Hjalmters och Ölvers saga

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Nils Fredrik Sander
(1828-1900)

Fornnordiska sagor

Hjalmters och Ölvers saga

Öfversättning från isländskan af
Dr. Fredrik Sander

Stockholm 1887

1. Konung Ynge och drottning Marsibil. Deras son Hjalmter. Herröd jarl och hans son Ölver.

Denna saga börjar med en berömlig konung, som hette Ynge: han var en man, väl förfaren i alla idrotter, kraftigare och mäktigare, vänare och visare, större och starkare än hvarje annan man, som var samtida med med honom i verlden. Under förra delen af sin lefnads ålder låg han i härnad och vann under sig många konungariken. Han egde att råda öfver Mannhem, som var mera värdt och bördigare än all andra land. Konungen hade en utmärkt drottning, som hette Marsibil, dotter af konung Margatus af Syrien. Hon var härligt begåfvad med alla qvinliga färdigheter och egenskaper. De välsignades med en son, som hette Hjalmter: han var vän, stor och stark och hurtig i alla idrotter redan i ung ålder. Konungen lät undervisa honom i alla de manliga dygder, som det var önskvärdt för unga män att lära.

I konungens rike var en jarl, som hette Herröd: han kände alla de färdigheter, som då för tiden voro skattbara, och hade insigter och kunskaper mer än hvarje annan. Han var sin konungs ypperste vän. Han hade en ung och vacker son, som hette Ölver; jarlen undervisade honom i alla idrotter, han hade trettio leksvenner och red dagligen i skogen att skjuta djur och foglar. Led så tiden framåt, att Ölver var femton vintrar; han var då den störste och starkaste, och öfverträffade hvarje man i tafvelspel, simning, tornering och ridkonst.

Det hände en sommar, att konung Ynge lät tillreda ett gästabud med all den välfägnad, som kunde åstadkommas; dit inbjödos jarlen, hans son och andra stormän, och var gästabudet det allra som bästa. En dag när konungen och jarlen sutto till bords och voro gladlynta, sade konungen: det vill jag, jarl, att du tager emot min son till uppfostran! Jarlen bad honom råda. Men när gästabudet var slut, förlänade konungen fader och son goda gåfvor. Hjalmter for nu med jarlen och inhemtade alla de konster, som Herröd kunde. Det sades, att ett vänskapligt förhållande egde rum mellan Hjalmter och Ölver; men jarlen ålade sin son att tjena Hjalmter i allt och visa eftergifvenhet för honom. Ölver gjorde så.

2. Hjalmter och Ölver blifva fosterbröder. Drottning Marsibils död. Konung Ynges sorg.

När tre vintrar voro lidna, sände konungen efter sin son. Hjalmter gick inför jarlen och mälte: det vill jag bedja dig om, att du låter Ölver fara med mig. Jarlen bad Ölver råda häri. De gjorde nu så. Jarlen var sjelf med dem på färden. Konungen hade tillredt gästabud och tog emot jarlen och sin son med all heder. Å festgillets tredje dag var tillstäld en tornering å fältet, som låg nära intill borgen, och der hade mycket hoffolk kommit samman. Hjalmter red fram mellan dem, förde sin lansstång åt ömse sidor och kastade mången riddare till jorden. Der fanns ingen så rask och kraftfull, så betydande och mäktig, att han vågade rida emot honom. Ölver såg detta, och hade äfven han förut kastat mången riddare af sin häst, red nu hurtigt fram till Hjalmter, den ene mot den andre, och fick man der se ett vackert anlopp å de snabba hästarna. Den ene syftade nu mot den andres sköld, och gick det så länge, till dess att Hjalmter vredgades, eggade sin häst med sporrarna, red mot Ölver och rände sin lansstång i hans sköld med all kraft. Men Ölver satt så fast, att hästens rygg bröts, och han kom ned upprätt stående. De foro derefter hem till borgen, och alla voro upprymda. Men när Herröd var redo att vända hem, gick han till Hjalmter och sin son Ölver och sade, att ett och samma öde månde öfver dem gånga: det önskar jag, att I svärjen hvarandra fostbrödralag, så att edert vänförbund må fast varda. Hjalmter sade sig vilja detta, och de gjorde så. Jarlen for nu hem.

Derefter lät Hjalmter utföra åtskilliga arbeten och bygga sig ett fäste (kastell) ute å skogen; och när det var färdigt, for han dit med hundra riddare. Han bad sina män, att de skulle igenlåsa fästet, när han sutte derinne. Litet derefter tog drottningen sot och afled; en hög uppkastades, och hon sattes deri. Detta var en stor sorg för konungen och alla andra. Hjalmter lät då göra ett gästabud efter sin moder, och efter arfölet gaf han värdefulla gåfvor åt alla. Som oftast var han i riket, men red i skogen att förlusta sig. Konungen lät sätta en stol på drottningens hög och satt der nätter och dagar, ådagaläggande sin sorg och sitt bekymmer öfver drottningens förlust. Det hände en dag, när solen sken fagert och konungen med mycken saknad hvälfde i hugen många tankeämnen, att han såg sin son komma gående med många andra hofmän, präktigt klädda. Hjalmter gick inför sin fader, helsade honom vänligt och mälte: skolen I länge sitta här eller tråna af saknad efter eder drottning? Slikt är icke konungsligt gjordt. Hellre vill jag med edert bifall draga bort ur riket att vinna eder en ny drottning och söka med udd och egg, om hon icke på annat sätt kan fås. Konungen svarade intet. Hjalmter stod länge inför sin fader och gick sedan bort mycket vred.