Andra delen: Offerlära (Læstadius)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Fragmenter i Lappska Mythologien
1845
Andra delen
Offerlära
SIDEN ER UNDER OPBYGNING
Erinran till Läsaren
Enligt löfte lemnas nu de sednare delarne af Lappska mythologien till Läsarens genomögnande. De grunda sig mäst på äldre, i förra delen antydda, Författares Upgifter; af hvilka Författaren gjort ett urval. - Liksom i förra delen har Författaren här försökt att pröfva och utgalra det osannolika i Författarenes Upgifter. - Huru lätt det är, att vanställa de enklaste berättelser, då man är intagen af förutfattade Ideer och fördomar, ses ibland annat af en Författare, som nyligen, såsom compilator, gifvit en kort berättelse om Lapparnes fördna och närvarande vidskepelser, uti ett tal, hållet i Stockholms Prestsällskap den 31 October 1843. Författaren, Fält-Prosten C.O. Gravallius, har uti detta tal, hvilket han kallar "Uppränning till Svenska Missions Sällskapets Historia", gjort utdrag af Scheffer, men på ett sätt, som tyckes utvisa, att Förf. är större Trollkarl än alla andra, som före honom beskrifvit Lapparnes Trollväsende. Han säger ibland annat sid. 25: "Om än Trolltrumman i sednare tider tystnat, så skräller ännu Spåtrumman här och der i Lappska fjellen." Det vore roligt, att veta hvar den skräller; ty jag är född i Lappmarken, har växt opp i Lappmarken, och bor nu i Lappmarken, har äfven rest vidt omkring i alla Lappmarks församlingar; men ännu har det alldrig lyckats mig, att få se den märkvärdiga Spåtrumman, och ännu mindre har jag fått höra hennes Skrällande. Det taltes om för 20 år tillbaka, att en Lapp i Jockmocks Församling vid namn Unnats, skulle hafva en Spåtrumma; Jag frågade honom 1830, om han ännu hade quar den, men han sade sig längesedan hafva öfvergifvit den. Så hemligt skulle nu för tiden ingen Lapp kunna bruka Spåtrumman, att icke äfven andra Lappar skulle få nys derom, och genom dem skulle under rättelsen snart sprida sig. - I Stensele Socken hade en Lapp nyligen haft en Spåtrumma, den han föryttrat åt någon Resande; men den Allmänna opinionen om denna Lapp var, den, att han hade denna Spåtrumma endast som en curiositet, men alldeles icke till något bruk. Så vidt jag nu känner Lapparne, så tror jag, att om en Lapp nu blefve beryktad för Spåtrummans bruk, skulle han blifva begabbad, af både Lappar och Nybyggare. [Mellan raderna:] Somliga colonister inom Lappmarks gränsen säger det i samma avhandling.
Vidare säger samme Författare: sidan 26: "Ännu offrar Lappen i Tysthet på fordna Afgudaplatser för sina renars trefnad och forkofran." Hvaraf vet Författaren det? jag, som bor i Lappmarken, har icke hört något sådant offrande omtalas; men allmänt bekant är det, att Lappen offrar åt kyrkor, hvarom redan i förra delen är nämnt: "Äro således alla Lappar genom dopet Christne, så kunna vi dock icke undertrycka den öfvertygelsen, att här råder på många ställen en hednisk Christendom." Detta gäller ännu mera om sjelfva Stockholm, åtminstone, hvad sederna beträffar; ty säga hvad man vill om Lapparnes vidskepelse, så skall hvarken denne eller någon annan Författare kunna visa så mycket sedeförderf ibland Lapparne, som hos Stockholms förfinade pöbel. Detta omdöme gäller till och med fylleri lasten; ty jag kan försäkra, att en rå fjell Lapp icke super hälften så mycket året om, som en ordinär sjöman på Stockholms gator. Men i Stockholm, anses det icke för någon synd att supa sig full. Det är endast de så kallade nykterhets vännerna, som ifra mot bruket af spirituösa; och om det skulle hända dessa nyckterhets ifrare, att de dricka sig fulla af Portvin, så anses icke det heller för någon synd. - Det anses icke för Afgudadyrkan, fastän det står i Cateckesen "att hafva Buken till sin Gud."
I allmänhet, må det vara tillåtit mig at säga, så länge som Allmogen i Sverrige ännu tror på Elfvor, TomteGubbar, Löfjerskor, och mera sådant, eller söker bot hos kloka gummor, frågar om sina tillkommande öden af dem, som spå i Caffe o.s.v. så är det alldrig värdt att våra moderna Grannlåts Predikanter smickra sig med den inbildningen, att endast de och deras Åhörare äro belysta af Christendomens ljus, under det att Lapparne vandra i grufligt mörker och Afgudadyrkan. - Det är ju en temmeligen Allmän tro bland Allmogen i Upland och närmast hufvudstaden, att Alla Barn, som lemnas in på Frimurare Barnhuset i Stockholm, blifva slagtade och saltas in till mat åt Hundturken. Hvilken Fjell-Lapp skulle väl vara nog enfalldig, för att tro sådana Galenskaper? - Den vörde och Höglärde Författaren tyckes icke sjelf vara så alldeles fri från den moderna tidens fördomar, då han gör en Upränning till Svenska Missions Sällskapets Historia, men dervid förtiger den man, som ifrigast arbetade för en sådan stiftelse, och hvilken egentligen synes hafva varit den hemliga driffjedern, fastän andra få Upbära hedern. - Kanskje trodde Författaren, det vara ett bevis på äkta modern Lutheranism, att förtiga sanningen, och låta den man stå i skuggan, som har förnämsta förtjensten af Svenska Missions Sällskapets stiftelse, men hade också den olyckan, att vara hatad och förföljd af Stockholms inquisitoriska Presterskap. - Jag känner icke Författaren vidare och har ingenting, att beställa med honom; men att han vränger sanningen vare sig af hat, fruktan eller egennytta, tyckes icke vara något bevis på äktheten och renheten af den sak han såsom nuvarande Svenska Missions Sällskapets Sekreterare, förfäktar. Hans oriktiga framställningar i Lappska Trolldoms väsendet, äro förlåtliga, då han icke eger någon riktig kunskap om Lapparnes allmänna Carakter och hemseder.
Men i afseende på den rådande fördomen om Lapparnes ännu fortfarande AfGuderi och vidskepelse, hvilken fördom icke ens lärde män kunne afskudda sig, må det vara mig tillåtet, att här anföra några ord af en uplyst Norrman, Herr Prosten Deinböll, som tjenstgjort en lång tid såsom Prest i Finnmarken. Han blef föranledd till följande utlåtande, i anledning af en Afhandling, införd i Budstikkens 5te årgång, No 95-98, hvarest en Författare vid Namn Rosenvinge, hvilken tjenstgjort som Domare i Saltens fögderi, talar om Lapparnes Afguderi och Vidskepelse i samma anda, som Herr Fält Prosten Gravallius. Afhandlingen skrefs på 1790 talet, men infördes i den norrska tidskriften Budstikken 1824. Prosten Deinböll yttrar sig i anledning af Rosenvinges afhandling på följande sätt: "Hvad Författaren, så väl här, som på de föregående sidorna anförer om Lapparnes, eller de Norrske Finners vidskepelse, kan på sin höjd, dock icke i allo, sägas om tiggar-Lappar, hvilka utan bestämt näringsfång, ströfva omkring byggden för att genom allehanda konstgrepp, förhvärfa sig det nödvändigaste till lifvets Uppehälle. Också frestas man, att fälla en allt för hård dom öfver Lapparne, då man, såsom tillfället synes vara med författaren, bedömer dem endast efter det tillstånd, hvari man finner många af dem på Handelsplatserna, hvarest de ty värr icke kunna styra sitt omåttliga begär efter brennvin. - Besöker man deremot Lapparne i deras hemvist, och gör sig mödan, att intränga i deras sanna Carakter, så måste man smånigom fatta fördelaktigare tankar om dem, och i allmänhet uti dem erkänna, ett godsint, fredligt, Gudfruktigt, sedligt, måttligt och förnöjsamt folk. Från denna sida har jag (Deinböll) lärt att känna ett folk, hvars goda egenskaper vida öfverväga de svagheter, som man nödgas tillerkänna dem; ett folk, som genom sitt naturligt goda förstånd och läraktighet, genom förbättrade undervisningsanstalter och utspridande af nyttiga Böcker på deras eget modersmål, säkert med tiden torde kunna emottaga en lika så hög grad af Civilisation, som de, med Lapparne i flere hänseenden beslägtade Finnarne. - Att Lapparne i Nordlanden, på den tid Författaren (Rosenvinge) skref sin afhandling (1790) skulle i så hög grad hafva varit begifne på Afguderi, som Förf. omtalar, kan icke ega någon grund: då under en lång sträkka af år missionärer varit anställde på flere ställen i Nordland, för att utbreda Christendomen ibland der varande Norrska Lappar. Lika så litet kan detta sägas om de Svenska Lapparne, hvilka i synnerhet ifrån Luleå och Torneå Lappmarker, fara med sina renar till Norlandens kuster."
Prosten Deinböll nämner sedan i korthet de anstalter, som den Svenska Regeringen, allt ifrån Gustaf I'stes tid, vidtagit till Lapparnes Uplysning, och tillägger i anledning deraf:
"Det är således troligt, att år 1790, måtte hedendomen hafva försvunnit och Christendomen blifvit Allmännare utbredd ibland Lapparne." - Det synes derföre, som Författaren till ofvanskrefne afhandling (Rosenvinge) har låtit missleda sig af berättelser, som gå mycket längre tillbaka i en förgången forntid." - Detta herr Prosten Deinbölls opartiska och på en mångårig erfarenhet grundade omdöme, anser jag vara med sanningen och rätta förhållandet öfverens stämmande uti allt, som rörer det yttre, gröfre eller synliga Afguderiet. Men hvad det finare Afguderiet vidkommer, så är jag nästan rädd, att det inskränker sig icke innom Lappmarken; det torde nog finnas på många andra ställen och icke innom Lappmarken blott. De fördomar och vidskepliga föreställningar, som ännu finnas quar hos Lapparne, skall jag på sina ställen anföra, och Läsaren skall deraf finna, att detta folk, som har den gråa hedendomen så nära, har mindre portion af vidskepelse, än mången allmoge i Uplystare Länder. Karesuando i Maji 1844.
L. L. Læstadius
_______
§. 1.
Innan Läsaren kan förstå, huru det gick till med Lappens offrande, torde det vara nödigt, att beskrifva beskaffenheten af Lappens boning. Jag har nämt i förra delen, att Lappens äldsta boningsrum bestod af en riskoja, hvilken synes vara beskrifven af Tacitus under namn af "nexus ramorum" På den tid då inga Jernredskap funnos, tyckes också en Riskoja hafva varit det enda möjliga hus, som Lappen kunde åstadkomma. Ehuru Lappen har eget namn på flinta, förekommer likväl ingenting i deras sagor, som skulle berättiga oss til den förmodan, att Lappen fordomsdags brukat skärande verktyg af flinta. Man har icke heller funnit några flintlager i Norra Sverrige. Likväl är det möjligt, att Lapparne haft några skärande verktyg af andra stenarter. En sådan Riskoja, som nyss sades, betäckes antigen med mossa, och kallades då tarfe kååtte, eller med torf, "Laudnje kååtte"; men sedan Lappen, genom Communication med de mot norden framträngande germaniska Folkstammerna, fick yxor och andra jernredskaper, var det icke svårt, att förvandla Riskojorna till brädkåtor, hvilka då fingo namn af "Laudekååtte". Till dessa sistnämde timrades merändels en 4 kantig, 8 kantig eller oftast 6 kantig grund af 2 eller 3 hvarf spädt timmer. Antigen huset bestod af ris, eller af upresta störar, eller af bräder, fick det altid bibehålla sin ursprungliga Coniska form. För att utestänga regn och dropp, lades utan på riset, störarne eller bräderna, ett eller par hvarf Näfver eller Granbark, och derutanpå torf eller mossa i stället för takved. - Midt på botten eller golfvet af kåtan, var Eldstad, begränsad med en oval rad af stenar, hvarifrån röken steg opp genom det i toppen på kojan, anbragta rökhålet. Rundt omkring Eldstaden utbreddes på golfvet ris af Gran tall, Björk eller rypris (Betula nana Lin.) och derofvanpå Renskinn.
Men under Tjudernas och Karelarnes ströfverier måste Lapparne öfvergifva sina kojor, och krypa ner i Jordkulor, af hvilka ännu, de i Norrska Finnmarken befintliga Jordgammer, äro en lämning. Ordsaken, hvarföre Lapparne måste öfvergifva sina förra kojor, under Tjudernas ock Karelarnes ströfverier, är icke närmare upgifven; men det synes troligt, att de förra kojorna, kunde uptäckas på långt håll af fienden, emedan de stodo ofvan jord, hvarföre Lappen måste gräfva sig hål i jorden. De märken, som ännu finnas quar efter dessa jordkulor, likna igenfallna gropar med 3 el. 4 alnars diamäter. De voro anbragta i torra Sandbackar; och som sjelfva rökhålet var jäms med jordytan, och kunde täppas igen med en torfva, så var det i sanningen icke lätt för en fiende, att uptäcka Lappens boning. Fienden kunde stå helt nära, och ändå icke veta, att der bodde folk. Det berättas i deras sagor, att en sådan jordkula blifvit uptäckt, endast derigenom, att en Lappkärring ropade till folket i närmast belägna kula: "låna mig kokslefven", hvaraf man kan sluta, att det var Communication emellan närbelägna Jordkulor medelst underjordiska gångar. Troligen var icke eller ingången till en sådan jordkula straxt invid, utan ett stycke från kulan, i slutningen af backen, hvarigenom det blef så mycket svårare för fienden, att i en hast intränga i den underjordiska boningen. Utom Högström, har jag icke sedt någon af de äldre Författarena tala om dessa Jordkulor. De kallas af Lappare: "Ädnam kååtte".
§. 2.
Tiden, när Lapparne började bruka tält- och filtkåtor, kan icke så noga bestämmas. Men det synes icke osannolikt, att de slutligen funno de ofvannämde Jordkulorna mindre säkra, sedan Karelerne blifvit närmare bekanta med deras inrättning; hvarföre äfven Lapparne funno sin säkraste räddning uti en snar flyckt, hvilket äfven lär hafva gifvit dem anledning, att flytta opp på fjellryggen, samt till kusterna af Ishafvet, dit Karelerne, som kommo från Finska sidan, icke hade så lätt att komma fram. En sådan lång flyttning öfver fjellen kunde icke gerna gå för sig, medan Lapparne bodde i Jordkulor. Scheffer anför enligt upgift af Buræus och Olaus Magnus, att Lapparne brukat hudar och skinn, samt stundom äfven Näfver till tält, hvilket nog är troligt, emedan Lapparne sjelfva icke kunnat väfva något slags tyg. Näfret, som skulle begagnas till tält, måste först göras mjukt och smidigt genom kokning (Schef. pag. 197) men då Lapparne sedan genom Byteshandel med nästgränsande Nationer kunde förskaffa sig valmar, yllefiltar och hurst, så började de använda sådant till tält. Nu för tiden brukas tält af alla flyttande Lappar, samt torfkåtor och brädkåtor af Fiskar Lappar, äfven som jordgammer af fiskar Lappar i Finnmarken.
§. 3.
Uti hvarje slag af de nu beskrifna boningar funnos alltid 2ne dörrar, nämligen lmo Den vanliga eller profana dörren, hvilken merädels var stäld åt det håll, der utsigten var vidast. 2do lönndörren, som var mindre och placerad midt emot den vanliga Dörren. Den afdelning af kojans Area, som var närmast lönndörren, kallades "Påssjö" och begränsades genom 2ne klabbar, som voro placerade parallelt med hvarandra, ifrån Eldstaden till lönndörren, så att hela rummet utgjorde ungefärligen 3 á 4ra quadrat alnar eller vid pass 1/6 del af hela kojans Area. Sjelfva lönndörren kallades "Påssjo raike". Detta "Påssjo" var ett heligt rum, dit ingen quinna vågade nalkas, äfven som sjelfva lönndörren var helig; ty genom den vågade ingen quinna gå ut eller in. Endast mannen kröp ut och in genom denna dörr, när han gick eller kom ifrån en helig förrättning, till ex. när han gick att offra eller kom ifrån en sådan förrättning, när han gick på jagt, eller kom hem från jagt. Genom samma löndörr måste äfven alla heliga ting hämtas in, såsom Spåtrumma, Jagttyg, allt hvad som var fångadt på jagt, eller destineradt till offer o.s.v.
Med denna löndörr, hade de första Prester i Lappmarken mycket att beställa, sedan de kommit under fund med den vidskepelse, som Lapparne hade för sig i afseende på densamma. Gabriel Tuderus hade i synnerhet mycket bråk med detta "Djefvulshål" eller "Sanctum diabobrum", som han kallar det. Han lät på flera ställen i Kemi Lappmark spika igen hålet, men de vidskepliga Lapparne refvo opp hålet igen. Alla Författare, som skrifvit om Lapparne, tala om denna löndörr.
Fodnoter
