Källskrifter till Lapparnas mytologi Kap. XIII

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samer med rensdyr, Finmark, ca. 1900

Källskrifter till Lapparnas mytologi

af
Edgar Reuterskiöld

XIII.
Forbus’ jämförelser mellan lapparnas och de klassiska folkens gudar
samt refutation af lapparnas afgudadyrkan.

Följer nu några fordna tiders hedniska afgudars uprepande och lapparnes afgudars jämförelse med dem samt en kort refutation af deras dyrkan med skriftenes språk, och ett odisputerligit jämwähl soolklart framwisande deraf, att den stora himmelens Gud, allena dyrkas, ähras och tillbedias skall, hwilkens wrede alla afgudadyrkare sig pådraga, och hans därpå följande rättfärdiga hämd och straff så framt en sann bot och bättring icke sker, med trogen och allwarlig förmaning dertill, examinatoren om det wederstyggeliga afguderiet, till någon hielpredo wid tillfälle att betiena sig af.

Herren Gud den allena Gud är och ingen annan i Cor. 8: 4. den första och den sidsta utom hwilken ingen Gud är Es. 44: 6. gifwer i sin helga lag och det första bodet klarl. tillkenna, hwad wi menniskior om alt afguderi hålla skola, således tu skalt inga andra gudar hafwa för mig Exod. 20: 3. hwarmed han alfwarl. förbinder alt afguderi, uppenbarligit och hemligit, och gifwer tillkenna sielfwa grunden och fundamentet till sitt forbod, säyandes: Jag är Herren tin Gud; Jag nembligen den enda alsmäctiga Guden, en i warelsen och treenig i personerne. Gud fader son och den h. ande, som är, warit har ifrån allan ewighet och blifwer ewinnerl. en herre som alting skapat hafwer, uppehåller och regerar, herre öf:r alla herrar, allestädes närwarande och wetande, nådig, rättfärdig etc. Tin gud som tig giordt och skapat hafwer: Din Gud som genom Jesum Christum den andra personen i Gudomen ifrån den ewiga döden tig frälst och förlossat hafwer; Tin Gud som sitt h. ord tig gifwit och deri uppenbarat sin nådiga wilja om tin andeliga wälfärd och ewiga salighet; tu skalt inga andra Gudar hafwa för mig utan mig allena fruchta och ingen annan mig allena älska och ingen annan jämte mig, till mig sättia al tin förtröstan och ingen annan, såsom Lutherus i sin förklaring det oss företyder; ty iag är den Gud, som mina ähro gifwer ingen annan Es. 42: 8. Derföre skolen i icke ihogkomma andra Gudars nanm och af eder mun skola de icke hörde warda. Exod. 23: 13. Herrens ord lyda om afguderiet således Deut. 8: 19. Om tu förgeter Herren tin Gud, och följer andra Gudar effter och tienar dem och tillbeder dem: så betyger iag idag öfwer eder att i skolen slätt förgås, item 11: 16. 17. Om i afträden ifrån eder Gud och tiener andra Gudar och tillbedien them, så skall min wrede förgrymma sig öfwer eder, som lycker himmelen till, att intet regn kommer och jorden gifwer icke sin wäxt, och i skolen snarligen förgås. Sammaledes lyder Herrans ord med förbannelse öfwer dem som offra afgudomen, och them dyrkia och tiena. Exod. 22: 20 them som offrar gudom utom Herranom allena, han ware förbannad och Deut. 27: 15 Förbannat ware then som giör en afgud eller gutit belete, Herrans styggelse, om afgudabeläten talar Gudz anda genom David P 115: 4. 5. 6. 7. Theras afgudar hafwa mun och tala intet, the hafwa ögon och se intet, öron och höra intet, näso och luchta intet; the hafwa händer och taga intet; fötter hafwa the och gå intet, och tala intet genom deras hals, och P 135: 16. 17 the hafwa mun och tahla intet; the hafwa ögon och se intet; the hafwa öron och höra intet, och ingen anda är i theras munn.

Hwem må tå tillbedia sådana Gudar som äro ett dödt ting och intet lif hafwa, med menniskio händer giorda, som och af menniskiorna kunna förstöras, af eld uppbrännas och af rost och mal förderfwas? Hörom till och märkiom fåfengelighetena och den afgudiske galenskapen: Trollkarlar och afgudadyrkare hafwa fruchtat före att werlden skulle åldras och fördenskull uprest en stod wid Offeraltaret, hwarmed werldenes man Radien ell:r Kirfwa Radien skall uppehålla werlden att hon icke må falla uhr sitt skick och bestånd, samt smort samma stod med blod och äfwen åthskillige stenar därwid. Men Herren Gud säger. Leu. 26: 1. J skolen icke upresa eder några stodar icke häller nogfon wårdsten sättia i edro lande till att tillbedia therföre; ty iag är Herren eder Gud. Menniskiorna i lappmarken hafwa hollit före, och ännu till en dehl tänkia kunna, att till den kropp, som aflas i moderlifwet, skall Radien ell werldenes man nedsända en siäl för hwilken gudinnan Saraca skall låta wäxa kroppen i moderlifwet: detta kommer öf:r ens med de Graekers afguderi, hwilka hållit Ζευα af de Latiner ell:r Romare Jupiter kallad, för den förnämsta och mäktigaste bland alla gudar, och att han gifwer menniskiomen lif, effter detta. Martialis: Jupiter est quodcunque vides quodcunque moueris. Men faseligt att tänkia som diefwulen hade en sådan macht, och tillskrifwa honom kropp och siäl, där dock han den onde andan ey kan gifwa menniskiorne ett hår eller skada det utan Guds tillstädielse: men Herren är den som gifwer kropp och siäl, ögon öron och alla lemmar, förnufft och all sinne, säger den h. Lutherus i sin förklarning öfwer den 1:sta trones articel i Catechismo som Gudz ande det sielf betygar genom Lucam. Act 17: 25. 26. Gud gifwer allom lif och anda och har giordt alt mankön af ett blod, till att boo på jordene. Och Gudz man den tålmodige Job äfwen bekenner. Cap. 10: 12 lif och wällgerning har tu giordt mig, och titt upseende bewarar min anda. Detta samma Moyses i skapelse Historien, att Gud skapade Adam af en jordklimp och inblåste i hans näsa en lefwande anda. Eua giorde han af Adams refben och sade till dem, Crescite et multiplicamini Gen 2: 21. 22 et 1: 28. J krafft af hwilken wälsignelse menniskiorna hafwa sin upprinnelse och böra ärkenna herren sin Gud endast och allenast för sin skapare. Radien, hållin för den högsta bland Gudarna eller diefwulen som samma Guden är, har icke macht att skapa en luus genom alla sina Trollkarlar; ty det står om dem Exod. 8: 18 the wille giöra löss; men de kunde intet. Han har ingen ting skapat derföre måste han förkastas effter det som Herren tahlar. Jer. 10: 11. De Gudar, som himmel och jord icke giordt hafwa, förgänge af jordene och under himmelen.

Folket uti Jndien hafwa dyrkat diefwulen, och offrat till honom under en qwinnos hamn, som de kallat Ceres hwilken förmentes gifwa jordene dess gröda och wäxt.

De Ægyptier hafwa sammaledes tillbedit diefwulen uti en qwinnos namn Isis den de tänkt wara en härskarinna öf:r jordenes gröda, samt derföre offrat till henne. Det samma har man funnit i wår tid hos de arma lappar att de dyrkat diefwulen i en Jungfrus liknelse, Rananeide kallad, ell:r den gröna jungfrun och är hollen före att boo under stiernorna, ibland de förnämsta Gudar. Häröfwer klagar Herren Gud. Esek. 14: 3. Thetta folket hänger med sitt hierta, intill sina afgudar och hålla fast uppå sins horeries förargelse, med straffets förkunnande, v. 8. och iag skall sättia mitt ansickte emot them och giöra till ett ordspråk och tekn. Mången har Offrat till henne i den tanken, att hon om wåren skall giöra marken grön till renarnas födo; men denna diefwulen den gröna jungfrun, har icke macht att draga ett strå utur jordene, mindre gifwa gräs och måsa, utan Herren allena är den, som gifwer allom sin spis i sinom tiid, uplåter sin milda hand, och upfyller alt det som lefwer till wälbebagelighet. P 145: 15.

Det afgudiska folket har utskurit den gröna jungfrun till ähra ett träd smort med blod och satt det wid Offeraltaret; Men Herren säger, att både stodar och altaren skola förstörde warda, således Deut. 12: 3. Bryter neder deras altare, slår sönder deras stodar, deras lunder uppbränner med eld, och deras afgudabeleten kaster bort, och tager bort deras namn uhr det rummet. Herren låfwar och sielf förstöra sådana altaren och dem, som därpå offra Esek. 6: 4. 5. 15. Edor altar skola förrödd warda och edra Gudar sönderslagne warda, i skolen warda hedningomen till rof och spott, sammaledes hoc dicto: att wäder skall bortdrifwa dem, hwilko de icke skola kunna emotstå, och måste öfwer sina Gudstienst till skam warda, alt offer i G. Test. som icke skedde i Jerusalem, blef fördömt af Gud Deut. 12: 5. där som någon offrade annorstädes än wid witnesbyrdsens tabernakel han skulle döö och uthrotat warda. 3 Moys. 17: 9. uti Hierusalem måste ey offer ske wid lifsstraff, så framt icke Herren sielf af himmelen gofwe eld och uptände offret.

Aarons söner blefwo uppbrände af en eld, som utgick af himmelen, medan de brukade annan eld till offret än den, som Herren sielf wille nedsända Lev. 10: 2.

Uti N. Test. är alt offer fåfengeligit och förgäfwes, samt alle gamble testamentzens offer upgäfne. Där någon nu will offra, sedan Christus sig sielfwan på korset för oss offrat hafwer, hwarpå alla offer i gl Test. hafwa sitt ögnamärke, så förnekar han, att Herren Christus med sin kropps offer werldena försonat hafwer och fullgiordt för alla menniskiors synder: har således ingen lott och dehl i Christo, utan i satan, som i otrones barn wärkar alt det, som Herranom är en stygsjelse och till hans förtörnelse länder.

Judarna knådade deg och bakade kakor solene till ähra, hwarom läses. Jer. 7: 18. Barnen hämtade wed och fäderna giorde upp elden, och qwinnorna giöra degen, att de skola baka himmelens Drottning kakor. Men Herrans wrede kom öfwer dem, ty thet står v. 20. therföre säger Herren, Herren: Sij! min wrede och grymhet är uthguten öfwer detta rum, både öfwer folk och fä, öfwer trän på markene och öfwer fruchten på jordene och skall brinna att ingen skall kunna uthsläckiat. Det samme hafwer man i denna tid försport, att folket koket en gröt, och ätit honom sooljungfrune till ähra; Men den samma Herrans wrede, som brann öfwer Judarna, skall wisserligen ännu brinna öfwer slika afgudadyrkare, brinna till nedersta helfwetit Deut. 32: 22. så framt de icke omwända sig ifrån soolgröts ätande och andra sådana styggelser och fördömmeligheter.

TEKSTEN ER UNDER UDARBEJDELSE

---