Fjärde delen: Valda stycken af Lapparnes Sagohäfder (Læstadius)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Fragmenter i Lappska Mythologien
1845
Fjärde Delen innehållande
Valda stycken af Lapparnes Sagohäfder
SIDEN ER UNDER OPBYGNING
§. 1.
Sagan hör egentligen icke till Mythologien, så vidt, som någonting historiskt tros ligga till grund för Sagan, då deremot Mythen är ett foster af inbillningen. Men gränsen emellan Saga och Myth är ofta svår att bestämma, emedan sagan är ofta blandad med det mythologiska. Man plär derföre bifoga Sagan, såsom ett bihang till Mythologien.
Om Lappska Mythologien icke är så rik på föremål, som man kanske föreställt sig, så äro deras Sago häfder så mycket rikhaltigare, som man lätt kan föreställa sig hos ett folk, der Sagan är det samma, som Folkets Historia. Mången lång vinter afton förnötes vid en Stockeld i Skogen med berättande af forntida Sagor, hvilka gått ifrån mun till mun ifrån slägte till slägte. Och äro vinter aftnarne långa, så räcka också sagorna till ifrån Sju till tu. Der sitter en gammal Tant, och berättar med alfvarsam ton, hvad som händt i fordna tider; omkring henne församlar sig den nyfikna ungdomen och lyssnar med spänd upmärksamhet. Men ibland de många Sagor, som nu cirkulera bland Lapparne, äro icke alla äkta; det vill säga: de äro icke af Lappskt ursprung. Man får ofta höra talas om Konungar, prinsar och Princessor m.m., men dessa äro lånta af främmande Nationer (Svenskar, Norrmän och Finnar.) Som de Sagor, som angå Prinsar och Princessor finnas vida utförligare uti nyssnämde Nationers egna Sagohäfder; så anser jag alldeles öfverflödigt, att låna dem af Lapparne. Jag åtnöjer mig således med sådane Sagor, som jag anser vara äkta, d.v.s. af Lappskt Ursprung, Men det lilla, som Jag nu kommer att anföra, är troligen icke en tiondedel af det som ännu finnes i Folkets minne.
§. 2.
Ett ibland de äldsta föremål för Lapparnes Sagor, är ett väsende, som De kalla Pädnak-Njunne, d.v.s. hund näsan. De föreställa sig, att det funnits menniskor, som haft en hundnos, eller att näsan hos detta folk varit bildad som en hundnos, hvarmed de vädrade folk; Pädnaknjunne åt mennisko kött, och det var derföre ganska farligt, att råka ut för Pädnaknjunne. Men historien om detta hundlika menniskoväsende är ganska dunkel, och alluderar på en aflägsen forntid, då Lapparne ännu troligen bodde i Grannskapet af verkliga Sarkophager, måhända i nordligaste delen af Asien - I sednare tider har Pädnaknjunne blifvit förväxlad med den så kallade Hundturken, hvarom man får höra åtskilliga saker berättas bland den Svenska Allmogen. Äfven Svenskarne hafva ursprungligen haft den föreställningen om Hundturken, att han vädrade folk, hvaraf ordspråket: här luktar folk, tyckes härleda sig. Svenska Allmogens fabelaktiga berättelse om Hundturken är nästan liktydig med Lapparnes berättelser om Pädnaknjunne, och Finnarnes Koirankuonolainen, d.v.s. Hundnosen, har precist samma egenskaper, som Lapparnes Pädnaknjunne, och Svenskarnes Hundturk. Ännu går det en sägen bland Allmogen i Granskapet af Stockholm, att alla de Barn, som inlemnas på Frimurare Barnhuset i Stockholm, slagtas och saltas in till mat åt Hundturken. Och man skall icke så lätt taga Uplands Bonden ur denna inrotade villfarelse, ty han påstår, att det är mången, som har sett huru det går till. "Man sätter Barnen i ett kar med ljumt vatten; der öpnar man Barnens pullsådror, och låter dem förblöda. Sedan saltas kropparne in i halftunnor, för att skeppas ut." Har man hört på maken till historier, just i närheten af Civilisationens brännpunkt, der man borde förmoda, att Allmogen skulle vara uplystare än annorstädes? Men erfarenheten vittnar, att Allmogen är både rå, vidskeplig och mest omoralisk i Grannskapet af större städer; ty en så grof och ohygglig villfarelse skall man väl förgäfves söka bland Allmogen i det fria Norrland, och knapt nog i Lappmarken. (Jämför företalet till andra delen af denna Mythologi).
§. 3.
Vill man söka efter Grunden och Uphofvet till denna ohyggliga villfarelse, så skall man säkert finna den i den tanke, som allmogen i allmänhet hyser om Sedeförderfvet i de större städerne, och hvilken tanke icke lär vara så alldeles ogrundad. Mången ömsint moder, som varit mon om sina Barns dygd, har icke kunnat hindra de fullväxta döttrarne från att söka sig tjänst i hufvudstaden. Men en enfalldig landtflicka som kommer som mö till hufvudstaden, kommer sällan obefläckad derifrån; då icke allenast den makligare Lefnaden jämte den dagliga frestelsen, utan äfven allmänna opinionen och Exemplen hos Lagsystrarne bidrager att utrota den sista Gnistan af dygd, som den enfaldiga landtflickan, kan hafva haft med sig hemifrån. Hvad är då naturligare än den förmodan, att mödrarne på Landet söka skrämma sina upväxande Barn från Stockholms lifvet med sådana der ohyggliga historier, som borde komma hvarje oskuld att häpna och hissna öfver sitt öde, om nöden skulle tvinga henne, att sätta in sitt olyckliga Barn på Frimurare Barnhuset.
Jag har icke hört mer än en Speciel händelse omtalas af Lapparne rörande Pädnaknjunne; men som denna händelse omtalas nästan lika av Lappar och Svenskar, så är det ovist, om berättelsen är ursprungligen Lappsk. Berättelsen lyder sålunda: En flicka hade villats bort, och kommit till Pädnaknjunnes boning. Der var blott kärringen hemma. Hon beklagade den arma flickans öde, emedan hennes man Pädnaknjunne eller Hundturken skulle förmodligen äta opp henne, när han komme hem. Emellertid försökte Pädnaknjunnes kärring, att göma flickan under sina kläder, men när Hundturken kom hem, började han genast dra väder efter flickan, och sade till kärringen: "här luktar folk". Kärringen förebar väl allehanda, som ursägt, men tordes icke hafva flickan längre hos sig, utan släpte ut flickan oförmärkt, och bad henne fly. Emellertid nosade Pädnaknjunne allestans i rummet, och när intet folk fanns der, så gick han ut, och som han var säker på sitt väderkorn, så kom han snart på flickans spår. När flickan nu hörde att Pädnaknjunne kom efter henne, hoppade hon i förskräckelsen ner ifrån en bro och gömde sig under Bron. På detta sätt förvillades Hundturken ifrån spåren, och flickan blef frällst.
Pädnaknjunne beskrifves såsom ganska stor och förskräckelig. Utom det, att han hade näsan bildad som en hundnos, hade han endast ett ben och ett Öga i Pannan. En stor afquistad Gran hade han till käpp. Så föreställes han af Lapparne. Men Svenskarnes Hundturk, och Finnarnes Koiran kuonolainen, föreställes som en vanlig menniska utom hundnosen, samt den egenskapen, att han är mycket begifven på mennisko kött.
Fodnoter
