Om götarnas alfabet

Olaus Magnus
Om götarnas alfabet

1555 / 2010

Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Första boken, kap. 36

---

Nyckelord: – Jättar i Norden. – Skriften urgammal i Norden. – Skrift inristad å stenar. – Egypternas skrift. – Varg, räf, bi såsom skriftecken. – Skrift på barkskifvor. – Nya världens upptäckare. – Alfabet bildade af figurer. – Bläck. – Nordborna starkare i bedrifter än i litterära värf. – Deras bragder besjungas i kväden. – Parter och meder.

---

REDAN I URÅLDRIGA tider, då det fanns jättar i Nordens bygder, d. v. s. långt innan de latinska bokstäfverna blifvit uppfunna, och förr än Carmenta anländt från Grekland och med Evander slagit sig ned vid Tiberns mynning på den romerska jorden, där de efter urinvånarnas fördrifvande lärde det råa och alldeles obildade folket hyfsning och äfven meddelade det undervisning i bokstäfvernas bruk — redan i urminnes tid, säger jag, voro de nordiska folken i besittning af egen skrift. Till bevis härpå tjäna de klippblock af utomordentlig storlek som blifvit uppställda vid de gamles grafplatser och hålor. Och skulle någon betvifla, att detta uträttats af jättarna och under den uräldsta tiden, så må han begifva sig dit upp och till sin hälpnad skåda större och underbarare ting, än någon skrift kan utlofva eller beskrifva. På dessa stenar hafva de sålunda (som man kan se af min käre broders och företrädares, ärkebiskopens i Upsala Johannes Magni Historia, bok I, kap. 7) inristat sina bedrifter och så öfverlämnat dem åt efter världen för alla tider. Några begagnade sig äfven för enskilda anteckningar, på samma sätt som bruket var bland egypterna, i stället för bokstäfver af åtskilliga djurbilder, hvilka de ännu med tillhjälp af den fyndighet som är dem egen använda, såsom här nedan skall sägas. Ännu i dag kan man i Rom se liknande bilder på gamla obelisker, på hvilka de särskilda tecknen betydde särskilda ord; så t. ex. betydde en varg en girig, en räf en illistig, biet en konung: i ty att det höfves en folkens styresman att förena rättvisans gadd med mildhetens honung. Och vidare, liksom nu för tiden bref skrifvas på papper och sändas människor emellan, så hade nordborna fordom för sed att uppvakta hvarandra med skrifvelser inristade i träskifvor, som för dem voro såsom det präktigaste papper; ja äfven i våra dagar betjänar man sig utan svårighet i fältläger eller i belägrade städer, för så vidt man ej har tillgång till papper, af bark eller näfver af björken i form af skifvor eller tunna blad till att skrifva bref på, och man gör det så mycket tryggare, som dessa ej skadas eller förstöras af regn eller snö. Likaledes berättar Petrus Martyr (bok VIII), att kaldéerna ännu i vår tid pläga skrifva på trädens blad, äfvensom att sådana användts i samma syfte af den nya världens första upptäckare portugiserna, då de tvingades till gemensamma skyddsåtgärder i och för under tryckande af de upproriska invånarna. Man finner äfven i Norden personer begåfvade med så förslaget ingenium, att, fastän de aldrig lärt sig hvarken götiska eller latinska bokstäfver, de åt sig själfva uttänka alfabet bestående af figurer och tecken, hvilka de för att underlätta minnet använda till enskilda anteckningar på läder, papper eller bark och hemlighålla för alla utom för sitt husfolk. Bläck tillreda de härvid af krossade kol och mjölk eller vanligt vatten. Helt visst skulle man ha att uppvisa en mängd lysande minnesmärken af den äldsta tidens människor, hvilka minnen kunde tjäna nyare släkten till undervisning, om blott dessa våra förfäder, födda till storvulna bedrifter, lämnat i arf åt sina afkomlingar lika omfattande skriftliga urkunder, som de efterlämnat lysande bragder. Men nu befinnas de hafva haft ringa sinne för litterära sysselsättningar, men så mycket större håg för vapen och väldiga krigsföretag. Icke dess mindre hafva de efterlämnat rytmiska sånger om det som under dessa råa tider utförts i manlig dådkraft, hvilka eftervärlden med glädje sjungit, något hvarmed man fortfar ännu i våra dagar. Parter och meder åter hafva mera böjelse för att inväfva bokstäfver i sina kläder än att förtro dem åt pergament och papyrusrullar. Äfven berättar Perottus, att de gamle före skrifkonstens uppfinning betjänade sig af spikar för samma ändamål.

---