Föreläsningar i finsk mytologi - Jordens gudomligheter

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

3. Jordens gudomligheter

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

Ganska många folkslag hafva i sin barndom plägat betrakta jorden såsom ett gudomligt väsen och dyrkat den under bilden af en huldrik moder, som förlänar föda och näring både åt menniskor och djur. Det är tvifvelsutan just för denna sin närande, uppehållande, eller så till sägandes moderliga egenskap, som jorden äfven hos flera bland våra stamförvandter, såsom Tunguser, Mongoler, Turkar o. s. v. åtnjutit en gudomlig kult. Att åtminstone Finnarnes dyrkan af jorden grundar sig på en sådan föreställning, synes härflyta af sjelfva benämningen maa-emä (jordmoder, terra mater), som i runorna tillägges den materiela jorden. Denna benämning förekommer emellertid blott på några högst få ställen i Kalevala (g. uppl. run. 1, v. 224, n. uppl. run. 6, v. 172). Orsaken till detta sällsynta bruk af ordet maa-emä ligger sannolikt i den redan förut anmärkta omständigheten, att Finnarne, ehuru naturdyrkare, likväl icke älskade tillbedja naturföremålen i deras yttre, synliga gestalt, utan vanligen tänkte sig ett personligt guda-väsen såsom materien inneboende och densamma beherrskande. Ett sådant jorden i dess helhet tillhörande väsen är maan emo (emonen) jordens moder, som äfven benämnes mannun eukko jordens gumma, maan emäntä jordens värdinna, akka manteren alainen den under jorden vistande gumman. Ganander angifver, att Fornfinnarne uti denna gudinna dyrkat dundergudens, den himmelska ukkos gemål, eller den af mig förr omnämnda Akka, en uppgift, för hvars tillförlitlighet jag likväl ej vågar ansvara, emedan runorna derom ingenting upplysa. Det finnes hos samma författare anfördt, att maan emo blifvit hållen för en ganska mäktig gudinna och anropad att förläna styrka och kraft åt svaga och hjelpbehöfvande. Såsom bevis härå åberopar han följande runo-fragment: »nouse maasta maan emoinen, väikseni, voimakseni», d. ä. stig, o jordens moder! upp ifrån jorden till min kraft och styrka. Äfven i Kalevala åkallas hon vid ett tillfälle att tillika med jordens öfriga gudomligheter hasta den nödställda till hjelp (g. uppl. run. 10, vv. 217 ff.). Vid ett annat blir hon åter i öfverenstämmelse med den sanna naturen af sin verksamhet anropad att förläna alstringskraft åt jorden, och i sammanhang härmed sänder den bedjande Pellervoinen äfven en bön till sjelfva jorden. Runans ord äro följande:

»Akka manteren alainen,

Mannun eukko, maan emäntä!

Pane nyt turvet tunkemahan,

Maa väkevä vääntämähän;

Eip' on maa väkeä puutu

Sinä ilmoisna ikänä,

Kun lie armo antajista,

Lupa luonnon tyttäristä.

Nouse maa makoamasta,

Luojan nurmi nukkumasta,

Pane korret korttumahan,

Sekä varret varttumahan,

Tuhansin neniä nosta,

Saoin haaroja hajota

Kynnöstäni, kylvöstäni,

Varsin vaivani näöstä!»

d. ä.

Gumma, du som bor i jorden,

Markens moder och värdinna!

Bringa torfven till att drifva,

Feta marken till att vexa;

Styrka saknar icke jorden,

Ej så länge tiden varar,

Om det blott af gifvarinnor,

Af naturens döttrar unnas.

Uppstig, jord, ifrån din hvila,

Från din sömn, du skaparns gräsvall,

Bringa stängeln till att tjockna,

Stjelken att till längre vexa,

Lyfta ax till flere tusen.

Bred ock hundratal af grenar.

Ur min plöjning, ur min såning,

Ur den möda, som jag nedlagt!

(Kal. run. 2, vv. 301-316.)

I den lappska mytologin motsvaras Maan emo enligt min åsigt af den så kallade Madderakka (Finn. manteren akka). Jessen och andra lappska mytologer förmena, att Madderakka och hennes gemål, den så kallade Madderattje, väsendtlig mon bidrogo till lefvande varelsers daning, men hvad de härom förmäla, synes vara en sednare tids fiktion, och hufvudsakligen grunda sig på en ordförvexling. I Lappskan betecknar ordet madder, liksom det dermed ljudligen beslägtade finska manner, jord, fast land. Men samma språk eger derjemte ett annat ord mad (maddo) madar (madder), som angifves ega betydelsen af uppkomst, härkomsts. Dessa tvenne ord har man förvexlat med hvarandra, och sålunda hafva Madderattje och Madderakka, hvilka ursprungligen betecknade jordens fader och moder, kommit att antaga betydelsen af skapelsens fader och moder. Denna förvexling var så mycket lättare, som de tvenne gudamakterna, i egenskap af jordens beherrskande väsenden, förmodligen i lappska liksom estniska mytologin troddes vårda sig om qvinnors fruktsamhet.

Hos Esterna förekommer jordens gudinna under namnet Maa-emma, hvilken liksom Finnarnes Maan emo angifves hafva varit dundergudens hustru och understödt honom i alla hans värf. Anmärkningsvärdt är, att denna gudomlighet också ansågs hafva sig anförtrodd vården icke blott om jordens alstringskraft, utan äfven om qvinnors fruktsamhet, samt deras både födda och ofödda foster. För Finnarne synes denna föreställning, att sluta af runornas vittnesbörd, hafva varit alldeles främmande. I allmänhet meddela våra fornsånger ganska få upplysningar om Maan emo, och detsamma gäller äfven alla andra jordens gudomligheter, hvilka hade vården om dess alstringskraft och fruktbarhet sig anförtrodd. Det förtäljes väl, att åkern hade sin urgamla husbonde (peri-isäntä), att i jordens sköte funnos svärdbeklädda män och ryttare (Kal. g. uppl. run. 10, vv. 217-220), men om deras verksamhet förmäles blott, att de i likhet med Maan emo blefvo anropade om hjelp och bistånd af sjuka och nödställda. En mera betydande rol spelar i våra runor den så kallade Pellervoinen, åkerns son (pellon poika), äfven Sampsa benämnd, ty det är med hans biträde, som Wäinämöinen får den nakna, öde jorden besådd både med träd och alla andra vexter. Enligt gamla upplagan af Kalevala utfördes detta värf af Pellervoinen först sedan Sampo blifvit från Pohjola bortröfvad, men enligt den sednare redaktionen anlitar Wäinämöinen ifrågavarande gudomlighet om bistånd uti nämnda förrättning kort efter verldens skapelse. Wäinämöinen tager äfven sin tillflykt till Pellervoinens biträde, då det gäller att uppsöka ett moderträd till en god farkost (Kal. run. 16, vv. 13-100). Man finner af det anförda, att Pellervoinen icke blott var åkrarnas skyddsgud, såsom både hans namn, och epitetet pellon poika antyder, utan äfven öfvade ett herravälde öfver träden och vexterna öfverhufvud. Pellervoinen är utan tvifvel samma gudomlighet, som hos Agricola, Ganander m. fl. bär namnet pellon Pekka eller Pekko (åkerns Petrus) och säges icke allenast hafva befordrat kornvexten och vårsädet i allmänhet, utan äfven stått bi vid ölbrygd, i anledning hvaraf uttrycket: maistaa (juoda) pellon pekkoa enligt Ganander betecknar: »dricka vört, eller buska.»

Enligt Agricola dyrkade Finnarne i forntiden ännu åtskilliga andra öfver jordens och isynnerhet åkrarnes fruktbarhet rådande gudomligheter. Sådana voro hos den tavastländska stammen: Liekkiö, som troddes innehafva makten öfver gräs, rötter och träd, hos den karelska: 1) Köndös (Kondus), som vårdade sig om svedjeåkrar, 2) Rongoteus, som gynnade rågskörden, 3) Egres, en skyddsgud för ärter, bönor, rofvor, kål, hampa och lin, 4) Wironkannas, hafverfältens beskyddare. Dessa gudomligheter hafva till större delen redan hemfallit åt glömskan, förutsatt att de någonsin tillhört den finska mytologin, hvilket man i följe af deras ofinska namn vore frestad att betvifla. I Kalevala omnämnes bland dem endast Wirokannas, som utan tvifvel motsvarar Agricolas Wironkannas, ehuru han här icke framträder såsom ett gudaväsen, utan vid ett tillfälle ikläder sig egenskapen af en prest och döper Jesus-barnet (run. 50, vv. 434 ff.), och vid ett annat företager sig att slagta en jättestor oxe, hvilket värf han dock ej är vuxen (run. 20, v v. 54 ff.). Kändt är äfven i Finskan det anförda ordet Liekkiö, men det förekommer ej i den af Agricola angifna betydelsen, utan betecknar enligt Renvall 1) en ond ande, äfven en slug, arglistig menniska, 2) ett mördadt och utsatt barn. Ganander beskrifver Liekkiö sålunda, att denne var »en gast, som skrek i skogar efter utkastade barn, och skrämde med sitt skrän de resande; hade välde öfver gräs, rötter och trän.»

De torftiga upplysningar, som sången och sagan lemna oss om alla nyss anförda gudomligheter, utgöra ett ehuru negativt bevis derpå, att samma väsenden i sjelfva verket måste hafva åtnjutit en ringa dyrkan. Dertill bör man äfven kunna sluta af vissa andra förhållanden. Det är i rika, yppiga, af en mild natur gynnade länder, som man byggt tempel och framburit offer åt jordens alstrande, fruktgifvande gudar; men i den kalla norden, der jordens alstringskraft är så ringa, måste dessa gudar blifva af en underordnad betydelse. Särskildt bör detta hafva varit fallet med Finnarne, hvilka till följe af sitt lefnadssätt togo jordens fruktbarhet ännu mindre i anspråk, än de måhända hade kunnat. Ty all sannolikhet finnes för den åsigt, att de under hedendomen ej sysselsatt sig så mycket med åkerbruk, som med jagt, fiskafänge och boskapsskötsel. I synnerhet var jagten för dem en älskad sysselsättning och den näringsgren, som utan tvifvel skänkte de rikaste frukter. Men jägarens egentliga fält är de dunkla skogarnas djup, och på detta fält kände sig Fornfinnarne onekligen bäst hemmastadda. Denna mening bekräftas af sjelfva deras gudalära, ty bland alla jordens-gudamakter voro de, som herrskade öfver skogen, de mest ansedda och dyrkade.

I spetsen för skogens talrika och mäktiga gudaskara står den så kallade Tapio, hvilken skildras såsom en gammal man med mörkbrunt skägg (halli-parta) bärande på sig en hög barrhatt (havu-hattu) och en pels af trädmossa (naava-turkki). Hans benämning Tapio omvexlar stundom med Kuippana, som egentligen betecknar en »långhalsad», och sannolikt afser Tapio-gudens långa, resliga växt. För sin höga mössa kallas han äfven Hippa. Till hans vanligaste epiteter hör den af tarkka, noggrann, uppmärksam — ett epitet, som äfven plägar tilläggas hela Tapio-skaran af orsak, att umgänget med de vilda djuren, öfver hvilka Tapio herrskade, tager i anspråk all möjlig noggrannhet och uppmärksamhet. Ganska ofta hedras han äfven med epiteterna: metsän ukko skogens gubbe, Tapiolan ukko Tapiolas eller Tapio-gårdens gubbe, kummun ukko kullens gubbe, Hilli ukko gubben Hilli. Stundom tilldelas honom binamnen: maan isäntä jordens husbonde, Tapion talon isäntä Tapio-gårdens husbonde, metsän kuningas skogens konung, korven kuningas ökenskogens konung, salon herra skogens herre, maan pitäjä jordens uppehållare, anto-luoja gåfvors förlänare, luja jumala faste gud, suuri luoja store skapare, gifvare, villan antaja ull-gifvare, o. s. v. Alla dessa epiteter vittna om den utomordentligt stora dyrkan, hvarmed man omfattade skogens beherrskare. Denna dyrkan delade han dock, såsom vanligt, med sin gemål, som oftast blir kallad Mielikki, men äfven förekommer under namnen Mimerkki, Miiritär, Simanter, Hiilitär (enligt Ganander). Hennes mest vanliga epiteter äro metsän emäntä skogens värdinna, Tapion talon emäntä Tapio-gårdens värdinna) metsän armas anti-muori skogens milda gåfvomoder, metsän metinen muori skogens honingsrika moder, Metsolan tarkka vaimo Metsolas vaksamma värdinna, metsän ehtoisa emäntä skogens benägna värdinna, metsän miniä skogens svärdotter, o. s. v. Det mot ukko svarande binamnet akka blir mig veterligen henne aldrig tilldeladt, utan i dess ställe benämnes hon muori, och någon gång äfven eukko. Orsaken härtill är väl den föreställning, man hyste om Mielikki, att hon var en prydlig, herrlig qvinna (puhas muori) och egde ett fagert utseende (muoto kaunis) — egenskaper, hvilka ej kunna tilldelas en akka. Annars äro de särskilda epiteter, hvilka tilläggas så väl Mielikki som de flesta öfriga bland Finnarnes gudomligheter, icke alltid beståndande, utan omvexla på mångfaldigt sätt, och bero af det läge, hvari de ifrågavarande gudomligheterna för tillfället framträda i sitt förhållande till menniskan. Lyckades jägarens fänge, då var Mielikki god, mild, öm och skön att skåda. Hennes händer pryddes af gyllene armband, på fingrarna bar hon gyllene ringar, på hufvudet gyllene kransar, i håret gyllene bindlar, i öronen guldringar, i ögonbrynen perlor, på fötterna blåa strumpor och röda skoband. Aflopp deremot jagten icke efter önskan, så framställdes hon såsom ett fult och vederstyggligt väsen, som i stället för guld begagnade ris till både armband, ringar, kransar, halsperlor och öfriga prydnader, samt nyttjade höskor och slarfviga kläder, m. m. Anropade jägaren Mielikki om lycklig fångst, så plägade han uppmana henne att kasta af sig sin usla, njugga, fula »hvardagsdrägt», och påtaga sina helgedagskläder, hvilka uttryckligen benämnas hennes »gåfvo-skjortor» (anä-paiat). En dylik guldstrålande helgedags-drägt, som Mielikki säges ega, tilldelas äfven någon gång så väl Tapio sjelf, som hela den öfriga Tapiola-skaran (Kal. run. 14, vv. 121 ff.). Ja sjelfva skogen föreställde man sig stundom illa klådd och i denna händelse ogin mot jägaren, stundom åter festligt utsmyckad och derunder särdeles gifmild. Det var Tapio, som sålunda utstyrde skogsmarken, och runan qväder härom:

»Metsän ukko halliparta,

Metsän kultanen kuningas!

Pane nyt metsät miekka vyölle,

Salot kalpio kätehen;

Salot pannos palttinahan,

Metsät verkahan vetäös,

Haavat kaikki haljakkoihin,

Kuuset kultihin rakenna,

Vanhat hongat vaskivyölle,

Petäjät hopia vyölle,

Koivut kultakalkkaroihin.

Paa kun panit muinoselta

Sinun antiaikoinasi,

Minun pyytöpäivinäni;

Mentyä minun metsälle,

Ja salolle saatuani,

Korvelle kohottuani,

Mäen päälle päästyäni,

Kuuna paisto kuusen oksat,

Hopiana hongan oksat,

Päivänä petäjän latvat,

Haavan latvat haljakkoina; – – – »

d. ä.

Dunkelskäggig skogens gubbe,

Frejdad konung öfver träden!

Skogarna med svärd omgjorda,

Sätt i öknens hand en klinga,

Kläd i linne ökenskogar,

Andra skogar pryd med kläde,

Asparna styr ut i vadmal,

Granarna med guld besmycka,

Spänn kring furar koppar-gördlar,

Omkring tallar silfver-bälten,

Björkar pryd med silfver-fransar.

Gör som fordom du ock gjorde

Under dina gåfvo-tider,

Uppå mina fångste-dagar;

Ty då jag gick ut i skogen,

Då jag hann till ödemarken,

Och i ökenskogen uppsteg,

Framkom sedan upp på backen:

Månlikt lyste granens qvistar,

Furans grenar såsom silfver,

Tallens toppar sollikt glänste,

Aspens toppar såsom vadmal; – – -

(g. Kal. run. 7, vv. 375-396.)

Samma dubbla föreställning, hvarom här varit fråga, gör sig äfven gällande vid skildringen af skogsgudens boning, den så kallade Tapiola (af Tapio) eller Metsola (af metsä, skog), äfven Honkela (af honka, fura), Havu-linna (barrborgen), Lumi-linna, (snöborgen), Sarvi-linna (hornborgen), Metsän-linna (skogens borg). Vanligen skildras denna boning, hvilken än säges bestå af en enda, än af flera gårdar eller borgar (Tapion talo l. linna, och Tapion talot l. linnat), såsom ganska prydlig, angenäm och behaglig, hvilket sjelfva dess benämning mielusa Metsola (det ljufva Metsola) tillkännagifver, men i den händelse, att jägarens företag ej kröntes med önskad framgång, fann han i det ljufva Metsola äfven någon sämre boning. Så qväder Lemminkäinen under en jagtfärd, att han i skogen varseblifvit tre borgar, en af träd, en annan af ben, och en tredje af sten. Stenborgen är herrlig och skön, sex gyllene fenster glindra på alla dess väggar, och der uppehålla sig skogens gudar och gudinnor, då de äro vänligt stämda och unna byte åt jägaren; men i annat fall vistas de i sina sämre borgar. (Så fattar jag meningen af Kal. g. uppl. run. 7, vv. 318-326, ehuru den är mera dunkelt, och i den nya editionen på ett alldeles motsatt vis uttryckt.) Om läget för det så kallade Tapiola eller Metsola och dess särskilda gårdar eller borgar upplyser Kal. run. 14, vv. 91—94, att de, förmodligen i öfverenstämmelse med bruket hos våra förfäder, befunno sig på södra sidan af ett berg, som benämndes Tapio-vaara, äfven Tuom-vaara (häggberget), Linna-vaara (borgberget), Lumi-mäki (snöberget), Kytö-mäki (svedjeberget), och tjenade till skygd emot de kalla nordanvindarna. På den främre eller sydliga sidan om Tapios boning funnos vidsträckta kärr, och rundtomkring densamma växte en småskog.

Talrika skatter funnos i Tapiola; de voro gömda i en rymlig bod (Tapion avara aitta), och guldnycklarna så väl till detta, som andra hus förvarades af skogsvärdinnan, hvilken bar dem i en ring vid sin sida. Till de föremål, hvilka voro anförtrodda i hennes vård, hörde bland annat honingen, skogens öl, hvarpå i Tapiola fanns ett stort öfverflöd. Det är just i egenskap af honingens vårdarinna, som skogsvärdinnan äfven bär namnet Simanter (af sima honing). Hon säges hafva förvarat denna sin ljufva dryck uti en tillykt kista, som omtalas i runorna under namn af honingskistan (metinen arkhi) eller honingsskrinet (mesi-lipas) Jägaren anropar henne stundom att öppna denna kista, hvilken låg på en skogstufva midt på en gyllne kulle, och bringa honom honing till dryck.

Egentligen bestod dock Tapiolas förnämsta rikedom uti de talrika, kring skog och mark irrande djuren. De betraktas i runorna såsom Tapio-gårdens boskapshjordar, och den hufvudsakliga vården öfver dem tillhörde så väl Tapio sjelf, som i synnerhet hans omtänksamma gemål. Utan deras benägna tillåtelse var det hvarken möjligt eller lofligt att erhålla något byte ifrån dessa hjordar, och derföre plägade jägaren med enträgna böner och löften om rika offer söka förmå skogens gudomligheter att drifva det efterlängtade villebrådet honom till möte. Så bönfaller Lemminkäinen under en jagtfärd den mäktiga Tapio-guden att ifrån sin rymliga bod taga en »gyllene klubba» (kultanen kurikka), en »koppar-hammare» (vaskinen vasara), och slamra dermed i skogarna, på det att villebrådet måtte rusa honom till mötes (g. Kal. run. 7, vv. 399 ff.). Likaså anropar han skogens öfriga gudomligheten, att de hvar i sin stad måtte vara honom behjelpliga och jaga skogens hjordar i hans väg.

Men icke blott de vilda djuren voro i skogsgudarnas vård, utan äfven de tama hjordarna troddes njuta deras hägn. Enligt Agricola dyrkade Finnarne en särskild gudomlighet Kekri, Käkri eller Köyry, som troddes vårda sig om den tama boskapens tillväxt (»Käkri se liseis karjan kasvon»); men om detta gudaväsen veta runorna ingenting att omförmäla. Tillvaron af Kekri-guden kan dock för ingen del betviflas, ty hans namn fortlefver ännu i traditionen, och det är äfven kändt, att Finnarne plägade till hans ära fira en fest allhelgona-tiden, hvilken tid ännu i dag benämnes Kekri; men det är i alla fall ovisst, hvilket värf denna gud hade sig omförtrodt. Med anledning deraf, att hans fest inföll på den tid, då säden blifvit tröskad och inbergad, förmodar Lemcqvist att äfven Kekri ansetts ega vården om åkerbruket. Huru härmed än må förhålla sig, så är det åtminstone säkert, att äfven Tapiolas gudaskara troddes skänka boskapshjordarna sitt hägn så väl under den tid, då de befunno sig under tak, som i synnerhet om sommaren, då de irrade omkring i skogarna och sökte sig bete inom Tapiolas egor. Härom vittnar bland annat en bön, som llmari-värdinnan, då hon utsläpper sin boskaps-hjord, sänder till Tapio den sköna guden, den faste skaparen (kaunoinen jumala, vakainen luoja), och skogens andra gudamakter. Denna bön förekommer i Kal. run. 32, vv. 49 ff., och innehåller bland annat följande:

»Katso kaunoinen jumala,

Varjele vakainen luoja,

Varjele vahingon tieltä,

Kaitse kåikista pahoista,

Ettei tuskihin tulisi,

Häpeihin hämmentyisi!

Kuin katsoit katollisessa,

Alla varjon vartioitsit,

Niin katso katottomassa,

Vaali vartiattomassa,

Jotta karja kaunistuisi,

Eistyisi emännän vilja

Hyvän-suovan mieltä myöten,

Pahan-suovan paitsi mieltä!»

d. ä.

Sköne gud om hjorden vårda,

Faste skapare beskydda,

Vakta den för farans stigar,

Hägna från allt ond och skadligt,

Att den ej för plågor stadnar,

Råkar ut för skam och nesa!

Som du under tak den vaktat,

Vårdat den inunder skjulet,

Så den vakta i det fria,

Sköt om den uti det öppna,

På det driften må förökas

Och värdinnans boskap frodas

Efter önskan af den gode,

Men emot den ondes önskan.

Den stora mängd af vilda och tama djur, som ströfvade omkring i skogarna, ledde Finnarne ganska naturligt på den föreställning, att guden Tapio och hans gemål sjelfva ej kunde hafva noggrann tillsyn öfver dem alla, utan i likhet med hvarje förmögen värd och värdinna måste sköta sin egendom med tillhjelp af sina söner och döttrar, tjenare och tjenarinnor. Hela denna befolkning innefattas under det gemensamma namnet Tapion kansa (Tapio-folket), men dessutom nämnas ofta i runorna Tapion pojat (Tapios söner), Tapion neiet l. piiat (Tapios jungfrur eller flickor), metsän immet (skogens tärnor), viljan eukot (villebrådets mödrar, gudinnor). Den qvinliga delen af skogs-gudens och gudinnans betjening bär äfven namnet Luonnottarel, Luonnon tyttäret, hvilket härflyter af Kal. run. 32, vv. 76—82, der Ilmari-värdinnan i sin ofvanberörda bön yttrar till Tapio:

»Työnnä luonnon tyttäriä

Minun viljan viitsiäksi,

Katsojaksi karjan kaiken!

Paljo on piikoja sinulla,

Saoin käskyn kuulioita,

Eläjiä ilman alla,

Luonnottaria hyviä.»

d. ä.

Skicka af naturens döttrar

Någon att min boskap vårda.

Vakta om den stora driften.

Flera tärnor nog du eger,

Hundratal af tjenarinnor,

Väsenden uti det fria,

Samt naturens goda döttrar.

Jag har i det föregående anmärkt, att luftens Luonnottaret betraktades såsom den himmelska Ukkos tjensteandar, och samma föreställning gör sig åter gällande i afseende å de naturens döttrar, hvilka hade sitt uppehåll i skogen. Skilnaden består endast deri, att då i luften blott funnos tre, så egde deremot skogen otaliga Luonnottaret. Såsom bevis härpå tjenar, utom nyss anförda runo-verser, följande Lemminkäinens yttrande till Tapiola-värdinnan:

»Et emäntä lienekänä,

Jos et piikoa pitäne,

Sata piikoa pitäne,

Tuhat käskyn kuuliata,

Karjan kaiken kaitsiata,

Viitsiätä viljan kaiken.»

d. ä.

En värdinna ej du vare,

Om du ingen tärna håller,

Icke lönar hundra pigor,

Tusen egna tjenarinnor,

Hvilka dina hjordar valla,

Sköta om ditt myckna vildbråd.

(Kal. run. 14, vv. 61-66.)

Bland de skogsväsenden, som lydde under Tapiola-värdens och värdinnans herravälde, voro de flesta af qvinlig natur, hvilket utan tvifvel har sin grund deri, att man älskade föreställa sig skogens gudomligheter såsom begåfvade med en mild natur, ett vekt hjertelag. Många bland dessa gudomligheter finnas särskildt namngifna, men med undantag af Tapio bär blott en enda ett manligt namn. Denne är Tapios son, Nyyrikki eller Pinneys benämnd. Han skildras såsom en snygg, renlig och prydlig man (mies puhas), går klädd i en blå mantel (sini-viitta) och bär på hufvudet, liksom Tapio sjelf, en hög mössa, som än är blå, än röd till färgen. Man anropar honom att hugga märken i träden, på det jägaren ej må förvilla sig i skogiga, berguppfyllda nejder, då han letar efter byte. Likaså blir han ombedd att på sanka, blöta ställen göra broar åt boskapen, då den är stadd på sitt sommarbete.

Näst hans hustru, hör till skogsgudens qvinliga omgifning den så kallade Tellervo, äfven Hillervo, som vanligen benämnes Tapios jungfru (Tapion neiti), eller skogens dotter (metsän tyttö), men någon gång förvexlas med Mielikki och (Kal. run. 46, vv. 57 och 58) kallas Tapios hustru (Tapion vaimo). Hon har fylliga och trinda former, hennes hår är gullgult, hennes klädnad består af en lätt skjorta med fina fållar ('utu-paita, hieno-helma). Hennes egentliga åliggande är att vakta skogs-värdinnans boskap i Tapiola, men hon anropas äfven att taga vård om de tama boskapshjordar, som utsläppas på sommarbete. Bland annat bönfaller Ilmari-värdinnan att hon skulle gifva åt hennes kreatur utseendet af grymma fiskar och förskräckliga varelser, på det skogens villdjur ej måtte våga angripa dem, samt att sedan i solnedgången drifva dem friska och frodiga till hemmet.

En annan af skogens tärnor var Tapios dotter, den väna Tuulihku Äfven hon hade en herdinnas värf att sköta, hon vallade Tapios hjordar och anropades att skänka byte åt jägaren. Lemrainkäinen riktar till henne följande bön:

»Metsän tyttö, mieli neiti,

Tuulikki ty tär Tapion!

Aja vilja vieremille,

Aukeimmille ahoille;

Kun lie jäykkä juoksullehen,

Eli laiska laukallehen,

Ota vitsa viiakosta,

Koivu korven notkelmosta,

Jolla kutkutat kuvetta,

Sekä kaivat kainaloita;

Anna juosta joutuisasti,

Vikevästi viiletellä

Miehen etsivän etehen,

Aina käyvän askelille!

Kuin vilja uralle saapi,

Tupita uroa myöten,

Pane kaksi kämmentäsi

Kahen puolen kaiteheksi,

Jott' ei vilja vieprahtaisi,

Tie-puolehen poikeltaisi;

Josp' on vilja vieprahtavi,

Tie-puolehen poikeltavi,

Tielle korvista kohenna,

Saata sarvista uralle!

Hako on tiellä poikkipuolin,

Sepä syrjähän syseä,

Puita maalla matkallansa,

Ne on katkaise kaheksi!

Aita vastahan tulevi,

Kaa'a aita kallellehen,

Viieltä vitsas-väliltä

Seitsemältä seipähältä!

Joki joutuvi etehen,

Puro tielle poikkipuolin,

Silkki sillaksi sivalla,

Puna-verka portahaksi,

Saata poikki salmistaki,

Vetele vesien poikki,

Poikki Pohjolan joesta,

Yli kosken kuohuloista!»

d. ä.

Skogens jungfru, ljufva tärna,

Tuulikki, du Tapios dotter!

Hjorden drif till brända marker,

Fram till öppna svedjeländer.

Om den ej är snabb att springa,

Eller om den trögt vill lunka,

Tag ett spö från unga skogen,

Bryt ett björkris uti lunden,

Kittla dermed djurens sidor,

Krafsa under deras bogar,

Egga dem att skyndsamt springa,

Ila fram med största snabbhet

Emot mannen, som dem söker,

I hans väg, som ständigt jagar!

När din hjord på stigen kommit,

Låt den då längs vägen lunka,

Håll du dina flata händer

Såsom skrank på ömse sidor,

Att ej hjorden slipper unnan,

Viker från den rätta vägen.

Skulle hjorden slippa unnan,

Vika från den rätta vägen,

Led vid örat den på vägen,

Styr på stigen den vid hornen!

Om en ruska finns på vägen,

Må du den åt sidan slänga,

Om af stockar stigen stänges,

Hugg dem du i tvenne stycken!

Om ett gärde skulle möta,

Bryt du det till marken neder

Mellan fem af gärdsgårds-banden,

Mellan störar sju i gärdet!

Om en elf till möte kommer,

Om en bäck i vägen finnes,

Bred en sidenduk till brygga,

Slå en bro af röda klädet,

Led den öfver sund och vikar,

Öfver hafvets vida fjärdar,

Öfver strida Pohja-elfven,

Öfver forsens vilda vågor!

(Kal. run. 14, vv. 173-212.)

Till antalet af Tapios tärnor hör vidare Metsän piika skogens tjensteflicka, som saknar en personlig benämning. Hon skildras såsom mycket liten till vexten (pikkarainen) och erhåller ofta binamnet sima-suu (honings-mun), emedan hon i likhet med skogens öfriga gudomligheter troddes begagna honing till sin förtäring. I egenskap af herdinna var hon försedd med en flöjt, hvilken kallas sima-pilli (honings-flöjt). Denna troddes hon väl egentligen hafva begagnat under sina vallfärder i skogen, men i en runa anropar henne jägaren att med samma flöjt blåsa i skogsvärdinnans öra, på det hon må vakna ifrån sin sömn, höra jägarens böner och sända honom byte. För öfrigt ansågs det höra så väl till hennes, som flera andra skogs-gudomligheters göromål, att utsätta stakar och hugga märken i träden till en ledning för jägaren under hans färder i skogen.

Såsom skogens gud troddes Tapio äfven råda öfver de gudaväsenden, hvilka hade vården om träden i sina händer. Också de voro af qvinlig natur, och bland dem nämnas i Kalevala Tuometar häggträdets skyddsgudinna (af tuomi hägg), som uttryckligen kallas Tapios dotter, Hongatar furans herrskarinna (af honka fura), den goda värdinnan (hyvä emäntä) eller öknens värdinna (salon emäntä) benämnd, Katajatar, den sköna jungfrun (kaunis neiti) enträdets beskyddarinna (af kataja enträd), Pihlajatar den lilla flickan (pieni piika), rönnens vårdarinna (af pihlaja rönn). Alla dessa gudomligheter anropas att taga vård om de betande boskapshjordarna och skänka åt dem i ymnigt mått löf till föda.

Utom de anförda uppräkna Agricola, Lencqvist och Ganander ännu några andra skogsgudomligheter, om hvilka likväl runorna lemna dels föga, dels alldeles ingen upplysning. En af dem benämnes Käitös och säges vårda sig om de tama boskapshjordarna i skogen; en annan heter Nyrkkes l. Nyrkes, uppehåller sig i granskogar och anropas att åt jägaren förläna ekorrar; en tredje Hittavanin eller Hittavainen, som råder öfver hararna och drifver dem till byte åt jägaren; en fjerde Käreitär, räfvarnas moder och gifvarinna. Ganander nämner äfven en »skogsgud» Lemmes alens fader, och en gudinna Kati, som »alstrar träd i skogen» och derföre erhåller epitetet »puiden emuu.» Enligt Renvall betecknar Kati (beslägtadt med kadet afund) en ond afunds-ande.

Huruvida nu alla dessa namn äro autentika eller ej, må lemnas derhän, ty några gudanamn mera eller mindre betyda ingenting i den finska mytologin, som af dem öfversvämmas. Hufvudsaken är, att vi rätt fatta naturen af den finska gudaläran, och i detta afseende vill jag här ytterligare erinra derom, att hvarje föremål i naturen ansågs hafva en skyddsgud, en haltia, en genius — ett väsen, som var dess skapare och sedermera framgent vårdade sig om dess tillvaro. Dessa haltiat, dessa genier eller skyddsgudar, voro dock ej, såsom jag redan ofta förut anmärkt, bundna vid hvarje enskildt, ändligt föremål, utan fria, personliga väsenden, hvilka rörde sig sjelfva, egde form och gestalt, själ och kropp. Deras tillvaro var ej heller beroende af de enskildta föremålens, ty ehuru det i naturen ej fanns någonting, som saknade en skyddsgud, så var likväl dennes verksamhet ej fästad vid ett enda individuum, utan hänförde sig till hela slägtet eller slaget. Denna rönn, denna sten, detta hus har visserligen hvar sin särskilda haltia men samma haltiat vårda sig äfven om andra rönnar, andra hus, andra stenar. Följaktligen kan den ena rönnen, den ena stenan, det ena huset försvinna och deras haltiat likväl evinnerligen fortlefva i slägtet. Sådan var Finnarnes allmänna uppfattning af gudarnes väsen öfverhufvud, men de skilde likväl, såsom ofvanföre blifvit visadt, emellan mera och mindre mäktiga gudomligbeter, af hvilka de förra vanligen framställas såsom konungar, husbönder och husmödrar, herrskare m. m., de sednare åter såsom deras lydvilliga tjenare och tjenarinnor.

Jag har nämnt att denna föreställning om gudarna icke är den äldsta och ursprungliga i Finnarnes mytologi, samt att de under en tidigare period dyrkat natur-föremålen i deras sinnliga gestalt. En sådan dyrkan hafva de äfven egnat åt skogen antingen i dess helhet eller delvis, men alltid i personlig skepnad. Många bevis härpå kunna hemtas ur runorna. Det heter t. ex. i gamla uppl. af Kal. rum 7, vv. 242 och 243: »lepy lehto, kostu korpi, taivu ainoinen Tapio» d. ä. blidkas o löfskog, blif mild öken, låt beveka dig, milde Tapio, samt i vv. 246—248: ota metsä mieheksesi, urohoksesi Tapio, korpi kolkki-pojaksesi», d. ä. tag mig, o skog, till din man, tag mig Tapio till din hjelte, ökenskog till din pilbärare. Och straxt i det följande (vv. 249—254) sänder jägaren till skogen följande bön:

»Soita metsä kanteletta,

Kukuta salo käkeä!

Jotta kulta kuunteleisi,

Hopia tilin tekisi

Alla kuusen kultalatvan

Alla kaunihin katajan.»

d. ä.

Skog på kantele nu spela,

Låt, o öken, göken gala,

Så att guldet skulle lyssna,

Silfret för mig redogöra

Under granens gyllne krona,

Under vackra enens qvistar.

I likhet med de germaniska folkslagen, dyrkade äfven Finnarne fordom vissa heliga lunder och träd, och det är under denna form, som skogens dyrkan är mest gängse hos våra stamförvandter. Samojer, Ostjaker och flera andra bland Sibiriens nomader ega föga begrepp om något personligt gudaväsen, som herrskar öfver skogen, men hvarhelst de bland sina ödsliga tundror finna en liten lund af lärkträd, granar o. s. v., egna de åt densamma en gudomlig dyrkan och uppställa der sina gudabilder. Heliga ställen af sådan/ beskaffenhet äro jemväl mycket vanliga hos Tscheremisser, Tschuvascher, Mordviner, och benämnas af dem Keremet. Af Wotjakerna dyrkas de under namnet Lud. Vi komma att framdeles egna dessa föremål en särskild uppmärksamhet, och åtnöja oss nu att i allmänhet hafva anmärkt, huru hos våra på kulturens vädjobana mindre långt framskridna stamförvandter den sinnliga naturdyrkan visar sig i allt vara den företrädesvis rådande. Det finnes emelleatid äfven många sådana stammar, hvilka tilldela åt skogen ett personligt gudaväsen. Ett sådant väsen är hos Tunguserna Mo eller Ogon Molgoro, hos Tscheremisserna Wadasch, hos Wotjakerna Palas murt eller Alida, hos Ostjakerna Meang (enl. Ermann Mèik) o s. v. I sjelfva verket har jag väl hört nästan alla de finska och andra beslägtade stammar, hvilka af mig blifvit besökta, omtala någon mäktig skogsgud, men han skildras i likhet med vattnets ande såsom ett ondt och förderfligt väsen. En sådan skildring hafva bland andra Samojederna lemnat mig öfver sin Parne, som de förlikna med Ryssarnes Lesovoi. »Parne», säga de, »är ett elakt väsen, som lefver i djupa skogen och förföljer menniskor. Han har blott trenne fingrar i hvardera handen, men fingrarna äro försedda med hvassa naglar, med hvilka han klöser ihjäl hvar och en, som råkar i hans våld. Alla sina offer äter han upp. Han eger hvarken tält, eller renar, eller kläder. Sina färder gör han alltid till fots och är en stark löpare. Hustru eger han ej, men en trogen kamrat, som följer honom, ehvart han går.»