Andra delen: Offerlära (Læstadius)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Fragmenter i Lappska Mythologien
1845
Andra delen
Offerlära
SIDEN ER UNDER OPBYGNING
Erinran till Läsaren
Enligt löfte lemnas nu de sednare delarne af Lappska mythologien till Läsarens genomögnande. De grunda sig mäst på äldre, i förra delen antydda, Författares Upgifter; af hvilka Författaren gjort ett urval. - Liksom i förra delen har Författaren här försökt att pröfva och utgalra det osannolika i Författarenes Upgifter. - Huru lätt det är, att vanställa de enklaste berättelser, då man är intagen af förutfattade Ideer och fördomar, ses ibland annat af en Författare, som nyligen, såsom compilator, gifvit en kort berättelse om Lapparnes fördna och närvarande vidskepelser, uti ett tal, hållet i Stockholms Prestsällskap den 31 October 1843. Författaren, Fält-Prosten C.O. Gravallius, har uti detta tal, hvilket han kallar "Uppränning till Svenska Missions Sällskapets Historia", gjort utdrag af Scheffer, men på ett sätt, som tyckes utvisa, att Förf. är större Trollkarl än alla andra, som före honom beskrifvit Lapparnes Trollväsende. Han säger ibland annat sid. 25: "Om än Trolltrumman i sednare tider tystnat, så skräller ännu Spåtrumman här och der i Lappska fjellen." Det vore roligt, att veta hvar den skräller; ty jag är född i Lappmarken, har växt opp i Lappmarken, och bor nu i Lappmarken, har äfven rest vidt omkring i alla Lappmarks församlingar; men ännu har det alldrig lyckats mig, att få se den märkvärdiga Spåtrumman, och ännu mindre har jag fått höra hennes Skrällande. Det taltes om för 20 år tillbaka, att en Lapp i Jockmocks Församling vid namn Unnats, skulle hafva en Spåtrumma; Jag frågade honom 1830, om han ännu hade quar den, men han sade sig längesedan hafva öfvergifvit den. Så hemligt skulle nu för tiden ingen Lapp kunna bruka Spåtrumman, att icke äfven andra Lappar skulle få nys derom, och genom dem skulle under rättelsen snart sprida sig. - I Stensele Socken hade en Lapp nyligen haft en Spåtrumma, den han föryttrat åt någon Resande; men den Allmänna opinionen om denna Lapp var, den, att han hade denna Spåtrumma endast som en curiositet, men alldeles icke till något bruk. Så vidt jag nu känner Lapparne, så tror jag, att om en Lapp nu blefve beryktad för Spåtrummans bruk, skulle han blifva begabbad, af både Lappar och Nybyggare. [Mellan raderna:] Somliga colonister inom Lappmarks gränsen säger det i samma avhandling.
Vidare säger samme Författare: sidan 26: "Ännu offrar Lappen i Tysthet på fordna Afgudaplatser för sina renars trefnad och forkofran." Hvaraf vet Författaren det? jag, som bor i Lappmarken, har icke hört något sådant offrande omtalas; men allmänt bekant är det, att Lappen offrar åt kyrkor, hvarom redan i förra delen är nämnt: "Äro således alla Lappar genom dopet Christne, så kunna vi dock icke undertrycka den öfvertygelsen, att här råder på många ställen en hednisk Christendom." Detta gäller ännu mera om sjelfva Stockholm, åtminstone, hvad sederna beträffar; ty säga hvad man vill om Lapparnes vidskepelse, så skall hvarken denne eller någon annan Författare kunna visa så mycket sedeförderf ibland Lapparne, som hos Stockholms förfinade pöbel. Detta omdöme gäller till och med fylleri lasten; ty jag kan försäkra, att en rå fjell Lapp icke super hälften så mycket året om, som en ordinär sjöman på Stockholms gator. Men i Stockholm, anses det icke för någon synd att supa sig full. Det är endast de så kallade nykterhets vännerna, som ifra mot bruket af spirituösa; och om det skulle hända dessa nyckterhets ifrare, att de dricka sig fulla af Portvin, så anses icke det heller för någon synd. - Det anses icke för Afgudadyrkan, fastän det står i Cateckesen "att hafva Buken till sin Gud."
I allmänhet, må det vara tillåtit mig at säga, så länge som Allmogen i Sverrige ännu tror på Elfvor, TomteGubbar, Löfjerskor, och mera sådant, eller söker bot hos kloka gummor, frågar om sina tillkommande öden af dem, som spå i Caffe o.s.v. så är det alldrig värdt att våra moderna Grannlåts Predikanter smickra sig med den inbildningen, att endast de och deras Åhörare äro belysta af Christendomens ljus, under det att Lapparne vandra i grufligt mörker och Afgudadyrkan. - Det är ju en temmeligen Allmän tro bland Allmogen i Upland och närmast hufvudstaden, att Alla Barn, som lemnas in på Frimurare Barnhuset i Stockholm, blifva slagtade och saltas in till mat åt Hundturken. Hvilken Fjell-Lapp skulle väl vara nog enfalldig, för att tro sådana Galenskaper? - Den vörde och Höglärde Författaren tyckes icke sjelf vara så alldeles fri från den moderna tidens fördomar, då han gör en Upränning till Svenska Missions Sällskapets Historia, men dervid förtiger den man, som ifrigast arbetade för en sådan stiftelse, och hvilken egentligen synes hafva varit den hemliga driffjedern, fastän andra få Upbära hedern. - Kanskje trodde Författaren, det vara ett bevis på äkta modern Lutheranism, att förtiga sanningen, och låta den man stå i skuggan, som har förnämsta förtjensten af Svenska Missions Sällskapets stiftelse, men hade också den olyckan, att vara hatad och förföljd af Stockholms inquisitoriska Presterskap. - Jag känner icke Författaren vidare och har ingenting, att beställa med honom; men att han vränger sanningen vare sig af hat, fruktan eller egennytta, tyckes icke vara något bevis på äktheten och renheten af den sak han såsom nuvarande Svenska Missions Sällskapets Sekreterare, förfäktar. Hans oriktiga framställningar i Lappska Trolldoms väsendet, äro förlåtliga, då han icke eger någon riktig kunskap om Lapparnes allmänna Carakter och hemseder.
Men i afseende på den rådande fördomen om Lapparnes ännu fortfarande AfGuderi och vidskepelse, hvilken fördom icke ens lärde män kunne afskudda sig, må det vara mig tillåtet, att här anföra några ord af en uplyst Norrman, Herr Prosten Deinböll, som tjenstgjort en lång tid såsom Prest i Finnmarken. Han blef föranledd till följande utlåtande, i anledning af en Afhandling, införd i Budstikkens 5te årgång, No 95-98, hvarest en Författare vid Namn Rosenvinge, hvilken tjenstgjort som Domare i Saltens fögderi, talar om Lapparnes Afguderi och Vidskepelse i samma anda, som Herr Fält Prosten Gravallius. Afhandlingen skrefs på 1790 talet, men infördes i den norrska tidskriften Budstikken 1824. Prosten Deinböll yttrar sig i anledning af Rosenvinges afhandling på följande sätt: "Hvad Författaren, så väl här, som på de föregående sidorna anförer om Lapparnes, eller de Norrske Finners vidskepelse, kan på sin höjd, dock icke i allo, sägas om tiggar-Lappar, hvilka utan bestämt näringsfång, ströfva omkring byggden för att genom allehanda konstgrepp, förhvärfa sig det nödvändigaste till lifvets Uppehälle. Också frestas man, att fälla en allt för hård dom öfver Lapparne, då man, såsom tillfället synes vara med författaren, bedömer dem endast efter det tillstånd, hvari man finner många af dem på Handelsplatserna, hvarest de ty värr icke kunna styra sitt omåttliga begär efter brennvin. - Besöker man deremot Lapparne i deras hemvist, och gör sig mödan, att intränga i deras sanna Carakter, så måste man smånigom fatta fördelaktigare tankar om dem, och i allmänhet uti dem erkänna, ett godsint, fredligt, Gudfruktigt, sedligt, måttligt och förnöjsamt folk. Från denna sida har jag (Deinböll) lärt att känna ett folk, hvars goda egenskaper vida öfverväga de svagheter, som man nödgas tillerkänna dem; ett folk, som genom sitt naturligt goda förstånd och läraktighet, genom förbättrade undervisningsanstalter och utspridande af nyttiga Böcker på deras eget modersmål, säkert med tiden torde kunna emottaga en lika så hög grad af Civilisation, som de, med Lapparne i flere hänseenden beslägtade Finnarne. - Att Lapparne i Nordlanden, på den tid Författaren (Rosenvinge) skref sin afhandling (1790) skulle i så hög grad hafva varit begifne på Afguderi, som Förf. omtalar, kan icke ega någon grund: då under en lång sträkka af år missionärer varit anställde på flere ställen i Nordland, för att utbreda Christendomen ibland der varande Norrska Lappar. Lika så litet kan detta sägas om de Svenska Lapparne, hvilka i synnerhet ifrån Luleå och Torneå Lappmarker, fara med sina renar till Norlandens kuster."
Prosten Deinböll nämner sedan i korthet de anstalter, som den Svenska Regeringen, allt ifrån Gustaf I'stes tid, vidtagit till Lapparnes Uplysning, och tillägger i anledning deraf:
"Det är således troligt, att år 1790, måtte hedendomen hafva försvunnit och Christendomen blifvit Allmännare utbredd ibland Lapparne." - Det synes derföre, som Författaren till ofvanskrefne afhandling (Rosenvinge) har låtit missleda sig af berättelser, som gå mycket längre tillbaka i en förgången forntid." - Detta herr Prosten Deinbölls opartiska och på en mångårig erfarenhet grundade omdöme, anser jag vara med sanningen och rätta förhållandet öfverens stämmande uti allt, som rörer det yttre, gröfre eller synliga Afguderiet. Men hvad det finare Afguderiet vidkommer, så är jag nästan rädd, att det inskränker sig icke innom Lappmarken; det torde nog finnas på många andra ställen och icke innom Lappmarken blott. De fördomar och vidskepliga föreställningar, som ännu finnas quar hos Lapparne, skall jag på sina ställen anföra, och Läsaren skall deraf finna, att detta folk, som har den gråa hedendomen så nära, har mindre portion af vidskepelse, än mången allmoge i Uplystare Länder. Karesuando i Maji 1844.
L. L. Læstadius
_______
§. 1.
Innan Läsaren kan förstå, huru det gick till med Lappens offrande, torde det vara nödigt, att beskrifva beskaffenheten af Lappens boning. Jag har nämt i förra delen, att Lappens äldsta boningsrum bestod af en riskoja, hvilken synes vara beskrifven af Tacitus under namn af "nexus ramorum" På den tid då inga Jernredskap funnos, tyckes också en Riskoja hafva varit det enda möjliga hus, som Lappen kunde åstadkomma. Ehuru Lappen har eget namn på flinta, förekommer likväl ingenting i deras sagor, som skulle berättiga oss til den förmodan, att Lappen fordomsdags brukat skärande verktyg af flinta. Man har icke heller funnit några flintlager i Norra Sverrige. Likväl är det möjligt, att Lapparne haft några skärande verktyg af andra stenarter. En sådan Riskoja, som nyss sades, betäckes antigen med mossa, och kallades då tarfe kååtte, eller med torf, "Laudnje kååtte"; men sedan Lappen, genom Communication med de mot norden framträngande germaniska Folkstammerna, fick yxor och andra jernredskaper, var det icke svårt, att förvandla Riskojorna till brädkåtor, hvilka då fingo namn af "Laudekååtte". Till dessa sistnämde timrades merändels en 4 kantig, 8 kantig eller oftast 6 kantig grund af 2 eller 3 hvarf spädt timmer. Antigen huset bestod af ris, eller af upresta störar, eller af bräder, fick det altid bibehålla sin ursprungliga Coniska form. För att utestänga regn och dropp, lades utan på riset, störarne eller bräderna, ett eller par hvarf Näfver eller Granbark, och derutanpå torf eller mossa i stället för takved. - Midt på botten eller golfvet af kåtan, var Eldstad, begränsad med en oval rad af stenar, hvarifrån röken steg opp genom det i toppen på kojan, anbragta rökhålet. Rundt omkring Eldstaden utbreddes på golfvet ris af Gran tall, Björk eller rypris (Betula nana Lin.) och derofvanpå Renskinn.
Men under Tjudernas och Karelarnes ströfverier måste Lapparne öfvergifva sina kojor, och krypa ner i Jordkulor, af hvilka ännu, de i Norrska Finnmarken befintliga Jordgammer, äro en lämning. Ordsaken, hvarföre Lapparne måste öfvergifva sina förra kojor, under Tjudernas ock Karelarnes ströfverier, är icke närmare upgifven; men det synes troligt, att de förra kojorna, kunde uptäckas på långt håll af fienden, emedan de stodo ofvan jord, hvarföre Lappen måste gräfva sig hål i jorden. De märken, som ännu finnas quar efter dessa jordkulor, likna igenfallna gropar med 3 el. 4 alnars diamäter. De voro anbragta i torra Sandbackar; och som sjelfva rökhålet var jäms med jordytan, och kunde täppas igen med en torfva, så var det i sanningen icke lätt för en fiende, att uptäcka Lappens boning. Fienden kunde stå helt nära, och ändå icke veta, att der bodde folk. Det berättas i deras sagor, att en sådan jordkula blifvit uptäckt, endast derigenom, att en Lappkärring ropade till folket i närmast belägna kula: "låna mig kokslefven", hvaraf man kan sluta, att det var Communication emellan närbelägna Jordkulor medelst underjordiska gångar. Troligen var icke eller ingången till en sådan jordkula straxt invid, utan ett stycke från kulan, i slutningen af backen, hvarigenom det blef så mycket svårare för fienden, att i en hast intränga i den underjordiska boningen. Utom Högström, har jag icke sedt någon af de äldre Författarena tala om dessa Jordkulor. De kallas af Lappare: "Ädnam kååtte".
§. 2.
Tiden, när Lapparne började bruka tält- och filtkåtor, kan icke så noga bestämmas. Men det synes icke osannolikt, att de slutligen funno de ofvannämde Jordkulorna mindre säkra, sedan Karelerne blifvit närmare bekanta med deras inrättning; hvarföre äfven Lapparne funno sin säkraste räddning uti en snar flyckt, hvilket äfven lär hafva gifvit dem anledning, att flytta opp på fjellryggen, samt till kusterna af Ishafvet, dit Karelerne, som kommo från Finska sidan, icke hade så lätt att komma fram. En sådan lång flyttning öfver fjellen kunde icke gerna gå för sig, medan Lapparne bodde i Jordkulor. Scheffer anför enligt upgift af Buræus och Olaus Magnus, att Lapparne brukat hudar och skinn, samt stundom äfven Näfver till tält, hvilket nog är troligt, emedan Lapparne sjelfva icke kunnat väfva något slags tyg. Näfret, som skulle begagnas till tält, måste först göras mjukt och smidigt genom kokning (Schef. pag. 197) men då Lapparne sedan genom Byteshandel med nästgränsande Nationer kunde förskaffa sig valmar, yllefiltar och hurst, så började de använda sådant till tält. Nu för tiden brukas tält af alla flyttande Lappar, samt torfkåtor och brädkåtor af Fiskar Lappar, äfven som jordgammer af fiskar Lappar i Finnmarken.
§. 3.
Uti hvarje slag af de nu beskrifna boningar funnos alltid 2ne dörrar, nämligen lmo Den vanliga eller profana dörren, hvilken merädels var stäld åt det håll, der utsigten var vidast. 2do lönndörren, som var mindre och placerad midt emot den vanliga Dörren. Den afdelning af kojans Area, som var närmast lönndörren, kallades "Påssjö" och begränsades genom 2ne klabbar, som voro placerade parallelt med hvarandra, ifrån Eldstaden till lönndörren, så att hela rummet utgjorde ungefärligen 3 á 4ra quadrat alnar eller vid pass 1/6 del af hela kojans Area. Sjelfva lönndörren kallades "Påssjo raike". Detta "Påssjo" var ett heligt rum, dit ingen quinna vågade nalkas, äfven som sjelfva lönndörren var helig; ty genom den vågade ingen quinna gå ut eller in. Endast mannen kröp ut och in genom denna dörr, när han gick eller kom ifrån en helig förrättning, till ex. när han gick att offra eller kom ifrån en sådan förrättning, när han gick på jagt, eller kom hem från jagt. Genom samma löndörr måste äfven alla heliga ting hämtas in, såsom Spåtrumma, Jagttyg, allt hvad som var fångadt på jagt, eller destineradt till offer o.s.v.
Med denna löndörr, hade de första Prester i Lappmarken mycket att beställa, sedan de kommit under fund med den vidskepelse, som Lapparne hade för sig i afseende på densamma. Gabriel Tuderus hade i synnerhet mycket bråk med detta "Djefvulshål" eller "Sanctum diabobrum", som han kallar det. Han lät på flera ställen i Kemi Lappmark spika igen hålet, men de vidskepliga Lapparne refvo opp hålet igen. Alla Författare, som skrifvit om Lapparne, tala om denna löndörr.
§. 4.
Hvad som egentligen må hafva gifvit de gamla Lapparne anledning till denna vidskepliga föreställning om "Påssjo" är icke så lätt att förklara. Förmodligen måste äfven de hafva sitt "lararium" eller "Sacellum" i sin koja, liksom Greker och Romare, hade för husandakten. Ett hål eller öpning nere vid botten af kojan är visserligen nödigt för röken, som utan detta hål skulle slå in i kojan. Ännu i denna dag måste "Påssjo-raige", d.v.s, draghålet öppnas, när röken slår in. Tuderus sätter öfver "Påssjo-raige" med "Renhålet" men derutinnan lär han väl hafva misstagit sig; ty "Påssjo" kan icke gerna låta derivera sig af "Pååtsoi", som betyder Ren (Rangifer). Snarare kan ordet hafva kommit till genom et klemigare uttal af "!Påsso" som betyder "blåsare" eller "blåsande", praes, particip, af verb. "pässot". Lindahl et Öhrling omtala i Lappska Lexiconen: "Påssjo-Akka", d.v.s. Påssjos kärring, en Gudinna för Påssjo, d.v.s. draghålet, liksom "Uks akka" eller "Dörakärringen" var en Gudinna för den Allmänna eller profana Dörren. Men endast såsom draghål betraktadt; behöfde icke detta "Påssjo-raige" vara så stort, att en menniska skulle rummas derigenom. Förmodligen har Lappen sedermera funnit sig föranlåten, att utvidga detta hål, sedan den orena quinnans vandring genom den Allmänna dörren ingaf honom den föreställningen, att allt hvad quinnan vidrörde var orent, och borde fördenskull allt, hvad heligt var, icke föras på den väg, som quinnan hade förorenadt. Man ser på hela ställningen med Lappens offer, Jagttyg, m.m., att quinnan var, för sin besmittande orenhet, icke värdig, att komma vid något, som anågs för heligt. Hon fick således icke komma nära Påssjo; icke heller gå rundt omkring Påssjo på yttre sidan om kåtan, emedan hon då steg öfver, och således ohelgade den väg, som ledde till offerlawen. Denna sed, att icke gå rundt omkring Påsso, iagtages ännu af en del Lappquinnor, mera af ett gammalt omedvetet bruk, än af skräck och vidskepelse. Och detta var således förmämsta anledningen hvarföre Lappen dyrkade sitt Påssjo. Nu för tiden brukar Lappen hafva sina grytor och matkärl i Påssjo, såsom varande den lämpligaste platsen för sådane saker.
§. 5.
Ett stycke bak om det heliga rummet "Påssjo" på några famnars afstånd från kåtan, hade Lappen sitt Altare eller offerlawe, som bäst beskrifves af Högström, men omtalas äfven af Scheffer och Leem. (Denna lawes Contruction är redan omtalad i förra delen § 59 ) Lawen hette på Lappska "luowe". När Lapparne bodde i fjellen, hvarest ingen skog fanns, kunde de icke bygga någon Offerlawe af träd. De hade i det stället någon otillgänglig sten eller klippa, dit inga hundar eller andra vild djur kunde komma; och detta torde vara ordsaken hvarföre så många offerställen omtalas både af Svenska och Norrska Författare. Lappen kunde nemligen bygga en offer lawe hvar som hälst, när han bodde i den skogiga delen af landet, men på de skoglösa fjellen, måste han välja någon för ändamålet tjenlig plats, hvilken derföre, att den icke kunde årligen bytas om, blef mera varaktig, och således äfven mera ansedd och häfdvunnen.
Uppå en sådan offer-lawe, offrades horn, ben mm. Allt efter som den Gudomlighet troddes vara beskaffad, hvilken offret tillegnades. En sådan Offer lawe finnes afteknad hos Scheffer pag. 105. Den ser ut som en vanlig Badstu lawe, är ställd på 4ra stolpar. Ofvan på lawen står Tors eller åskans bild, en trädstubbe, med en tjockare klump i öfra Ändan, som skall föreställa hufvudet. På samma lawe synas äfven opställda Renhorn, samt ett fat med mat uti, hvilket allt var offradt åt bilden. Lapp Gubben står frammanför Lawen på knä och tillbeder belåtet; rundt omkring Lawen växa löfträn o.s.v. Högström anför (Cap. 11 § 17) att Gudens bild oftast var stäld bredevid Lawen på marken, samt att, då Lapparne offra något på Lawen, pryddes den med Gran- eller Björkris; äfven quistades de träd nertill, som stodo rundt om kring lawen. Jag har redan i förra delen (§ 57.) nämt, huru Lappen kom på den iden, att göra offer-lawar, nemligen för att bevara det offrade för hundar och andra köttätande djur.
§.6.
Gudabilden eller den stubbe, som skulle föreställa Gudomligheten, kallas af Jessen "Väärro muor" Offerträdet. Han säger pag. 47. "Man tog en stubbe af Björk, vid pass 2 alnar lång, och stundom en aln (?) bred, och formerade den i likhet med det märke; hvarmed Afguden var tecknad på trumman." "Väärro-muor var teknadt med den Afguds namn, åt hvilken offret var bestämt. Detta sades ske derföre, att hvarje Gud skulle känna sitt offer." Lapparne tillverkade en sådan bild för hvarje offer tillfälle, då de voro långt aflägsnade från de beständliga Gudabelätena (Förra delen ytterligare tillägg til §. 32.) Det är sannoligt, att endast de för tillfället fabricerade bilderna fingo Namn af Väärro-muor, icke de Ursprungliga eller stadigvarande Beläten, som hade sin särskilta plats och egna territorium. Dessa fingo väl stå orörda, så länge de kunde stå emot tidens åverckan. Dessa stadigvarande Beläten kallades enligt Sam. Rhens Upgift "Muorra-Jubmel", om de voro af träd, samt "Kiedke-Jubmel" om de voro af sten. - "Vid sidan af Väärro-muor sattes ännu 2neBjörkquistar på hvardera sidan af bilden; dessa quistar voro sammanfogade i Toppen, och kallades "kieldemuor" Jessen pag. 47. Som Författaren (Jessen) skrifver detta ord "kieldemuor" skulle det efter Finnmarkens dialect betyda det förbudna trädet; förmodligen i den mening, att det var förbudit för obehöriga personer, att röra vid offer trädet. - Men annars, om det vore skrifvet med långt j (kjelde muor) kunde det betyda Sockens eller hela districtets offerträd. Då Författaren icke uttydt ordets betydelse, är det för mig svårt, att afgöra, hvilketdera det skall vara. - "Väärro muor blef skurit så, att roten af trädet utgjorde hufvudet, och det öfriga skulle föreställa bålen. Detta träd ställdes opp vid alla deras offer till Zarakka Saiwo Jabmeke, så att roten merändels ställdes oppåt, och stammen neråt." Jessen pag. 48. "Men skulle de offra åt Radien attje eller Radien kiedde så vändes stammen opp och roten ner." ibid.
§. 7.
Hvarken Scheffer, Högström eller Torneus hafva fått reda på Väärro muor, hvaraf det synes osäkert, om Lapparne i Luleå-Torneå Lappmarker haft den omtalade Afguda bilden under detta namn. Men Tuderus talar om ett offerträd, som Lapparne i Kemi Lappmark hade bredevid Stenguden Zeite, hvilket träd skulle likna en båtköl, och kallades "Hyden wenet" det är efter Tuderi öfversättning. "Blåkulla Båt". Hyden eller Hiiden Venet är finska, och betyder verkligen Hides eller Hisis båt. Men jag tror nästan att de finska Bönderna af illparighet tillagt den förmenta Båtkölen detta namn. Ty Tuderus anmärker straxt derpå, att trädet äfven kallades "Lista murit" men hvilket för Författarens okunnighet i Lappskan lär vara ett skriffel, och bör snarare läsas Liitte-Muorah; att dettta bör vara den rätta läsarten kan ses af Leems anmärkning: pag 428, der det heter "Liet muorah, kallades käppar, som beströkos med Offer blodet."
Dessa "Liet-muorah" eller rättare "Liitte-muorah", betyder ingalunda "Blåkulla båt" utan snarare kan det sättas öfver med: Försonings träd; egentligen sammanfognings träd, af Finska nomen: liittet, sammanfogning, eller enligt Reenwalls Lexicon, Coagmentum, Connexis, Commissura junetura; hvaraf Lapparne lånat sitt verb. liittet, sammanfoga, hvilket ord är brukligt endast i Torneå-Kemi - samt Finmarkens Lappmarker, så framt icke "liktet" förlika, försona äfven är samma ord, ehuru jag förmodar, att "liktet" - som är brukligt endast i södra Lappmarken, är en barbarism, och lånadt af Svenska ordet "förlika" som också betyder försona. Huru dermed än må vara, så kan det af Tuderus omtalta trädet alldrig föreställa någon "Blåkulla" (Helvetes) båt. Högström omtalar visserligen, att Lapparne i Gellevare och Jockmock plågade offra Små skepp eller båtar åt Julherrn, hvilka båtar de hängde opp på stora granar; men han anmärker likväl, att detta bruk torde vara lånadt af Katholikernas skepp, hvilka man ännu ser här och der opphängda i Svenska Kyrkor. Jag vet icke heller i hvad afseende dessa skepp blifvit placerade i Kyrkorna. Dessutom är Julherrn sjelf hos Lapparne ett lånadt Begrepp. Tuderus har väl fått den förklaringen, att "Lista-murit" skulle betyda: "tillitelses träd", men dertill gifva icke sjelfva Orden någon anledning, ty antingen finska ordet "lista" stafvas med ett eller 2 i "liista"? så blir det ändå ingenting annat än en list (taklist) eller träspjäla.
§. 8.
Lapparnes vanliga offertid, var om Hösten sedan de slagtat "Kitan åsse" men annars offrade man efter Trummans anvisning och utslag. Jessen pag. 45. Med kitan åsse Vårens del, menas här det kött, som Lappen spar till våren; Lappen plägar nemligen slagta en hel hop med ocastrerade oxrenar om hösten förrän de börjat brunsta. Det kött han då icke hinner förtära, gräfver han ner i jorden, eller förvarar i sina bodar till Våren, emedan renarne äro magra om Våren, och således odugliga till slagt. Men der händer ofta, att Vielfrasen under tiden gör besök i Lappens matförråd, och Spolierar alltsammans. Det var derföre i sin ordning, att Lappen sökte blidka Gudarne med offer, då han om hösten slagtade sina Brun Rehnar till vårnäst. Högström säger äfven (i Cap. 11. §. 17) at detta ordinära offer skedde om hösten Mathsmässo tiden, äfven som Scheffer, efter Samuel Rhens intygande bevittnar detsamma, med det tillägg af Lappen Spirri Nils, att Lapparne vid samma tilfälle göra sig en ny Trägud: "Fjorton dagar före Michaeli uthugga de sig en ny träGud", säger Lappen Spirri Nils, det vill säga de göra sig då ett nytt offerträd, hvarom ofvan är anfört. Denna ordinära Offerhögtid Mathsmässo tiden, hindrar icke, att en dylik Offerhögtid, kunde infalla i Pasatis Mans (Nowember) hvarom förut är nämt, emedan de castrerade oxrenarne samt de Renkor som varit gala det året, äro i slutet af Nowember vid bästa hull, och slagtas, derföre till vinterföda, innan de afmagra. Då infaller naturligtvis et nytt slagt-Calas och i följe dermed en ny offer högtid till Passes, d.v.s. helgedomens ära. Deraf har Nowember Månad fått sitt Namn: Pasatis Mans.
§. 9.
Vid offringen förehöll man sig på följande sätt. Sedan Nåiden genom Trumman, utforskat, hvilken Gud man skulle offra åt, samt hvilket djur han äskade, afskildes Offerdjuret från hopen medelst märkandle i högra örat. Det djur som sålunda var bestämt till Offer borde vara fullkomligen felfritt. Jessen pag. 50. Auctor talar här om offrande i Allmänhet och har derföre icke förklarat, på hvad sätt offerdjuret märktes i högra örat. Men enligt Sam. Rhens Upgift hos Scheffer, fäste man i örat på offerdjuret en hvit, röd eller Svart tråd, allt efter de Gudomligheters egenskaper, till hvilka offret ärnades. Samme Rhen har äfven upgifvit, att man för att utröna, om Afguden ville hafva Offret eller icke ryckte några hår ur renens halls på andre sidan, hvilka hår sedan fästades vid den ringknippa, som låg på trumskinnet. Gravallius säger att håren fästades vid ringknippan med saften af en viss ört; men Rhen anför icke, hvarmed dessa hår fästades. Vidare säger Gravallius: "Om nu håren vid trumlingen genom dallring och ringarnes samanskuddande, lossnade och af vinden fördes, och fästnade på Gudens närstående bild, var det ett godt Järtekn."
Men så har jag icke kunnat fatta saken, ty Rhen hvilkens ord Scheffer citerar pag. 118. säger uttryckeligen, att om den ring, vid hvilken de utryckta renhåren voro fästade, stannade på någon Afguds märke på trumskinnet, och icke skred från detta märke, förän offret lofvades åt den Afguden, så var det ett tekn, att Afguden ville hafva detta offer. Det synes af alla Rhens upgifter, att han hade noga undersökt förhållandet innan han skref sin berättelse, så att om Gravallius följt någon annan äldre Auctor än Scheffer, har han blifvit sjelf förvillad af de falska underrättelser han har läst uti föga trovärdiga Författare.
§. 10.
Sedan dessa förberedande åtgärder gått för sig, "måste Blodmannen bereda sig till offret genom fastande, och tvätta alla sina lemmar. Så snart offerdagen frambröt, begaf sig offermannen, samt den, som frambragte offret jämte de öfriga budna gästerne till Offerplatsen. Blodmannen hade då sina bästa kläder på sig, en messingskedja omkring högra handen; han var omgifven med ett bälte, som gick öfver den vänstra axeln ner till den högra sidan, liksom ett Riddarband. Jessen: pag. 50. "Den lapp, som offrade, var klädd med något hvitt linne öfver Skuldrorna, samt med en bindel omkring hufvudet, och en blomsterkrans, hvarmed äfven offerdjuret, omvirades." Leem pag. 445. Det omtalas icke af Svenska förff. huru Lappen var klädd när han gick, att offra. Endast Torneus nämner pag. 15, att Lapparne vid dylika tillfällen utsirade sig med sina bästa högtidskläder. Det är nu mera icke möjligt att veta, hvad hvarje särskilt prydning på offermannen skulle betyda, då Förff. icke gifvit någon förklaring deröfver. Jessen säger blott (pag. 52): "Då Offermannen tillfrågades, hvarföre han bepryddas med så många ringar och kedjor, svarade han, att det skulle betyda hans beredvillighet och undergifvenhet för Gudarne." - Ett annat försigtighets mått, som Lappen måste iagtaga; när han gick, att offra, omtalas af Högström (Cap 11:21.). "Då Fjell-Lappen går att offra, så måste hans hundar sättas i band. Slipper någon hund lös, och kommer att gå öfver hans fjät, så skola odjuren straxt komma ihop med hans rehnar. Om inga odjur äro å färde, skola hans hundar i deras ställe, bita, jaga och döda Boskapen.
Fodnoter
