Andra delen: Offerlära (Læstadius)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lars Levi Læstadius

Lars Levi Læstadius

Fragmenter i Lappska Mythologien

1845

Andra delen
Offerlära

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

Erinran till Läsaren

Enligt löfte lemnas nu de sednare delarne af Lappska mythologien till Läsarens genomögnande. De grunda sig mäst på äldre, i förra delen antydda, Författares Upgifter; af hvilka Författaren gjort ett urval. - Liksom i förra delen har Författaren här försökt att pröfva och utgalra det osannolika i Författarenes Upgifter. - Huru lätt det är, att vanställa de enklaste berättelser, då man är intagen af förutfattade Ideer och fördomar, ses ibland annat af en Författare, som nyligen, såsom compilator, gifvit en kort berättelse om Lapparnes fördna och närvarande vidskepelser, uti ett tal, hållet i Stockholms Prestsällskap den 31 October 1843. Författaren, Fält-Prosten C.O. Gravallius, har uti detta tal, hvilket han kallar "Uppränning till Svenska Missions Sällskapets Historia", gjort utdrag af Scheffer, men på ett sätt, som tyckes utvisa, att Förf. är större Trollkarl än alla andra, som före honom beskrifvit Lapparnes Trollväsende. Han säger ibland annat sid. 25: "Om än Trolltrumman i sednare tider tystnat, så skräller ännu Spåtrumman här och der i Lappska fjellen." Det vore roligt, att veta hvar den skräller; ty jag är född i Lappmarken, har växt opp i Lappmarken, och bor nu i Lappmarken, har äfven rest vidt omkring i alla Lappmarks församlingar; men ännu har det alldrig lyckats mig, att få se den märkvärdiga Spåtrumman, och ännu mindre har jag fått höra hennes Skrällande. Det taltes om för 20 år tillbaka, att en Lapp i Jockmocks Församling vid namn Unnats, skulle hafva en Spåtrumma; Jag frågade honom 1830, om han ännu hade quar den, men han sade sig längesedan hafva öfvergifvit den. Så hemligt skulle nu för tiden ingen Lapp kunna bruka Spåtrumman, att icke äfven andra Lappar skulle få nys derom, och genom dem skulle under rättelsen snart sprida sig. - I Stensele Socken hade en Lapp nyligen haft en Spåtrumma, den han föryttrat åt någon Resande; men den Allmänna opinionen om denna Lapp var, den, att han hade denna Spåtrumma endast som en curiositet, men alldeles icke till något bruk. Så vidt jag nu känner Lapparne, så tror jag, att om en Lapp nu blefve beryktad för Spåtrummans bruk, skulle han blifva begabbad, af både Lappar och Nybyggare. [Mellan raderna:] Somliga colonister inom Lappmarks gränsen säger det i samma avhandling.

Vidare säger samme Författare: sidan 26: "Ännu offrar Lappen i Tysthet på fordna Afgudaplatser för sina renars trefnad och forkofran." Hvaraf vet Författaren det? jag, som bor i Lappmarken, har icke hört något sådant offrande omtalas; men allmänt bekant är det, att Lappen offrar åt kyrkor, hvarom redan i förra delen är nämnt: "Äro således alla Lappar genom dopet Christne, så kunna vi dock icke undertrycka den öfvertygelsen, att här råder på många ställen en hednisk Christendom." Detta gäller ännu mera om sjelfva Stockholm, åtminstone, hvad sederna beträffar; ty säga hvad man vill om Lapparnes vidskepelse, så skall hvarken denne eller någon annan Författare kunna visa så mycket sedeförderf ibland Lapparne, som hos Stockholms förfinade pöbel. Detta omdöme gäller till och med fylleri lasten; ty jag kan försäkra, att en rå fjell Lapp icke super hälften så mycket året om, som en ordinär sjöman på Stockholms gator. Men i Stockholm, anses det icke för någon synd att supa sig full. Det är endast de så kallade nykterhets vännerna, som ifra mot bruket af spirituösa; och om det skulle hända dessa nyckterhets ifrare, att de dricka sig fulla af Portvin, så anses icke det heller för någon synd. - Det anses icke för Afgudadyrkan, fastän det står i Cateckesen "att hafva Buken till sin Gud."

I allmänhet, må det vara tillåtit mig at säga, så länge som Allmogen i Sverrige ännu tror på Elfvor, TomteGubbar, Löfjerskor, och mera sådant, eller söker bot hos kloka gummor, frågar om sina tillkommande öden af dem, som spå i Caffe o.s.v. så är det alldrig värdt att våra moderna Grannlåts Predikanter smickra sig med den inbildningen, att endast de och deras Åhörare äro belysta af Christendomens ljus, under det att Lapparne vandra i grufligt mörker och Afgudadyrkan. - Det är ju en temmeligen Allmän tro bland Allmogen i Upland och närmast hufvudstaden, att Alla Barn, som lemnas in på Frimurare Barnhuset i Stockholm, blifva slagtade och saltas in till mat åt Hundturken. Hvilken Fjell-Lapp skulle väl vara nog enfalldig, för att tro sådana Galenskaper? - Den vörde och Höglärde Författaren tyckes icke sjelf vara så alldeles fri från den moderna tidens fördomar, då han gör en Upränning till Svenska Missions Sällskapets Historia, men dervid förtiger den man, som ifrigast arbetade för en sådan stiftelse, och hvilken egentligen synes hafva varit den hemliga driffjedern, fastän andra få Upbära hedern. - Kanskje trodde Författaren, det vara ett bevis på äkta modern Lutheranism, att förtiga sanningen, och låta den man stå i skuggan, som har förnämsta förtjensten af Svenska Missions Sällskapets stiftelse, men hade också den olyckan, att vara hatad och förföljd af Stockholms inquisitoriska Presterskap. - Jag känner icke Författaren vidare och har ingenting, att beställa med honom; men att han vränger sanningen vare sig af hat, fruktan eller egennytta, tyckes icke vara något bevis på äktheten och renheten af den sak han såsom nuvarande Svenska Missions Sällskapets Sekreterare, förfäktar. Hans oriktiga framställningar i Lappska Trolldoms väsendet, äro förlåtliga, då han icke eger någon riktig kunskap om Lapparnes allmänna Carakter och hemseder.

Men i afseende på den rådande fördomen om Lapparnes ännu fortfarande AfGuderi och vidskepelse, hvilken fördom icke ens lärde män kunne afskudda sig, må det vara mig tillåtet, att här anföra några ord af en uplyst Norrman, Herr Prosten Deinböll, som tjenstgjort en lång tid såsom Prest i Finnmarken. Han blef föranledd till följande utlåtande, i anledning af en Afhandling, införd i Budstikkens 5te årgång, No 95-98, hvarest en Författare vid Namn Rosenvinge, hvilken tjenstgjort som Domare i Saltens fögderi, talar om Lapparnes Afguderi och Vidskepelse i samma anda, som Herr Fält Prosten Gravallius. Afhandlingen skrefs på 1790 talet, men infördes i den norrska tidskriften Budstikken 1824. Prosten Deinböll yttrar sig i anledning af Rosenvinges afhandling på följande sätt: "Hvad Författaren, så väl här, som på de föregående sidorna anförer om Lapparnes, eller de Norrske Finners vidskepelse, kan på sin höjd, dock icke i allo, sägas om tiggar-Lappar, hvilka utan bestämt näringsfång, ströfva omkring byggden för att genom allehanda konstgrepp, förhvärfa sig det nödvändigaste till lifvets Uppehälle. Också frestas man, att fälla en allt för hård dom öfver Lapparne, då man, såsom tillfället synes vara med författaren, bedömer dem endast efter det tillstånd, hvari man finner många af dem på Handelsplatserna, hvarest de ty värr icke kunna styra sitt omåttliga begär efter brennvin. - Besöker man deremot Lapparne i deras hemvist, och gör sig mödan, att intränga i deras sanna Carakter, så måste man smånigom fatta fördelaktigare tankar om dem, och i allmänhet uti dem erkänna, ett godsint, fredligt, Gudfruktigt, sedligt, måttligt och förnöjsamt folk. Från denna sida har jag (Deinböll) lärt att känna ett folk, hvars goda egenskaper vida öfverväga de svagheter, som man nödgas tillerkänna dem; ett folk, som genom sitt naturligt goda förstånd och läraktighet, genom förbättrade undervisningsanstalter och utspridande af nyttiga Böcker på deras eget modersmål, säkert med tiden torde kunna emottaga en lika så hög grad af Civilisation, som de, med Lapparne i flere hänseenden beslägtade Finnarne. - Att Lapparne i Nordlanden, på den tid Författaren (Rosenvinge) skref sin afhandling (1790) skulle i så hög grad hafva varit begifne på Afguderi, som Förf. omtalar, kan icke ega någon grund: då under en lång sträkka af år missionärer varit anställde på flere ställen i Nordland, för att utbreda Christendomen ibland der varande Norrska Lappar. Lika så litet kan detta sägas om de Svenska Lapparne, hvilka i synnerhet ifrån Luleå och Torneå Lappmarker, fara med sina renar till Norlandens kuster."

Prosten Deinböll nämner sedan i korthet de anstalter, som den Svenska Regeringen, allt ifrån Gustaf I'stes tid, vidtagit till Lapparnes Uplysning, och tillägger i anledning deraf:

"Det är således troligt, att år 1790, måtte hedendomen hafva försvunnit och Christendomen blifvit Allmännare utbredd ibland Lapparne." - Det synes derföre, som Författaren till ofvanskrefne afhandling (Rosenvinge) har låtit missleda sig af berättelser, som gå mycket längre tillbaka i en förgången forntid." - Detta herr Prosten Deinbölls opartiska och på en mångårig erfarenhet grundade omdöme, anser jag vara med sanningen och rätta förhållandet öfverens stämmande uti allt, som rörer det yttre, gröfre eller synliga Afguderiet. Men hvad det finare Afguderiet vidkommer, så är jag nästan rädd, att det inskränker sig icke innom Lappmarken; det torde nog finnas på många andra ställen och icke innom Lappmarken blott. De fördomar och vidskepliga föreställningar, som ännu finnas quar hos Lapparne, skall jag på sina ställen anföra, och Läsaren skall deraf finna, att detta folk, som har den gråa hedendomen så nära, har mindre portion af vidskepelse, än mången allmoge i Uplystare Länder. Karesuando i Maji 1844.

L. L. Læstadius

_______

§. 1.

Innan Läsaren kan förstå, huru det gick till med Lappens offrande, torde det vara nödigt, att beskrifva beskaffenheten af Lappens boning. Jag har nämt i förra delen, att Lappens äldsta boningsrum bestod af en riskoja, hvilken synes vara beskrifven af Tacitus under namn af "nexus ramorum" På den tid då inga Jernredskap funnos, tyckes också en Riskoja hafva varit det enda möjliga hus, som Lappen kunde åstadkomma. Ehuru Lappen har eget namn på flinta, förekommer likväl ingenting i deras sagor, som skulle berättiga oss til den förmodan, att Lappen fordomsdags brukat skärande verktyg af flinta. Man har icke heller funnit några flintlager i Norra Sverrige. Likväl är det möjligt, att Lapparne haft några skärande verktyg af andra stenarter. En sådan Riskoja, som nyss sades, betäckes antigen med mossa, och kallades då tarfe kååtte, eller med torf, "Laudnje kååtte"; men sedan Lappen, genom Communication med de mot norden framträngande germaniska Folkstammerna, fick yxor och andra jernredskaper, var det icke svårt, att förvandla Riskojorna till brädkåtor, hvilka då fingo namn af "Laudekååtte". Till dessa sistnämde timrades merändels en 4 kantig, 8 kantig eller oftast 6 kantig grund af 2 eller 3 hvarf spädt timmer. Antigen huset bestod af ris, eller af upresta störar, eller af bräder, fick det altid bibehålla sin ursprungliga Coniska form. För att utestänga regn och dropp, lades utan på riset, störarne eller bräderna, ett eller par hvarf Näfver eller Granbark, och derutanpå torf eller mossa i stället för takved. - Midt på botten eller golfvet af kåtan, var Eldstad, begränsad med en oval rad af stenar, hvarifrån röken steg opp genom det i toppen på kojan, anbragta rökhålet. Rundt omkring Eldstaden utbreddes på golfvet ris af Gran tall, Björk eller rypris (Betula nana Lin.) och derofvanpå Renskinn.

Men under Tjudernas och Karelarnes ströfverier måste Lapparne öfvergifva sina kojor, och krypa ner i Jordkulor, af hvilka ännu, de i Norrska Finnmarken befintliga Jordgammer, äro en lämning. Ordsaken, hvarföre Lapparne måste öfvergifva sina förra kojor, under Tjudernas ock Karelarnes ströfverier, är icke närmare upgifven; men det synes troligt, att de förra kojorna, kunde uptäckas på långt håll af fienden, emedan de stodo ofvan jord, hvarföre Lappen måste gräfva sig hål i jorden. De märken, som ännu finnas quar efter dessa jordkulor, likna igenfallna gropar med 3 el. 4 alnars diamäter. De voro anbragta i torra Sandbackar; och som sjelfva rökhålet var jäms med jordytan, och kunde täppas igen med en torfva, så var det i sanningen icke lätt för en fiende, att uptäcka Lappens boning. Fienden kunde stå helt nära, och ändå icke veta, att der bodde folk. Det berättas i deras sagor, att en sådan jordkula blifvit uptäckt, endast derigenom, att en Lappkärring ropade till folket i närmast belägna kula: "låna mig kokslefven", hvaraf man kan sluta, att det var Communication emellan närbelägna Jordkulor medelst underjordiska gångar. Troligen var icke eller ingången till en sådan jordkula straxt invid, utan ett stycke från kulan, i slutningen af backen, hvarigenom det blef så mycket svårare för fienden, att i en hast intränga i den underjordiska boningen. Utom Högström, har jag icke sedt någon af de äldre Författarena tala om dessa Jordkulor. De kallas af Lappare: "Ädnam kååtte".

§. 2.

Tiden, när Lapparne började bruka tält- och filtkåtor, kan icke så noga bestämmas. Men det synes icke osannolikt, att de slutligen funno de ofvannämde Jordkulorna mindre säkra, sedan Karelerne blifvit närmare bekanta med deras inrättning; hvarföre äfven Lapparne funno sin säkraste räddning uti en snar flyckt, hvilket äfven lär hafva gifvit dem anledning, att flytta opp på fjellryggen, samt till kusterna af Ishafvet, dit Karelerne, som kommo från Finska sidan, icke hade så lätt att komma fram. En sådan lång flyttning öfver fjellen kunde icke gerna gå för sig, medan Lapparne bodde i Jordkulor. Scheffer anför enligt upgift af Buræus och Olaus Magnus, att Lapparne brukat hudar och skinn, samt stundom äfven Näfver till tält, hvilket nog är troligt, emedan Lapparne sjelfva icke kunnat väfva något slags tyg. Näfret, som skulle begagnas till tält, måste först göras mjukt och smidigt genom kokning (Schef. pag. 197) men då Lapparne sedan genom Byteshandel med nästgränsande Nationer kunde förskaffa sig valmar, yllefiltar och hurst, så började de använda sådant till tält. Nu för tiden brukas tält af alla flyttande Lappar, samt torfkåtor och brädkåtor af Fiskar Lappar, äfven som jordgammer af fiskar Lappar i Finnmarken.

§. 3.

Uti hvarje slag af de nu beskrifna boningar funnos alltid 2ne dörrar, nämligen lmo Den vanliga eller profana dörren, hvilken merädels var stäld åt det håll, der utsigten var vidast. 2do lönndörren, som var mindre och placerad midt emot den vanliga Dörren. Den afdelning af kojans Area, som var närmast lönndörren, kallades "Påssjö" och begränsades genom 2ne klabbar, som voro placerade parallelt med hvarandra, ifrån Eldstaden till lönndörren, så att hela rummet utgjorde ungefärligen 3 á 4ra quadrat alnar eller vid pass 1/6 del af hela kojans Area. Sjelfva lönndörren kallades "Påssjo raike". Detta "Påssjo" var ett heligt rum, dit ingen quinna vågade nalkas, äfven som sjelfva lönndörren var helig; ty genom den vågade ingen quinna gå ut eller in. Endast mannen kröp ut och in genom denna dörr, när han gick eller kom ifrån en helig förrättning, till ex. när han gick att offra eller kom ifrån en sådan förrättning, när han gick på jagt, eller kom hem från jagt. Genom samma löndörr måste äfven alla heliga ting hämtas in, såsom Spåtrumma, Jagttyg, allt hvad som var fångadt på jagt, eller destineradt till offer o.s.v.

Med denna löndörr, hade de första Prester i Lappmarken mycket att beställa, sedan de kommit under fund med den vidskepelse, som Lapparne hade för sig i afseende på densamma. Gabriel Tuderus hade i synnerhet mycket bråk med detta "Djefvulshål" eller "Sanctum diabobrum", som han kallar det. Han lät på flera ställen i Kemi Lappmark spika igen hålet, men de vidskepliga Lapparne refvo opp hålet igen. Alla Författare, som skrifvit om Lapparne, tala om denna löndörr.

§. 4.

Hvad som egentligen må hafva gifvit de gamla Lapparne anledning till denna vidskepliga föreställning om "Påssjo" är icke så lätt att förklara. Förmodligen måste äfven de hafva sitt "lararium" eller "Sacellum" i sin koja, liksom Greker och Romare, hade för husandakten. Ett hål eller öpning nere vid botten af kojan är visserligen nödigt för röken, som utan detta hål skulle slå in i kojan. Ännu i denna dag måste "Påssjo-raige", d.v.s, draghålet öppnas, när röken slår in. Tuderus sätter öfver "Påssjo-raige" med "Renhålet" men derutinnan lär han väl hafva misstagit sig; ty "Påssjo" kan icke gerna låta derivera sig af "Pååtsoi", som betyder Ren (Rangifer). Snarare kan ordet hafva kommit till genom et klemigare uttal af "!Påsso" som betyder "blåsare" eller "blåsande", praes, particip, af verb. "pässot". Lindahl et Öhrling omtala i Lappska Lexiconen: "Påssjo-Akka", d.v.s. Påssjos kärring, en Gudinna för Påssjo, d.v.s. draghålet, liksom "Uks akka" eller "Dörakärringen" var en Gudinna för den Allmänna eller profana Dörren. Men endast såsom draghål betraktadt; behöfde icke detta "Påssjo-raige" vara så stort, att en menniska skulle rummas derigenom. Förmodligen har Lappen sedermera funnit sig föranlåten, att utvidga detta hål, sedan den orena quinnans vandring genom den Allmänna dörren ingaf honom den föreställningen, att allt hvad quinnan vidrörde var orent, och borde fördenskull allt, hvad heligt var, icke föras på den väg, som quinnan hade förorenadt. Man ser på hela ställningen med Lappens offer, Jagttyg, m.m., att quinnan var, för sin besmittande orenhet, icke värdig, att komma vid något, som anågs för heligt. Hon fick således icke komma nära Påssjo; icke heller gå rundt omkring Påssjo på yttre sidan om kåtan, emedan hon då steg öfver, och således ohelgade den väg, som ledde till offerlawen. Denna sed, att icke gå rundt omkring Påsso, iagtages ännu af en del Lappquinnor, mera af ett gammalt omedvetet bruk, än af skräck och vidskepelse. Och detta var således förmämsta anledningen hvarföre Lappen dyrkade sitt Påssjo. Nu för tiden brukar Lappen hafva sina grytor och matkärl i Påssjo, såsom varande den lämpligaste platsen för sådane saker.

§. 5.

Ett stycke bak om det heliga rummet "Påssjo" på några famnars afstånd från kåtan, hade Lappen sitt Altare eller offerlawe, som bäst beskrifves af Högström, men omtalas äfven af Scheffer och Leem. (Denna lawes Contruction är redan omtalad i förra delen § 59 ) Lawen hette på Lappska "luowe". När Lapparne bodde i fjellen, hvarest ingen skog fanns, kunde de icke bygga någon Offerlawe af träd. De hade i det stället någon otillgänglig sten eller klippa, dit inga hundar eller andra vild djur kunde komma; och detta torde vara ordsaken hvarföre så många offerställen omtalas både af Svenska och Norrska Författare. Lappen kunde nemligen bygga en offer lawe hvar som hälst, när han bodde i den skogiga delen af landet, men på de skoglösa fjellen, måste han välja någon för ändamålet tjenlig plats, hvilken derföre, att den icke kunde årligen bytas om, blef mera varaktig, och således äfven mera ansedd och häfdvunnen.

Uppå en sådan offer-lawe, offrades horn, ben mm. Allt efter som den Gudomlighet troddes vara beskaffad, hvilken offret tillegnades. En sådan Offer lawe finnes afteknad hos Scheffer pag. 105. Den ser ut som en vanlig Badstu lawe, är ställd på 4ra stolpar. Ofvan på lawen står Tors eller åskans bild, en trädstubbe, med en tjockare klump i öfra Ändan, som skall föreställa hufvudet. På samma lawe synas äfven opställda Renhorn, samt ett fat med mat uti, hvilket allt var offradt åt bilden. Lapp Gubben står frammanför Lawen på knä och tillbeder belåtet; rundt omkring Lawen växa löfträn o.s.v. Högström anför (Cap. 11 § 17) att Gudens bild oftast var stäld bredevid Lawen på marken, samt att, då Lapparne offra något på Lawen, pryddes den med Gran- eller Björkris; äfven quistades de träd nertill, som stodo rundt om kring lawen. Jag har redan i förra delen (§ 57.) nämt, huru Lappen kom på den iden, att göra offer-lawar, nemligen för att bevara det offrade för hundar och andra köttätande djur.

§.6.

Gudabilden eller den stubbe, som skulle föreställa Gudomligheten, kallas af Jessen "Väärro muor" Offerträdet. Han säger pag. 47. "Man tog en stubbe af Björk, vid pass 2 alnar lång, och stundom en aln (?) bred, och formerade den i likhet med det märke; hvarmed Afguden var tecknad på trumman." "Väärro-muor var teknadt med den Afguds namn, åt hvilken offret var bestämt. Detta sades ske derföre, att hvarje Gud skulle känna sitt offer." Lapparne tillverkade en sådan bild för hvarje offer tillfälle, då de voro långt aflägsnade från de beständliga Gudabelätena (Förra delen ytterligare tillägg til §. 32.) Det är sannoligt, att endast de för tillfället fabricerade bilderna fingo Namn af Väärro-muor, icke de Ursprungliga eller stadigvarande Beläten, som hade sin särskilta plats och egna territorium. Dessa fingo väl stå orörda, så länge de kunde stå emot tidens åverckan. Dessa stadigvarande Beläten kallades enligt Sam. Rhens Upgift "Muorra-Jubmel", om de voro af träd, samt "Kiedke-Jubmel" om de voro af sten. - "Vid sidan af Väärro-muor sattes ännu 2neBjörkquistar på hvardera sidan af bilden; dessa quistar voro sammanfogade i Toppen, och kallades "kieldemuor" Jessen pag. 47. Som Författaren (Jessen) skrifver detta ord "kieldemuor" skulle det efter Finnmarkens dialect betyda det förbudna trädet; förmodligen i den mening, att det var förbudit för obehöriga personer, att röra vid offer trädet. - Men annars, om det vore skrifvet med långt j (kjelde muor) kunde det betyda Sockens eller hela districtets offerträd. Då Författaren icke uttydt ordets betydelse, är det för mig svårt, att afgöra, hvilketdera det skall vara. - "Väärro muor blef skurit så, att roten af trädet utgjorde hufvudet, och det öfriga skulle föreställa bålen. Detta träd ställdes opp vid alla deras offer till Zarakka Saiwo Jabmeke, så att roten merändels ställdes oppåt, och stammen neråt." Jessen pag. 48. "Men skulle de offra åt Radien attje eller Radien kiedde så vändes stammen opp och roten ner." ibid.

§. 7.

Hvarken Scheffer, Högström eller Torneus hafva fått reda på Väärro muor, hvaraf det synes osäkert, om Lapparne i Luleå-Torneå Lappmarker haft den omtalade Afguda bilden under detta namn. Men Tuderus talar om ett offerträd, som Lapparne i Kemi Lappmark hade bredevid Stenguden Zeite, hvilket träd skulle likna en båtköl, och kallades "Hyden wenet" det är efter Tuderi öfversättning. "Blåkulla Båt". Hyden eller Hiiden Venet är finska, och betyder verkligen Hides eller Hisis båt. Men jag tror nästan att de finska Bönderna af illparighet tillagt den förmenta Båtkölen detta namn. Ty Tuderus anmärker straxt derpå, att trädet äfven kallades "Lista murit" men hvilket för Författarens okunnighet i Lappskan lär vara ett skriffel, och bör snarare läsas Liitte-Muorah; att dettta bör vara den rätta läsarten kan ses af Leems anmärkning: pag 428, der det heter "Liet muorah, kallades käppar, som beströkos med Offer blodet."

Dessa "Liet-muorah" eller rättare "Liitte-muorah", betyder ingalunda "Blåkulla båt" utan snarare kan det sättas öfver med: Försonings träd; egentligen sammanfognings träd, af Finska nomen: liittet, sammanfogning, eller enligt Reenwalls Lexicon, Coagmentum, Connexis, Commissura junetura; hvaraf Lapparne lånat sitt verb. liittet, sammanfoga, hvilket ord är brukligt endast i Torneå-Kemi - samt Finmarkens Lappmarker, så framt icke "liktet" förlika, försona äfven är samma ord, ehuru jag förmodar, att "liktet" - som är brukligt endast i södra Lappmarken, är en barbarism, och lånadt af Svenska ordet "förlika" som också betyder försona. Huru dermed än må vara, så kan det af Tuderus omtalta trädet alldrig föreställa någon "Blåkulla" (Helvetes) båt. Högström omtalar visserligen, att Lapparne i Gellevare och Jockmock plågade offra Små skepp eller båtar åt Julherrn, hvilka båtar de hängde opp på stora granar; men han anmärker likväl, att detta bruk torde vara lånadt af Katholikernas skepp, hvilka man ännu ser här och der opphängda i Svenska Kyrkor. Jag vet icke heller i hvad afseende dessa skepp blifvit placerade i Kyrkorna. Dessutom är Julherrn sjelf hos Lapparne ett lånadt Begrepp. Tuderus har väl fått den förklaringen, att "Lista-murit" skulle betyda: "tillitelses träd", men dertill gifva icke sjelfva Orden någon anledning, ty antingen finska ordet "lista" stafvas med ett eller 2 i "liista"? så blir det ändå ingenting annat än en list (taklist) eller träspjäla.

§. 8.

Lapparnes vanliga offertid, var om Hösten sedan de slagtat "Kitan åsse" men annars offrade man efter Trummans anvisning och utslag. Jessen pag. 45. Med kitan åsse Vårens del, menas här det kött, som Lappen spar till våren; Lappen plägar nemligen slagta en hel hop med ocastrerade oxrenar om hösten förrän de börjat brunsta. Det kött han då icke hinner förtära, gräfver han ner i jorden, eller förvarar i sina bodar till Våren, emedan renarne äro magra om Våren, och således odugliga till slagt. Men der händer ofta, att Vielfrasen under tiden gör besök i Lappens matförråd, och Spolierar alltsammans. Det var derföre i sin ordning, att Lappen sökte blidka Gudarne med offer, då han om hösten slagtade sina Brun Rehnar till vårnäst. Högström säger äfven (i Cap. 11. §. 17) at detta ordinära offer skedde om hösten Mathsmässo tiden, äfven som Scheffer, efter Samuel Rhens intygande bevittnar detsamma, med det tillägg af Lappen Spirri Nils, att Lapparne vid samma tilfälle göra sig en ny Trägud: "Fjorton dagar före Michaeli uthugga de sig en ny träGud", säger Lappen Spirri Nils, det vill säga de göra sig då ett nytt offerträd, hvarom ofvan är anfört. Denna ordinära Offerhögtid Mathsmässo tiden, hindrar icke, att en dylik Offerhögtid, kunde infalla i Pasatis Mans (Nowember) hvarom förut är nämt, emedan de castrerade oxrenarne samt de Renkor som varit gala det året, äro i slutet af Nowember vid bästa hull, och slagtas, derföre till vinterföda, innan de afmagra. Då infaller naturligtvis et nytt slagt-Calas och i följe dermed en ny offer högtid till Passes, d.v.s. helgedomens ära. Deraf har Nowember Månad fått sitt Namn: Pasatis Mans.

§. 9.

Vid offringen förehöll man sig på följande sätt. Sedan Nåiden genom Trumman, utforskat, hvilken Gud man skulle offra åt, samt hvilket djur han äskade, afskildes Offerdjuret från hopen medelst märkandle i högra örat. Det djur som sålunda var bestämt till Offer borde vara fullkomligen felfritt. Jessen pag. 50. Auctor talar här om offrande i Allmänhet och har derföre icke förklarat, på hvad sätt offerdjuret märktes i högra örat. Men enligt Sam. Rhens Upgift hos Scheffer, fäste man i örat på offerdjuret en hvit, röd eller Svart tråd, allt efter de Gudomligheters egenskaper, till hvilka offret ärnades. Samme Rhen har äfven upgifvit, att man för att utröna, om Afguden ville hafva Offret eller icke ryckte några hår ur renens halls på andre sidan, hvilka hår sedan fästades vid den ringknippa, som låg på trumskinnet. Gravallius säger att håren fästades vid ringknippan med saften af en viss ört; men Rhen anför icke, hvarmed dessa hår fästades. Vidare säger Gravallius: "Om nu håren vid trumlingen genom dallring och ringarnes samanskuddande, lossnade och af vinden fördes, och fästnade på Gudens närstående bild, var det ett godt Järtekn."

Men så har jag icke kunnat fatta saken, ty Rhen hvilkens ord Scheffer citerar pag. 118. säger uttryckeligen, att om den ring, vid hvilken de utryckta renhåren voro fästade, stannade på någon Afguds märke på trumskinnet, och icke skred från detta märke, förän offret lofvades åt den Afguden, så var det ett tekn, att Afguden ville hafva detta offer. Det synes af alla Rhens upgifter, att han hade noga undersökt förhållandet innan han skref sin berättelse, så att om Gravallius följt någon annan äldre Auctor än Scheffer, har han blifvit sjelf förvillad af de falska underrättelser han har läst uti föga trovärdiga Författare.

§. 10.

Sedan dessa förberedande åtgärder gått för sig, "måste Blodmannen bereda sig till offret genom fastande, och tvätta alla sina lemmar. Så snart offerdagen frambröt, begaf sig offermannen, samt den, som frambragte offret jämte de öfriga budna gästerne till Offerplatsen. Blodmannen hade då sina bästa kläder på sig, en messingskedja omkring högra handen; han var omgifven med ett bälte, som gick öfver den vänstra axeln ner till den högra sidan, liksom ett Riddarband. Jessen: pag. 50. "Den lapp, som offrade, var klädd med något hvitt linne öfver Skuldrorna, samt med en bindel omkring hufvudet, och en blomsterkrans, hvarmed äfven offerdjuret, omvirades." Leem pag. 445. Det omtalas icke af Svenska förff. huru Lappen var klädd när han gick, att offra. Endast Torneus nämner pag. 15, att Lapparne vid dylika tillfällen utsirade sig med sina bästa högtidskläder. Det är nu mera icke möjligt att veta, hvad hvarje särskilt prydning på offermannen skulle betyda, då Förff. icke gifvit någon förklaring deröfver. Jessen säger blott (pag. 52): "Då Offermannen tillfrågades, hvarföre han bepryddas med så många ringar och kedjor, svarade han, att det skulle betyda hans beredvillighet och undergifvenhet för Gudarne." - Ett annat försigtighets mått, som Lappen måste iagtaga; när han gick, att offra, omtalas af Högström (Cap 11:21.). "Då Fjell-Lappen går att offra, så måste hans hundar sättas i band. Slipper någon hund lös, och kommer att gå öfver hans fjät, så skola odjuren straxt komma ihop med hans rehnar. Om inga odjur äro å färde, skola hans hundar i deras ställe, bita, jaga och döda Boskapen.

§. 11.

"Vid offrings Ceremonierne iagtogs först, att ingen quinna fick befatta sig med offrandet, utan endast Nåide." Jessen pag. 46. "Ingen quinnos person är lofligt att offra." Sam. Rhen hos Schef. pag. 109. "Quinnan fick icke gå Öfver Lappens fjät, när han gick att offra." Högstr. Cap. 11:20. "Hon fick ick komma nära helgedomen eller dess helgade område, ejheller fara omkring densamma; om quinnan vid flyttningen från fjellen gått till höger om Afgudabilden, måste hon på återfärden gå på samma sida, om det ock blefve 10 mil i krok, emedan det eljest skall komma an ej allenast på hälsan utan och på lifvet." Högstr. l.c. "Quinnorna våga ej se dit åt (Passe vareh), utan gömde sina ansigten. En man vill icke gå till Passe vare med något quinnoplagg." Leem pag. 443. Jfr. första delen § 62. och tilläggen därtill.

Anmärkn. Ehuru quinnan, såsom varande oren, icke fick deltaga i Mannens offer, så fick hon likväl offra åt sina quinliga Gudomligheter, såsom straxt nedanföre skall visas.

§. 12.

På offerplatsen stacks offerdjuret (om det var en ren) med en hvass knif, antigen i hjertat (Sam. Rheen. hos Schef. pag. 112) eller i nachen, så att djuret föll genast, och dog inom några minuter." (Jessen pag. 51.). Båda dessa sätt, att aflifva Renen, är ännu brukliga. Renen ger icke ifrån sig något läte, när han blir aflifvad. Men skulle det någon gång hända, att en ren ger ifrån sig ett läte med det samma som Lappen sticker homom så anses det för ett godt omen. Lappen säger då: "roukati vuorbew", han grymtade till lycka; ty Renens läte är ett grymtande nästan likt Svinens.

"Sedan Offerdjuret var aflifvadt, afdrogs huden, inelfvorna uttogos; (Blodet, som var närmast hjertat hämtades i ett kärl; för att dermed bestryka Afguda bilden. Sam. Rhen hos Schef. pag. 112). Och det styckade Offerdjuret lades i Offerkitteln, för att kokas. Sedan kitteln kokat en half timme, blef det, som tillkom "Tamen kaarre" (se nedan) tillagat, tills det öfriga kokat. Då måltiden var färdig, föllo alla offergästerne på knä, och välsignade måltiden, samt bådo den förmente Guden, hvilken offret tillegnades, att han måtte benäget emottaga offret, och vara dem behjelplig i den sak, hvarom han anropades." Jessen.

Anmärkn. De Norrska Förff. berätta icke hvarifrån Blodet togs, hvarmed Gudabilderne beströkos; men Sam. Rhen anmärker, som jag tror, ganske rigtigt; att det togs närmast hjertat; ty när Ren stikes i hjertat, samlas största delen af blodmassan i bröstcaviteten. Då nu bröstet öpnas, plägar man ännu i dag taga det finaste blodet, som flyter ofvanpå; och icke gegna lefras, till pudding eller korfblod; emedan det under kokningen förvandlas till en mycket fin fibermassa. Denna konst känna icke hvarken slagtare eller månglerskor, emedan den finare blodmassan sammanblandas med den gröfre under hvispningen och skiljer sig icke så lätt sedan. Man får derföre icke äta så delicat korf hos andra Nationer, som hos Lapparne. Deras korf liknar mera en fin fibermassa, än en blodmassa. - och detta så kallade hjerteblod kallas på Lappska "Suolle", äfven som den deraf gjorda korfven kallas "suolle-marfe" d.v,s. korf af det fina blodet. (Jfr. Petr. Læstad. Journal 2: pag 35.) Detta fina blod, var det, som den offrande öste i ett kärl, hvarmed sedermera Gudabilden och dess tillbehör beströks.

§. 13.

"Derpå tog Blodmannen köttet, och sade: "taat lä N. N. pjergo" (Detta är N.N. kjött), härefter gästerna gjorde på samma sätt. Sedan Gästerne ätit opp framdelen af Offerdjuret, sändes bakdelen hem till husbehof. Derpå tog Offermannen och gästerne en drick köttsoppa, och sade dervid: "Taat lä N. N. kare." (Detta är N. N. Skål.). Efter måltiden föllo de åter på knä, och bådo den Gud, till hvilken offret var ärnadt, att han ville vara dem Nådig, och icke försmå deras offer." Jessen pag. 52.

NB. Författaren talar här om Högtidliga offer, som skedde vid vissa tillfällen, då äfven budne gäster voro tillstädes, hvarom äfven Samuel Rheen berättar: (Shef. pag. 114) "Vid några offerberg offra de lefvande Renar, hvilka de slagta vid offerbergen, samt bjuda sina vänner till offer (måltiden); der koka och förtära de köttet, hvilket de kalla Storjunkarens Gästabud; de äta i synnerhet det köttet, som är kring hufvudet och halsen. Skinnet låta de ligga quar vid bemälte offerberg i några år." Alltså ungefärligen samma upgift, som Jessen lemnat. Men ingen af dessa Författare har kunnat underrätta oss, vid hvilket tillfälle och hvilken Afgud till ära ett sådant Offer Calas tillställdes. Rhen säger, att det kallades "Storjunkarens Gästabud", och det synes således, att Lapparnes Allmänna Offerhögtid i Luleå Lappmark skedde Storjunkaren till Ära, måhända vid den förut af Spirri Nils och Högström anmärkta Mattsmässo tiden eller 14 dagar före Mickaeli. Hvad Lapparne i öfrigt må hafva haft för mening dermed, att endast framdelen af offerdjuret, och icke bakdelen, förtärdes, vid dessa offerhögtider, det är nu mera alldeles omöjligt (för mig åtminstone) att förklara; och jag tror icke heller att någon Lapp vet det, då hela Offer Ceremonien nu mera är förglömd.

§.14.

"När offerdjuret var slagtadt och hugget i stycken, måste Blodmannen derifrån afskilja, Näsa, Öga, Öra, hjerna, Lunga, samt äfven litet kött af hvarje lem. Han måtte icke heller förglömma det, som utgjorde könskilnaden, ifall offerdjuret var en hane. Sedan allt det öfriga blifvit kokt och af de inbudne gästerne förtärdt, samlade Offer- eller Blodmannen alla benen tillsammans, och nedlade dem i deras naturliga ordning och sammanhang uti en slags likkista af Björkbark. I samma kista nedlades äfven de förut afskilde delarne (jämte köttstyckerna af alla Lemmar). Derpå bestänkte och beströk Offermannen både likkisten (och dess innehåll med det förvarade) blodet. Sedan begrafdes alltsammans högtideligen i jorden under Afgudens bild, hvilken offret tillhörde; och då först ansågs det, som ett fullkomligt offer. Detta benfat kallades "Tamen-kaarre" (d.v.s. Limskål) Jessen pag. 46. "Vid samma tillfälle beströks äfven AfGudabilden med blod; man målade åtskilliga kors på bilden, men ögonen utmärktes med offerdjurets fetma." Jessen pag. 47. - "När Offermannen skulle förklara hvarföre alla Benen samlades; och lades så ordentlig i "Tamen-kaarre" hettes det ske derföre, att den Guden, hvilken offret tillhörde, upväckte i Saiwo det honom offrade djuret, uti en herrligare skepnad, än det hade i djurlifvet; och troddes de Saiwo djur, hvilka somlige påstodo sig hafva sett. vara sådane, som blifvit offrade åt Gudarne." Jessen pag. 52.

De Svenska Förff. hafva icke fått rigtigt reda på Tamen-kaare och dess betydelse. Scheffer anför Spirri Niles ord (pag. 111.): "Bredevid träGuden slagta de Renen, sedan taga de alla benen utur ren, och smörja allt öfver sin Afgud både blod och Renflått, den de sedan tillika med benen i jorden nedergrafva." Dessa ord öfversätter Scheffer på latin sålunda: Prope Idolum ligneum mactant rangiferum e quo exenta[?] omnia legunt ossa: tum sangvine adipeque simul ejus totum inungunt Idolum, postremo Rangiferum una Com ossibus defodiunt in terra. [Vid en avgud av trä offrar de en ren, av vilken de samlar ihop alla uttagna ben: då smörjer de in hela avgudsfiguren med dennas blod och fett. Till slut gräver de ner renen i jorden tillsammans med hans ben]. Men Högström har (i Cap. 11.22. not.x.) rättat Scheffers felaktiga öfversätning, och visat, att Spirri Nilses mening innebär icke, att Lapparne nedgräfvde den offrade Renen, utan de gräfde ner Afgudens bild tillika med Renens ben; dock menar Högström, att detta endast skedde med de offer, som tillegnades underjordiska Gudomligheter. Äfven anför Sam. Rhen (Schef. pag. 118): "De samla alla benen och göra en kista, uti hvilken de lägga benen, och nedergräfva"; men Scheffer tyckes förstå saken så, att detta skedde endast med de renar, som offrades åt de döda. Likväl tyckes afsikten med benens nedergräfvande hafva varit den af Jessen upgifne, antingen offeret var bestämt åt öfverjordiska eller underjordiska Gudomligheter. Högström säger l.c. "Jag har funnit allehanda beläten och bilder äfven under liknelse af Renar, jämte åtskillig slags offer i marken nedgräfde och öfver höljde. Jag har ock sedt dem gräfne blott under snön, samt hölgde med trän och ris. Det synes, som skulle sådane offer vara destinerade åt dem, som äro rådande under jorden, lika som de lägga på marken och hänga opp i trän åt dem, som äro på jorden och i luften regerande."

§. 15.

Om Lapparnes offrande i allmänhet kan det föregående vara tillräktligt. Vi gå nu till det mera Speciela, som måste iagtagas vid särskilta tillfällen. - Att Lappen måste krypa ut och in genom bakdörren, när han gick att offra eller kom ifrån en sådan förrättning, är redan förut nämt; hvarom alla Författare veta berätta. Högström tillägger ännu en omständighet, som icke finnes anmärkt hos andra: "En omständighet mins jag mig än hafva hört vid offrandet, nämligen, att då Lappen går till och från offrandet, får han ej ens tala." (Cap.ll. 22.). Det är osäkert om denna lag gällde öfver allt och vid alla tillfällen, eller om det endast iagtogs, då Lappen offrade ensam utan sällskap. Att bestryka Afgudabelätet jämte tillbehör med blod och fett var brukligt vid alla offertillfällen, och omtalas af alla Författare. Men den seden, att trä opp köttstycken på en vidja, som hängdes opp vid Afguda bilden, lärer icke hafva blifvit iagtagen vid alla offertillfällen. Det hör således till det specielare, och skall på sina ställen omtalas, - Vi skola nu korteligen anföra de offer, som tillegnades hvarje särskilt Gudomlighet, hvarvid det tycks vara bäst, att följa den ordning, som i första delen är iagtagen. - Men emedan nästan alla offer tillställdes efter Spåtrummans anvisning, så torde det vara nödigt att förutskicka en kort beskrifning på detta ryktbara intrument.

§.16.

Spåtrumman beskrifves något olika af olika Författare. Den torde äfven hafva varit något olika beskaffad uti särskilta delar af Lappmarken. Men i hufvudsaken tyckes likväl grundformen hafva varit densamma uti alla Lappmarker. Leem säger pag. 446, att: "Spåtrumman skulle göras af ett träd, som Solen alldrig hade fått skina på." Och Samuel Rheen (hos Schef. pag. 123) tillägger, att: "Lapparnes Trummor äro gjorde antigen af gran, tall eller björk, dock måste det träd hvaraf Trumman skall göras, hafva växt på ett särdeles rum, efter Solens gång och icke mot Solen." - Det vill säga: det träd, hvaraf Ämnet till Spåtrumman tages, får icke vara vridit mot Solen. Utan tvifvel sökte man härtill någon vrid, masur eller annan utvext af kör, som var stadig, och icke kunde spricka så lätt. Måhända har Spåtrumman just deraf fått sitt lappska namn: "Käbdes" af kåppe, urgröpning excavatum quid (Någonting som är utristat, utgrävt); emedan den skålformiga trumman måste urhålkas på ena sidan, och göras kupiger på yttre sidan, derest den icke redan var så växt af Naturen. Torneus har först sammanblandat Spåtrummans finska namn: "Kannus" med dess rätta lappska namn "Kåbdes" i anledning hvaraf både Scheffer och andra efter honom trott, att Lapparne kallat sin Spåtrumma: "Kannus". Men då Kannus icke förekommer hvarken i den medlersta eller södra Lappmarken, men deremot kåbdes förekommer i alla Lappmarker, så är det tydligt, att "kannus" är finska; ehuru ordets etymologi är svår att utreda. Kannus finnes derföre optagen i Reenvalls finska Lexicon, äfven som kåbdes är optagen i Lindahls och Öhrlings Lappska Lexicon.

§. 17.

Spåtrumman var, som sagt är skålformig, med Äggrund kant, eller stundom nästan rund. På yttre sidan af denna skål voro inskurne några triangler, quadrater, Rhomber eller andra figurer. Nederst i botten på Skålens yttre sida var ett handtag, likaledes genom inskärning i veden, anbragt, hvarmed Trumman hölls fast i ena handen. På somliga Trummor voro å yttre sidan genom inskärningar i sjelfva trädet, fabricerade aflånga hål; men ingalunda voro dessa hål så inrättade, att de gingo genom sjelfva Trumman, såsom Gravallius har inbillat sig; utan hålen voro endast inskurne på yttre sidan af den kupiga skålen, så att några remmar, eller kanske messings ringar, eller annat skrammeltyg kunde fästas uti inskärningarne, hvilket troligare var ändamålet med de inskurna hålen, än att de skulle gifva något läte ifrån sig. Gravallius säger på det anförda stället pag. 18: "Ifrån denna så kallade spådoms-Trumma, skilde sig något i formen den egentliga troll-trumman. Den var mindre än den förra och hade på sidan 6 hål, genom hvilkas occasionela tilltäppande olika låten af Gastar, Ugglor och dylika mörkrets sångare Uppkommo." Men denna Upgift är alldeles falsk. Ty om vi jämföra stället, hvarifrån Gravallius tagit denna poetiska målning, så finna vi någonting helt annat. Det är Wormii, af Scheffer anförda ord, som Gravallius skolat öfver sätta, men på ett sätt, som alldeles vanstält och förändrat meningen: Wormii ord äro följande: "Tympanum Lapponicum, quod ad modulos pulsato varia explorant, et magicam hiam excercent, ex ligno Constat ovali excavato, pedali longitudine, decem unciarum latitudine, cui sex insculpta foramina, et manubrium quo commode sinistra teneri possit, dum dextra pulsatur."

Denna beskrivning på Norrska Lapparnes Spåtrumma är så enkel och lättfattlig som man kan vänta af en så grannlaga forskare, som Wormius. Han beskriver då 6 (på yttre sidan) inskurna hålen men ordet insculpta hade han troligen icke brukat, utan snarare perforata, derest han funnit att Trumman varit genomborrad med hål, som varit synliga äfven på inre sidan af Skålen. Men medan de 6 hålen voro inskurna i sjelfva trädet endast på yttre sidan, så kunde han icke välja bättre ord än "insculpta". Der voro således inga hål igenom sjelfva Trumskålen, som kunde gifva ifrån sig några "Gast- eller Ugglelika läten" genom öpnande och tilltäppande; utan hålen voro endast inskurna på yttre sidan af Trumman, liksom yglor, för att deri fästa någonting. Jag finner icke af dessa Wormii ord någon anledning, att förmoda, det Lapparne skulle hafva gjort någon skillnad emellan "Spå-trumma" och "Troll-trumma". Utan samma trumma nyttjades både till at spå och att trolla, ehuru trummornas form och storlek varierade uti särskilta Lappmarker. Leem anmärker (pag. 466) att Lapparne i Finmarken äfven brukade Byttlåck och målade skålar i stället för Trumma. Torneus berättar om Lapparne i Kemi Lappmark, att: "de hafva gifvit ifrån sig sina Trummor så stora och breda, att man icke kunde föra dem utföre; ty de rymdes intet uti Ackia (Lapparnes släde) utan måste brännas opp i eld (på stället).

§. 18.

Sedan nu den skållika trämaskinen blifvit sålunda förfärdigad, samt med sina figurer, hål och öfriga Emblemer på den kupiga sidan försedd: Så utspändes ett sämskadt Renskinn öfver den con cava delen jäms med kanterna, så att skinnet fastnaglades på yttre sidan straxt nedanför Skål kanten, icke med spik, utan med träpinnar, eller med snöre af Rensenor, hvilket då drogs genom små hål, som man förmodligen med en fin syl borrat kring kanterne af Skålen. (Schef. pag. 124). Författaren, som står fast för denna upgift, nemligen Scheffer, säger sig sjelf hafva sett skinnet på somliga Trummor vara fästat med träpinnar och på andra med Rensenor. Som han hade tillfälle, att noga betrakta och jämföra flere Exemplar af Spåtrummor, så behöfva vi icke tvifla på rigtigheten af denna Upgift. Trumskinnet borde naturligtvis vara väl spänstigt och hårdt utspändt, om det skulle göra sin verkan. Olaus petri har berättat (Schef. pag. 134); att Lappen värmde Trumskinnet för elden, innan han började med trumningen, för att få skinnet så mycket spänstigare. Men ingen bland dessa författare har nämt, om skinnet var barkadt, eller om det endast var sämskadt. Troligen var det endast hvitt och slätt på öfra sidan.

§. 19.

Med decoct af alder-bark, målades nu på det utspända trumskinnet allehanda figurer, hvilka dock voro olika, i olika Lappmarker: I Luleå Lappmark till ex. beskrifvas Figurerne af Sam. Rheen sålunda: In medvo fere Tympani lineam ducunt transversam unam et alteram; i[n] ea formant deos suos, quos præ ceteris religiose colunt, ut Thoronem Cæterorum principem cum famulis suis, item Storjunkarum cum suis. Atque hi in suprema quidem linea Collocantur. Post ducetur inferior alia, superiori parallela, sed tantum ad Tympani dimidium. In ea Christi est imago cum quibusdam ejus Apostolis. Quidquid supra hasce lineas depingitur aves significare debet, item stellas atque lunam. Infra eas in ipso medio Tympani formatur Sol, ut planetarum medius; cui imponunt fasciculum annulorum æreorum, quoties pulsare tympanum debent. Infra Solem pingunt res terrenas et animantia varia, ut Ursos, lupos, rangiferos, lutras, vulpes, serpentes, tum paludes lacus fluvios et id genus. - Dersammastädes har auctorn 2ne Spåtrummor afritade jämte tillbehör. Att döma af figurerna på dessa trummor, synes, att Lapparne icke voro några synnerliga ritmästare.

§. 20.

Torneus beskrifver en Spåtrumma från Torneå Lappmark sålunda: "Efter Djefvulen icke hade magt de Seitar viva voce gifva svar, såsom oraculum Apollonis: så stiftade Satan ett annat medel dertill, som de sjelfve kalla "quoubdas" och "Kannus". Lapp trumba, rättare trolltrumba. Hon är gjord af trä: aflång, figura ovali, öfver dragen med sämskadt Ren-kalfskinn, derpå med röd färgad Ahlebark målade allehanda imagines. Först hafva De denna dividerat med öfver dragna linier uti trenne regioner: uti den södra Ändan är Norrland och Nider Torneå. Kyrka, Presten, Fogden, samt andra saker, hvad i Norrland vankar; så ock en gerad väg ifrån Torneå till Lappmarken. Derpå se de och spå, hvad der händer, huru snart Presten och Fogden eller någon annan vyrdig till dem skickad vorder. Et hi vocant se beneficos, utpote qui mala non tentant, aut sinistri quid ominantur. [Och de säger sig vara välgörare, därför att de inte försöker göra något ont eller förutspår något olyckligt]. Uti Norrändan är Norrige med sina saker och Lägenheter afmåladt: midt på är Lappmarken, som största regio är, och har uti instrumentet största Spatium. Derpå äro med rödt afmålade Allehanda djur, som hos dem vanka, såsom villren hopar, hvar de skola finnas; tamd Ren bortappad, hvar han är; Renkalfvar om de skola Lefva; derpå står Ulfvar björnar räfvar och Allehanda skogsdjur; godt Notevarp och Fiskedrägt; derpå är målad en sjuk menniska, om hon skall blifva bättre; Barnaföderska, om hon må få en lyckelig födelse (förlossning): Döden, om den eller den menniskan eller den kranke på sotesängen dö skall etc.

Man ser af denna beskrifning, att allting som, Lappen behöfde veta, var måladt på Spåtrumman, men med så klumpiga figurer, att endast Lappen sjelf kunde veta, hvad hvart och ett ting skulle betyda. Författaren nämner icke om någon "Seita"eller "Viron akka" var målad på Torne Lapparnes Spåtrummor, men troligen saknades icke heller dessa Gudars tekn, ehuru Förf. icke så noga undersökt saken. På Luleå Lappars Spåtrumma stå allena deras Gudar teknade; som synas af figuren.

§. 21.

Leem beskrifver en Spåtrumma från finmarken sålunda: "I Finmarken är funnen en Spåtrumma, som liknade en skål i botten insku[rit] med 2ne aflånga hål. Vid bägge ändarne voro fästade, ett Räföra, en Räfnos och en klo." Häraf finner man ändamålet med de inskurna hålen på Spåtrummans sidor; de voro der fabricarum för att uti dem fästa åtskilliga Emblemer, såsom Björntänder, öron, klor, med mera. "In ipso instrumento nervis alligati pendent variorum animalium ab iis Caprorum ungves et ossi. Olaus Petri hos Schef. pag. 136. Författaren menar väl att det var ben, som man hängde vid Spåtrummans yttre sida; men jag förmodar, att det var tänder; kanske Förnämligast Björntänder, hvilka man ännu ser hänga som prydnader vid somliga Lappars pungar och bälten Vidare säger Leem: "Sjelfva Trumskinnet var måladt med decoct af alderbark, och genom 4ra streck eller linier afdelt i 5 regioner, med särskilta figurer i hvar afdelning. I första afdelningen stod en menniskobild, kallad "Ilmaris" som betydde storm och oväder." (NB. Ilmaris är lånad af Finnarne, hvilkas Väder Gud var "Ilmarinen".) 2do En menniskobild kallad "Tiermes", som betyder "Tordön" (egentligen Backare, backgräfvare). Han kunde skaffa mild luft och vackert väder. 3tio Ett djurbeläte, kalladt "Kådde" (vildren). I den andra afdelningen på Trumman var en Cirkel med ett streck öfver. Denna Figur kallades "Peiwe" (Solen), märke till god väderlek. 2do En menniskobild, kallad "Ibmel- Pardne" Guds Son, som kunde frälsa från Synd. (lånadt Begrepp). 3tio "Ibmel Attje" (Gud Fader) (Efterapadt); 4to En kyrka 5to En menniskobild, som kallades Engil, eller den Hel. ande (lånadt). Vid hvarje menniskobeläte syntes en staf teknad, kallad "Junkar Såbbe" (Junkarstaf). I tredje afdelningen förekom först en menniskobild, kallad Mariæ Syster". 2do en quinnobild, kallad "Maria Ibmel Edne" (Maria, Guds moder): som skulle hjelpa i Barns nöd. 3tio 3ne bilder, som kallades "Joulo Peive Herrah". (Juldagens Herrar). I den 4de Afdelningen förekom Först en Cirkel som betydde månen; tillbads För klar Nattluft. 2do "Manneulmuk". (Resande). 3tio En kyrkobild. 4to En mans bild, som stod vid kyrkan. I den 5de Afdelningen förekom 1mo en quinnobild, som skulle betyda den bundne djefvulens hustru. 2do En mans bild, som var en Djefvul, och beteknade sjukdom. 3tio En annan mans bild, som skulle betekna en Djefvul, hvilken sväfvade i luften. 4to En figur liknande III, som skulle betekna Helvetes Eld: En Cirkel figur, som kallades "Helvet-tarve-keune" (Helvetets kärn kittel). 6to en rectangel som beteknade Afgrunden". Alla eller de flesta af Epitheterna på denna Spåtrumma äro tillsatte i sednare tider, och lånade af Christendomen." Leem pag. 466.

§. 22.

För att kunna slå på denna trumma, hade Lapparne en trummpinne af Renhorn, hvilken Scheffer och andra Svenska Författare kalla hammare; men Leem ger den Uplysningen, att trummpinnens rätta namn på Lappska var "Ballem". Scheffer tror väl att Lapparne kallade trumpinnen för hammare, men det lär vara ett misstag både af honom och hans sagesmän, föranledt deraf, att trumpinnen hade utseende af en hammare. De Svenska Författarena säga, att den liknade ett latinskt T, eller, som Torneus säger "forma tau". Figuren på denna trumpinne förekommer hos Scheffer pag. 125. Den var gjor af Renhorn, som troligast var af villdren och kanske av det hornet som sitter öfver pannan på ren. Både hammaren och skaftet var af samma horn, såsom det hade växt på ren. Wormius säger att denna trumpinne var ungefärligen 6 tum lång. Uti ändan på trumpinnen var antingen ett hål eller yggla, hvaruti fastades några messings ringar eller annat skrammeltyg, hvilket man kan se på den citerade figuren. Med denna trumpinne slog Lappen på sin trumma.

§. 23.

Men den viktigaste pjesen i hela denna inrättning var en triangelformig eller stundom 4 kantig, ja äfven rund, messing, koppar eller silfverplåt, uti hvars hörn voro små hål, och i dessa hål infattade en hel hop med, messings, koppar eller silfver Ringar, Denna pjes lades lös på trumskinnet, när Lappen slog på sin trumma; och efter som plåten jämte ringarne skred på de målade figurerna, derefter uttyddes spådomen. Plåten jämte Ringknippan har först af Olaus Magnus och sedan af flere andre Författare blifvit kallad "Rana ærea"; förmodligen derföre, att plåten, då den var 4 kantig med sina 4ra ringknippor liknade en groda; men att Lapparne sjelfva icke hade någon groda i åtanka, då de lade plåten på trumskinnet, visas nogsamt af denna pjesens namn. Torneus säger, att den den kallades "Arpa" i Torneå Lappmark. Detta ord är finska och betyder: "lott" hvarföre det äfven af samme författare öfversättes med "Index" hvilken öfversättning efter min öfvertygelse icke är så oäfven. Jessen kallar denna pjes för "Veiko" förmodligen efter de underrättelser han har fått af Missjonairernas manuscripter. Veiko är lappska och betyder något som är af messing, så framt det icke är slägt med finska ordet "Veikko" som betyder "vad" (Sponsis). Lexicograferne Lindahl och Öhrling anmärka, att messing var i högre värde hos Lappen än silfver ochGuld, när det var frågan om sådane ting, som hörde till deras vidskeppelse, såsom ringar, som tjenade till amuletter o.s.v. Lappen trodde förmodligen, att Messing var en sådan metall, som kunde motvärka hexerier, förtrollning och onda andars inverkan. Derföre brukades messings ringarne liksom en slagruta på Spåtrumman; fastän Torneus säger, att "Arpa" var af allehanda Jern, koppar, messing och Silfver länkar in formam Ranæ reptantis. Men merändels var den väl af messing, hvilket äfven Samuel Rhen intyger. Scheffer säger sig äfven hafva sett plåten, hvari ringarne voro fastade, vara af ben, som var formadt i en treangel, som ett Grekiskt Δ (delta) troligen var detta det alldra äldsta bruket, då ännu inga metaller funnos bland Lapparne. De Norrska författarne kalla det omtalade "Arpa" för "Ringen". Måhända brukade äfven en del Norrska Lappar endast en ring i stället för flera.

§. 24.

Olaus Magnus har inbillat sig, att "Arpa" eller den ofta nämde kopparplåten med sina ringar, skulle föreställa en groda eller orm; men redan Scheffer har rättat detta misstag då han säger pag. 124: "Olaus Magnus haud ita commode incudem dixit lib. III. Cap. 27. Nec enim Aliud quam Tympanum intelligendum illis verbis: Ranam æneam aut serpentem malleo super incudem præscriptis ictibus concutit. Quod pictor non intelligens, in præmissa illi capiti pictura, nescio quam incudem fabrorum, cum superposito serpente Assultanteque Rana et malleo fabrili adjecto delineavit, contra omnem negotii illius Naturam atque rationem. Non utuntur Lappones incude fabrili verum tympano etc". - Det är derföre obegripeligt, huru Gravallius uti sitt tal om Svenska Missjons Sällskapet kunnat reproducera samma lögnaktiga Upgift, då han beskrifver Lapparnes trolldom sålunda (pag. 19): "Aflägsna tilldragelser utforskades på följande sätt: Trollmannen begaf sig med den sökande och ett par medhjelpare till ett aflägset ställe. Här lade han på en sten en groda eller Orm af koppar, som fick Upbära feta slängar efter en viss takt af en medhafvande hammare." I stället för "Städ", hvilket Ol. Magnus upgifvit, har Gravallius satt dit en "sten", men begge två både Ol. Magnus och Gravallius hafva icke gjort sig mycken möda, att undersöka Lapparnes trolleri, och synas derföre finna nöje uti Sagans förskönande, genom att skarfva i sjelfva, vad som brister i de ofullständiga Upgifterne. Det är temmeligen säkert, att Lapparne alldrig laggt någon koppar orm eller koppar-groda på sten eller Städ, utan det fingerade Städet var, såsom Scheffer rigtigt anmärker, ingenting annat än trumman, och koppar ormen eller Grodan, var plåten jämte ringarne, som dansade på trumskinnet, när Lappen slog derpå med trumpinnen. Men alldrig har Lappen sjelf kunnat inbilla sig, att hans "Arpa" skulle föreställa en Groda eller orm, utan snarare föreställde "Arpa" eller "Väiko" Solen, ty då hela Naturen var afbildad på trumskinnet, och plåten med ringarne alltid efter Sam. Rhens intygande (Scheff. pag. 136) lades på Solens märke innan Spåmannen började med hamringen så var det tydligt att Plåtens rörelse på trumskinnet föreställde Solens rörelse genom hela djurkretsen som var afbildad, på trumskinnet. De vidfästade Ringknippona föreställde Solens Strålar; Om plåten var 4kantig, så var en Ringknippa fästad vid hvarje hörn, föreställande de 4ra väderstrecken, såsom figuren på Jessens Exemplar av Spåtrumman utvisar (se första delen §§). På detta Exemplar var Solen afbildad som en fyrkant med ett utgående streck från hvarje hörn, hvilka streck föreställde "Nelje Peive-labtje" d.v.s. Solens 4ra tömmar eller utgående strålar i de 4ra väderstrecken, hos Scheffer pag. 125 föreställes plåten Cirkelformig med 7 Ringknippen i kanten. Plåten kunde äfven efter Samme Författares intygande vara trekantig som ett Grekiskt Δ (delta). Men antingen Plåten var rund, 4 kantig eller 3 kantig, så föreställde den Solen, såsom jag nu visat, men icke någon Groda eller Orm. Derpå torde äfven Plåtens Lappska Namn syfta. Ty "Väikko" kan äfven betyda det klara, blanka eller Skinande, af "Vajat", blank, hvilket säges förnämligast om metaller.

§. 25.

"När Lappen företog någonting vigtigt, ville han först utforska utgången på Spåtrumman. Han lade då en ring på trumskinnet, och slog sedan med Hammaren, kallad Ballem Ringens rörelse på trumskinnet efter hammarslagen var betydelsefull: gick ringen mot Solen var det elakt märke; gick ringen med Solen, var det ett godt märke. Kom Ringen på Radien, Junker eller andra Gudomligheter så var äfven det ett godt tekn; men om ringen föll på de onda varelsernas hieroglyfer; så var det ett ondt tekn." Leem. pag. 466.

"Under bruket av Spåtrumman plägade Lapparne utröna Gudarnes vrede eller ynnest sålunda: Om "Veiko" eller ringen, under hamrandet gick öfver Jubmel Attje, Pardne, Ailes Vuoiganis samt åter tillbaka på jabmel Attje, och blev der ståndande, oaktadt deras myckna hamring; så var det ett tekn till Gudarnes ynnest. Men Guds vrede kändes deraf, om ringen, som förut gick genom Jubmel Attje; Pardne, Ailes Vuoiganis och derifrån åter till Jubmel Attje; men i stället föratt stanna der gjorde tre vändningar från och till Jubmel Attje, och till slut blef der fast: då skulle de försona honom med offer." Jessen, pag. 17.

Anmärkn. I afseende på de nämde Gudarnes Namn, hänvisas Läsaren till första delen, hvarest de äro antydde och förklarade.