Eddas naturhistoria - Oorganiska ämnen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

2. Oorganiska ämnen

Kvarnsten

Hvarjehanda stenar och metaller omnämnas.

Salt och hafvets sälta omtalas.

Mysing hade med sig Grotte och äfven Fenja och Menja och bad dem mala salt; och vid midnatt sporde de, om Mysing icke blifvit ledsen vid saltet; han bad dem mala längre. De malde en liten stund, innan fartygen sjönko i Petlandsfjärden, och blef derefter ett svalg i hafvet, der sjön faller in i kvarnhålet; sjön gnyr, då kvarnen gnyr, och då vardt sjön salt. (Grott. Inledn.)

Trälinnorna leddes till kvarnen och ombådos

att grå sten i gång sätta.

ok grjóts grjá gangs of beiddar. (Grott. 2).

De sjöngo:

lättom stenenl

léttum steinum! (Grott. 3).

Sjöngo och slungo snabba stenen.

Sungu ok slungu snúðga steini. (Grott. 4).

Kvarnstenarna, kvernsteinar, voro stora i kvarnen Grotte. Två trälkvinnor malde dermed lycka åt Frode; de sjöngo:

Grotte kommit ur gråfjell ej, eller den hårda häll ur jorden, ej malde så bergresars mö, visste intet vi om henne.

Kœmia Grotti ór grjá fjalli, né sá inn harði hallr ór jörðu, né mœli svá mœr bergrisa, ef vissi vit vætr til hennar. (Grott. 10).

Under nio vintrar hade mörna vuxit under jorden, fyrir jörð neðan, och de gjorde storverk:

förde sjelfva sittsten å stad.

fœrðum sjálfar setberg ór stað. (Grott 11).

Setberg, en sten af naturen så formad, att man derpå kunde sitta.

Fenja och Menja sjöngo vidare om kvarnstenen Grotte:

Sten vi välte vid gård resars, så att af raset marken skälfde: så slängde vi snabba stenen, tunga hällen att män den togo.

Veltum grjóti of garð risa, svá at fold fyrir för skjálfandi: svå slöngðum vit snúðga steini, höfga halli, at halir tóku. (Grott. 12).

De beklaga sig, att de kommit i träldom, och att

sand fot gnager och frosten kroppen, vi draga fridskvarn; klent är hos Frode.

aurr etr iljar, en ofan kuldi, drögum dölgs sjötul; daprt er at Fróða. (Grott. 16).

och sjunga ytterligare till Frode:

Ej dig tillhöre

Leidre-tronen,

röda ringar,

ej rara stenen. (Grott. 20).

Emellertid malde de så, att kvarnstenen, hallr, gick sönder. (Grott. 23).

Smide. — Asarna, då de kommit til Idavallen,

byggde äsjor,

smycken smidde,

gjorde tänger,

verktyg äfven. (Völusp. 10).

Tafvel på gården

gladt de spelte,

ej ibland dem på

guldet brist var. (Völusp. 11).

En penning omtalas såsom af mycket lågt värde (= 1/10 af ett räknadt öre eller 1/60 af ett vägt öre, eyrir). Loke sade till Ty:

Tig du, Ty!

ty det hände din kvinna,

att hon med mig son egde;

en aln, en slant

aldrig du derför fick i

ersättning, usling! (Lok. 40).

En aln, öln, vadmal.

Hávamál häntyder på bergverk. Sedan Odin, efter sin trolöshet mot Gunnlöd, blifvit satt i

förvar, heter det:

Rates mun

lät jag nog rum få

att gnaga grytet;

voro ofvan och

nedan jättevägar;

sä jag satte lif på spel. (Háv. 106).

'Rates mun’ var borrhål.

Vid verldens undergång: . . .

dvergar stöna för stendörrar, bergväggs vise.

stynja dvergar fyr steindyrum veggbergs visir. (Völusp. 52).

. . . stenbrott braka,

. . . grjótbjörg gnata, Völusp. 56.

Små sandkorn eller små vågor lika, äro menskors sinnen små.

Lítilla sanda, lítilla sæva, lítil eru geð guma. (Háv. 53).

Bautasteinar omtalas i Hávamál.

Bautastein

En son är bra.

fastän han är sent född,

efter faderns bortgång;

sällan bautastenar

stå stigen nära,

reste dem ej frände åt frände. (Håv. 72).

Då Atle beskylde Gudrun för otrohet, svarade hon:

Om allt det vill jag

eder svära

vid den här hvita

helga stenen . . . (Gudr. III, 3).

Hvad detta var för en sten, känna vi icke. Till yttermera visso stack hon handen i en kittel med kokande vatten och upptog derur ädelstenar, jarknasteina, utan att bränna sig. (Gudr. III, 7, 8).

Kvädet är från tiden efter 800-talet.

Under sina bröders strid säges det om Gudrun:

Ond blef då Gudrun,

när hon ofärd hörde,

klädd i halssmycken,

kastade dem alla af sig,

slängde så silfret,

att ringar sönder sprungo. (Atl. grœnl. 47).

Fé var egendom i allmänhet Atle sade:

Slägtingar I från mig stulit,

på gods ofta svikit. (Atl. grœnl. 55).

Hnoss var dyrbarhet, klenod. Gudrun sade till Atle:

Moder min tog du,

mördade för klenoder,

mitt kloka systerbarn

svälte du i hålan. (Atl. grœnl. 57).

Ädelstenar omnämnas. Gudrun sade vid Sigurds död:

Ädelsten

Så var min Sigurd . . eller som en bjert sten å bandet trädd, en ädelsten, öfver ädlingar.

Svá var minn Sigurðr . . eða væri bjartr steinn á band dreginn,  jarknasteinn, yfir öðlingum. (Guðr. I, 18).

Ensam Völund satt i Ulfdalar . . . Han smed rödt guld kring en hård sten; han lödde riktigt ringarnas led.

En einn Völundr sat i Ulfdölum . . . Hann sló gull rautt við gim fastan, lukti hann alla liðbauga vel. (Völund. 5, 6).

Jemf. Forspjallsljóð 24. BUGGE p. 375.

Freja sade om Ottar:

Altar han mig byggt af väl lagda block — nu det grytet till glas är vordet —

Hörg hann mér gerði hlaðinn steinum — nú er grjót þat at gleri orðit— (Hyndl. 10).

Hvad slags sten, som härmed afses, kan man icke se.

Det omtalas, att Hyme hade en kalk, kalkr, af glas, gler. Då Tor slog den mot en stenpelare, brattstein, brast denne, men först då han slog den mot Hymes hufvud, krossades den, hvilket hade till följd, att Tor fick taga kitteln. (Hým. 28, 29).

Runor skulle ristas

å glas och å guld. (Sigrdr. 17).

Rungnes hufvud var hårdt som sten:

af sten var hans hufvud.

er ór steini var höfuðit á (Hárb. 15).

Sand, sandr, omtalas liknelsevis, men utan några vidare upplysningar. Se ofvan p. 9, 10. Grott. 16. Hárb. 18. Háv. 53.

Sand

Då Hårbard smädat Tor, och denne frågade honom, hvarifrån han fått sådana ord, svarade Hårbard:

Jag fick dem utaf

de åldriga männen,

som bo uti hemmets högar. (Hárb. 44).

Tor svarade härpå:

Dock ger du

dösar godt namn,

dä du kallar dem hemmets högar. (Hárb. 45).

Allvis sade till Tor:

Allvis jag heter,

jag bor under jorden,

jag har under sten bostad . .. (Alvissm. 3).

Tor frågade Allvis hvad jord, jörð, hette i olika verldar. Allvis svarade:

Jord nämns den hos menskor,

men hos Åsar fält,

Vaner kalla’n vägar,

jettar den gröna,

alfer groende,

ör de kloke dvergar. (Alvism. 11. Jemf. Helg. Hund. II, 30).

Guld, Gull

Guld

Guld omtalas på många ställen. Det värderades högt äfven af gudarna, och användes till prydnader. Det spelar i sagan en stor rol, såsom föranledande mångas undergång, men är af mindre betydelse för vårt ämne. Endast några få ställen må anföras. Ofta kallas guldet ringar, baugar.

Hvem födde dig då till ringar?

Hverr hefir þik baugum borit? (Alvissm. 5).

Då Skirne friade för Frö till Gerd, erbjöd han henne ibland annat:

Ring jag dig då ger, den som brändes med unge sonen Odins: åtta lika tunga utaf honom hvarje nionde natt drypa.

Baug ek þér þá gef, þann er brendr var með ungum Óðins syni: átta 'ru jafnhöfgir, er af drjúpa ina niunda hverja nótt. (Skirn. 21).

Derpå svarade Gerd:

Ej ring jag tar, om ock bränd med unge sonen Odins: mig guld i Gymes gårdar fins, faders gods förslår till gåfvor.

Baug ek þikkak, þótt brendr sé með ungum Óðins syni: era mér gulls vant í görðum Gýmis, at deila fé föður. (Skirn. 22).

Ringen, baugr, var således af guld, hvilket inbegreps under gods, fé.

Odin kvad om gudarnas boningar:

Söckvabäck heter den flerde,

svala vågor kunna

ock deröfver dåna;

der som Odin och Saga

dricka sig alla dagar

utur guldkärl glada. (Grimn. 7).

Möjligen har man tänkt på dånet af vattenfall, eller att bränningars dån hördes högt upp.

Gladshem heter den femte,

der i sin guldglans

Valhall vida ståndar. (Grinm. 8).

Glitne är den tionde,

resning är gyllne,

silfver täcker den ofvan. (Grinm. 15).

Odin sade:

Gunnlöd så mig gaf

på en guldprydd stol

en dryck af dyra mjödet; . . . (Háv. 105).

På ringar eller armband aflades ed.

Ring-ed Odin

tror jag hafva aflagt;

hvem skall mer tro hans trohet?

Suttung, på mjöd

sviken, han lemnat

och Gunnlöd, som gråter. (Háv. 110).

Sinfjötle . . .

slog upp till rån

röda skölden

med rand af guld . . . (Helg. Hund. I, 34).

Fåfne förbannade guldet:

klingande guldet

och glödröda skatten

de varda dig orsak till döden (Fáfn. 9, 20).

Derpå svarade Sigurd:

För gods en hvar

råda vill

allt till sin sista dag. (Fáfn. 10).

Råd har du gifvit,

men jag rida må

till guld, som i ljungen gömmes,

men du, Fafne! ligg

i lifsvånda,

till dess dig Hel eger. (Fáfn. 21).

Gods och lif, fé ok fjör, skulle Fafne haft i behåll, om Sigurd ej blifvit hånad såsom feg. (Fáfn. 26).

Gudrun sade efter Sigurds död till Gunnar:

Ej skall du, Gunnar! guldet njuta, för dig skola blifva ringar till bane.

Muna þú, Gunnarr! gulls um njóta, þeir munu þér baugar at bana verða. (Guðr. I, 21).

Gunnar sade:

Godt är att råda öfver Rhens malm och i lugnet godset styra och sittande sällhet njuta.

Gott er at ráða Rinar málmi ok unandi auði stýra ok sitjandi sælu njóta. (Sig. Fáfn. III, 18).

Malm från Rhen var väl guld, vunnet under krigiska utflygter.

Emellan liken af Sigurd och Brynhild skulle läggas ringar och svärd:

Ligge emellan oss båda metallringar!

Liggi okkar enn i milli málmr hringvariðr! (Sig. Fáfn. III, 70).

Trym snodde guldband, snöri gullbönd, åt sina hundar. (Þrymskv. 6).

På många andra ställen omtalas guldet, men de anförda torde tillräckligt visa dess användning, såsom Edda tecknar den. Det finnes icke något ställe i sagorna, som häntyder derpå, att guld vunnits i det land, der sångerna blifvit författade.

Silfver, Silfr

Silfer

Silfver omtalas mycket mera sällan än guld. Oaktadt det var af stort värde, var detta dock mindre än guldets.

Grimne kvad:

En tredje boning finnes,

blida gudar

täckte saln med silfver;

Valaskjälf nämns den,

den sig bygde

Åsen i urtid. (Grimn. 6).

Grimne var Odin, Åsen likaledes.

Äfven Glitne, der Forsete bilade alla tvister, hade silfvertak. (Se pag. 14. Grimn. 15).

Då Loke ville låna Fröjas fjäderhamn, sade hon:

Den månde jag dig gifva,

vore den af guld än,

och den afstå,

vore den än af silfver. (Þrymskv. 4).

Völund skar hufvudet af gossarna, och hufvudskålarna

beslog han med silfver . . . Men af ögon ädelstenar, . . . och af tänder bägge deras smed han bröstsmycken, sände dem Bödvild. Då började Bödvild smycket berömma . . .

sveip hann utan silfri. . . En ór augum jarknasteina, . . . en ór tönnum tveggja þeirra sló hann brjóstkringlur, sendi Böðvildi. (Völund. 24—5, 38, 39). þá nam Böðvildr baugi at hrösa . . . (Völund. 26).

gick till Völund och bad honom laga en ring. Völund sade:

Jag botar så guldets brister, att det far din mer fagert syns, och din moder mycket bättre, och för dig sjelf det samma synes.

Ek bœti svá. brest á gulli, at feðr þínum fegri þykkir ok mæðr þinni miklu betri ok sjálfri þér at sama hófi. (Völund. 27).

Ett af Segerdrifvas råd till Sigurd var följande:

Mitt femte råd är detta:

då du ser fagra

brudar å bänken,

slägtings silfver

låt ej din sömn störa,

locka ej till kyssar andras kvinnor! (Sigrdr. 33).

Här liknas hustrun vid silfver såsom en dyrbar egendom, troligen särskildt ocksä för färgens skull.

Silfver ansågs dock i glans och värde vida underlägset guld; såsom af Gudruns liknelse synes.

Så var Sigurd . . . som . . .

eller guld, glödrödt,

mot grått silfver. (Guðr. II, 2).

Sedan Atle dödat sina svågrar, ville han trösta sin hustru med en trälinna, man, och silfver och sade:

Med mö må jag dig trösta,

dyrbarhet märklig,

och snöhvitt silfver;

som du sjelf önskar. (Atl. grœnl. 71).

Då Atle blifvit sårad, förebrådde han Gudrun och framhöll sin frikostighet mot henne:

Dyr var mig makan,

mottog stor rikdom,

trettio trälar,

tärnor sju goda . . .

skönt var dig sådant,

silfret än mera. (Atl. grœnl. 95).

Sœmd, här skönt, var egentligen det, som medförde ära, heder; silfret synes här hafva skattats högre än det öfriga, som nämnes. (Atl. grœnl. 11).

Jern, Járn, Ísarn

Jern

Man använde jern förnämligast till vapen. Oaktadt sådana af flera slag, isynnerhet svärd, spjut, sköld, brynja, mycket ofta omtalas, nämnas sällan de ämnen, hvaraf de voro förfärdigade.

Östligt den gamla i Jernskogen satt, föder der barnen Fenres.

Austr býr in aldna í Járnviði ok fœðir þar Fenris kindir. (Völusp. 43).

Berserkarnes hustrur på Läsö hotade Tor med jernspett, járnlurki. (Hárb. 39).

Under bogarna på solens hästar hade gudarne lagt jernköld, ísarnkul. (Grimn. 37).

Helge hade på sina skepp jernborgar, således vår tids pansartorn, troligtvis i fören och aktern på fartyget, för att skydda krigarne, ej fartyget

Jernborgar finnas på ädlings fartyg.

Járnborgir 'ru um öðlings flota. (Helg. Hjörv. 13).

Sigurd red efter Fåfnes spår till hans bol och fann det öp¬pet, och dörrar och dörrposter voro af jern. Af jern voro äfven alla timmerstockar i huset, men det var nedgräft i jorden. Der fann Sigurd ganska myc¬ket guld och fylde dermed två kistor. Der tog han en skräckhjelm och guldbrynja och svär¬det Rotte och många dyrbar¬heter, och klöfjade dermed Grane. Men hästen ville icke gå fram, förr än Sigurd stigit upp på hans rygg.

Sigurðr reið eptir slóð Fáfnis til bœlis hans ok fann þat opit ok hurðir af járni ok gætti; af járni váru ok allir timbrstokkar í húsinu, en grafit i jörð niðr. Þar fann Sigurðr stórmikit gull, ok fyldi þar tvœr kistur: þar tók hann œgishjálm ok gullbrynju ok sverðit Hrotta ok marga dýrgripi, ok klyfjaði þarmeð Grana; en hestrinn vildi eigi fram ganga fyrr, en Sigurðr steig á bak hánum. (Fáfn. Slutord).

Atle sade sig hafva drömt, att Gudrun med svekfullt svärd stack honom.

Gudrun förklarade drömmen sålunda:

Det eld betyder om jern drömma . . . jag bör dig för sjukdom gå att bränna, lindra och läka.

þat er fyr eldi, er járn dreyma . . . mun ek þik við bölvi brenna ganga, líkna ok Iœkna. (Guðr. II, 38, 39).

Brännjern begagnades således mot sjukdom.

Om Erps bröder heter det:

De drogo ur skidan skidjernen, svärdens eggar, troll till muntran.

Drógu þeir ór skíði skíðijárn, mækis eggjar, at mun flagði. (Hamd. 16).

Jörmunrek höll på att duka under för ett anfall:

Röt dervid den kunskapsrike, båld i brynja, som björn ryter: Stenen så de männen! då spjuten ej bita eller eggjern Jonakrs söner.

Þá hraut við inn reginkunngi baldr í brynju, sem björn hryti: Grýtið ér á gumna! alls geirar ne bíta, eggjar né járn, Jónakrs sonu. (Hamd. 26).

Af alla vapen var Tors hammare den väldigaste. Ämnet hvaraf den ansðgs förfärdigad är väl ej nämndt, men det synes, som om förklaringen öfver blixten hade sitt ursprung uti de gnistor, som vid jernsmide stänkte åt alla håll.

Svärden voro stundom prydda med guld. Ej sällan voro å dem ristade lycko-runor.

För lyckan med svärdet rådde Segerdrifva:

Segerrunor du känne, vill du seger hafva, rista sen å svärdshjaltet, några uppå klingan några invid eggen och säg två gånger Ty!

Sigrúnar skaltu kunna, ef þú vilt sigr hafa, ok rista á hjalti hjörs: sumar á vetrimum sumar á valböstum, ok nefna tysvar Tý! (Sigrdr. 11).

Om Sigurd heter det:

Segrarn från södern lade draget svärd, med runoskrift, mellan dem båda: ej åt kvinnan kyssar gaf han, . . .

Seggr inn suðrœni lagði sverð nökkvit, mæki málfán, á meðal þeirra: né hann konu kyssa gerði, . . . (Sig. Fáfn. III, 4).

Utom till annat nyttjades utan tvifvel jern till hästskor, fastän metallen icke är nämnd.

Hávamál råder:

Kan du sko smida eller spjut slöjda, behåll det der åt dig sjelf! är skon illa skapad eller spjutskaft snedt, så önskas dig allt ondt.

Skósmiðr þú verir né skeptismiðr, nema þú sjálfum þér sér! skór er skapaðr illa, eða skapt sé rangt, þá er þér böls beðit. (Háv. 126).

Att skósmiðr är hofslagare, synes mig otvifvelaktigt; skóa är att sko, en häst. Man förstod väl vigten deraf, att skon skulle passa.