulle framföda fostret i verlden; Denna sak blef nu så väl uträttad, att de Onda Gudar, Fudno, Rutu, Paha Engel eller Mubben Olmai, icke voro i stånd, att lägga något hinder i vägen." Jessen l.c. pag.14.15.

§. 19.

Man måste tillstå, att det var en bra invecklad process, som föregick menniskans tillkomst i verlden. Dock tyckes iden vara väl utförd, så vida den hvälfer sig omkring den omständigheten, att de onda magter stodo efter menniskans lif, till och med förr, än hon var färdig, att födas till verlden. Nåiderne tyckas hafva förestält sig, att de onda Gudamagteme hade godt Väderkorn, efter den nyskapade anden måste gå så många krokvägar, och igenom så många varelsers lif, innan den kom till den menskliga modern. Nåiderne tänkte förmodligen på de många krokvägar, som Lapparna måste taga, för att förvilla sina fiender, Pädnak-Njunne, Tjuder och Kareler, ifrån spåren. Så ungefärligen föreställer jag mig ideen om den underbara Själa vandringen hafva tillkommit. Ideen är bra egen, dock kan man icke antaga den för annat än äkta, emedan hos andra närgränsande Nationer mig veterligen icke en sådan lära om menniskans tillkomst i Verlden förekommer. Jessen är uti denna artikel, som äfven i mycket annat den fullständigaste, och derföre hafva vi anfört hans ord först. För bättre jämförelse följer nu de öfriga Författarnas intyganden, om de såkallade Akkerna och deras functioner.

§. 20.

"Andre Nåider pästodo, att Radien Attje och Radien Kiedde voro en och den samma, nemligen Jubmel; men Radien Attje hade en Gemål, som hette Sergve-Edne (rectius Sierg-Edne), och den hade Radien gifvit magt att skapa andar, hvilka hon derpå förde till Madder-Akka; hon skulle skapa kropp omkring anden. För öfrigt tillskrefvo de Madder-Zar-Uks- och Juks Akka alla djurs aflelse." Jessen l.c. pag.15.

Man finner af detta anförande, att Nåiderne icke varit särdeles eniga i sina åsikter rörande de Gudomliga Personernas functioner. Denna Sergve- eller Sierg-Edne förekommer icke hos någon annan än Jessen, och jag anser derföre öfverflödigt, att ingå i undersökning om detta namns mythologiska betydelse. Sierg-Siedga eller Sädga, betyder egentligen Vide (Salix.). Edne, Moder.

§. 21.

"Till de Gudar, som vistas på jorden höra äfven Madder-Akka, hvilken med sina 3 döttrar är quinnornas hjelp. Till henne offras, på det hon må låta sina döttrar vara quinnorna till hjelp. En del påstå att hon lägger sjelf en hjelpsam hand med i saken."

"Madder-Akkas första dotter Zarakka, gifver kropp åt barnet i moderlifvet, sedan Radien gifvit anden, och denna Zarakka, skall lida smärta sjelf jämte modren, som föda Barnet. Tillfölje häraf (säger Förf.) att somliga Lappar i hans tid åto och drukko denna Zarakkas lekamen och blod jämte det heliga Zakramentet. Af quinnor, i synnerhet i deras hafvande tillstånd, blef denna Zar-Akka fliteligen dyrkad. Förgod Barnsbörd åt man en gröt henne till ära."

"Madder Akkas andra dotter hette Juks-Akka, som förvandlade dotter till son i moderlifvet. Till henne offrades mycket, emedan Lapparna tycktes vara bättre betjenta med Gosse, än flickebarn; ty det sednare kunde hvarken jaga eller skjuta."

"Madder-Akkas tredje dotter hette Uksakka; denna anses som en Jord Gumma, som tar emot barnet vid dess födsel, och bevarar det för olycks fall. Hon hjelper äfven quinnorna, att behålla sin månads rening; derföre offrar man äfven till henne." Anonymus hos Leem.

§. 22.

Uti denna berättelse är ideen om Akkernas förrättning något annorlunda, än hos Jessen, hvaraf man kan sluta, att Upgifteme äro från en annan källa.

Sidenii berättelse om Madder-Zar-Juks- och Uks-Akka, är alldeles öfverensstämmande med den Anonymes hos Leem, endast med den skilnad, att Juks-Akkas förrättning tillegnas Uks-Akka. Denna förvexling har troligen upkommit genom ett skriffel, eller och har Ganander icke sett noga efter i manuscriptet. Han säger nemligen: "Att Uksakka Madder-Akkas andra dotter var tillbeden af Lapparne; att hon skulle förändra dotter till son i moderlifvet; att Lapparne hafva offrat till henne, emedan de tycktes vara bättre betjente med Piltebarn, än Pigbarn, som icke kunde hållas till skytteri." o.s.v.

Såvida Sidenius är någon annan, än den Anonyme hos Leem, så bör jag anmärka, att jag anser den Anonymes Upgifter vara den rätta läsarten, emedan sjelfva namnet Juks- eller kanske rättare "Juoks"-Akka just innebär, att hon hade med Bågar och Jakttyg att beställa. Det var förmodligen denna Jagtens Gudinna, som "förvandlade dotter till son i moderlifvet."

§. 23.

Uks-Akka betyder: Dörrhustru, dörrquinna, på Vesterbottniska: Dörakäringa, ett slags quinlig Janus, som troddes Uppehålla sig vid dörren. Allmogen i Norrland säger ännu, att "Dörakäringen blåser ut ljuset." Som quinnornas plats i Lappens koja är vid dörren, der de äfven måste framföda sina barn, så var det naturligt, att Uks-Akka måste agera Barnmorska. Besynnerligt är, att Jessen anser Uks- och Juks-Akka för en och samma person. Han säger nemligen l.c. pag. 21, att "Uks- eller Juks-Akka fått sitt namn af de bågar (Juks), som ställdes vid dörren. Denna Gudomlighet aktade ut och ingången. Derföre offrades åt henne vid hvarje måltid litet af mat och dryck, utan särskilta till henne helgade högtids offer."

Det ser ut, som Jessen icke hade begagnat den Anonymes manuskript, eller och har han af de stridiga Upgifterne i missionärernes berättelser blifvit förledd att förblanda Uks- och Juks-Akka. Mig synas de hafva varit skilda föremål.

§. 24.

Om Juks Akka har Lindahl et Öhrl. följande stroph: "Juks Akka, una exfiliabus Deæ Madder-Akka, cui curæ esse infantes, prisci Lappones sibi persvaserant" [Juks Akka, en av döttrarna till gudinnan Mader-Akka, om hvilken de gamla Lapparna trodde, att hon hade spädbarnen under sitt beskydd]. Det ser nästan så ut, som skulle Lindahl hafva haft någon af de Norrske Förff. framför sig, när han skref denna stroph, utan att vidare tänka efter, hvarifrån namnet härleder sig. Om de Norrske Förff. fått den uttydningen af Lapparna sjelfve, att namnet skall härleda sig från deras Bågar, så bör det icke skrifvas: "Juks" utan "Juoks", hvilket sistnämde ord efter Lindahls egen orthografi betyder Båge. "Juks"deremot betyder de remmar, hvarmed Lapparna knyta fast sina fötter på skidorna. Är det så, att Gudinnan fått sitt namn af "Juks" som också hörde till jagt, så bör namnet skrifvas Juks-Akka; men om namnet kommer af Båge, som Jessen menar, så bör det skrifvas "Juoks Akka".

§. 25.

Hvarifrån Sarakka fått sitt namn, är icke så lätt att förklara. En del skrifver detta Namn med S, andra med Z. v. Vesten skrifver Sader-Akka, men hans orthografi är icke mycket att rätta sig efter, emedan utgifvaren af hans Bref, tydligen rådbråkat de Lappska Namnen. Lindahl et Öhrl. säga, att "Saret" betyder skapa och Högström anmärker pag.179., att man i somliga Lappmarker brukat ordet "Saragads" för ett nomen appellativum i stället för Creator. Man skulle i anledning deraf kunna sluta, att Sarakka fått sitt namn af Saret; hvadan Sarakka skulle betyda den skapande quinnan, eller skaparinnan. Denna förklaring vinner ännu mera trovärdighet deraf att Lind. et Öhrl. under ordet Saret anföra följande exempel: "Naute le mo Sarakka Sarem". Ita me formavit Sarakka, hvaraf det blir troligt, att Sarakka ansågs såsom den egentliga Skaparinnan, eller att det var hon, som skapade kroppen på den förut gifna anden (hvilket den Anonym. och Sidenius upgifvit) ehuru Jessen tillegnar denna handling åt Madder-Akka. Lindal et Öhrl. anföra äfven: "Zarakka: Dea parties, olim a Lapponibus culta, cui adscribebant partus formositatem et felicitatem parturæ; hodie de partu felici et facili dicitur: "Sarakkan edne nuolei", h.e. Mater Sarakkæ ligamina solvit etc. [Sarakka: skapare, så skapade mig Sarakka. Sarakka, födelsesgudinna som dyrkades av Lapparna i forntider, vilken de tillskrev en lycklig och vacker födelse, nuförtiden säger man om en lycklig och lätt födsel: "Sarakkan edne nuolei", d.v.s. moder Sarakka löser upp binder, slickade och metaforiskt tog sig an]. Vid denna [latinska] öfversättning bör anmärkas, att ordet "nuolei" troligen icke betyder: ligamina solvit, utan snarare: lingebat, et metaph. adoptavit. "Nuolei" är nemligen ett imperf. Obsolet af Finnska "Nuolia" idem ac "njallot" i Lappskan.

§. 26.

Om Madder-Akka säga Lindahl et Öhrl. Mudder-Akka olim Dea gravidis inferviens etc. På hela 3 ställen hafva de skrifvit "Mudder-Akka", så att det icke kan vara tryckfel; men Mudder-Akka kan alldrig blifva den rätta skrifarten, ty "Mudder" låter mera tyskt än Lappskt. Lindahl har antingen hört illa eller också läst galit, då han skref Mudder-Akka.

Om vi skulle supponera, att Lapparne lånt sin "Madder-(skrifves rättare "Maadder", v Vesten skrifver "Mader") Akka af någon annan Finsk folkstam, så skulle Taciti yttrande om Esterna, "matrem deum venerantur" kunna lämpas på den ofta nämda "Madderakka", hvilken utan tvifvel är en mycket gammal Gudomlighet hos Lapparne. Detta är naturligtvis en gissning; ty då jag icke har mig någonting bekant af Esternas Mythologi, så kan jag icke anföra annat än en gissning i det fallet.

§. 27.

Högström nämner endast Sarakka i förbigående och citerar dervid v. Vesten. Deremot talar han om en Viros-Akka, hvilken Torneus kallar Viran Akka, som skulle betyda "de Liffländers kärring". Vist är, att virolainen i finskan betyder Liffländare, men hvad anledning Lapparne må hafva haft, att förguda en kärring från Liffland, kan jag icke utgrunda. Ganander vet ingenting om Viran Akka. Han nämner helt kort en Viran kannos, som befordrade hafver växten.

Torneus säger om Viran Akka, att "en namn kunnig Seita har fordom stått midt i Torneå Lappmark, den de kallade Viran-Akka, h.e. de Liffländers kärring. Till henne hafva alla omkringliggande Lappar offrat. Birkarlar hafva kastat henne en gång långt ifrån sitt rum, efter hon var intet annat än en trästubbe, likväl hade hon kommit i sitt rum igen. Men nu är samma förruttnad." Torn. pag. 16.

Denna Viran-Akka har jag placerat här bland de öfriga Akker, emedan det är troligt, att hon i de ostliga Lappm. som gränsa mot Finland, blifvit dyrkad i stället för, eller jämte de öfriga. Hvad denna Viran-Akka hade för förrättning, har Torneus icke underrättat oss om.

§. 28.

Det är icke förutan, att dessa Akker lefva ännu i Lapparnas minne. Sarakka är ett mycket bekannt namn ibland dem. I Kautokeino finns ännu en Lappslägt med tillnamnet Sarak, annars kallar man en yngre Villrens tjur, som blifvit bortdrifven från Renflocken af den starkaste tjuren, för Sarak. En mycket dunkel sägen har jag hört i södra Lappmarken om en sten, hvarå en slags Rune skrift skall hafva varit inristad, hvilken efter någon gammal Lapps förklaring skall hafva innehållit följande stroph: Sarakkam, Sarakkam mijab vaivaisit teki powti kålmå tjuote japeh mangel tulwe, d.ä. Min Sarakka, min Sarakka har skaffat oss eländiga hit trehundrade år efter floden. Denna berättelse har jag hört af min Far, som fått den af sina Förfäder, hvilka en lång tid voro Pastorer i Piteå Lappmark. Huruvida denna saga emanerat ifrån Lapparna synes osäkert. Den förtjenar endast anföras så som ett bevis på, att Sarakka varit bekant ibland Lapparna.

§. 29.

Emedan Akkerna spelade en så vigtig roll i Lappska Mythologien, så torde man här böra anföra några prof på de offer, som tillegnades Dem.

"Akkerna ärades under spisning i vatten och i brennvin, men i synnerhet i en slags gröt. Ibland dessa Akker var dock Sarakka den förnämsta." Jessen l.c. pag. 16.

"Sarakka, som också kallades Sarag-Akka hade sin plats vid Elstaden. Åt henne offrades i synnerhet af dricksvaror. De åkallade henne ofta uti alla sina förrättningar. Man offrade till henne, utan att förut rådfråga Trumman. Hon hade äfven ett Tempel, som föreställdes under No. 28 på Trumfig." Jessen l.c. pag.21.

NB. Förf. upger icke om dessa Tempel funnos i Naturen, eller om de endast funnos på Trumman. Jag finner troligast, att iden om Tempel blifvit lånad af de Christna, och att de Tempel, som han omtalar, bestoda antingen i en hornhage, eller i någon annan stängsel af Träd med någon trädstubbe eller sten i Midten. De norrske Förff. omtala sällan, att de Upräknade Gudomligheterne föreställdes under bilder.

§. 30.

"Barnaföderskor drucko Sarakkas vin före födslen, och åto tillika med närvarande quinnor dess gröt, när de blifvit förlöste. Somliga gjorde Gästabud Sarakka till ära."

"I nämde gröt satte de 2ne pinnor, en klufven, på hvilken hängdes tre ringar; den andra pinn var svart, och den tredje hvit. Dessa pinnor blefvo 2 eller 3 dygn lagde under Bågen; befunnit man då, att den svarta pinn var borta, så betydde det, att antingen modren eller barnet skulle dö. Var deremot den hvita pinn osynlig, skulle bägge lefva. Gröten blef sedan icke äten, förr än Trumman gifvit Utslag."

"Man offrade åt Sarakka, Tuppar, hönor, renkalfvar och Hyndor, men af de sistnämde offren, fingo endast quinnor spisa."

"Åt Madder-Attje och Madder Akka offrade man efter Spå Trummans anvisning. Madder Akka såsom quinnokönets skyddsGudinna höls i större aktning, än Madder-Attje. Den sistnämde hedrades äfven med Tempel." Jessen l.c. pag. 16.

§. 31.

"Utom Tuppar fick intet handjur offras åt Sarakka." Jessen. pag. 48.
"Det, som offrades till Sarakka, förtärdes endast af quinnor." Jessen. pag. 49.
"De trodde att Sarakka skulle styrka deras Hustrur och barn." Jessen. pag. 68.
"Hafvande quinnor drucko Sarakkas Skål, och åto Sarakkas gröt." Jess. pag. 44.
"Barn omdöptes åt Sarakka; Lapparne åto Sarakkas Lekamen och blod." Jessen.
"De bådo vid samma tilfälle om förlåtelse, att de måste gå till Jubmel kare, (Guds bord)" v. Vesten l.c.
NB. ideen om döpandet, och ätandet af Sarakkas Lekamen och Blod, äro utan tvifvel lånta Begrepp.

§. 32.

"När man offrade åt Sarakka och andra Gudar, ställdes en stubbe opp, som kallades värro-muor, (offerträdet). Denna stubbe ställdes så, att roten, som skulle förställa hufvudet ställdes oppåt, men stammen, som skulle föreställa kroppen ställdes neråt." Jessen l.c.

Om det förehöll sig så, som Jessen tyckes hafva fattat saken, att en sådan stubbe ställdes opp äfven för andra Gudomligheter vid sjelfva offertillfället, så skulle deraf följa, att Lapparne icke tillegnade dessa stubbar någon gudomlig kraft, utan så vidt den meddelades af den förmodade Gudomlighet, åt hvilken man för tillfället offrade. Detta är en vigtig Uplysning i den Lappska Gudaläran; ty det är en stor skilnad, att tillbedja en stubbe, eller att under bilden af en stubbe tillbedja ett förmodadt andeligt väsende, som inbillningen framkallat och öfver tron tillegnat gudomlig eller öfver naturlig förmåga. I förra fallet är det stubben, men i sednare fallet är det ett, under stubben förestält andeligt väsende, som tillbedes.

Vi kunna väl icke biträda Jessens åsikt i det fallet, att stubben tillverkades för hvarje särskilt offer tillfälle; ty af Svenska författare är det nogsamt bekannt, att Stubben en gång fabricerad, fick föreställa den förmenta Gudomligheten, så länge, som den kunde motstå förrutnelsen; likväl förnyades bilden ofta nog, då den tagit någon synbar skada, äfven som den ofta måste smörjas med blod eller fett, och på annat sätt putsas och ansas med underbäddande af Björk- eller Granris, m.m. Hvad som nu är anfört om offrandet m.m. hörer egentligen till Offerläran, hvarom framdeles mera.

§. 33.

"En af Lapparnas äldsta och mest ärade Gudar var Horagalles, som på Trumman (Trumfig. No. 9) finnes beteknad med en dubbel hammare. Han kallades ock Horan-Galles, Horan-Orias, Horesgudsk, och Attje-Gadze, hvilka Namn betyda så mycket som en tjenare af magtens fader. Han svarade egentligen emot Thor, hvadan somlige Lappar kallade honom Turaturos-podnje. Denne mägtige man bodde som Madder-Akka i medlersta luften. När något djur var förtrolladt, skulle man genom Juoigning (så kallas den Lappska sången) och hamring på Trumman, samt genom offrande beveka honom, att befria det förgjorda. Han kunde äfven göra andra menniskor skada på Spåmännens anmodan, samt hämnas deras lidna oförrätter; men träffade han ej den åsyftade, eller om han på något sätt blef emotspådd, så vände han sin förderfvande kraft emot Spåmannen sjelf; hvilken dervid måste offra honom många offer, hvarigenom mången blifvit fattig, och kommit till tiggarstafven. Horagalles kunde äfven befordra gräsväxt, och rehnarnes Uppehälle. Han föreställes vara bunden, och måste släppas lös, för att kunna verka något." Jessen pag. 19. 20.

§. 34.

Att ett så majestätiskt fenomen som Åskan skulle blifva föremål för den enfaldiga mängdens vördnad och beundran, var icke att undras på. De flesta Hedniska Nationer hafva ställt åskan ibland sina mägtigaste Gudomligheter. Åskan har äfven i Lappmarken lemnat efter sig många märken. Icke under då, att Lapparna ansågo den för en stor och mägtig Gudamagt.

Jessens förklaring öfver de anförda Namnens betydelse, tyckes vara en bra fri öfversättning, då han säger, att de skulle betyda "en tjenare af Magtens fader."

"Galles", som rättare skrifves kaalles (Lind. et Öhrl. skrifva kalles) betyder en Hjelte, en mycket stark och vördig man. Hora tyckes vara ett onomatopoja eller imitation af Åskans ljud; Hvadan Hurri (Tetrao Bonasias) för dess bullrande i flygten. I finskan förekommer verb. Huran, murmuro; en Lappslägt i Karesuando kallas Hurri, och en Man i Juckasjärwi, som är mycket högljudd och bulrande i sitt tal, kallas Huru Jussa.

Horagalles betyder således den bullrande hjelten, eller som man säger i Svenskan en dunderkuse, eller Bullerbas. Horan är genitiv af Hora; Orias är icke så godt att dervera, emedan det finnes så många dit åt ljudande ord både i Lappskan och Finskan; men om, som troligt är, o på detta ställe bör uttalas som det grekiska w, eller finska u, så har Orias sin närmaste radix i finska "uros" som också betyder en vördig man, en hjelte (se Renvalls Lexicon) hvarmed äfven Lappska ordet Ores, hanne m.fl. stå i närmaste slägtskap.

"Gudsk" skrifves rättare kutsch, är ett slags adjectiv Ändelse, hvilken bifogad till ett nomen substantivum ger det betydelse af någonting åldrigt, för detta, som varit hafver; till ex. kaalleskutsch, f.d. hjelten, men för det närvarande antingen af ålderdom försvagad, eller med döden afgången; Jamikutsch, den aflidne. Horeskutsch utmärker således f.d. dunderkusen, i anseende till Åskgudens förmodade ålder, hans långa mellantider, då han icke låter höra sig o.s.v. förklaringen af Namnet "Attje Gadse" skola vi spara till längre fram, hvarest Gadse oftare förekommer.

Toratoros - eller Turaturos podnje, är likaledes ett onomatopoja, eller härmande af Thordön. Ordet tyckes vara sammansatt af Hirat, (NB. u bör läsas som Grækiska w) förmodligen lånadt af Sv. Thor; Uros, hjelte; Podnje, Gubbe. Turat-Uros-Podnje, blir allt så Thordöns Gubben, hvilket torde hafva varit ett bland heders namnen.

§. 35.

Siden, hos Ganand. kallar åskans Gud "Torden" hvilket är ungefärligen det samma, som Sv. Thordön. Han säger att "Lapparna fruktade den som en Gud, som oftast blifver vred, och slår stora stycken af Bergen, nedfäller trän, och slår fä och menniskor ihjäl. Ty åskan bullrar ofta i Lappmarken för de höga fjellens skull. När hon i sin vrede låtit höra sig i luften, hafva de lofvat henne offer, hvilket de också "Hållit". Siden, hos Ganand.

Den Anonym. hos Leem nämner "Horan Galles, som ofta vredgas, som icke allenast slår stycken af Bergen och nedfäller trän, utan äfven dödar Menniskor och kreatur, hvarföre Lapparna, för att Blidka Horan Galles, då han låter höra sig i skyn, hembära honom offer."

Ett annat Namn på åskans Gud är "Tiermes" som förkommer hos Scheffer och Sidenius. Den sistnämde tillägger, att "Tiermes, var en lappsk öfver Gud, som rådde öfver åskan, Thordön regnbåge, samt menniskors hälsa och lif; d° öfver väder och vind, öfver havet och vattnet; har fått offer, på det han skulle ned lägga hafsens Storm." Siden, hos Ganand.

Att Torden är lånt af Svenskan, och taget från Helgelands Lappar eller Trakten af Trondhjem, kan icke betviflas, men hvarifrån "Tiermes" kommit är svårare att förklara. Förmodligen har Scheffer fått tag i Tiermes från södra Lappmarken eller Jämtland. Att som Ganand. Gå ända till Hermes blir väl den sista tillflyckt, som kan tägas i Etymologien. Man kan väl snarare derivera ordet från terme, eller tierme, finska Törmä, Elvs bakke, ripa altior prærupta; af Åskans egenskap att slå ner i backar, kan Lappen hafva kommit på den ideen, att kalla Åsk-Guden: Tiermes, h.e. Backaren, eller Backgräfvaren.

§. 36.

Det vanligaste namnet på Tordöns Guden i medlersta Lappmarken, är Aija, farfar; Aijek, den lilla Farfadren; Atjekatsch, den lilla Fadren. Dessa namn förekomma mest i den Svenska Lappmarken, och utmärka den vördnad, man hyser för Thordön. Attje och Aija är den största heders titel, som Lappen kan tillegna en mycket vördig person. Af vördnad för björn, hafva de gifvit honom Namnet Puold-Aija, Backfarfar; Presten får vanligen heta Attje, far. Attje och Aija äro således sådana namn, som man af vördnads betygelse tillegnat Thordöns Guden.

I Torneå Lappmark kallas Åskan Pajan, d.v.s. Smeden, af Finska Paja, smedja. Måhända har man i dessa Lappmarker kallat åskan "Pajan" i rapor på Ilmarinen, som också var en smed, och är icke så aldeles obekant i de mot Finland gränsande Lappmarker. Namnet "Ilmaris" förekommer till och med hos Leem, men det är utan tvifvel ett adopteradt namn.

§. 37.

Om den ofvannämde Aija, Aijek eller Atjekatsch har Högström följande Curiösa berättelse. "Hos mina Lappar har jag märkt, att de hålla det (åskan) för ett särskilt väsende ifrån Gud, och jämväl sådant, som är bådo godt och ondt, emedan denna Naturen efter deras berättelse, blifvit af Perkel stjälands, skapad i en stenklippa, utan att Jubmel skulle få veta deraf. Men sedan Jubmel eller Gud fick det samma veta, gick han dit, samt hämtade ut och födde honom opp. Och emedan denna Thor Gubbe, är således den ondas Barn, men Guds fosterbarn (efter deras egna ordasätt: så är han både god och ond; varandes hans förnämsta och egentliga göromål, att döda och förgöra alla Troll och Spökerien, som och deras Säite, hvarom framdeles skall talas, oftare af Åskan blifva rörde, hvilket han efter deras mening gör med sin båge, som de kalla Ajan joksa (Regnbågen) eller Storfadrens Båga. Och emedan han dermed gör menniskorna godt, at han utrotar dessa Trollskaper, hvilket de finna sig pliktiga att erkänna, häldst han ock i annor händelse, besynnerligen då han rörer deras helgedomar, kan göra dem skada, så bör han jämväl räknas bland deras fordna afgudar." Högstr. Pag.

§. 38.

Denna berättelse om Thorgudens tillkomst är visserligen interessant, men icke lär den vara så gammal, icke heller så äkta Lappsk, som man af sakens beskaffenhet kunde förmoda. Perkel är nemligen ett väsende, som icke förekommer i Lapparnes äldsta Sagor. Thorgudens förföljelse mot troll o.d. hörer mera till den Skandinaviska Folktron. Lapparnas troll voro dessutom sådane varelser, som hvarken de eller deras Aijek hade något skäl att förfölja, och det synes derföre sannolikt, eller mer än troligt, att denna Historia är lånad från Norrige.

§. 39.

Högström berättar vidare: "Men eljest har jag åter af andra Lappar fått inhämta om samma person följande: händelse, att då en flicka hade i skogen satt sig ner vid ett träd, kom den onda och bad henne lägga torr tjäruved i sin mudd, den hon hade under hufvudet. Men när hon denna veden itändt, och hon blef varse, att mannen hade horn, vardt hon förskräckt, och skulle fly, men slapp ej undan hans våldsamhet, hvaraf hon blef hafvande och födde en son, som ouphörligen gret och viste sig orolig. Gud kom och tog barnet med sig opp i skyn, samt frågade, hvilken det ville vara till hjelp, antingen sin far eller mor. Barnet svarade sig vilja hjelpa modren, och förfölja fadren med all sin slägt, det han ock nu gör, far i luften och klyfver Berg, samt slår eld i trän, då de (Trollen) göma sig under dem." Högstr. pag. 178.

Denna berättelse tyckes icke heller vara ursprungligen Lappsk. Den har för mycket smak af Påwedömet och de många historier om Hin håle, som sedan den tiden gå i svang bland svenska och Norrska allmogen. Någon ond ande med Horn, tror jag knapt Lappen har kunnat föreställa sig. Men i och genom Påwedömet har den onde fått både Horn och klor.

§. 40.

Till Dunder Gudens ära kan man ännu tillägga följande: "Åt Horagalles fick ingen Höna eller castrerad rehn offras. Af det offer som offrades åt honom, fick ingen quinna äta." Jessen l.c. pag. 48.

Linné anför äfven följande anecdot, som kan höra till detta ämne. "Timidus noster Lappo tonitrante Jove, quærit communiter securum asylum sub Betula, uti imperator Tiberius olim sub lauri corona, quasi illa tonantis Jovis iræ resitere posset; quæsivi rationem, obtinui nullam." Lin. Flor. Lappon. pag. 262. [När åskan går, söker vår skygge lapp vanlige en säker fristad under en björk, liksom kejsar Tiberius under lagerträdets krona, som om denna kunde motstå den dundrande Jupiters vrede; jag har sökt utgrunda orsaken till att han gör så men har icke kunnat finna den.]

Orsaken, hvarföre Lapparna vanligen ställa sig under en Björk, när åskan går starkt, är förmodligen den, att man funnit henne oftare slå ner i Tallar och Granar än Björkar, hvilket väl kan hafva sin naturliga ordsak.

Huruvida åskan nu mera af någon Lapp kan anses för ett särskilt väsende, kan icke så noga utrönas. Visst är, att en del hysa mycken respect för åskan. I Luleå Lappm. tillegnar man åskan en vigg, som kallas tjuolonis', med denna vigg tros hon klyfva träd och andra föremål.

§. 41.

Emedan jubma i Lappskan betyder dån, dunder, och det i synnerhet säges om Åskedunder: Atjekatsch jubma, d.v.s. Åskan bullrar; så föres man ovillkorligt på den tanken, att Jubmel, (Gud) härleder sig från detta "jubma" likasom Jumala i Finskan också naturligast kan härleda sig af jumisen, susurrans tons Reenvalls Lex. pag. 131.

Jag tycker, att då ingenting i Naturen är kräftigare än Åskan, att Upväcka en vördsam föreställning, om ett mägtigt öfvernaturligt väsende: så måste också detta majestätiska Naturfenomen hafva gifvit de flesta Nationer anledning, att föreställa sig en Gudamagt, som så mägtigt och majestätiskt uppenbarar sig i detsamma.

Denna tanke är så mycket mera påträngande, som orsaken till fenomenet varit alldeles obegripligt, både för Lärd och olärd, ända till sednare tider. Jag tycker derföre, att det är alldeles onödigt, att gå i sina derivationer till Ebreiska, Grækiska m.m. så länge man kan finna stamordet på närmare håll, till och med ännu lefvande i Språket.

§. 42.

Hvad är väl naturligare, än att till ex. Jubma lä almen, (dundret är i himmelen) genom ett hastigare uttal, och genom de 2ne vocalljudens möten förvandlades till: Jubma l'almen. Detta är icke blott en gissning, utan det är någonting, som låter säga sig ännu i denna dag.Jubmal' almen: dundret är Himmelen. Men detta "Jubma", kunde det väl vara någonting annat, än ett stort, mägtigt öfvernaturligt väsende, som lät höra sig der uppe, och hvilket stundom i ett ögonblick krossade Berg och klöf de starkaste träd i spillror? Och måste icke denna kraft, enligt den tankegång, som äger rum i ett obildat sinne, innan kort sammanflyta till enhet i medvetandet med sjelfva bullret, så att orsaken till bullret får samma namn, som Bullret; alltså: Jubmal almen, Gud är i himmelen.

§. 43.

Vi måste framför allt icke glömma våra egna barnsliga ideer vid dessa och dylika ords derivationer. Ett barn, som första gången hör åskan, måste ovillkorligen dermed förena föreställningen om ett stort, herrligt, öfvernaturligt och mägtigt väsende, som åstadkommer ett sådant dån. Det samma har jag sett hända mången fullväxt menniska bland allmogen. Således måste Thor, som icke annat är, än ett härmande (onomatopoja) af åskans ljud, vara ett stort och mägtigt väsende, nemligen den starke Asa Thor, som slog med sin hammare. Man säger ännu på många ställen i Vesterbotten: Thorn (d.v.s. Åskan) går, höres, dåner o.s.v. d.v.s. Thorn, som egentligen skulle betekna ordsaken till Bullret, har här kommit att betekna sjelfva Bullret, och så har det äfven gått med Jubma i Lappskan. Det som Ursprungligen beteknade Bullret, kom slutligen att betekna ordsaken till Bullret; men ordsaken, eller det, åstadkom Bullret, kunde ju ingenting annat vara än Gud sjelf.

§. 44.

Att detta Jubma, gifvit Lapparna första anledningen, till föreställningen om ett mägtigt öfvernaturligt väsende, tyckes vara enligt med de menskliga ideernas utveckling; ty ovillkorligt måste den råa obildade, menniskan föreställa sig ett verkligt lefvande väsende såsom ordsak till det vördnads bjudande bullret, hvaraf också följer, att Jubmel låter naturligast härleda sig af samma Jubma; att Jubmel, varit den första Gudomlighet, som Lappen kunnat föreställa sig, synes mer än sannolikt. Dess gemenskap med Finnarnes Jumala, tyckes bekräfta det samma; ty att Ibmel, Immel, Jubmel, Jummel, och Jumala, ursprungligen betekna ett och samma föremål, kan väl knapt betviflas. Antager man nu, att Lappar och Finnar Ursprungligen varit en och samma Nation, så måste Jubmel eller Jumala hafva tillkommit på en tid, då det var obetydlig skillnad mellan dessa bägge Nationer. Antager man åter, att Lappar och Finnar icke höra till en och samma menniskoras, så måste endera hafva länt Jubmel eller Jumala, af den andra. I hvilket dera fallet som häldst, måste Jubmel vara mycket gammal, efter han är en ibland de få Gudomligheter, som dessa Nationer hafva gemensamt.

§. 45.

Det följer af Sakens Natur, att Jubmel ursprungligen beteknat ett enda föremål, hvars benämning alltså måste vara ett Nomen proprium; men af Logiken är det klart, att ett Nomen proprium kan blifva ett Nomen Apellativum, så snart föreställningen om ett enda föremål, kan lämpas på flere, d.v.s. föreställningen blir då ett begrepp, och det ord, som beteknar begreppet, blir också ett Nomen Apellativum. Detta är icke en blott supposition, utan en satts, som väl låter bevisa sig. Deraf följer, att Jubmel, som ursprunligen beteknade ett enda föremål, till ex. Dunder Guden, med tiden kom att blifva ett Nomen Apellativum, så snart man jämte den Ursprungliga Dunder Guden antog andra Gudar på hvilka föreställningen och namnet Jubmel kunde lämpas. Det ord, som först beteknade ett enda föremål, beteknade slutligen ett begrepp, och blef då ett nomen apellativum.