Inledning Svenska folkvisor
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
Inledning
Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius
Då utgifvarne till allmänheten öfverlemna dessa, till största delen ur svenska allmogens mun upptecknade sånger, får en utgifvares vanliga skyldighet, att såsom medlare emellan boken och läsaren redogöra för hvad som lemnas, och åtminstone söka undanrödja hindren för ett opartiskt bedömmande deraf, för dem genom särskilda omständigheter en ny vigt. De befinna sig nämligen i den egna belägenhet, att tro sig såsom en nationalegendom böra anmäla någonting, som, för den talrikaste hopen af vår läsande allmänhet nu för tiden, antingen är alldeles obekant, eller också, om en och annan här skulle igenkänna ljud från sina barndomsdagar, med likgiltighet och åtlöje torde anses. Endast genom utvecklingen af begreppet om folkdikten och genom allmänna betraktelser skulle man väl förgäfves söka häfva detta misskännande, då det just är den bildade eller förbildade poesiens fel att förneka allt sammanhang med folkets. Detta sammanhang är det således, som måste återställas. Man måste visa, huru den ena ur den andra uppkommit; om bandet dem emellan i fortgången synes afbrutet, hvilken främmande inflytelse, som vållat detta, och hvilka gemensamma elaka följder det haft för hvardera; man måste derigenom, att man således förbinder det bekanta med det obekanta, sprida ett ljus öfver det hela, som låter hvar del synas i sitt egna värde. Framställandet af en sådan historisk utveckling, med närmare hänsigt på den fosterländska skaldekonsten, vore utan tvifvel den bästa anmälan för detta första försök till svenska folkdikters allmängörande. Att efter förmåga söka uppfylla, hvad i detta afseende kunde fordras, är det åliggande, som fallit på min lott, och det enda sätt, hvarpå jag kunnat svara mot min medutgifvares för mig smickrande åstundan att förena mitt namn med sitt i ett företag, hvaraf honom tillhör hela äran och mödan. Om man skulle tycka, att jag härvid gripit nog vidt omkring mig, så väl i allmänna betraktelser, som genom deras användande på europeiska poesien i sitt hela; så kan jag, utan alt ingå i de orsaker, som ligga i ämnet och i följande försök af sig sjelfva blifva synbara, blott svara, att saker vinna på att blifva sedda i stort, och att man ej nog kan vänja sig att betrakta Europa som ett helt.
Betraktar man menniskan, må man väl säga, att poesien är det undransvärdaste i hennes natur. Utrustad med förmåga att handla efter afsigt och för ändamål, finner hon deri sitt egentliga företräde. Hon skapar derigenom en egen verld, och man måste tillstå, att för hennes förstånd och vilja de största saker ej äro omöjliga. Ifrån vilden, som är sig sjelf nog, intill den bildade menniskan, för hvars behof millioner arbeta, fins intet menskligt tillstånd, som ej är en triumf öfver oräkneliga svårigheter. Likväl, så sysselsatt hon är att försäkra sitt bestånd och inrätta sin verld efter sina afsigter, återstår dock alltid hos henne ett öfverskott af kraft, som ej går åt, huru mycken verksamhet hon ock må använda för sina ändamål, och för hvilket, då det ej vidare kan brukas som medel, hon sjelf synes snarare vara en lek. Det är denna beskaffenhet, hvarigenom menniskan når utöfver, att jag så må säga, ej blott hvart och ett gifvet tillstånd, utan äfven öfver verkligheten i allmänhet, utan att deraf kunna tillfredsställas, och som gör det för henne til! ett behof, att genom dikten söka hela det underbart fragmentariska i all mensklig existens. Ingens mening kan vara, att denna dikt bedrager, eller är blotta gyckelspelet af en öfverloppskraft, som så slösar bort sig, emedan den ej kunnat finna annan användning; snarare skulle vi säga, att poesiens blotta tillvarelse är ett så godt bevis på själens odödlighet som något, som kan framställas. Sprungen ur en förmåga, höjd öfver timliga begär och behof, lefver hon blott i de idéer och känslor, som äro menniskornas gemensamma egendom; utgifvande sig sjelf för en dikt, är likväl hela naturen för henne ej annat — blott sinnebild, symbol — så att man snarare skulle tro henne vara invigd i dess hemligheter och ega nyckeln till alla naturer; ja, ser man derpå, huru det inre för poesien är det enda väsendtliga, skulle man väl i henne kunna igenkänna själen sjelf, som genom välljudets magt löser sina band, och med fria vingar sväfvar i morgonrodnaden af en dag, hvars rena ljus ej hinner dödliga ögon.
Man må föreställa sig henne så eller annorlunda, så är det likväl visst, att man återfinner henne mer eller mindre öfverallt, der mensklig sammanlefnad gifves, och att hon öfverallt likasom är klangen af menskliga sinnens harmoni. Då hennes element är det högre, gemensamma i menniskonaturen, och då det är just detta naturligt gemensamma, som samhället utbildar och såsom offentligt föreställer, så skulle tyckas att poesiens bildning med samhällsordningen skulle hålla lika steg och, i mån af denna utveckling, äfven tilltaga, så i klarhet och styrka som allmänhet. Och detta kan i det hela ej nekas: likväl med nödvändigt afseende på vilkoren för all samhällsbildning. Det är visserligen samhället, som först framkallar allt, hvad hos menniskan ligger; men blott i stort, och ej allt hos alla; och vid sammanlikningen emellan samhällslefnadens utvecklingsgrader, eller emellan bildade och hvad man kallar obildade nationer, för att ådagalägga odlingens fördelar, duger ej att ställa man mot man, då den, som förblifvit naturen närmast, alltid inom sin person förenar de mesta tillgångar, utan folk mot folk. Huru många naturliga ämnen för mensklig verksamhet äro ej i ett odladt tillstånd den enskilda betagna eller gjorda umbärliga, emedan de äro delade på särskilda händer, och emedan hvar och en genom utbildandet af en egen konst eller färdighet betalar sin skuld till det hela, och äfven sjelf i detta afseende föreställer det! Denna den civiliserade menniskans ofullständighet och alhängighet kan blott godtgöras genom utbildandet af det ädlaste hos menniskan, af detta allmänna sinne, hvarigenom den enskilde känner sig sjelf i det hela, och derigenom att hvar och en på visst sätt verkar med alla de öfrigas krafter. Lagen for all civilisation, nämligen om arbetets fördelning, gör sig ej blott gällande i det nödvändiga, det nyttiga, utan äfven för de förmögenheters verksamhet, som öfverskjuta detta mått och framalstra det sköna. Öm i hvart och ett väl inrättadt samfund hvarje medlem känner den ädla böjelsen, som är den egentliga samhällsdriften hos menniskan. att genom utbildandet af någon viss fallenhet och förmåga i ett eget afseende gälla som representant af det hela, så inträffar detta af sig sjelf med dem, som genom naturens gunst framför andra äro kallade att meddela och uttrycka det, som till sitt väsende är det mest offentliga, och såsom ett heligt ting aldrig kan blifva en enskild egendom. De öppna det skönas källa, hvarur alla gemensamma njuta och tillfredsställas. Genom dem blir poesien först fri konst, ej blott utbrottet af känslans behof för ögonblicket. Ju flere dess sanne prester äro bland ett folk, ju lifligare och allmännare känslan för det sköna, hvarmed en annan lika sann sats allt för väl består: ju flere skalder ett språk eger, ju mindre diktar folket. Så — för att anföra exempel — är det an märkningsvärdt, att de bland Europas nationer, som tala underkufvade språk, eller beherskas af folkslag, som med dem äro af olika tungomål, i allmänhet dikta mer och ega mer folkpoesi. Så är förhållandet med finnar, letter, skotska högländare m. fl. Deraf följer ej nödvändigt, att dessa nationer äro mera poetiska. Fenomenet kan komma blott af en undertryckt nationalitets högre temperatur. Det är en poesi, som ej får luft, emedan ett underkufvadt språk är stängdt ifrån all bildning. Lämnad i frihet, flammar alltid poesien upp omkring det högsta hos ett folk, omkring tronen och altaret; och det är snarare ett sorgligt tecken, om den, som grufbrand, blott glöder i jorden.
Frågar man, i hvad förhållande en äldre, konstlös och enfaldig poesi står till den bildade, så blifver svaret, att detta förhållande bort vara det mest vänliga, ja, vördnadsfullt å den senares sida. Ej heller ligger det i sakens natur, att denna nödvändigt skall uttränga den förra ur ett folks minne och hjerta. Ej blott derföre, att den bildade poesien ur dess sköte utvecklat sig och således sjelf måste taga med sig åtanken af sitt ursprung (så lefver barndomen i sina minnen ännu hos ynglingen och mannen); utan äfven emedan denna konstlösa poesi, i många särskilda afseenden öfverträffad, dock eger allmänna företräden, som för en bildad poesi äro omöjliga att återvinna. Det gifves i en naturlig utveckling intet tillstånd, som för ett följande är blott medel. Tvärtom, naturen verkar i hvart och ett med hela summan af sina krafter; och betraktar man dess gång, så är den mer en utveckling af det obestämda till bestämdhet, af det allmänna till individualitet, än ett fortskridande från det sämre till det bättre. Barnet lofvar alltid mer än ynglingen eller mannen håller. Det gifver en föreställning af hela menskligheten med alla sina förmögenheter och anlag, då mannen är ovanlig, om han blott i en bestämd karakters fulla utbildning i något afseende kan påminna om den höjd, till hvilken menskligheten mägtar hinna. På samma sätt med den poesi, som ännu eger barndomens oskuld ; den eger äfven denna ålders symboliska, outvecklade rikedom och storhet. Hela grekiska poesien ligger på detta sätt redan i Homer, en representant af dess äldsta nationela sånger, och det skulle möjligen kunna visas, att allt, hvad i den moderna europeiska är originelt och ej härmning, till sitt anlag finnes i romansen, eller hvad vårt folk kallat den historiska och kärleksvisan. Man kan således väl kalla denna poesi naturpoesi, men ej i den mening, att den uppkommer och bibehåller sig i motsats mot konsten (den innehåller snarare hela konsten i sitt ämne), utan emedan den är före, ja, öfver den. Den kan äfven utmärkas under namn af folkpoesi, ej såsom skulle den leda sitt ursprung från en råare samhällsklass, utan emedan den härstammar från tider af en för oss knappt mera fattlig enfald i karakteren, tider, då ännu i bildningen blott den nationela individualiteten var uttryckt, den enskilda ännu så outvecklad, att ett helt folk sjöng som en man. Den borde äfven företrädesvis bära dessa benämningar; ty det slags natureller folkpoesi, som uppstår i motsats mot en redan bildad poesi, och förblifver utan all konst eller förkastar den, är antingen oäkta eller ett bevis, att konsten är det, och i begge fallen oundvikligt rå; hvilket åter likaså litet är nödvändigt fallet med någon af poesiens naturliga åldrar, som med någon af menniskans.
Men det är blott i den gamla poesien, som vi tycka oss återfinna bildningens rena och vackra förhållanden, och en konst, som sjelf blott var blomman af de lyckligaste naturanlag. Den nyare deremot — ehuru jag ej tvekar att påstå, att den till sin ursprungliga ande är djupare än den antika — har hittills synts föga på vägen att bilda sig till ett naturligt helt, utan utmärker sig snarare genom söndring och förvirring. Den har äfven börjat med natur- eller folkpoesi. Men den fortgick blott i bildning, för att lära sig förakta sin källa; hvarföre den ock vid första påseendet visar det besynnerliga skådespelet af en konst utan natur, eller som söker naturen med osäkerhet. Besinnar man orsaken till denna sällsamhet, så synes den närmast vara härmningen efter de gamla, hvarigenom den nyare poesien på en gång ville tillegna sig alla en redan fullkomnad bildnings fördelar, och för att inympas på en främmande stam lösryckte sig från sin naturliga grund. Beskaffenheten af denna härmning förbjuder oss dock tro, att den var grundad på något klart erkännande af den gamla poesiens stora och väsentliga företräde, hvilket ligger i dess organiska utveckling till ett sjelfständigt helt. De nyare hade då i synnerhet i detta afseende sökt träda i grekernas fortspår och lärt af dem att utbilda sin naturpoesi i frukterna af en originel konst hellre än att sätta sin ära i en ytlig och oväsentlig likhet med så förträffliga mönster. Men det fordras redan en hög grad af egen originalitet för att rätt värdera den hos en annan. Att antaga den andras och nöjaktigt uttrycka den är en förmåga mer; så att med fullt skäl kan sägas, att för att rätt imitera fordras att vara sitt original öfverlägsen. En anmärkning, som leder oss alt söka en inre orsak till detta härmningsbegär.
Att vela urskilja det allmänna från det enskilda och känna förhållandet dem emellan, är hvad som utmärker den genom samhället bildade menniskan. Men det högsta hos menniskan är ej det allmänna eller det enskilda, utan hvad som evigt förenar begge och är öfver begge. Hon känner sig väl tillhöra ett helt, i samma mån som hon känner sig sjelf. Men då det hela så ofta verkar fiendtligt mot delarna, och i allmänhet går efter lagar, som af den enskilda äro oberoende; så skulle denna kännedom blott underrätta menniskan om ett oupphörligt missförhållande, i fall hon ej till sitt väsende vore en kallad medborgare i ett odödligt och saligt samhälle, och derigenom all missämja emellan det helas och personlighetens fordringar, om ej på ett timligt, dock på ett evigt och guddomligt sätt bilagd. Menskliga samhället har sin rot utom tiden. Religion är dess innersta band; och allt, hvad man utan afseende på detta högsta band kan säga om samhällets natur och egenskaper, gör det blott till en orimlighet. Men är religionen samhällighetens lifsprincip, så får äfven bildningen af den sin hela karakter; och dess uppenbarande i kristendomen är hvad som bestämt den europeiska. Man har deraf med skäl härledt det öfvervägande andliga i den nyare bildningen, och den motsats mellan detta och det sinliga, som deri så skarpt uppträder; en motsats, som ej på samma sätt förmärkes i den gamla, som ännu har en helt och hållet sinlig själ. Men om man derföre prisat denna såsom högst gynnande för poesi och konst, så har man ej heller försummat att förklara den andra för opoetisk till sin natur, emedan den söndrar förmögenheter, på hvilkas gemensamma, harmoniska verksamhet allt skapande af det sköna beror, emedan den styckar menniskan, som poesien behöfver hel. — Oss gifver denna egentligen mot kristendomen rigtade förebråelse, jemförd med så mången annan, anledning till en anmärkning rörande denna högst förundransvärda, i sanning guddomliga religion, nämligen: att intet inkast någonsin mot den blifvit gjordt, som ej är taget på dess egen grund, inga vapen brukade, som den ej sjelf lemnat, ingen strid förd, hvartill den ej sjelf gifvit krafterna, ja, att den närer alla meningar, framkallar alla sätt att se, utvecklar allt, hvad hos menskligheten ligger i all dess åtskillighet och egenhet, utan att någonsin upphöra att vara lik naturen, det evigt medlande mellan alla motsatser, och likväl alltid sig sjelf, och hvarken mer eller mindre än samma enfaldiga lära. Skola vi säga, huru den kan förlika så sällsamma egenskaper, så mycken söndring och sa mycken enfald, sa synes orsaken vara, att den å ena sidan till högsta stränghet och klarhet utvecklar den motsägelse, som hos menniskan innefattar alla andra, emellan det andliga och sinliga, och derigenom ej blott tillåter, utan oemotståndligt drifver henne att forska och använda sina krafter i alla möjliga försök att begripa sig sjelf, att rädda och till sammanhang förklara sitt hela väsende (försök, som stundom stannat i protest mot religionen sjelf), under det den å andra sidan hänvisar på en högre, odödlig enhet af elementen i hennes natur, bekräftad genom hvad den framställer som ett faktum, nämligen den guddomliga och menskliga naturens förening; i enlighet hvarmed den också lärer ej blott andens oförgänglighet, utan äfven den förklarade kroppens uppståndelse. Den söndrar blott menniskan med sig sjelf för att för henne uppenbara den rätta enheten i hennes väsende, som ej är af timlig utan evig art och beskaffenhet.
