Vårdträdet (Viktor Rydberg)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Naturlyrik och romantik

Vårdträdet
Viktor Rydberg
(1828-1895)

Till Agathe och Richert von Koch.

På odalmannens gård

stod åldrig lind,

ättens vördade träd,

med väldig krona

och stam, runristad av tjugu släktled.

Stormen kom,

starkare än i mannaminne:

det härliga trädet,

tyngt av åren,

föll.

Husets folk

stod sörjande kring den fallna.

Silverhårig farfader,

som frestat nittio vintrar,

smekte med vissnad hand

hennes vindfarna bark och sade:

Vi skiljas ej, du dör ej.

Du skall leva i en dotter,

en stark telning från din stam.

I dig själv levde en moder,

som, när Midgard var tusen år yngre än nu,

sköt upp ur dess mull

och skänkte svalka åt fäder,

vilkas namn förnimmas på Sagas mun,

om de ej tonat bort i tidernas fjärran.

Och din dotter skall växa,

välsignad av de himmelska,

och med susande krona

för släkten, som komma,

förtälja de sagor,

som du förtalt

för svunna släkten,

och lyfta, som du,

lyssnande andar

till evighetstankar.

Vad äldst jag minns

är min moders blick

och därnäst dig, mina dagars vän!

Som barn jag sövdes

av ditt sus:

tyngda ögon

sökte ännu

i saltakets glugg

ditt gungande bladverk,

där det dallrade

i dejligt solljus

eller skymtade

mot skymningens stjärnor.

Min första idrott

var, när förvägen

klättrare hann

din högsta gren

och såg där

med tjusad syn,

med spirande längtan

till ledungsfärder,

i guldglitter

det gränslösa,

himmelspeglande havet.

Jag minns så väl:

dina vingade gäster

skydde icke

den obevingade.

Av ålder fanns

ett fridsförbund

emellan min ätt

och dina åbor.

Trygg kvittrade

trädpiplärkan,

staren lockade,

lövsångaren

sjöng sin vackra

visa bredvid mig.

När jag som yngling

återkom,

sen fjärran med seglens

svan jag färdats,

sökte min blick

hän över slätten

i blånat avstånd

ditt bladverks rundning,

och när jag hunnit

till hemmets grind,

viskade du

till välkomsthälsning

mina bästa

barn domsminnen

och mina löften för livet.

Hur skön jag såg dig

den sommardag,

då hem jag förde

min fagra brud!

Hur slösande

du slöjat dig

i dina väna

blomstervippor!

Aldrig göt du

ljuvare

din ångas doft

i aftonluften

än när solen, som lyst

den lyckliga dag,

sjönk ned under skimrande skyar.

Ej månde vi skiljas,

du minnesrika!

Du flyttar nu in

i fädernas sal;

ty ditt virke skall slöjdas

i sinnrik snidning

till högsätesstolpar

och heliga bilder,

som tyda i tecken

tidernas gåtor

och mana till manlig

levnad de mina.

Ditt virke skall slöjdas

till värnande sköldar

att lyftas framför

lag och frihet;

med järnet spetsas

till spjutstänger

att föras i fejd

för fosterjorden

av mina söners

modige söner

i Svealandens

kämpars led.

Ask vet jag stånda,

nämnd Yggdrasil:

den är det väldiga

alltets vårdträd.

Världar på

dess grenar vila,

dess rot rann upp

ur rymdernas djup.

Det ljus, som i trädets

krona gjuter

livets friskhet,

färg och fägring,

menar man, kommer

ur mänskovärlden,

ur tidernas goda

tankar och dåd.

Men Nidhögg gnager

i rotens nätverk,

och gift han in

i såren gjuter;

det, menar man, kommer

ur mänskovärlden,

ur tidernas onda

tankar och dåd.

Nornan har sagt:

det närmar sig dagar,

som ymnigt nära

Nidhöggsgiftet.

Lärkans ljuva

sång då lönas

med pilens järn

i sångarhjärtat;

gisslet sargar

suckande dragarn

till tack för mödan

i middagshettan.

Stolt går med otyngd

skuldra den starke,

den svage bär

sin börda och hans.

Bonden fäller,

fal för vinning,

med egen hand

sin ätts vårdträd.

Det flyktiga nu

vill njuta sitt eget,

men ej kedja forntid

och framtid samman.

Så lossas hävdernas

heliga länkar.

Himmelssyner

hägra ej mera.

Rättens runor

ristas av våldet.

Som gudar dyrkas

Lusta och Guld.

Då klagar Yggdrasils

träd och kvider,

då gulnar lummigt

lövvalv och glesnar.

Det lider fram

mot fimbulvinterns

förutsagda fasors natt.

Hårt är i världen,

hisklig orätt,

dukade bord

för lustans döttrar,

hungerns död

vid dygdig moders

sinade bröst

för trälens barn.

Då klagar Yggdrasils

träd och kvider,

dess grenar gnissla för isiga ilar.

Det skymnar fram

mot fimbulvinterns

förutsagda fasors natt.

"Bröder månde bröders

bane varda,

slitas månde systrars

söners frändskap.

Hårt är i världen,

hiskliga laster,

yxtid, knivtid

med kluvna sköldar."

Yggdrasil kvider

med kronan skövlad,

nu skälver dess starka

stam till roten,

skalvet skakar jordens grunder,

flammor stiga

ur fjällens djup.

Solen brann ut,

natten är inne,

stormar ryta

i öde rymder.

Men högre dånar

Heimdallsluren,

som skallar till skapelsens sista strid.

Upp slås

avgrundsportar,

ättehögarnas

grifter öppnas.

De, som levat,

återlivas

att hävda sitt rum

i härarnas led.

Spjutsvingande

skaror spränga

åt skilda håll

på snabba hästar

dit, där hon fladdrar,

Lokes fana,

dit, där hon glänser,

Balder den godes.

Vilt de blandas

i vapenträngsel,

lyst av brinnande

världars lågor.

Vinner Loke?

Vinner Balder?

Segrar det onda

eller det goda?

Stridens vågs

skålar vackla --

alla vi lade

där våra lod --

tills i frälsningens

vågskål fäller

onämnd Gud

sin godhets vikter.

Det onda varder

då till intet,

rymdernas brand

var en reningseld.

Sen stiger ur djupet

en skönare jord,

där våren leker

kring livets källor.

Utöver den

breder Yggdrasil,

alltets vårdträd,

en vänare krona.

Syndfritt släkte

samlas där

till evig glädje

i ljusets salar,

och oskuldstidens

tavlor, de gyllne,

hittas i gräset

vid härlig stam.