Fjärde delen: Valda stycken af Lapparnes Sagohäfder (Læstadius)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lars Levi Læstadius

Lars Levi Læstadius

Fragmenter i Lappska Mythologien

1845

Fjärde Delen innehållande

Valda stycken af Lapparnes Sagohäfder

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

§. 1.

Sagan hör egentligen icke till Mythologien, så vidt, som någonting historiskt tros ligga till grund för Sagan, då deremot Mythen är ett foster af inbillningen. Men gränsen emellan Saga och Myth är ofta svår att bestämma, emedan sagan är ofta blandad med det mythologiska. Man plär derföre bifoga Sagan, såsom ett bihang till Mythologien.

Om Lappska Mythologien icke är så rik på föremål, som man kanske föreställt sig, så äro deras Sago häfder så mycket rikhaltigare, som man lätt kan föreställa sig hos ett folk, der Sagan är det samma, som Folkets Historia. Mången lång vinter afton förnötes vid en Stockeld i Skogen med berättande af forntida Sagor, hvilka gått ifrån mun till mun ifrån slägte till slägte. Och äro vinter aftnarne långa, så räcka också sagorna till ifrån Sju till tu. Der sitter en gammal Tant, och berättar med alfvarsam ton, hvad som händt i fordna tider; omkring henne församlar sig den nyfikna ungdomen och lyssnar med spänd upmärksamhet. Men ibland de många Sagor, som nu cirkulera bland Lapparne, äro icke alla äkta; det vill säga: de äro icke af Lappskt ursprung. Man får ofta höra talas om Konungar, prinsar och Princessor m.m., men dessa äro lånta af främmande Nationer (Svenskar, Norrmän och Finnar.) Som de Sagor, som angå Prinsar och Princessor finnas vida utförligare uti nyssnämde Nationers egna Sagohäfder; så anser jag alldeles öfverflödigt, att låna dem af Lapparne. Jag åtnöjer mig således med sådane Sagor, som jag anser vara äkta, d.v.s. af Lappskt Ursprung, Men det lilla, som Jag nu kommer att anföra, är troligen icke en tiondedel af det som ännu finnes i Folkets minne.

§. 2.

Ett ibland de äldsta föremål för Lapparnes Sagor, är ett väsende, som De kalla Pädnak-Njunne, d.v.s. hund näsan. De föreställa sig, att det funnits menniskor, som haft en hundnos, eller att näsan hos detta folk varit bildad som en hundnos, hvarmed de vädrade folk; Pädnaknjunne åt mennisko kött, och det var derföre ganska farligt, att råka ut för Pädnaknjunne. Men historien om detta hundlika menniskoväsende är ganska dunkel, och alluderar på en aflägsen forntid, då Lapparne ännu troligen bodde i Grannskapet af verkliga Sarkophager, måhända i nordligaste delen af Asien - I sednare tider har Pädnaknjunne blifvit förväxlad med den så kallade Hundturken, hvarom man får höra åtskilliga saker berättas bland den Svenska Allmogen. Äfven Svenskarne hafva ursprungligen haft den föreställningen om Hundturken, att han vädrade folk, hvaraf ordspråket: här luktar folk, tyckes härleda sig. Svenska Allmogens fabelaktiga berättelse om Hundturken är nästan liktydig med Lapparnes berättelser om Pädnaknjunne, och Finnarnes Koirankuonolainen, d.v.s. Hundnosen, har precist samma egenskaper, som Lapparnes Pädnaknjunne, och Svenskarnes Hundturk. Ännu går det en sägen bland Allmogen i Granskapet af Stockholm, att alla de Barn, som inlemnas på Frimurare Barnhuset i Stockholm, slagtas och saltas in till mat åt Hundturken. Och man skall icke så lätt taga Uplands Bonden ur denna inrotade villfarelse, ty han påstår, att det är mången, som har sett huru det går till. "Man sätter Barnen i ett kar med ljumt vatten; der öpnar man Barnens pullsådror, och låter dem förblöda. Sedan saltas kropparne in i halftunnor, för att skeppas ut." Har man hört på maken till historier, just i närheten af Civilisationens brännpunkt, der man borde förmoda, att Allmogen skulle vara uplystare än annorstädes? Men erfarenheten vittnar, att Allmogen är både rå, vidskeplig och mest omoralisk i Grannskapet af större städer; ty en så grof och ohygglig villfarelse skall man väl förgäfves söka bland Allmogen i det fria Norrland, och knapt nog i Lappmarken. (Jämför företalet till andra delen af denna Mythologi).

§. 3.

Vill man söka efter Grunden och Uphofvet till denna ohyggliga villfarelse, så skall man säkert finna den i den tanke, som allmogen i allmänhet hyser om Sedeförderfvet i de större städerne, och hvilken tanke icke lär vara så alldeles ogrundad. Mången ömsint moder, som varit mon om sina Barns dygd, har icke kunnat hindra de fullväxta döttrarne från att söka sig tjänst i hufvudstaden. Men en enfalldig landtflicka som kommer som mö till hufvudstaden, kommer sällan obefläckad derifrån; då icke allenast den makligare Lefnaden jämte den dagliga frestelsen, utan äfven allmänna opinionen och Exemplen hos Lagsystrarne bidrager att utrota den sista Gnistan af dygd, som den enfaldiga landtflickan, kan hafva haft med sig hemifrån. Hvad är då naturligare än den förmodan, att mödrarne på Landet söka skrämma sina upväxande Barn från Stockholms lifvet med sådana der ohyggliga historier, som borde komma hvarje oskuld att häpna och hissna öfver sitt öde, om nöden skulle tvinga henne, att sätta in sitt olyckliga Barn på Frimurare Barnhuset.

Jag har icke hört mer än en Speciel händelse omtalas af Lapparne rörande Pädnaknjunne; men som denna händelse omtalas nästan lika av Lappar och Svenskar, så är det ovist, om berättelsen är ursprungligen Lappsk. Berättelsen lyder sålunda: En flicka hade villats bort, och kommit till Pädnaknjunnes boning. Der var blott kärringen hemma. Hon beklagade den arma flickans öde, emedan hennes man Pädnaknjunne eller Hundturken skulle förmodligen äta opp henne, när han komme hem. Emellertid försökte Pädnaknjunnes kärring, att göma flickan under sina kläder, men när Hundturken kom hem, började han genast dra väder efter flickan, och sade till kärringen: "här luktar folk". Kärringen förebar väl allehanda, som ursägt, men tordes icke hafva flickan längre hos sig, utan släpte ut flickan oförmärkt, och bad henne fly. Emellertid nosade Pädnaknjunne allestans i rummet, och när intet folk fanns der, så gick han ut, och som han var säker på sitt väderkorn, så kom han snart på flickans spår. När flickan nu hörde att Pädnaknjunne kom efter henne, hoppade hon i förskräckelsen ner ifrån en bro och gömde sig under Bron. På detta sätt förvillades Hundturken ifrån spåren, och flickan blef frällst.

Pädnaknjunne beskrifves såsom ganska stor och förskräckelig. Utom det, att han hade näsan bildad som en hundnos, hade han endast ett ben och ett Öga i Pannan. En stor afquistad Gran hade han till käpp. Så föreställes han af Lapparne. Men Svenskarnes Hundturk, och Finnarnes Koiran kuonolainen, föreställes som en vanlig menniska utom hundnosen, samt den egenskapen, att han är mycket begifven på mennisko kött.

§. 4.

Lapparne tala väl ofta om ett stort och oformligt väsende i mennisko skapnad, hvilket de kalla Jeettanis, men jag är nästan rädd, att både namnet och begreppet är lånadt af Grannarne. Jeettanis skall betyda Jätte, äfvensom Finnarnes Jatuni är på beskrifning samma väsende, som Svenskarnes Jätte. Man visar ännu ofantliga lösa stenar, som blifvit slungade af Jättar från långt aflägsna fjell, äfvensom vissa Fjellspetsar, som tillfälligtvis fått en mennisko liknande skapnad, tros vara förstenade Jättar. I Torneå Lappmark har man äfven namn på ställen af Jeettanis, till ex. Jeettanis tjelke, d.v.s. Jättens rygg Jeettanis jänkä, h.e. Jättens myra o.s.v. Ungefärligen en mil nedanför Karesuando finnes en stor hälla som skjuter ut i Elfven, och ser ut som en stenbro. Denna hälla tros vara dit lagt af en Jätte, som ville göra sig en bro öfver elfven. Deraf har stället fått namn af Jatuniniva, d.v.s. Jättestråkan samt Jatunisuando, Jätteselet.

Så kallade Jätte Grytor, eller större och mindre af vattnet Svarfvade runda hål i Bergs hällen finnas på flere ställen i Lappmarken vid Strömfåror, men dessa hål anses icke af Lapparne såsom Jätte Grytor, utan de kallas Kadniha pasatim kaarre, d.v.s. de Underjordiskas eller Bergfruns tvättfat. Annars har Jeettanis icke stått i något fientligt förhållande till Lapparne, så vidt man kan sluta af Sagornas innehåll och syfte. Jeettanis har mera varit ett föremål för de små Menniskornas beundran för sin stora Statur, och ofantliga kraft.

§. 5.

Ganander menar, att Finnarnes Kalevan Pojat, voro af Jätteslägt, och några vanliga menniskor måtte de icke hafva varit, alldenstund en Kalevas doter kunde taga häst och karl jämte plogen i sitt förkläde, och fråga sin moder: hvad är det härför en torndyfvel, som jag fann derute på marken; han höll på att böka i jorden? Kalevas hustru skall då hafva Svarat: bär bort den, min Pia; vi måste bort från detta land, och sådane komma att bo här. Det kan man säga var något till mö, som kunde bära häst och karl jämte plogen i förklä, och tyckte ändå, att det icke vägde mer än en Torndyfvel (Scarabæus). En sådan mö måste åtminstone hafva varit dubbelt större än den stora Lappflickan i Arfvidjaur, hvilken redan ser ut som en Jättequinna, eller som ett Mythologiskt väsende, Uprunnit från forntiden. Hon är nu 21 år gammal, och har under sina utländska resor icke träffat mer än en karl af sin längd, som lär utgöra 13 quarter och 3 tum. Hon är tillika proportionerlig öfver hela Kroppen, och ser rätt respectabel ut; hon har tagit opp ett Nybygge på gränsen emellan Lycksele och Arvidsjaur i Umeå Lappmark, hvarest hon uppehåller sina gamla föräldrar. Men svårt lär hon hafva, att få man; emedan det icke finns mången karl, som vågar sig ihop med en sådan Jättequinna. Hon är annars saktmodig till sinnes, och Religiöst stämd; men blir hon retad så väga vanliga menniskor i hennes naglar icke mera, än Lapphandskar. Utom sitt modersmål, som är Lappskan, talar hon äfven ren Svenska, och går klädd, som en svensk Bondflicka. Det tros, att hennes storlek härrör deraf, att hennes moder försett sig under grossessen: hon hade blifvit skrämd af sin egen skugga, under det hon färdades ute i månskenet. Detta är så mycket troligare, som hennes Föräldrar och Syskon äro små pysslingar, såsom Lappar vanligen pläga vara. - Då äfven Lappmarken haft sina Jättar och jättequinnor, hvarom Sagorna vittna, och denna Lappquinna efter några tiotal af år icke mera är till, så tyckes den beskrifning jag nu gifvit öfver henne, här vara på sitt rätta ställe. Jag hade förrleden vinter (1844) tillfälle att noga betrakta denna Jättelika quinna, och kom äfven tillfälligtvis att meddela henne Nattvarden.

§. 6.

Ett mera menniskolikt väsende var Lapparnes "Stalo" eller "Staallo" som också gerna åt menniskor, och derföre stod i ett fiendligt förhållande till Lapparne; men ehuru stor och stark "Staallo" var, kom han likväl ofta till korta för de små menniskorna, emedan han föreställes vara så tafatt och dum, att han lätt narra sig af de små poikbytingar, hvilka händelsevis kommit i Stallos våld. Dessa små ilmariga poikbytingar, som blifvit fångade af Staallo, kallas på Lappska: "Askovis", hvilket ord man vanligen anser liktydigt med Svenskarnes: "Ask-Fis", en sånder ilmarig poike, som sutit i spisen sin mästa tid och gräfvit i askan, och endast funderat på illsniktiga uptåg och skälmstycken. - Det hände äfven, att starka Lappar utmanade Staallo till enviges kamp, och om Lappen segrade, blef han ägare af Staallos quarlåtenskap, som mest bestod i silfver. Sådant silfver kalldes "Stalo-Silba". Detta "Stalo-Silba" finns ännu hos vissa Lappfamiljer, der det gått i arf från man till man, och består af knappar, och stjernor eller spännen, som Lapparne hafva på sina bälten; men formen på dessa silfver pjeser är mycket annorlunda, än de former, som nu brukas. - Så hände det äfven, att Lapparnes Söner ingingo äktenskap med Staallos döttrar eller tvärt om; hvadan det icke länge sedan var en Lappkärring i Jukkasjärwi, som räknade sina anor ifrån "Staallo" i 24de led. Om man räknar 3 led på hvart århundrade, skulle den Stallo, från hvilken Lappkärring tror sig härstamma, hafva lefvat omkring år 1000 efter Christi födelse. Läsaren torde, så väl häraf, som af följande Sagor inhämta, att med den "Staallo", som nu allmännast omtalas af Lapparne, ingenting annat kan förstås, än gamla vikingar, eller förrymda röfvare af Norrsk och Svensk härkomst, som hade rymt till Lappmarken och Finmarken, hvarest de Uppehöllo sig med plundring bland Lapparne. Enligt Bloms resa, förevises ännu den ryktbare Norrske Röfvaren Thorer Hunds Grafhög ej långt från Trondenæs i Nordlandet. I köpingen Tromsö finnes ännu en vikinga borg, innom hvilken nuvarande Tullförvaltare har sin byggning. Enligt Zetterstedts Resa, genom Umeå Lappmark, har man verkligen innom Lappmarkens område, funnit sådane silfver pjeser, som blifvit burne af de fordna Götherna eller gamla Svenskarne; och då äfven uti Lapparnes berättelser om "Staallo" förekommer ordet "Ruowde-kapte", d.v.s. Jemskjorta eller Jern mantel, som Staallo bar på sig, så har man här tydligen en "Bärsärk" med sin ’ "Jern-särk" och sin "Brynja" framför sig. Äfven den ädla hjelte-seden hade "Staallo" att, när han engång var slagen af en Lappkämpe, så steg han icke opp igen, utan låg stilla och väntade, medan Lappe-kämpen hämtade sin yxa eller knif, för att kaponera honom. Detta allt syftar tydligen på gamla Vikinga dater; hvadan det heter i Frithioffs Saga: Det skall ej hinder bringa, Gå Du, och tag din klinga; jag ligger der jag låg.

§. 7.
Staallo och Patto Pådnje.

"Vid en sten ej långt Söder ifrån Gellevare (i Luleå Lappmark) som för detta varit Neder By Lappars "Stuoramus Passe" (största Helgedom), likasom Stenen på Aran Åiwe varit Kaitum Lappars, ligger en stor Järnyxa, som ingen rost skall kunna bita på. Samma yxa har på det sättet kommit dit, att då en Lapp i äldre tider, vid namn Patto-Pådnje, kommit att drabba ihop med en Stallo eller Jatton, som han märkte hafva tillhåll med sin dotter, men kunde ej blifva honom öfvermägtig, har han anropat denna Stenen om hjelp. Men emedan Jätten gjorde detsamma, kunde ingendera få öfverhanden; ty allt, hvad Lappen lofvade ut, att gifva åt sin hjelpare, det lofvade ock Jätten. Omsider lofvade Lappen sig vilja gifva åt Stenen den yxa, som Jätten hade i sin hand, och i detsamma blef han honom öfvermägtig, så att Jätten måste sätta lifvet till. Ifrån den tiden har yxan blifvit beständigt vid samma sten. - Denna yxa blef om hösten 1745 af en Kaitum Lapp borttagen, som skall hafva lofvat i dess Ställe lägga dit hornen och benen af en oxren, det han och förmodligen gjort." Högstr. Cap. 11:11.

§. 8.

Denna berättelse har jag i min Barndom hört litet annorlunda förtäljas i Quickjock af samma Luleå Lappmark. Det skall hafva varit en Fiskar-Lapp, som dagligen satte ut sina nät i Sjön. En dag fann han en stor sten i sin båt. Lappen, som genast förstod, att det var Staallo, som på detta sätt ville pröfva Lappens styrka, låssade vara mycket ond öfver detta uptåg, svor åt Stallo, hvilken han viste vara i grannskapet, samt kastade stenen ur båten med följande utlåtelse: Du fördömda Staallo! hade du varit här, skulle jag hafva kastat den här Stenen midt i skallen på dig. Lappen låssade således icke vara synnerligen rädd för Stallo. Men följande dag, fann han en större sten i sin båt. Denna lyftade Lappen åter ut ur båten med samma utlåtelse, som dagen förut. 3dje dagen hade Staallo laggt en så stor sten i Lappens båt, att Lappen med möda förmådde vältra den samma ur båten. Nu teg Lappen, ty han förstod att det gällde lif eller död. När Lappen hade vittjat sina nät ock kom till båtlänningen, så stod Stallo der på strand, och manade ut Lappen. Det blef således Napptag emellan de två kämparne. Men som Lappen kände, att han icke rådde med sin motståndare, började han lofva allehanda åt Passe; men Stallo lofvade det samma eller något, som var af lika värde, och derföre hade Lappens löfte ingen verkan. Till slut lofvade Stallo Lappens hufvud åt Passe: då föll Lappgubben på knä. Stallo nändes icke lofva hela Lappen åt Passe, emedan han förmodligen ärnade göra sig en god måltid af den öfriga kroppen. Då hoppade Lappen opp och lofvade åt Passe icke allenast hufvudet af Staallo, utan äfven hela kroppen och yxan med. Detta löfte verkade. Staallo blef slagen och låg stilla, medan Lappkämpen gick efter Staallos yxa, hvarmed han högg hufvudet af Staallo. Men innan Lappen hant verkställa sitt gifna löfte, och bära Stallos döda kropp jämte Yxan till Passe, hade hans hemmavarande redan flytt ifrån kåtan, emedan de trodde, att Lappen var öfvervunnen, efter han dröjde så länge. Det är osäkert, om detta är samma berättelse, som den af Högström anförda, men mycken likhet tyckas dessa berättelser hafva.

§. 9.
En Askovis narrar Stallo.

En Askovis hade på något sätt villats bort ifrån sitt hem, och kommit till Stallos boning. Denne Stallo hade får och hus; men som Stallos sed var, då han fick i någon sådander poikbyting, att först hafva Askovis hos sig någon tid, för att göda honom, och sedan äta opp honom, så hittade Askovis på ett listigt knep, att göra Staallo blind. Han låssade nemligen vara mycket klarsynt, och föregaf att han såg allehanda förunderliga saker på långt håll. Stallo försökte att kika åt samma håll, men ingenting såg han. Då frågade Stallo af Askovis: hör på min Gosse! huru har du blifvit så klarsynt? Jo! svarade Askovis: jag har låtit stöpa smält bly i ögonen. Nej kära; häll litet smält bly i mina ögon också (sade Staallo); jag vill så gerna bli klarsynt. Askovis: Nej: Du kan inte tåla det: det gör så ondt. Jo men, sade Stallo: jag vill tåla allting, bara jag blir så klarsynt som du.

Askovis måste således liksom mot sin vilja, stöpa smält bly i Staallos Ögon. Han bad Staallo lägga sig vidöppen. Derpå hällde han först i ena ögat: Staallo jämrade sig, men sade ändå: käre! skynda dig, och häll fort äfven i det andra ögat. Askovis så gjorde. Nu! sade han, kommer du att vara blind en tid, tills ögonen vara sig (undergå suppuration); men sedan den tiden blir du rigtigt klarsynt.

Emellertid måste nu Askovis stå för hushållet medan Staallo var blind. Han tog en fet gumse af Staallos får, och slagtade den; derpå tog han äfven Staallos gamla hund och kaponerade den. Om quällen kokade han fett fårkött i ena grytan för sin egen räkning; men i den andra grytan kokade han hundkött för Stallos räkning. När det nu blef quällsdags, så öste Askovis opp hundköttet åt Staallo, men sjelf spisade han det feta fårköttet. Nu hörde Staallo, att Askovis åt med sådan god smak sin måltid, medan hans egna tänder knapt ville bita på det sega hundköttet. Staallo frågade således af Askovis: hör på min Gosse! Huru kommer det till, att det knarkar så under mina tänder, och du smackar? Denna fråga är mycket naiv i Lappens mun, och lyder sålunda: "Koktes tån Pardnam vall snjauka snjaukah, ja mon ståuka stäukam "? Askovis förebar någonting likgiltigt till ursägt, och måste Staallo vara nöjd dermed.

Emellertid märkte Staallo, att han var bedragen af Askovis, då den utlofvade klarsyntheten icke ville infinna sig. Staallo tänkte således purra Askovis och betala honom för hans bedrägeri. Till den ändan bad han Askovis gå in i fårhuset, och räkna Staallos får. Askovis tänkte: må göra; gick så in i fårhuset, men Staallo, ehuru blind, kom straxt efter, och ställde sig för dören. Ah ha! tänkte Staallo; nu har jag dig i fällan, du skall väl inte så lätt slippa ut. Men Askovis lät sig just inte bekomma. Nu! sade Staallo skall du släppa ut alla mina får, men ett i sänder, och min stora Gumse skall du släppa ut till sist. Jo, jo! sade Askovis: det skall ske. Emellertid lät Askovis fåren, det ena efter det andra, passera ut genom dörren mellan Staallos ben; men sjelf tog han och drog skinnet af Staallos stora Gumse, och när det blef Gumsens tur, att gå ut, kröp Askovis i Gumsens skinn, och masade så ut mellan Staallos ben. Oh hå! sade Staallo, och klappade på skinnet, Du min stora Gumse! Till slut sade Staallo: kom nu sjelf ut min Gosse! Då ropade Askovis: Jag är ju redan längesedan ute.

Denna historia har något syskontycke med Ulysses och Polyfem i Grottan.

§. 10.
En Askovis pröfvar Staallos styrka.

En Askovis hade en gång villats bort, och kom till Staallos boning. Nu tänkte Staallo, som vanligt, göra sig en god måltid af Askovis, men som det alltid var Staallos sed, att först pröfva styrkan, innan han angrep någon, så säger Staallo en vacker dag åt Askovis: hör på min Gosse! hvar ska vi pröfva vår styrka? Vi ska försöka, att stöta våra hufvuden mot ett träd, få se hvem som kan stöta hufvudet längre eller djupare in i trädet. Må göra sade Askovis. Nu stöter Staallo sitt hufvud i trädet, så att det blir en stor Grop i veden. Försök du nu min Gosse! säger Staallo. Nej först i morgon, svarar Askovis. Emellertid tar Askovis, Staallo ovetande, och gör några urholkningar här och der i träden rundt om kring, fyller sedan dessa hål med laf, samt passar in barken på sitt ställe, så att träden tycktes vara orörda. Dagen derpå säger Askovis: Nu skall jag försöka att stöta mitt hufvud i träden; derpå springer han än emot det ena, och än emot det andra trädet, och stöter in hufvudet ända till öronen. Staallo blef alldeles förvånad öfver hans styrka, men ville ändock pröfva vidare: Vi ska försöka, säger Staallo, att kasta den här isbillen (ett spjutlikt tjockt järn, hvarmed man vakar opp hål på isen) opp i luften; få se, hvilken som kastar den högre. Der på kastar Staallo isbillen så högt, att den knapt syntes, och säger åt Askovis: försök Du nu min Gosse! Då gör Askovis till sig, och säger: om jag fattar i din bill, skall jag kasta den så högt, att den skall fastna i molnena. Nej kära! ha int bort billen min, säger Staallo. Alltså slapp då Askovis, att pröfva sin styrka med billen.

Derefter började Askovis att vrida vidjor. Hvad skall du göra med de där vidjorna? frågar Staallo. Jag skall bära bort silfver boden din, svarar Askovis. Nej söta Dej; gör inte det min Gosse: Jaa! svarar Askovis; om du fyller min hatt med silfver, så skall jag låta bli; men annars - Jo! Jo! Jo! min Gosse. Du skall få hatten full med silfver. Nu tar Askovis, och gräfver en grop i marken, slår så ut hattkullen ur sin hatt, och sätter den på hålet i marken och befaller Staallo bära hatten full med silfver. Staallo, som redan blifvit rädd om lifvet för en sådan hesse bjesse, måste göra efter befallning, och fyller hatten med silfver, så dryg den än var. "Ja! men nu skall Du också bära detta silfver dit jag befaller," säger Askovis. Staallo måste lyda. Askovis lägger Silfverbördan på Stallos rygg, och sätter sig sjelf på, och befaller Staallo gå fort. Staallo stackars troll, går så häftigt med den tunga bördan, att han spottar blod, och ändå tycker Askovis, att han går så sakta. Denna historia tyckes mest gå ut på, att göra gäck af Stallo.