Föreläsningar i finsk mytologi - Jordens gudomligheter

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

3. Jordens gudomligheter

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

Ganska många folkslag hafva i sin barndom plägat betrakta jorden såsom ett gudomligt väsen och dyrkat den under bilden af en huldrik moder, som förlänar föda och näring både åt menniskor och djur. Det är tvifvelsutan just för denna sin närande, uppehållande, eller så till sägandes moderliga egenskap, som jorden äfven hos flera bland våra stamförvandter, såsom Tunguser, Mongoler, Turkar o. s. v. åtnjutit en gudomlig kult. Att åtminstone Finnarnes dyrkan af jorden grundar sig på en sådan föreställning, synes härflyta af sjelfva benämningen maa-emä (jordmoder, terra mater), som i runorna tillägges den materiela jorden. Denna benämning förekommer emellertid blott på några högst få ställen i Kalevala (g. uppl. run. 1, v. 224, n. uppl. run. 6, v. 172). Orsaken till detta sällsynta bruk af ordet maa-emä ligger sannolikt i den redan förut anmärkta omständigheten, att Finnarne, ehuru naturdyrkare, likväl icke älskade tillbedja naturföremålen i deras yttre, synliga gestalt, utan vanligen tänkte sig ett personligt guda-väsen såsom materien inneboende och densamma beherrskande. Ett sådant jorden i dess helhet tillhörande väsen är maan emo (emonen) jordens moder, som äfven benämnes mannun eukko jordens gumma, maan emäntä jordens värdinna, akka manteren alainen den under jorden vistande gumman. Ganander angifver, att Fornfinnarne uti denna gudinna dyrkat dundergudens, den himmelska ukkos gemål, eller den af mig förr omnämnda Akka, en uppgift, för hvars tillförlitlighet jag likväl ej vågar ansvara, emedan runorna derom ingenting upplysa. Det finnes hos samma författare anfördt, att maan emo blifvit hållen för en ganska mäktig gudinna och anropad att förläna styrka och kraft åt svaga och hjelpbehöfvande. Såsom bevis härå åberopar han följande runo-fragment: »nouse maasta maan emoinen, väikseni, voimakseni», d. ä. stig, o jordens moder! upp ifrån jorden till min kraft och styrka. Äfven i Kalevala åkallas hon vid ett tillfälle att tillika med jordens öfriga gudomligheter hasta den nödställda till hjelp (g. uppl. run. 10, vv. 217 ff.). Vid ett annat blir hon åter i öfverenstämmelse med den sanna naturen af sin verksamhet anropad att förläna alstringskraft åt jorden, och i sammanhang härmed sänder den bedjande Pellervoinen äfven en bön till sjelfva jorden. Runans ord äro följande:

»Akka manteren alainen,

Mannun eukko, maan emäntä!

Pane nyt turvet tunkemahan,

Maa väkevä vääntämähän;

Eip' on maa väkeä puutu

Sinä ilmoisna ikänä,

Kun lie armo antajista,

Lupa luonnon tyttäristä.

Nouse maa makoamasta,

Luojan nurmi nukkumasta,

Pane korret korttumahan,

Sekä varret varttumahan,

Tuhansin neniä nosta,

Saoin haaroja hajota

Kynnöstäni, kylvöstäni,

Varsin vaivani näöstä!»

d. ä.

Gumma, du som bor i jorden,

Markens moder och värdinna!

Bringa torfven till att drifva,

Feta marken till att vexa;

Styrka saknar icke jorden,

Ej så länge tiden varar,

Om det blott af gifvarinnor,

Af naturens döttrar unnas.

Uppstig, jord, ifrån din hvila,

Från din sömn, du skaparns gräsvall,

Bringa stängeln till att tjockna,

Stjelken att till längre vexa,

Lyfta ax till flere tusen.

Bred ock hundratal af grenar.

Ur min plöjning, ur min såning,

Ur den möda, som jag nedlagt!

(Kal. run. 2, vv. 301-316.)

I den lappska mytologin motsvaras Maan emo enligt min åsigt af den så kallade Madderakka (Finn. manteren akka). Jessen och andra lappska mytologer förmena, att Madderakka och hennes gemål, den så kallade Madderattje, väsendtlig mon bidrogo till lefvande varelsers daning, men hvad de härom förmäla, synes vara en sednare tids fiktion, och hufvudsakligen grunda sig på en ordförvexling. I Lappskan betecknar ordet madder, liksom det dermed ljudligen beslägtade finska manner, jord, fast land. Men samma språk eger derjemte ett annat ord mad (maddo) madar (madder), som angifves ega betydelsen af uppkomst, härkomsts. Dessa tvenne ord har man förvexlat med hvarandra, och sålunda hafva Madderattje och Madderakka, hvilka ursprungligen betecknade jordens fader och moder, kommit att antaga betydelsen af skapelsens fader och moder. Denna förvexling var så mycket lättare, som de tvenne gudamakterna, i egenskap af jordens beherrskande väsenden, förmodligen i lappska liksom estniska mytologin troddes vårda sig om qvinnors fruktsamhet.

Hos Esterna förekommer jordens gudinna under namnet Maa-emma, hvilken liksom Finnarnes Maan emo angifves hafva varit dundergudens hustru och understödt honom i alla hans värf. Anmärkningsvärdt är, att denna gudomlighet också ansågs hafva sig anförtrodd vården icke blott om jordens alstringskraft, utan äfven om qvinnors fruktsamhet, samt deras både födda och ofödda foster. För Finnarne synes denna föreställning, att sluta af runornas vittnesbörd, hafva varit alldeles främmande. I allmänhet meddela våra fornsånger ganska få upplysningar om Maan emo, och detsamma gäller äfven alla andra jordens gudomligheter, hvilka hade vården om dess alstringskraft och fruktbarhet sig anförtrodd. Det förtäljes väl, att åkern hade sin urgamla husbonde (peri-isäntä), att i jordens sköte funnos svärdbeklädda män och ryttare (Kal. g. uppl. run. 10, vv. 217-220), men om deras verksamhet förmäles blott, att de i likhet med Maan emo blefvo anropade om hjelp och bistånd af sjuka och nödställda. En mera betydande rol spelar i våra runor den så kallade Pellervoinen, åkerns son (pellon poika), äfven Sampsa benämnd, ty det är med hans biträde, som Wäinämöinen får den nakna, öde jorden besådd både med träd och alla andra vexter. Enligt gamla upplagan af Kalevala utfördes detta värf af Pellervoinen först sedan Sampo blifvit från Pohjola bortröfvad, men enligt den sednare redaktionen anlitar Wäinämöinen ifrågavarande gudomlighet om bistånd uti nämnda förrättning kort efter verldens skapelse. Wäinämöinen tager äfven sin tillflykt till Pellervoinens biträde, då det gäller att uppsöka ett moderträd till en god farkost (Kal. run. 16, vv. 13-100). Man finner af det anförda, att Pellervoinen icke blott var åkrarnas skyddsgud, såsom både hans namn, och epitetet pellon poika antyder, utan äfven öfvade ett herravälde öfver träden och vexterna öfverhufvud. Pellervoinen är utan tvifvel samma gudomlighet, som hos Agricola, Ganander m. fl. bär namnet pellon Pekka eller Pekko (åkerns Petrus) och säges icke allenast hafva befordrat kornvexten och vårsädet i allmänhet, utan äfven stått bi vid ölbrygd, i anledning hvaraf uttrycket: maistaa (juoda) pellon pekkoa enligt Ganander betecknar: »dricka vört, eller buska.»

Enligt Agricola dyrkade Finnarne i forntiden ännu åtskilliga andra öfver jordens och isynnerhet åkrarnes fruktbarhet rådande gudomligheter. Sådana voro hos den tavastländska stammen: Liekkiö, som troddes innehafva makten öfver gräs, rötter och träd, hos den karelska: 1) Köndös (Kondus), som vårdade sig om svedjeåkrar, 2) Rongoteus, som gynnade rågskörden, 3) Egres, en skyddsgud för ärter, bönor, rofvor, kål, hampa och lin, 4) Wironkannas, hafverfältens beskyddare. Dessa gudomligheter hafva till större delen redan hemfallit åt glömskan, förutsatt att de någonsin tillhört den finska mytologin, hvilket man i följe af deras ofinska namn vore frestad att betvifla. I Kalevala omnämnes bland dem endast Wirokannas, som utan tvifvel motsvarar Agricolas Wironkannas, ehuru han här icke framträder såsom ett gudaväsen, utan vid ett tillfälle ikläder sig egenskapen af en prest och döper Jesus-barnet (run. 50, vv. 434 ff.), och vid ett annat företager sig att slagta en jättestor oxe, hvilket värf han dock ej är vuxen (run. 20, v v. 54 ff.). Kändt är äfven i Finskan det anförda ordet Liekkiö, men det förekommer ej i den af Agricola angifna betydelsen, utan betecknar enligt Renvall 1) en ond ande, äfven en slug, arglistig menniska, 2) ett mördadt och utsatt barn. Ganander beskrifver Liekkiö sålunda, att denne var »en gast, som skrek i skogar efter utkastade barn, och skrämde med sitt skrän de resande; hade välde öfver gräs, rötter och trän.»

De torftiga upplysningar, som sången och sagan lemna oss om alla nyss anförda gudomligheter, utgöra ett ehuru negativt bevis derpå, att samma väsenden i sjelfva verket måste hafva åtnjutit en ringa dyrkan. Dertill bör man äfven kunna sluta af vissa andra förhållanden. Det är i rika, yppiga, af en mild natur gynnade länder, som man byggt tempel och framburit offer åt jordens alstrande, fruktgifvande gudar; men i den kalla norden, der jordens alstringskraft är så ringa, måste dessa gudar blifva af en underordnad betydelse. Särskildt bör detta hafva varit fallet med Finnarne, hvilka till följe af sitt lefnadssätt togo jordens fruktbarhet ännu mindre i anspråk, än de måhända hade kunnat. Ty all sannolikhet finnes för den åsigt, att de under hedendomen ej sysselsatt sig så mycket med åkerbruk, som med jagt, fiskafänge och boskapsskötsel. I synnerhet var jagten för dem en älskad sysselsättning och den näringsgren, som utan tvifvel skänkte de rikaste frukter. Men jägarens egentliga fält är de dunkla skogarnas djup, och på detta fält kände sig Fornfinnarne onekligen bäst hemmastadda. Denna mening bekräftas af sjelfva deras gudalära, ty bland alla jordens-gudamakter voro de, som herrskade öfver skogen, de mest ansedda och dyrkade.

I spetsen för skogens talrika och mäktiga gudaskara står den så kallade Tapio, hvilken skildras såsom en gammal man med mörkbrunt skägg (halli-parta) bärande på sig en hög barrhatt (havu-hattu) och en pels af trädmossa (naava-turkki). Hans benämning Tapio omvexlar stundom med Kuippana, som egentligen betecknar en »långhalsad», och sannolikt afser Tapio-gudens långa, resliga växt. För sin höga mössa kallas han äfven Hippa. Till hans vanligaste epiteter hör den af tarkka, noggrann, uppmärksam — ett epitet, som äfven plägar tilläggas hela Tapio-skaran af orsak, att umgänget med de vilda djuren, öfver hvilka Tapio herrskade, tager i anspråk all möjlig noggrannhet och uppmärksamhet. Ganska ofta hedras han äfven med epiteterna: metsän ukko skogens gubbe, Tapiolan ukko Tapiolas eller Tapio-gårdens gubbe, kummun ukko kullens gubbe, Hilli ukko gubben Hilli. Stundom tilldelas honom binamnen: maan isäntä jordens husbonde, Tapion talon isäntä Tapio-gårdens husbonde, metsän kuningas skogens konung, korven kuningas ökenskogens konung, salon herra skogens herre, maan pitäjä jordens uppehållare, anto-luoja gåfvors förlänare, luja jumala faste gud, suuri luoja store skapare, gifvare, villan antaja ull-gifvare, o. s. v. Alla dessa epiteter vittna om den utomordentligt stora dyrkan, hvarmed man omfattade skogens beherrskare. Denna dyrkan delade han dock, såsom vanligt, med sin gemål, som oftast blir kallad Mielikki, men äfven förekommer under namnen Mimerkki, Miiritär, Simanter, Hiilitär (enligt Ganander). Hennes mest vanliga epiteter äro metsän emäntä skogens värdinna, Tapion talon emäntä Tapio-gårdens värdinna) metsän armas anti-muori skogens milda gåfvomoder, metsän metinen muori skogens honingsrika moder, Metsolan tarkka vaimo Metsolas vaksamma värdinna, metsän ehtoisa emäntä skogens benägna värdinna, metsän miniä skogens svärdotter, o. s. v. Det mot ukko svarande binamnet akka blir mig veterligen henne aldrig tilldeladt, utan i dess ställe benämnes hon muori, och någon gång äfven eukko. Orsaken härtill är väl den föreställning, man hyste om Mielikki, att hon var en prydlig, herrlig qvinna (puhas muori) och egde ett fagert utseende (muoto kaunis) — egenskaper, hvilka ej kunna tilldelas en akka. Annars äro de särskilda epiteter, hvilka tilläggas så väl Mielikki som de flesta öfriga bland Finnarnes gudomligheter, icke alltid beståndande, utan omvexla på mångfaldigt sätt, och bero af det läge, hvari de ifrågavarande gudomligheterna för tillfället framträda i sitt förhållande till menniskan. Lyckades jägarens fänge, då var Mielikki god, mild, öm och skön att skåda. Hennes händer pryddes af gyllene armband, på fingrarna bar hon gyllene ringar, på hufvudet gyllene kransar, i håret gyllene bindlar, i öronen guldringar, i ögonbrynen perlor, på fötterna blåa strumpor och röda skoband. Aflopp deremot jagten icke efter önskan, så framställdes hon såsom ett fult och vederstyggligt väsen, som i stället för guld begagnade ris till både armband, ringar, kransar, halsperlor och öfriga prydnader, samt nyttjade höskor och slarfviga kläder, m. m. Anropade jägaren Mielikki om lycklig fångst, så plägade han uppmana henne att kasta af sig sin usla, njugga, fula »hvardagsdrägt», och påtaga sina helgedagskläder, hvilka uttryckligen benämnas hennes »gåfvo-skjortor» (anä-paiat). En dylik guldstrålande helgedags-drägt, som Mielikki säges ega, tilldelas äfven någon gång så väl Tapio sjelf, som hela den öfriga Tapiola-skaran (Kal. run. 14, vv. 121 ff.). Ja sjelfva skogen föreställde man sig stundom illa klådd och i denna händelse ogin mot jägaren, stundom åter festligt utsmyckad och derunder särdeles gifmild. Det var Tapio, som sålunda utstyrde skogsmarken, och runan qväder härom:

»Metsän ukko halliparta,

Metsän kultanen kuningas!

Pane nyt metsät miekka vyölle,

Salot kalpio kätehen;

Salot pannos palttinahan,

Metsät verkahan vetäös,

Haavat kaikki haljakkoihin,

Kuuset kultihin rakenna,

Vanhat hongat vaskivyölle,

Petäjät hopia vyölle,

Koivut kultakalkkaroihin.

Paa kun panit muinoselta

Sinun antiaikoinasi,

Minun pyytöpäivinäni;

Mentyä minun metsälle,

Ja salolle saatuani,

Korvelle kohottuani,

Mäen päälle päästyäni,

Kuuna paisto kuusen oksat,

Hopiana hongan oksat,

Päivänä petäjän latvat,

Haavan latvat haljakkoina; – – – »

d. ä.

Dunkelskäggig skogens gubbe,

Frejdad konung öfver träden!

Skogarna med svärd omgjorda,

Sätt i öknens hand en klinga,

Kläd i linne ökenskogar,

Andra skogar pryd med kläde,

Asparna styr ut i vadmal,

Granarna med guld besmycka,

Spänn kring furar koppar-gördlar,

Omkring tallar silfver-bälten,

Björkar pryd med silfver-fransar.

Gör som fordom du ock gjorde

Under dina gåfvo-tider,

Uppå mina fångste-dagar;

Ty då jag gick ut i skogen,

Då jag hann till ödemarken,

Och i ökenskogen uppsteg,

Framkom sedan upp på backen:

Månlikt lyste granens qvistar,

Furans grenar såsom silfver,

Tallens toppar sollikt glänste,

Aspens toppar såsom vadmal; – – -

(g. Kal. run. 7, vv. 375-396.)

Samma dubbla föreställning, hvarom här varit fråga, gör sig äfven gällande vid skildringen af skogsgudens boning, den så kallade Tapiola (af Tapio) eller Metsola (af metsä, skog), äfven Honkela (af honka, fura), Havu-linna (barrborgen), Lumi-linna, (snöborgen), Sarvi-linna (hornborgen), Metsän-linna (skogens borg). Vanligen skildras denna boning, hvilken än säges bestå af en enda, än af flera gårdar eller borgar (Tapion talo l. linna, och Tapion talot l. linnat), såsom ganska prydlig, angenäm och behaglig, hvilket sjelfva dess benämning mielusa Metsola (det ljufva Metsola) tillkännagifver, men i den händelse, att jägarens företag ej kröntes med önskad framgång, fann han i det ljufva Metsola äfven någon sämre boning. Så qväder Lemminkäinen under en jagtfärd, att han i skogen varseblifvit tre borgar, en af träd, en annan af ben, och en tredje af sten. Stenborgen är herrlig och skön, sex gyllene fenster glindra på alla dess väggar, och der uppehålla sig skogens gudar och gudinnor, då de äro vänligt stämda och unna byte åt jägaren; men i annat fall vistas de i sina sämre borgar. (Så fattar jag meningen af Kal. g. uppl. run. 7, vv. 318-326, ehuru den är mera dunkelt, och i den nya editionen på ett alldeles motsatt vis uttryckt.) Om läget för det så kallade Tapiola eller Metsola och dess särskilda gårdar eller borgar upplyser Kal. run. 14, vv. 91—94, att de, förmodligen i öfverenstämmelse med bruket hos våra förfäder, befunno sig på södra sidan af ett berg, som benämndes Tapio-vaara, äfven Tuom-vaara (häggberget), Linna-vaara (borgberget), Lumi-mäki (snöberget), Kytö-mäki (svedjeberget), och tjenade till skygd emot de kalla nordanvindarna. På den främre eller sydliga sidan om Tapios boning funnos vidsträckta kärr, och rundtomkring densamma växte en småskog.

Talrika skatter funnos i Tapiola; de voro gömda i en rymlig bod (Tapion avara aitta), och guldnycklarna så väl till detta, som andra hus förvarades af skogsvärdinnan, hvilken bar dem i en ring vid sin sida. Till de föremål, hvilka voro anförtrodda i hennes vård, hörde bland annat honingen, skogens öl, hvarpå i Tapiola fanns ett stort öfverflöd. Det är just i egenskap af honingens vårdarinna, som skogsvärdinnan äfven bär namnet Simanter (af sima honing). Hon säges hafva förvarat denna sin ljufva dryck uti en tillykt kista, som omtalas i runorna under namn af honingskistan (metinen arkhi) eller honingsskrinet (mesi-lipas) Jägaren anropar henne stundom att öppna denna kista, hvilken låg på en skogstufva midt på en gyllne kulle, och bringa honom honing till dryck.

Egentligen bestod dock Tapiolas förnämsta rikedom uti de talrika, kring skog och mark irrande djuren. De betraktas i runorna såsom Tapio-gårdens boskapshjordar, och den hufvudsakliga vården öfver dem tillhörde så väl Tapio sjelf, som i synnerhet hans omtänksamma gemål. Utan deras benägna tillåtelse var det hvarken möjligt eller lofligt att erhålla något byte ifrån dessa hjordar, och derföre plägade jägaren med enträgna böner och löften om rika offer söka förmå skogens gudomligheter att drifva det efterlängtade villebrådet honom till möte. Så bönfaller Lemminkäinen under en jagtfärd den mäktiga Tapio-guden att ifrån sin rymliga bod taga en »gyllene klubba» (kultanen kurikka), en »koppar-hammare» (vaskinen vasara), och slamra dermed i skogarna, på det att villebrådet måtte rusa honom till mötes (g. Kal. run. 7, vv. 399 ff.). Likaså anropar han skogens öfriga gudomligheten, att de hvar i sin stad måtte vara honom behjelpliga och jaga skogens hjordar i hans väg.