Kristni saga (Upplysningar)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Nio Kapitel Af Kristni Saga

Kristni saga
Upplysningar

Robert Wilhelm Gillberg
1866

Kap. 1. Här begynner berättelsen om kristendomen.

Maðr (äfven finnes, fast sällan, formen mann; gen. manns, pl. menn, äfven meðr) m. menniska, man = karlmaðr; led, slägtled. Gen. s. manns brukas collect. med ord, som hafva begreppet mängd i sig, t. ex.: hundraðmanns = hundrade män.

Þorvaldr Koðranssun var en mycket berömd man på dessa tider. Kodran, Thorvalds fader, bodde på Giljå i Vatnsdal och dennes moder var en dotter af landnamsmannen Sæmund från Sydöarna. Thorvald hade en tid varit tillsammans med konung Sven Tveskägg på dennes vikingafärder och blifvit tillfångatagen. Frigifven, blef han sedan den, som först gaf anledning till kristendomens införande på Island genom sin bekantskap med biskop Fredrik. De följdes åt till Island och dröjde der en vinter, såsom man antager, hvilket äfven Kristni Saga gör, mellan åren 983 — 984. Olof Tryggv. Saga kap. 138 uppger året 981, hvilket, på af Munch anförda skäl, ej torde kunna vara det rätta.

Ramr adj., äfven rammr: stark, fast, bäsk i smaken, besynnerlig, remma sv. vb.: förstärka, föröka, deraf remmir m.; förökare. Jmfr dial. ram-stor, ram-stark, mitt rama-allvar, m. fl.

Sonr, sunr el. son, pl. synir m.: son, goth. sunus. Allmogen i visse orter uttalar i namn son som sa t. ex. Olsa, Nilsa; så äfven i Norge på åtskilliga ställen.

Bua (bý, bjó, bjoggum, búinn; goth. bauan) vb. a. och n.: göra i ordning, bereda; bo, vistas. Jmfr vårt bygga och bo, bo nät; folkvisans silfbodd, isl. silfurbúinn = silfrerbeslagen.

Giljá i Vatnsdal omtalas ofta i Landn. Det var beläget i Húnavatns-sysla.

Fá (fæ, fékk, fengum, fenginn; goth. fahan, gafahan: fånga); isl. vb. fá = få, erhålla, fånga. Konstr. med pers. i dat och saken i gen. el. acc t. ex. fá sér matar. Dalskan har få, fikk, fingum, faið (fått); i andra Svea-dial. får man höra ett fikke (finge, impf. conjunct.). Af detta vb. fá, fékk, ursprungligen redupl. i likhet med goth. vb. fahan, faifah, fahans, kommer fang n. ett fång o= så mycket., som man kan omfatta.

Saxar m. pl.: Saxare, sedan Tysk i allmänhet. Namnet kommer af f. e. seax., isl. sax: knif, kort svärd, hvilket brukades som nationalvapen hos detta folk. Landet het Saxland.

Friðrekr är sammansatt af friðr m. fred och ändelsen rekr: konung. Detta rekr är = goth. reiks (princeps), hvilket utgör ändelse i flera de äldsta mansnamn: goth. amah-rikus, theodo-rikus, ags: here-ric, sige-ric. Jmfr Grimm, Deut Gram. II. s 516. Hit hör måhända äfven det celt. — rix i Ambio-rix, vercingeto-rix, dumno-rix m. fl. Se äfven Säve, Y. S. s. 24. Denne Fredrik omtalas äfven i Landn, s. 183.

Faðir g. föður, dat föður, pl. feðr hör jämnte bróðir, móðir, dóttir och systir till de subst, som böjas oregelmässigt Se Pfeiffer. Altnord. L. B. i. 172. Utom faðir förekommer äfven formen feðr, in compos. vanligen föðr, g. föðrs.

Vetr g. vetrar, dat. vetri, acc. vetr, pl. vetr, vetra, vetrum, vetr = vinter; goth. vintrus. Dalfolket, med benägenhet för assimilering, uttalar vitter.

Tíutigu vetra ok VII vetr. Kphn. uppl. af år 1773 utesluter orden: "ok VII vetr"; tíutigu af det enkla räkneordet tíu och tigr, tegr, tögr och tugr m.: antal af tio. Rydquist anser tíu icke vara sammandraget af acc. pl. tigu, utan snarare af en till det goth. taihun (lat. decem) svarande form, hvaraf n framträder i talen. 13—19. Isl. tigr, f.sv. tighr, tiugher (tiotal). — Dalsk. har ett masc. tiäg (tiotal), motsvarande tigher.

Eyjólfr Valgerðarsun. Om honom se Islendíngabók s. 19 och Landn. sidd. 220, 222, 323 m. fl.

Viga-Glúmr var son af Eyjólfr och Astriðr, dotter till Vígfúss enl. Landn. s. 171. Namnet kommer antagligen af vig n.: svängning, (vega vb.) strid (víga guð, víga Njörðr, Freyr = krigare. Egils.) och glymr, glumr el. glaumr m.: buller, don, hvilken sista form äfven gifvit upphof åt vb. gleymja: glömma. Grimm, Deut Gramm. II. s. 47 anser grunden till så väl glumr som sv. vb.

glymja, glumda vara ett förloradt st. vb. gliuman, glaum, glumum: strepere. Egils. har ett glumr m.: ursus (qu. strepens). Víga-Glumr (stridsbjörn) var en af Eyjafjärdens mäktigaste höfdingar och som, stämd till ting för ett mord, anade den välbekante eden, som kunde tagas både såsom jakande och nekande.

Arnórr kerlingarnef (Bjarnarson). Se om honom Landn. s. 198—99. Han var sonson till en Þórðr, hvilken i sagorna kallas "maðr ágætr", stammande från Ragnar Lodbrok. Denne Thord var en bland dem, som först bosatte sig på Island. Arnórr tyckes ej egt skäl att synnerligen yfvas öfver tillnamnet!

Þorvarðr Spakböðvarssun var en ättstor man och lät först bygga en kyrka på Island. Landn. s. 197. Ordet Þorvarðr saknas i Kpnhmsuppl. af år 1773, som i stället låter Arnórr vara son af Spakböðvar, hvilket är alldeles orätt.

Ok þeir Starri brœðr. Nyss nämnda uppl. har orätt bróðir, ty Landn. omtalar s. 190 fyra söner till en Eirekr Hróaldsson: Þorkell och Hróaldr, Þorgeirr ock Hólmgaungu-Starri, äfvensom en dotter Gunahildr. Starri = den starke? af starr adj. durus; contentus, Egils. Grimm, Deut. Gram. upptar ett vb. staírran, starr, staúrrun (rigere?) nht starr: rigidus, starren: rigeseere.

Þorkell krafla omtalas en gång i Landn., men utförligare i Vatnsdæla Saga. Isl. krafla f.: (den som gramser efter noget med Hænderne. Jons. Lex.) jmfr dial. krafla = krypa, engel. crawl, danska kravle: med svårighet krypa. Hans fader hade födt honom med en frilla och låtit utsätta barnet; då det sedan påträffades af en träl, höll det på och sökte göra sig lös från något, som blifvit lagdt öfver dess ansigte; deraf namnet.

Ari Márssun. Se om honom Landn. s. 130. Ari m.: dra; örn; ari hlakkar (clangit), Völuspá. Äfven finnes ett ari: minister, famulus. Grimm säger sig ej kunna afgöra, om det senare är rot till det förra. Ari var son-sons-son till landnamsmanaen Ulf och anses omkring år 980 hafva blifvit väderdrifven till Amerika (Florida?) eller Hvitramannaland.

Asgeirr Knattarsun. Se Landn. s. 127. Namnet möjligen af knöttr m.: boll, kula, något som är rundt.

Eujólfr grái omtalas i Landn. s. 113, 138; Islendingabók s. 20.

Gestr hinn spaki (Oddleifsson) omnämnes på flera ställen i Landn., Olof Tryggv. Saga och Nials Saga.

Olafr pái var född af Höskuld och en irisk konungadotter Melkorka, som blifvit såld som trälinna på en marknad i Norge åt Höskuld af en rik handlande Gille från Ryssland. Denne Olof stod en tid mycket väl hos Harald Gråffälls gemål, Drottning Gunnhild. Isl. pái och pá m.: påfogel.

Viga-Styrr. Om honom har funnits en särskild saga. Vígastyrs Saga kallad, men hvilken tros hafva gått förlorad vid Köpenhamns brand 1728.

Snorri goði nämnes äfven i Islendíngabók s. 4 och på flera ställen i Landn. — Goði m.: offerprest (jmfr blótgoði, hofgoði); sedan brukas ordet äfven om Islands häradshöfdingar, som efter kristendomens införande blefvo i uteslutande besittning af rättsväsendet. Denne Snorre var en stor och mäktig man på sin tid och en af Sturlungarnes förfäder, efter hvilken äfven antagligen Snorre Sturleson blifvit uppkallad. Snerrin kallades en trätgirig man och utom Snorres månge gode egenskaper omtalas han äfven såsom hämndgirig och oförsonlig.

Þorsteinn Egilssun och Illugi hinn rauði. Om desse hänvisa vi till Egilssaga Skallagrimssonar och Saga af Gunnlauge Ormstungu samt Landn. kap. 21.

Ok suðr. Dessa begge ord saknas i 1773 års uppl., men man marker synbarligen af det föregående, att de böra insättas i texten och så är äfven gjordt i uppl. af 1858.

Þorkell máni och de öfrige spara vi att här vidlyftigare omnämna, utan hänvisa vi i afs. på dem till hvad som derom säges i noterna till 1773 och 1858 årens uppl. Om Thorkel Måne vilja vi endast i förbigående nämna, att han var sonson af Ingolf, Islands förste landnamsman och att han utmärkte sig för sitt rena och dygdiga lif. Då han låg på sitt yttersta, lät han bära sig ut i solskenet och anförtrodde sig åt den Gud, som skapat solen; hans rena lefnad prisas storligen. Han blef lagman år 970. — Gizur, Hjalte och Sidu-Hall utmärkte sig alle för redlighet och tillhörde kristendomens ifrigaste och oegennyttigaste anhängare. Se om dem äfven Munch, N. F. H. II. s. 184.

Er þeir etc. När flera personnamn sammanbindas med conj. "ok", plägar som oftast äfven pron. pers. tillfogas, i synnerhet när dessa namn bilda satsens subject. Se Lund, Oldnordisk O. L. s. 18 och 484.

Norroena f. nordanvind; sedan om Nordens fornspråk i allmänhet. Om de olika benämningarna på detta språk under olike tidepunkter hänvisa vi till hvad i ämnet yttras i företalet till Jonssons Lex. s. 29, hvarest just detta ställe anföras såsom prof på, att Norroena brukades om språket på Island, såväl som äfven eljest om Norges folkspråk och om hela Nordens språk i allmänhet.

Víkja (vík, veik [senare vék], vikum, vikit) vb. a. eg. sätta något i rörelse i en viss rigtning — víkjask refl.; þeir vikusk lítt undir: de visade otillböjlighet att deltaga i saken. Hit höra vik (sinus maris), vek (isl. veikr), veck och möjligen äfven veke.

Önundr hinn kristni nämnes i Landn. s. 230. Hans fader kallas der Þorgils vámúla, hvilket senare ord troligen kommer af vá f. något förunderligt, skade, förderf och — múla deriv. af

múle m. mulus, os, rostrum = skräckmunnen.

Hlenni hinn gamli var son af Ormr töskubak (= den puckelryggige?). Se Landn. s. 224.

Hjaltadalr fick antagligen sitt namn af landnamsmannen Hjalti, Þórðar skálps son. Landn. s. 196—97.

Kap. 2. Om Thorvald och biskopen.

Kap. 3. Om Thorvard.

Kap. 4. Om Thorvald.

Kap. 5. Om Thangbrand.

Kap. 6. Om Stefner.

Kap. 7. Om Thangbrand.

Kap. 8. Skäggbjörns dråp.

Kap. 9.