Tredje delen: Spådomslära (Læstadius)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lars Levi Læstadius

Lars Levi Læstadius

Fragmenter i Lappska Mythologien

1845

Tredje Delen innehållande

Spådomsläran
eller korta underättelser om Lapparnes beryktade Trollväsende

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

§. 1.

Uti denna del af Lappska Mythologien torde Läsaren vänta vigtiga hemligheter afslöjade, häldst mången bland de mindre Uplysta icke ännu torde vara alldeles fri från den af fäderna ärfda fördomen, att Lapparne verkligen kunna trolla; en och annan spefogel, som gör narr af all tro på andeverldens verkningar, torde äfven vilja profitera af konsten, om han kunde lära sig trolla, för att dermed stärka sina materialistiska åsigter: men Författaren, som sjelf icke är någon Trollkarl, och skulle icke heller hafva mycken lust, att lära sig konsten, har dock efter noggrann pröfning måst anföra sådana facta, hvilka det icke är så lätt, att bortresonera. Uppenbarelsen nekar icke möjligheten af verklig spådomskonst, eller vissa individers förmåga att stå i Rapport med andeverlden, föranledd af naturliga eller ock förhvärfvade Sjukdomsanlag i Organismen, ehuru det var strängeligen förbudit i Mose Lag, att hafva något Umgänge med de döda. På denna Grund anser Förf. hvarje factum, som i vårt materialistiska tidehvarf bidrager att stärka de otrognas öfvertygelse om tillvaron af en verkligt existerande andeverld, vara värdt, att undersökas och framdragas i ljuset, ehuru den öfvertygelse som möjligen vinnes på denna väg om Själens fortfarande sjelfmedvetande efter döden, bidrager föga eller intet till menniskans moraliska förädling, hvartill fordras någonting helt annat, än blotta öfvertygelsen om ett fortfarande lifs tillstånd efter Döden. Likväl ser man af Historien, att den Allmänna Folktron om ett fortfarande efter Döden är nyttig i politiskt afseende, så vida den kan tjena till en hållhake för de villda passjonerna, hvilka utan tvifvel skulle bryta löst i det vildaste raseri, derest massan af folket kunde få den öfvertygelsen, att menniskan dör som ett kreatur. Derpå såg man nog tydliga exempel under den i Alla tider märkvärdiga Franska Revolutionen, då man Uppenbarligen dref den läran, att tron på Själens odödlighet hörde till menniskoslägtets dårskaper.

§. 2.

Då vi tala om Lapparnes Trollväsende, måste man Noga skilja emellan veritabla Trol karlar och Charlataner, af hvilka de förstnämde lära varit nog sällsynta, men af de sednare, som blott gåfvo sig ut för hexmästare, men kunde dock ingenting uträtta, fanns det visserligen en stor mängd. Leem anmärker, att Spåmännen, Nåideh, voro i stort anseende bland Lapparne, och Jessen säger (pag. 54), att de ansågos som profeter, de der förkunnade hemliga och tillkommande ting. De voro Lapparnes prester, som förrättade offren, och ansedde som Patriarcher, emedan de genom sina vidskepliga påfund styrde menigheten. Det är också redan förut anmärkt (§ 28, 2. del), att Spåmännen icke öfvade sin konst för intet; hvadan Spådomskonsten var så mycket mera eftersträvad, som den förskaffade sin innehafvare ära och anseende: man fruktade för en Trollkarl, som för Sjelfva döden. Men redan Högström på sin tid gjorde den anmärkningen, att veritabla Trollkarlar lära vara högst få. "Uti Gellevara Församling (säger han Cap. 11: § 24), hvarest man kan räkna af Lappar till hundrade matlag, dem jag allesamman väl känner, har jag ej öfver par personer fått namn på, som blivit ansedde för sådane, att de kunnat i detta målet något göra. Jag talar ej om dem, som brukat allehanda skrock och vidskeppelser, emedan sådant sker snart allmänt, utan blott om dem, som ibland Lapparne blifvit hållne för Trollkarlar, och som kunnat genom Trolldom göra sin nästa något godt eller ondt." Häraf finner man, att de veritabla Trollkarlarne varit högst få; men deraf följer dock icke, att sådane Alls icke funnits till. Samme Högström, som sedan blef Theologie Doctor och Contracts prost i Skellefteå, och var på sin tid en tänkare och filosof, hvilket kan synas af hans Förnuftiga tankar om Gud, yttrar sig i § 26 om Lapparnes Trollväsende: "Jag nekar ej, att Trolldom kan brukas så väl ibland Lapparne, som andra folkslag; och mäst hos dem, som minst veta etc. Men jag har den tron, att den högste ej någonsin tillstått eller tillstäder, att dessa konster blifva så Allmänt brukade, som man föregifvit. Ty det är för mig obegripeligt, huru någon Nation kunde blifva beståndandes, hos hvilken ett så grufligt Trolleri föröfves, som man för detta berättat om Lapparna". "Med Trolldom höras de sällan skada hvarandra, men väl - med hugg och slag. Om samma konster blifvit nu i Lappmarken mindre öfvade än förr, sedan man märkt, att de största Trollkarlar varit gemenligen de största stackare, är mycket troligt. Men det är vist, att de äro få, som lägga sig deruppå; och då desamma något besynnerligt uträtta, så är det ibland dem så sällsamt och underligt, som hos oss. Och emedan jag således har orsak att tro, det en stor del, som blifvit talt om Lapparnes Trolldom, varit blott grundat på gemene mans lösa rykten och berättelser, så håller jag det för injuriöst emot sjelfva Nationen, att tillvita dem en sådan last, för hvilken en och annan ibland dem kan vara häftad, och till hvilken de gemensamt draga en sådan leda, som någon af oss." Af detta Högströms yttrande kan man finna, att han icke nekar möjligheten af en verklig magi, ehuru han sanningsenligt visar, att det mästa af Lapparnes beryktade Trollkonster var bara Charlataneri; man har således icke skäl, att anse denne uplyste man för Skrockfull eller vidskeplig.

§. 3.

Något måste således vara sannt och hafva en positiv grund, af hvad som berättats om Lapparnes Siarförmåga. Vi kunna till en början framlägga några prof, för att fästa Läsarens Upmärksamhet på ämnet, som visserligen förtjenar Uppmärksamt begrundande af forskare i Psychologien. Prosten Torneus, hvilkens arbete jag ofta citerat, och som för sina mathematiska kunskaper samt öfriga utmärkta Lärdom icke gerna kan misstänkas för skrockfullhet, berättar en händelse, som det icke är så godt att på naturligt sätt förklara. Han säger i förenämde arbete sid. 21: "För några år sedan kom en medelålders Lapp, och bar till mig sin Spåtrumma, den jag länge påyrkat hade. Men sade han; Ändock jag denna nu bortgifver och gör mig ingen Annan Trumma, så ser jag likväl nimirum absentia (även frånvarande), och tog mig sjelf till exempel, sade allt, hvad på den resan mig händt hade, och det var allt så sannt. Hvad skall jag göra med mina ögon? sade han; jag ser, om jag vill eller icke. - - Men jag sade till samma Lapp, att han lög allt sammans, hvad han om min resa sedt hade. Ty jag ville intet, att Lappen skulle berömma sig af Satans Uppenbarelse, det han någon sanning berätta månde."

Ett annat Exempel anföres af samme Torneus, hvilket väl icke är mycket bevisande, men kan dock tjena som bevis på Författarens egen öfvertygelse om Lapparnes Spådoms förmåga. Sedan han talat om de stora Spåtrummor som Några Lappar i Kemi Lappmark lemnat ifrån sig, tillägger han: "Ibland dessa Troll-Lappar var en sina 80 år gammal, som sade sig hafva lärt den djefvulska konsten af sin fader på sitt 10de år. Densamme bekände sig hafva uti Kemi Socken förgjort en bonde, att han föll uti forsen, för ett par vantars skull, och blev borta. Han blef dömd från lifvet och fängslig nederförd; men då han skulle föras till Lands fängelset uti Pitheå, trollade han ihjäl sig sjelf, ty när han frisk och sund sattes i släden, blef han död in puncto, som han förr hade sagt, att jag kommer alldrig under skarprättarens hand."

§. 4.

Ännu ett exempel, som är litet närmare vår tid, kan förtjena anföras, ehuru det icke egentligen bevisar någon Trolldoms konst, utan snarare en kunskap om några hemliga medel, hvilka Spå Lapparne kände, fastän de blifvit fördålda för allmänheten.

Uti det fordna Enontekis, hvaraf Karesuando, efter freden med Ryssland 1809, utgör en del, bodde för ungefär 40 år sedan en Lapp, som var Allmänt beryktad bland andra Lappar, för sin Spådoms konst. Denne Lapp kom en afton in till Sockneskrifvar Grape i Maunu By, och satte sig, som vanligt framför Spis Elden med Benen i kors. Sockneskrifvar Grape, som bodde midt i Lapparnes flyttningsväg, och hade någon handel med Lapparne, kände denna Lapp ganska väl, och som han äfven hört berättas af andra Lappar, att denne Lapp var beryktad för sin Trolldom, så började Grape retas med honom, och sade: Nå! Anders. Jag har hört, att Du skall vara en stor Trollkarl: kan Du inte Trolla litet, så att jag också får se något af dina Trollkonster. Lappen, som icke var just hågad, att visa sina Trollkonster för intet, svarade helt trankilt: Kära herre! Hvarföre skall Du retas med mig? Det är ju nu ingen nöd å färde, hvarföre jag borde visa min Trollkonst. Grapen försökte väl Ännu, att öfvertala honom, men förgäfves. Lappen ville icke Alls på att Trolla. Medan nu denne Lapp, jämte Grapen och hans familj suto framför brasan, och språkade, kom en annan Lapp in, som också gaf sig ut, för att vara en Trollkarl, och satte sig midt emot den förra. Som denna senare Lapp lär Hafva sig litet i koppen, började äfven han, att retas med den först om talte Spågubben, och sade: Det går ett allmänt rykte, att Du skall vara en Trollkarl, men jag hade lust, att se om det är sannt. Vi ska försöka, att Trolla i kapp. Den Andre Lappen svarade då: Är du en Trollkarl, så är det bra; men nu är det ingen nöd å färde, som kunde påkalla vår åtgärd i den vägen. Derföre ber jag dig vackert, att Du låter mig vara i fred. Men den Andre gaf honom ingen frid, utan höll på, att retas med den rätta spå Gubben så länge, att han blef ond. Då stiger den rätta Spå Lappen opp, och sticker bara handen i brasan, makar undan de brinnande träden, och tar näfvan full med brinnande kol, hvilka han stoppar i mun, och tuggar, så att Eld och läge står ut genom truten. Då sätter han sig ner igen och säger till den andra Lappen: är Du en Trollkarl, så gör sammaledes! Men den andra Lappen blef förskräkt, och gick ut. Hela detta Uptåg, åskådades af Sockne Skrifvar Grape och familj, hvilkens Änka och Ännu lefvande Barn berättat händelsen för mig.

§. 5.

Att tugga glödande kol, var en mycket vanlig Manöver bland de gamle Spålapparne, hvarom framdeles skall berättas mera; och man kunde således fråga, om detta var bara en Taskspelarkonst, eller om de kände något hemligt medel, att förtaga Eldens verkan.

Samme Lapp begaf sig sedermera till Norrige. Der träffade han en gång några bekanta från hemorten, som hade begifvit sig dit på Fiskeri. Dessa hade fått ymnigt med Fisk på Fiskar platsen, och ärnade begifva sig hemåt med lastad båt; men innan afresan från Fiskar platsen köpte de några pejl brennvin, för att hålla afskeds calas. Som Lappen också var der Närvarande, gåfvo Fiskarena äfven åt honom en sup. Men Lappen ville ogärna taga emot denna sup af dem. När de frågade ordsaken, hvarföre han nu var så fin, då han annars icke plägade spotta i glaset, svarade Lappen: Er förestår en stor olycka pä hemresan. Ni är i fara att drunkna helt nära hemmet. Fiskarena smålogo och lade ingen vigt derpå, men seglade ändå mycket försigtigt, emedan det ofta händer olyckor i Norrska fjordarna, då man seglar öfverdådigt med lastad båt. Slutligen sade den ena af Fiskarena då de redan voro blott några stenkast från hemstranden: Det var strunt till Spåman den Lappen, som förespådde oss, att vi skulle komma i lifsfara på hemresan: Vi Äro nu så godt som hemma och ingen Olycka har händt oss. Men i det samma kom en Vindfläckt, och båten kantrade: Fiskarena kommo med möda på Båt kölen, och blefvo räddade; Men Spåman skulle hafva rätt. Uti detta exempel har man en förutsägelse, som icke lär vara så lätt att förklara. Uti en sådan förutsägelse, som denna, hjelper ingen vanlig logik.

§. 6.

Ett annat Exempel af Trolleri, som gick ut på hämd, har jag äfven hört berättas af trovärdiga personer, som väl icke sjelfve varit ögonvittnen; men omständigheterna vid sjelfva händelsen innebära ingenting otroligt. Det hände för en 50 à 60 år tillbaka, att en Handlande från Torneå blef under påstående marknad förifrad på en Lapp i Enontekis, och slog Lappen något illa, så att Lappen blödde som en varg. Lappen hotade då och sade till Handlanden: Du har slagit mig blodig i dag, ditt egit blod skall flyta i morgon. Den Handlande låssade om ingen ting, men hvad hände? Dagen derpå fick Köpmannen kasta opp en mängd med blod, hvilken blodförlust gjorde honom så matt och svag, att han icke kunde fortsätta resan utan måste lemnas ifrån de öfriga Köpmännen i en By, som kallas Kuttainen. Köpmannen beklagade sig i denna Bondby för sin värd, att en Lapp i Enontekis orlofvat sig att hämnas för några erhållna käppslängar, och frågade den Finska Bonden, hvad denna Lapp kunde vara för en persedel, och om det kunde vara möjligt, att han genom Lappens trolleri lidit en så stor blodförlust. Ja! mente Nybyggaren, som väl också kände Lappen, det kan icke vara otroligt; och derpå började Nybyggaren att hojta och fäkta med stickbloss omkring gården, liksom för att bortdrifva Andarna, genom hvilkas tillhjelp Lappen troddes hafva tillfogat Köpmännen den förut nämde blod uttömningen. Det historiska factum i detta Exempel, är, att Köpmannen slagit Lappen, att Lappen hotat eller orlofvat sig att hämnas, samt att Köpmannen dagen efter kastat opp en mängd blod, detta har verkligen händt och tilldragit sig. Men det öfriga af historien må Läsaren sjelf bedöma. Det besynnerliga häri ligger i sjelfva förutsägelsen: ty hvaraf kunde Lappen veta, att Köpmannen, som var frisk och sund skulle dagen derefter lida en sådan blodförlust? En förutsägelse, som utan anledning eller föregående premiss inträffar till punct och prikka, förutsätter ett försättande utom tid och rum.

§. 7.

Då man nu jämför dessa facta med det som berättas af äldre Författare om Spålappars förmåga att förutsäga tillkommande händelser, samt att de kunde afgifva en detaljerad berättelse, om det som tilldrog sig eller förehades på de mest aflägsna orter, så frestas man verkligen att tro, det icke allt som berättas om Lapparnes Spådoms konst, är utan grund. Som till exempel, den berättelse, som äfven är optagen af Scheffer om en händelse i Bergen, hvilken berättelse Scheffer tagit af den gamle Norrske författaren Petrus Claudi: Denne Författare berättar, att i Bergens Publika handlingar finnes anteknad en märkelig händelse då en Lapp, på anmodan af En Handels expedit vid namn Delling, hade sagt allt, hvad Handels Bokhållarens husbonde hade för sig i Tyskland på en viss dag och timme, hvilken berättelse Köpsvennen genast anteknade, och befanns förhållandet efter åt vara Alldeles så, som Lappen hade berättat. Denna händelse kan så mycket mindre vara diktad, som den befinnes vara "auctoritate publica consignatum". Scheffer pag. 135.

Då en menniska vet, hvad som händer på en långt aflägsen ort, så förutsätter äfven detta vetande en försättning utom tid och rum. Den namnkunnige Andeskådaren Svedenborg, har med flera otvifvelaktiga exempel bestyrkt ett dylikt förhållande, som synes hafva egt rum bland Lapparnes Nåider. Svedenborg var icke andeskådare af Naturen, han blef besvärad af denna besynnerliga fallenhet genom en Sjukdom. Äfven han såg Andarna mot sin vilja, på samma sätt som Lappen, som Prosten Torneus omtalar. Men att ett sådant förhållande är emot Naturens ordning, och att den seende sjelf måste vara besvärad deraf, det har äfven Svedenborg sjelf intygat. Han säger på ett ställe i sina Skrifter: "Ni torde tro, att det är roligt att se andarna, men be Gud bevara Er för en sådan Syn." Jag vet ganska väl, att Dilettanter som tänka intet, och Pedanter som fördjupa sig i den objectiva Speculationen, förkasta till och med möjligheten af en sådan beröring med Andarna; men så länge som Psychologien står på så svaga fötter, som den nu står så är det alldrig värdt att göra narr utaf sådana saker, som den skarpaste tänkare icke ens kan förklara; eller bortresonera Historiska facta, för hvilka icke ens de skarpsyntaste Läkare kunna angifva Någon Naturlig grund. Förhållandet mellan Andeverlden och den Materiela är och förblifver en hemlighet, så länge verlden står. Menniskan kan icke ens komma till ett omedelbart medvetande af sin egen Själ såsom verkligt existerande, från kroppm skiljbart väsende: hon måste först göra en slutsatts, innan hon kan komma till en fullkomlig visshet om Själens existens, och denna slutsatts hvilar ändå på den ännu obevista præmissen, att tankarna äro en product af Själens och icke af hjernans functioner.

§. 8.

Det är vist icke meningen, att med dessa præmisser öfvertala Läsaren, att taga Allt för contant, som af äldre författare berättas om Lapparnes Trolleri; men då deribland förekommer mycket, som är besynnerligt och för vanligt mennisko förstånd oförklarligt, så kan det icke skada, att ännu anföra ett Exempel, som tyckes hafva gemenskap med samma ämne. Uti Ångermanland lefver ännu en Lappquinna, som blifvit namnkunnig för sin ovanliga insikt uti menniskans organism, utan att dertill vara förberedd genom Anatomiska eller Physiologiska Studier. Denna quinna vanligen Lappstina kallad har gjort många underkurer på personer, som blifvit öfvergifne af Läkare. I synnerhet har hon bevist sin konst, som oculist. Se här ett Exempel. Kyrkoherden Nordenson hade mistat sin syn, och de flere Läkare, hvilka han rådfrågade, kunde intet åt den saken göra. Han beslöt då på vinst och förlust att fara till Lappstina, och innom några veckor hade mannen fått sin syn igen. Hon hade gjort en operation, som icke mången Läkare lär kunna göra efter. När Kyrkoherden Nordenson kom in till Hernösand, och träffade Några bekanta, blefvo de högeligen förundrade, huru han, som de viste vara stenblind, nu hade lika klara ögon, som andra menniskor. Han Svarade blott med dessa bibelns ord: Ett vet jag, att jag var blind, och nu ser jag.

Ryktet om Lappstina Spridde sig äfven till Stockholm. Hon blef en gång efterskickad af en kryddkramhandlare i Stockholm, hvilkens ena öga hade börjat växa ut ur huvudet. Ingen Läkare i Stockholms Stad kunde begripa ordsaken dertill; men Lappstina sade straxt, när hon fick se mannen, att det var en böld under ögat, som trängde ut pupillen ur sitt läge; lät så göra sig en enkom Nål, hvarmed hon sprängde bölden under ögat. Vid detta tillfälle var en kunnig Läkare närvarande. Denne frågade Lappstina efter Operationen, om hon trodde, att mannen skulle nu bli frisk i sitt öga, Ja! sade hon: hans öga blir vist friskt nu; men nog ser jag, att efter något halfår får han Starren, men det är icke värdt, att oroa patienten med detta förutvetande; han må ju få glädjas öfver sin syn, så länge han har den. Och som hon sagt så skedde det.

Ett annat factum. En bonde i Ångermanland fick utan veterlig anledning en olidelig verk i sitt ena Öra. Han reste till Doctorn, och frågade om något botemedel, men denne viste icke annat, än hvad som vanligen pläga ordineras för stygn eller flyss i öronen. Deraf fick Mannen ingen lisa. Då for han till Lappstina, och frågade henne om råd. Denna sade efter Något betänkande, att ett bjuggkorn hade fallit i hans öra; men tilläde, att det icke vore någon lätt sak, få ut det derifrån, emedan det redan hade grott i mannens öra, och vore mycket utsväldt. Dock ville hon försöka, att rycka ut kornet ifrån örat, om han trodde sig kunna tåla ett så våldsamt tag. Hon lät derpå göra sig en enkom tång, hvarmed hon ryckte ut kornet, ehuru mannen var på vägen att svimma af vid detta farliga tag. Hon visade sedan kornet med sin grodd och sina späda rötter för de närvarande. Det skulle troligen hafva skjutit brodd genom örat, derest icke mannen i tid sökt bot hos Lappstina. Det besynnerliga härvid är, att örat var svullet och liksom igen grodt, så att ingen menniska kunde se botten på örat, och ännu mindre kornet, som låg der; huru kunde då Lappstina veta, att det var ett korn, och icke något annat smålk?

Samma Lappstina har äfven botat en viss Lärd mans doter i Hernösand för Rachitis eller Engelska Sjukan. Men som hon dervid utom medicamenter äfven brukat några små Trollkonster, (förmodligen Sympathi Curer), så anser jag icke värdt att compromettera personer, hvilka vilja anses för främmande för Allt Skrock, ehuru sjelfva factum dervid icke lider det minsta till sin trovärdighet; ty Mamseln, som ingen Doctor kunnat bota, blef verkligen botad af Lappstina. Det har blifvit mig af det aktningsvärda husets Medlemmar, äfven som af den Botade sjelf, försäkrat.

Det är emellertid märkvärdigt, att en obildad Lappgumma, utan förberedande medicinska studier, kunnat få en så djup insikt i menniskans organism, och ännu märkvärdigare, att förebemälte Lappquinna föregifver sig hafva lärt denna konst af en underjordisk quinna, med hvilken hon säger sig stå i en särskilt förbindelse, således precist samma förhållande, som berättas om de veritabla Nåiderna, hvarom straxt nedanföre skall berättas. Lappstina föregifver, att en underjordisk quinna stått Fadder vid hennes dop, hvilken hon följakteligen kallar för sin Gumor. Hon plägar stundom, då hon blir anlitad vid svårare sjukdomsfall, blunda igen ögonen, och fundera en stund liksom för att hämta Uplysning inifrån om Sjukdomens art och botemedlen deremot; Och när man frågar henne, hvarföre hon gör så, svarar hon: "Jag skall fråga af Gumor".

§. 9.

Annars finns det ännu hos vissa Lappar en besynnerlig nerfsvaghet, eller hvad man vill kalla deras besynnerliga fallenhet, att utaf någon ringa anledning falla i ett öfver-retligt tillstånd, hvilket gör det troligt som äldre Författare berätta om Deras Nåider, att de nemligen efter en besynnerlig Kropps och Själs ansträngning föllo i en Sorts dvala eller magnetisk Sömn, hvarunder Själen i ett exalteradt tillstånd, liksom lösryckt från de kroppsliga banden, Uprymdes af de besynnerligaste phantasier. Jag vet icke, om detta öfverretlighets tillstånd må hafva varit en följd af deras eremitiska lefnad, eller af deras diet, eller ock af ett ärfligt sjukdoms anlag i organismen. Men det är visst och sannt, att en del Lappar, i synnerhet kärringar, äro lättretlige, och hafva lätt för att falla i dåning. Om detta Psychologiska fenomen Säger Torneus sid. 51: "Om Lapperskor är ock detta vetandes, att mesta parten af de gamla quinnor kunna intet lida eller tåla någon hastig rörelse, eller förskräckelse: Om Någon dem förtörnar, säger ett vrångt ord, pekar på henne, härmar eller tager på henne, eller om en Eldgnista flyger på henne: straxt blifver hon villd, springer på karlen, rifver håret, slår med eldbrandar eller något annat, hvad hon i handen får; och fast det alldrig så häf (högaktad) man inne vore, visar hon och låter se all sin blygd och hemlighet, utan all försyn, lika som hon vore rasande, som hon ock då är helt rasande på en half eller hel timme, så länge, att hon blifver trött, och får sofva sitt vilda sinne af sig, och blifver sedan, likasom andra menniskor"

Högström beskrifver samma fenomen sålunda: "En del Lappar blifva lätteligen så skrämde, att de hastigt svimma, eller hafva sig, som de mistat vettet; hvilket dock är ovist, om det kommer af klenmodighet, eller någon annan egenskap. I kyrkorna har det ej allenast skedt, att man funnit hela hopen afsvimmade, utan det har ock händt, att en del under tiden sprungit opp, samt begynt slå dem, som sutit på sidorna om dem. Af det någon hastigt ropat, eller ett eldkol oförmodligt sprakat, har jag sett en del i sina kojor äfven således hafva sig. Då de på detta sättet blifvit skrämde, pläga de likasom hoppa opp, och väja ej, om de hafva knif eller yxa i händerna, utan hugga till den närmaste. Jag har sett dem, som gjort efter, allt besynnerligt, som de sett andra göra. Om någon annan vridit munnen, pekat (med) fingren, dansat eller annat sådant, hafva de gjort Allt lika, och då det varit öfverståndit, frågat, om de burit sig något oanständigt åt, emedan de sagt sig ej vetat, hvad de gjort." Högstr. Cap. 9, §8.

Petr. Laestadius talar äfven om samma fenomen på något ställe i sin Journal, men som denne Förf. icke har hvarken afdelningar eller Register, är det förenadt med mycket besvär, att finna rätt på ett ställe, som man läst för en tid sedan. Fenomenet kallas på Lappska "keuvot" vara villd och ursinnig, eller bära sig åt som en galning, och den som har fallenhet för en sådan öfverretlighet, kallas keuvolis. En del Lappquinnor säga, att de ådragit sig denna fallenhet derigenom, att en del glopar under ras o. d. skrämt dem i ungdomen. Andra veta icke, huru de blifvit så. Allt hvad otäckt och ohyggligt är vräka de ur sig under denna ecstas, men allt medvettslöst. Allt hvad man stafvar förut, stafva de efter, så klart, som om det vore öfverläsit, men under det lugna tillståndet äro de nästan tafattare än andra menniskor. Det var en sådan Lapphustru i Quickjock, som Gloparne retades med så snart hon kom till kyrkoplatsen. Och huru länge de pekade på henne, så svimmade hon af. - En annan Lappquinna var der äfven, och jag tror hon lefver ännu, som föll liksom i en magnetisk sömn, när någonting gick henne emot. Under detta tillstånd låg hon Alldeles orörlig, rörde hvarken hand eller fot; men orden kommo ur hennes mun liksom ur en ström; hon talade liksom i andanom om alldeles otroliga och obegripliga saker, liksom hon varit i en annan verld. Man försökte stöta i henne, resa opp henne, men förgäfves, hon hvarken hörde eller såg, hvad som passerade i denhär verlden. Men sedan hon åter fick sig, eller vaknade opp af sin dvala, var hon mycket matt och svag, och viste knapt till sig. Detta Psychologiska fenomen tyckes vara någonting eget för Lappska Nationen, och jag har derföre velat förutskicka dessa underrättelser, till en förberedelse för det som nu kommer, att berättas om de Lappska Nåiderna.

§. 10.

Nästan alla Författare, som skrifvit om Lapparne i äldre tider, berätta, att de gamle Spålapparne, genom en förfärlig Kropps och Själs ansträngning, fallit i en dvala eller magnetisk Sömn, samt att de under detta tillstånd haft sina föregivna Syner och Uppenbarelser, dem de efter vederfåendet förkunnat för dem, som önskat veta någonting. Derom berättar redan den gamle Petrus Claudi, då han talar om den af mig här ofvanföre omnämde Spå Lappen, som förkunnade för Handels Bokhållaren Delling, hvad hans husbonde förehade i Tyskland. Claudi säger, att Lappen skrek och vrålade som en full menniska, hoppade och snurrade omkring en par gånger. Der på föll han liksom Död på marken; sedan han legat så en stund, kom han sig för igen, och då berättade han, hvad Dellings husbonde uträttade i Tyskland. Schef. pag. 134,135.

För att stegra inbillnings kraften, och derigenom blifva försatt i Ecstas, nyttjades allehanda uptåg, och derjämte brukades äfven Spå Trumman; men af det som redan ofvanföre är berättadt, behöfde icke den rätta Trollkarlen någon Trumma, för att falla i den magnetiska Sömnen; ej heller behöfde han detta instrument, för att se, hvad som tilldrog sig på aflägsna orter: man kan nästan se på hela ställningen, att de veritabla Nåiderna nyttjade Trumman, dels för att stegra inbillnings kraften, dels och kanske förnämligast för att dölja sin konst för den stora mängd af Charlataner, som också ville profitera af konsten, men hvilka icke kunde göra någonting, utan litade förnämligast på Trummans Orakel. Naturligtvis härmade äfven dessa de rätta Nåiderna, låssade svimma o.s.v. för att förtjena något.

§. 11.

Leem berättar: "När en Nåide blef anlitad af en Sjuk om hjelp, så tilltalade han först sin Nåide lådde (Trollfogel) sålunda: hette taal kättjo to matkai (Nöden bjuder dig till vägs). Derefter befallde han Trollfogeln fara efter Nåide Gadse (Trollanden, Demonen). Sedan Trollanden var genom Trollfogeln tillkallad, voro vid förrättningen tvenne slags varelser tillstädes. Den ena flocken bestod af Trollkarlen sjelf och 2ne quinnor, hvilka kallades Sjarak, klädde i Högtids kläder, med Linnen på hufvudet, utan bälte om lifvet; äfven var en man tillstädes, som kallades Märro-åive: Den skulle taga mössan af sig, och lösa opp bältet. Dessutom skulle äfven en halfvuxen flicka vara tillstädes. Den osynliga Församlingen, som sågs af Nåiden allena, men icke af de andre, bestod af följande Demoniska personager: först Årja som Præses, samt Nåide Gadse, dernäst 2ne osynliga quinnor, som Årja hade med sig, kallades Rudok."

"När nu det synliga och osynliga Collegium var församlade, så gjordes anstalter till den magiska förrättningen. Trollkarlen tog af sig mössan, löste opp bältet, och Skobanden, lade handen för ansigtet: satte händerna i sidan: vred sig fram och tillbaka med kroppen, och började en sång med så lydande ord: Valamastit herke: sjaattjalit vanas (spänn för Renen, skjuter ut båten). Derpå kastade Spåmannen glödande kol från Eldstaden med bara handen, hvilka kol icke kunde skada honom: derpå drack han brennvin, slog sig med en yxa på knäet: hyttade eller slog bak öfver med bägge händerna, och bar yxan 3 gånger omkring ofvanbemälte Sjarak. Till slut föll han liksom död ned på marken, och under en sådan ecstas, låg han utsträckt en lång stund. Under denna tiden gör hans från de kroppsliga banden lossade Ande en resa till underjorden, beser Passevareh med deras invånare, (de underjordiska). Der hörde han Luodit eller sång af Passevares osynliga varelser. Under Spåmannens dvala, hålla de bägge quinnorna Sjarak ett tyst samtal sinsemellan (som gick ut på att gissa) till hvilket Passevare Spåmannens Ande ilade: och när dessa quinnor, genom uprepande af åtskilliga namn på Passe vareh, råka nämna det Passe vare, hvarest Trollkarlens ande befinner sig, så rör han en hand eller fot. Vidare tala quinnorna om hvad Spåmannen kan se eller höra uti Passevare, hvarefter han med ett sagta mumlande, liksom en drömmande under sömnen, Uprepar de ord, som han hör i det osynliga. Detta mumlande kallas på Lappska Vuollet Zåbme (lågt hviskande). Så snart detta mumlande höres, börja de båda quinnorna att sjunga med hög stämma, till dess Nåiden ändtligen kommer sig före, och förtäljer, hvad som är till görandes. Förr, än Spånings dagen infaller, fastar Lappen." Leem sid. 475 och 477.

§. 12.

Af detta Leems anförande synes, att hela Ceremonien gick ut på att stegra inbildningskraften. Det var ett bemödande hos Nåiden, en invertes ansträngning, ett potentierande af organismen; och om, som jag förmodar, de äkta nåiderne kände något hemligt, narkotiskt verkande medel, hvilket de togo in före den magiska förrättningens början, så tjente de öfriga uptågen endast till att förvilla synen, och blanda bort korten för de, i konsten oinvigde. Uti föregående §. förekomma åtskilliga Lappska ord, som ingingo i Trollspråket, och äro således icke så goda att öfversätta och förklara. Nåide Lådde, var förmodligen det samma, som Vuokko eller Vuomis lådde, hvarom redan i första delen §. 141. är nämt. Eller måhända menas här med Nåide lådde det samma som Saiwo lådde, en underjordisk Fogel, Trollfogel. 1. del. §. 76. Nåide kadse, Trollkarlens genius. 1. del §. 138. Årja. träl. Trollkarlens träl eller tjenare från Underjorden. Sjarak, Märro åive och Rudok äro sådane ord i Trollspråket, hvilka jag icke kan förklara. Märkeligt är, att Trollkarlen fastade, förr än den magiska Ceremonien tog sin början. Jessen säger: "Till vigtiga Trollkurer, måste Nåiden bereda sig genom en dags fastande." Jessen sid. 60. De hade förmodligen kommit i erfarenhet deraf, att det icke var så lätt, att få andens gåfvor uti flytning, då magen var öfverlastad.

§. 13.

Om Trollkarlens dåningar, kan man äfven anföra en stroph af Olaus Magnus, anförd af Scheffer pag. 135. Jag har likväl förut (2. del. §. 24) anmärkt det felaktiga uti dessa Upgifter. Han säger: "Conclave ingreditur cum comite uxoreque contentus, ranam teneam aut serpentem malleo, super incudem præscriptis ictibus concutit, carminumque murmure bine inde revolvit, continuoque cadens in ecstasin rapitur, jacetque brevi spatio velut mortuus. Interea diligentissime a prædicto comite custoditur, ne quodvis vivens, culex ant musca, vel aliud animal eum contingat. Carminumque namque potentia spiritus ejus, malo dæmone ductore a longinquis signa (annulum vel cultellum) in testimonium expeditte legationis reportat, illico resurgens, eadem signa cum ceteris circumstantiis conductori suo declarat."

Det enda sannolika uti dessa Upgifter är, att Trollkarlen efter sina magiska ansträngningar, dånade, om han var en veritabel Trollkarl, eller låssade dåna, om han var en Charlatan. Men det öfriga som berättas om ringen, som Magen, efter upvaknandet, hämtade från det aflagsna stället, till ett tekn, att han verkligen varit der, torde vi få skrifva på Författarenas obekantskap med ämnet: hvadan också Gravallius, som reproducerat denna Olai Magni fabelaktiga Upgift, med tillägg, såsom det synes af honom sjelf: "Efter 6 a 12 (?) timmar allt efter den orts aflägsenhet, som han måste besöka, Uppvaknade den afslumrade" förtjenar ingen trovärdighet. Ingalunda må Gravallius och andra dylika pedanter tro, att de genom Sagans förskönande och förvrängande ända till det orimliga, kunna kullslå det verkligt positiva i Lapparnes Trollväsende. Man måste betrakta saken från dess rätta synpunct och skräda bort det orimliga, som tillkommit genom de i Lapparnes inre historia fullkomligt obevandrade Sagoskrifvarnes okunnighet. Sedan detta skett, så återstår af alltsammans ingenting annat, än några nakna historiska facta, af hvilka summan är denna, att de veritabla Trollkarlarne, genom en egen Kropps och Själs ansträngning, genom inbillnings kraftens stegring, blefvo försatte i en slags magnetisk Sömn, tjenlig att åstadkomma högst besynnerliga fantasier. Ligger väl något orimligt deruti? - Visserligen kan det crassa Förståndet alldeles icke fatta ett tillstånd eller ett försättande utom tid och rum, emedan detta är från början tillslut fastgrott i tids och rums medvetandet, hvilket är en följd af de sinnliga intrycken. Menniskoförståndet kan derföre icke tänka utom tid och rum. Likväl bär menniskan innom sig elementerna till ett icke tids och rums varande. Hon har en medfödd Rättskänsla, en moralisk princip, som är alldeles oberoende af tid och rum. Hon har en föreställning om ett högre vara utom tid och rum; hon har en aning om ett tillkommande varande utom tid och rum. Hon bär således innom sig möjligheten af ett försättande utom tid och rum, hvilken möjlighet måste bli en verklighet så snart, som det i henne inneboende verkliga varat, Själen eller Anden, blir lossad från de kroppsliga banden. Men en ögonblicklig Själens lösgörande från de kroppsliga banden, d.v.s. ett momentelt försättande utom tid och rum, nekar icke Uppenbarelsen. Der antages således syner, uppenbarelsen, ett varande i andanom, ett andens frigörande från den sinnliga verlden; der antages äfven Trollkarlar, Spåquinnor (till ex. Bileam, och quinnan i Endor), andesyner, ett talande med de döda o.s.v. Hvarföre skulle man då vilja alldeles förneka möjligheten af ett sådant förhållande med vissa Spålappar, derföre att ett sådant förhållande till andeverlden icke låter så väl förena sig med det petrificerade, af sinnliga intryck fullproppade förståndet?

§. 14.

Jag återgår ännu en gång till Spålapparnes dåningar, och påstår, att de innebära ett Andens icke fullkomliga frigörande från Sinneverlden, och således ett momentelt försättande utom tid och rum. Vi behöfva derföre icke antaga med Gravallius, att Trollmannens magnetiska Sömn räckte i hela 6 eller 12 timmar, ty för en communication med Andeverlden behöfs icke längre tid, än hvad som fordras för de på hvarandra upkommande föreställningames inhämtande. Det fordras en tid, att inhämta föreställningar; men att sluta af de Exempel, som jag redan förut anfört, har menniskan uti ett exalteradt själstillstånd förmåga, att emottaga en mängd föreställningar på kortare tid, än hvad som fordras i det vanliga lugna tillståndet. Alldrig har jag ännu hört någon menniska tala så fort, som en så kallad Keuvolis, eller i ecstas försatt Lappkärring; icke får man heller af någon menniska i sitt sunda tillstånd höra så barocka ideer combinerade, som af dessa. Om det åter skulle behöfvas en tid för afståndet, hvarföre en Nåide skulle ligga en längre eller kortare tid i den magnetiska Sömnen, så förefaller det mig, som ett försättande utom tid och rum, skulle tillintetgöra afståndet. När Svedenborg satt på verldshuset i Götheborg, så behöfde han icke lång tid, för att få veta, att Elden var lös i Stockholm: han såg det i samma Ögonblick, som Elden kom lös; derföre sade han till dem, som spisade jämte honom på värdshuset i Götheborg: Nu är elden lös i Stockholm. Jag citerar detta såsom ett historiskt factum; hvars verklighet af de närvarande icke kunde nekas.

Då vi således föreställa oss en Spålapp liggande i sin magnetiska sömn, så behöfva vi icke tänka på en materiel flyckt till ex. ifrån Bergen till Hamburg, emedan den tid, som Lappen behöfde, för att inhämta underrättelser om Handels Expediten Dellings husbonde, icke berodde på afståndet, utan på föreställningarnas successiva inhämtande af åskådningen, antingen hans egen Ande hade föremålet för sig åskådligt och förnimbart, eller hans vetande berodde af en rapporteur i andeverlden. Det är också ingen annan än Gravallius, som har dragit till med hela 6 till 12 timmar för Spålappens dvalotillstånd, hvilket väl kunde vara ganska tillräckligt för en resa till månen. Om Herr Gravallius icke varit sjelf en Trollkarl, så hade han bort finna att detta huggande i vädret icke tjenar till annat; än att göra honom sjelf löjlig för Allmänheten. När man läser stället hvarifrån han tagit den digra Upgiften om "Koppar Ormen, eller Koppar Grodan", som lades på en sten m.m. och om Ringen eller knifven, som Spålappen hämtade med sig från den besökta personen, så finna vi der ingen tid bestämd för Trollmannens dvalotillstånd. Men deremot har Scheffer, som citerar denna Upgift af Olaus Magnus, straxt nedanföre anfört Petri Claudi ord, der det heter: "Projicit se in terram, spiritumque suum amittit, fitque similis mortuo, ater de cetero fuscusque in vultu. Ad hunc modum horam unam jacet vel alteram, prout longius propiusve abest locus, in quo ej explorandum quiddam." Uti denna berättelse är åtminstone tiden för dvalo-tillståndet afkortad til en eller 2 timmar; men jag skulle nästan tro, att äfven denna tid tål någon afprutning. Ty när en menniska legat i 2 timmar utan att andas, så lär hon icke hafva mycket lif quar när hon möjligen vaknar opp ur dvalan.

§. 15.

Det är märkeligt nog, att icke blott en utan flere Författare Upgifvit, att Spå Lappen under dvalotillståndet icke andades. Utom Ofvannämde Petrus Claudi, hvars danska ord Scheffer ännu omsäger på ett annat ställe (sid. 136): "Petrus Claudi ait eum (P.C. säger honom): "gifva sin Ande ifra sig", har äfven den Anonyme hos samme Scheffer berättat, att "de nederfalla och besvimma", äfven som Peucerus anför: "Incantator - subito collabitur et exanimatur, quasi exstincto illo, revera abscedata corpore anima. Neque enim aut spiritus in eo reliquus esse, aut restare cum vita sensus aliquis et motus videtur". Schef. pag. 138. Olaus Magnus skrifver: jacet brevi tempore velut mortuus. Olaus Petri, Samuel Rhen och alla Scheffers Sägesmän synas hafva fattat saken så, att Lappen låg liksom död, utan att andas. Tuderus skrifver: "Derefter faller han i dvala, och blifver liksom halfdöd." Leem skrifver: "till slut föll han liksom död ned på marken, och under en sådan ecstas låg han utsträckt en lång stund." Efter så många Sagesmäns intygande måste man verkligen tro, att icke Allas dvalotillstånd var tillgjort, utan verkligt, ett verkligt Uphörande af de yttre sinnenas bruk, och kanske ett hämmande af Blodets Cirkulation, så till vida, att hjernan försattes för en stund uti inactivitet, liksom då en menniska Svimmar af en liden blodförlust.-

Märkeligt är ock hvad den Anonyme hos Scheffer berättar om dessa Spålappars stora ansträngning; Han säger: "De sjunga länge, allt intilldess de besvimma, och falla neder, som döda menniskor; arbeta ock så ganske hårdt, att Svetten af deras ansikte och kropp utspricker." Detta jämte anmärkningen af Petrus Claudi att "Spåmannen under dvalotillståndet är kålblå eller nästan svart i ansigtet", utvisar nog hvad som redan förut är anmärkt, att Spåmannen, genom dessa förfärliga Kropps och Själs ansträngningar, potentierade sin organism, för att stegra inbillnings kraften till den allra högsta grad af öfverretlighet, hvaraf således måste följa en fullkomlig slapphet, och en inactivitet i hjernans functioner, som i det närmaste liknade ett tillstånd af Skendöd.

§. 16.

En och annan Spefogel, som just inte ids möda sin hjerna med forskningar i Psychologien, torde härvid fråga, hvar Spå Lappens Ande var under detta dvalo-tillstånd? Härpå svarar jag, att det kan så litet angå oss, hvar anden var, som det i alla fall icke är möjligt att bestämma tid och rum uti ett tillstånd utom tid och rum. - Lapparne sjelfva säga att Spå Lappens ande var i Hades eller Underjorden. En del säga: i Jaabma aimo, d.v.s. de dödas rike; andra säga: i Saiwo, d.v.s. i den verld, som troddes vara underjorden. Annars har den enfaldiga sina egna åsigter i Psychologien, som visserligen förtjena en reflexion, fastän de icke öfverensstämma med Skarp-tänkarens.

Jag har hört mången Lapp hämta bevis för Själens existens och odödlighet från Drömmen. "Vist har menniskan en Själ," säga de, "ty den går och vandrar - i drömmen." Detta är på sätt och vis en omvändning af Cartesii bekanta formel: Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till). Då menniskan från Begreppet "väsende" ogerna kan abstrahera föreställningen om utsträckning, så blir en Själavandring, sådan som Lapparne tänkte sig densamma, nästan otänkbar, emedan Själen såsom väsende betraktad, omänskönt vi skulle föreställa densamma bestå af ett ännu finare ämne, än ljusets, dock icke kan tänkas såsom en flygande ande, som kunde tillrygga lägga så och så mångahundrade mil i secunden.

Men om vi från Begreppet ande abstrahera all utsträckning, så återstår visserligen af det menskliga varat, skildt ifrån Kroppen, ingenting annat än en Idé, en gnista af Logos, som utan tvifvel måste vara det verkliga Varat, hvilket med sin hypostas, hvaruti medvetandet ligger, icke är inskränkt innom tid och rum. Detta medvetande är der, hvar det tänker sig vara, d.v.s. ingenstädes och allestädes, d.v.s. utom tid och rum. Och i ett sådant tillstånd försvinner all utsträckning, alla Längdmått, hvilka i sjelfa verket ingen ting annat äro, än en tom tankefonn, föranledd af de sinliga intrycken, hvilka småningom ingå uti menniskans föreställning liksom en fix idé. Man har icke någon quantitet i sinne verlden, som är den absolut största, lika litet som der finnes någon quantitet, som är den absolut minsta. Hvad vill det säga annat, än att det subject, som genom sinnes organerna emottager intryck af sinneverlden, står i det förhållande till sinneverlden, att de gifna intryckena, d.v.s. föreställningen om sinneverlden, måste vara sådan, som den genom sinnesorganerna är gifven. Men deraf följer icke, att sinneverlden måste vara absolut sådan, som den är oss genom sinnes organerna gifven. Ty blotta förändringen af sinnes organerna skulle för oss föreställa en hel del annan verld.

Om nu detta subject, hvilket vi må kalla Själ, försedt med receptivitet, blir försatt i det förhållande till sinneverlden, att det icke emottager intryck från sinneverlden: hvilken kan då hindra detta subject från emottagande af intryck från en annan verld?

Ur denna synpunct betraktad, blir icke allenast Spå Lappens receptivitet för intryck af andeverlden tänkbar, utan äfven mycket som synes mörkt i Uppenbarelsen kan genom denna upfattning af Menniskans andeliga Natur, blifva begripligt, till ex. Bibelns talesätt att vara i andanom att få Uppenbarelse uti drömmen; att mana de döda; att hafva magt öfver de orena andar o. s. v.

Naturligtvis kunna icke dessa sattser bevisas, lika litet som Uppenbarelsens Sanning kan bevisas. Och hvad är det väl af det menskliga vetandet som kan bevisas? Ingenting annat än mathematiska sanningar, hvilka stödja sig på likheten i de sinnes organen, hvarmed sinneverldens fenomenor upfattas i medvetandet, samt fysiska sanningar, hvilka grunda sig på samma likhet i Sinnesorganerna, endast dessa sanningar kunna bevisas. Men allting annat, som grundar sig på præmisser, hvilka icke hafva sin grund uti den omedelbara erfarenheten, kan icke bevisas, och derföre se vi också det ena filosofiska Systemet efter det andra ramla som Babyloniska Torn; ty så snart hypothesen eller præmissen ramlar, så ramlar hela systemet.

§. 17.

Föreställom oss nu, att Trollkarlens hjerna, genom den öfverdrifna Kropps och Själs ansträngningen, blifvit så förslappad, att den icke kan emottaga intryck af den sinnliga verlden. Då måste Själens andeliga Sensorium, hvilket genom Järnans försättande uti inaction, blifvit så mycket ledigare för emottagande af intryck, verkeligen kunna emottaga intryck antingen af sin egen inbillnings kraft, hvilken som man vet har förmåga att uppväcka föreställningar och bilda fantasier, eller också af föremål, som icke ligga hvarken innom Själens egen sfer, eller innom Sinneverldens område. Man vet, att åskådningen i drömmen är ofta klarare än i verkligheten; och hvad som i vakna tillståndet är otänkbart, blir i drömmen lätt verkställbart. Uti Delirium tremens, som också ju härrör af en förslappning i hjärnan, har Själen bättre förmåga än annars, att emottaga allehanda åskådningar eller intryck, som en annan menniska alldeles icke kan förnimma. Låtvara, att dessa åskådningar upväckas af Själens egen inbildnings kraft, äfven då den kolrige tror sig se menniskor, hvilka han känner igen, fastän de äro döde, såsom händelsen var med en Bonde i Muonioniska, hvilken för några år sedan hade ådragit sig delirium tremens genom 14 dagars supande. Under detta tillstånd trodde eller tyckte han sig se andarne, ibland hvilka flere, som han kände igen. Dessa andar sade han ville bli omdöpta. Men som mannen hade varit oäten i flera dagar, och icke heller fick någon sömn, så narrade man honom att äta Saltfisk och sur mjölk. Deraf blef mannen tung och fick sömn; sedan såg han inga andar mer. Men att icke allt, som Trollmannen såg under sin dvala, var bara inbillningens foster, kan nog slutas af ofvananförde Exempel. Ty en föreställning, som har sitt motsvarande föremål i verkligheten, kan icke kallas inbillning. När Svedenborg sade, att elden var lös i Stockholm, så var detta ingen inbillning, emedan saken verkligen så förehöll sig. Föreställningen hade således sitt motsvarande föremål i verkligheten. Och när Spå Lappen sade för Prosten Torneus, allt hvad som hade händt honom under resan, så var detta vetande icke någon inbillning, emedan Prosten måste sjelf erkänna, att det var så, fastän han icke ville erkänna det för Lappen. Sådana facta bevisa efter min enfaldiga tanke mera, än den på sinneverldens intryck grundade hypothes, att det icke ges några andar, och att om sådane gifvas, det i alla fall icke är möjligt för ett i sinneverlden stadt väsende, att hafva något omedelbart medvetande af dem. Detta är Materialismens egentliga grundide. Men denna satts är också bara en hypothes, hvilken icke kan bevisas, och har, emot de flera ojäfaktiga facta, som bevisa motsattsen, icke mycket att betyda.

§. 18.

Ifrån dessa reflexioner återgå vi till Lapparnes ceremonier under Spånings acten. Men dessa ceremonier beskrifves icke af alla lika. Olaus Petri har berättat, att då Trollmannen ligger i sin Magnetiska Sömn, måste alltid någon vara närvarande, för att se till, att ingenting må vidröra honom; i annat fall troddes han alldrig Upvakna (Schef. pag. 140.). Olaus Magnus anför samma Upgift, att den afsvimmade Spå Gubben måste af sin följeslagare på det nogaste aktas, att icke någon fluga, mygg eller annat lefvande må vidröra honom (Schef. pag. 135). Dessa Upgifter modifieras något af Samuel Rhen och den Anonyme. Den förre berättar, att så väl Spåmannen sjelf, som närvarande assistenter af båda könen, sjunga (eller joika) med klar stämma; männerne med gröfre, quinnorna med finare och lägre röst; samt att, då Spåmannen sjelf afsvimmat, måste de öfriga, som äro närvarande, så man, som quinna, fortsätta med sången, för att påminna honom, hvad hans begäran var, eller hvad han ville veta i andeverlden; annars (säger den Anonyme) kommer han sig alldrig före (Schef. pag. 139.). Leem åter har upgifvit, att de närvarande icke fingo sjunga högt under Nåidens dvala, utan endast med lågt hviskande fortsätta den magiska acten.

Dessa skiljaktiga upgifter bevisa väl ingenting annat, än att ceremonierna varit olika uti olika delar af Lappmarken. Och om det någon gång skulle hafva händt, att SpåGubben genom en allt för stor ansträngning, somnat för evigt, så var det väl naturligt, att de närvarande sökte förekomma detta, genom sång och dylikt, liksom för att inverka på hjernan genom sinliga intryck. Detta är naturligtvis blott en gissning af mig, eller jag förmodar blott, att erfarenheten torde hafva lärt dem, att sång eller något annat på hjernan verkande medel, hjelpte till att åter försätta den i activitet, liksom man sägas kunna förhindra en, som intagit opium, från att somna, eller liksom man genom allehanda kittlande medel försöker att återkalla till livet en skendöd. Annars lemnar jag till kunniga Psych- och Physiologer att närmare förklara sjeliva fenomenet, då jag endast historice upgifver dess riktighet, nemligen att Spåmannen verkligen dånade, svimmade eller låg i dvala, och att han under detta tillstånd fantiserade, såg eller drömde.

§. 19.

Hvad den Upgiften angår, att den afsvimmade Nåiden skulle aktas för flugor, myggstygn och dylikt, så lärer detta hafva varit någon vidskeplig föreställning hos de närvarande assistenterne, hvilka troligen fruktade, att Ganflugor kunde vara utskickade af någon annan Trollkarl, för att skada Nåiden under dess dvala. Någon annan grund till denna ytterst noggranna försiktighet finner jag icke. Peuceri Upgift, att Spåmannen borde vakna opp innom 24 timmar; anser jag knapt vara värd att nämnas, derest icke meningen är den, att han borde berätta, hvad han sett innom 24 timmar; Ty Scheffer, som anför denna berättelse efter Peucer, har icke nog tydligt uttryckt sig pg. 140. Men att sluta af Olai Petri Ord, som också anföras af Scheffer på samma ställe, tyckes icke meningen hafva varit den, att Spå Lappen någonsin behöfde en tid af 24 timmar för att ligga i dvala; utan han kunde innom 24 timmar gifva besked för hvad sak som häldst, som man ville veta af honom: Så har jag åtminstone förstått Ol. Petri af Scheffer anförde Ord: "Ad quasvis res quæsitas licet aliquot centenis miliaribus abfuerint, norunt respondera, idque intra quatuor et viginti horarum spatium possunt præstare." Detta vill säga, att Spå Lappen kunde gifva svar på en framstäld fråga innom 24 timmar; men deraf följer icke att han behöfde så lång tid eller ens 1/4 deraf för den egentliga magnetiska Sömnen; ty Lappen behöfde ju vanligen en tid, för att bereda sig till denna vigtiga förrättning (derest icke hans siarförmåga var så upöfvad, att han kunde se i vaket tillstånd) han måste först fasta. Så måste han väl äfven välja passande Subjecter till assistenter. Och hvem vet, om icke det narkotiska medel som den i konsten mindre öfvade troligen tog in, verkade långsamt, så att Spå Lappen verkligen kunde behöfva någon half dag för att komma i riktig verksamhet.

Det är annars märkvärdigt, att ingen bland alla de författare, som skrifvit om detta ämne kommit under fund med sjelfva hemligheten. Ty utan tvifvel måste de gamla Spålapparne havfa haft sig bekant något hemligt medel, hvarmed de verkade på sin egen organism en öfverretlighet, hvartill högst få voro af Naturen disponerade. Och då de fleste Författare berätta, att konsten måste läras, och att ingen, som icke gått i Skola hos någon ryktbar Nåide, kunde bli en Trollkarl, så är det en följd af sakens natur, att Nåiderna hade något hemligt knep, hvilket de sorgfälligt döljde icke allenast för Presterna, utan äfven för alla andra i konsten oinvigda personer. Åtminstone är det nu en allmän opinion bland Lappar och finnar, att den, som skall blifva en Trollkarl, måste ovillkorligen hafva att beställa med de döda. Jag har hört, att man tager Saliven af en död menniskas mun, när man vill förtrolla någon att blifva pinkär i sig. Detta skall blandas med något af ormen, och någon annan smörja, som jag icke kunnat erhålla så noga Uplysning om. Men detta är förmodligen bara hocuspocus, hvarmed man förhemligar det egentliga medlet: ty utan tvifvel var der någonting, då den som skall blifva sålunda förtrollad, måste narras att taga in en sådan der dosis i brennvin eller annan dryck. Måhända kände afven Lapparnes Nåider några aphrodisiaca, efter det ännu äfven bland allmogen i Vesterbotten talas om kärleksdryck.