Föreläsningar i finsk mytologi - Inledning

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

Inledning

Samtliga de altaiska folkens äldsta, egendomliga religion har man vanligen plägat beteckna med namnet Schamanism, d. ä. trolldomens religion. Liksom vid benämningen, har man äfven vid sjelfva uppfattningen af saken mera afsett denna religions yttre, fenomenela sida, än dess inre art och väsen. Af den omständigheten, att många bland dessa folkslag anse det stå i schamanens makt att besvärja andar, tygla elementer, tillvägabringa helsa och sjukdom, lycka och olycka m. m., har man velat draga den slutsats, att de hylla schamanens makt såsom den högsta och egentligen icke erkänna något gudaväsen, som de skulle dyrka och tillbedja. Då vidare schamanens verksamhet går ut på att tygla och beherrska allt i naturen, som ställer sig fiendtligt i menniskans väg, så har man ansett den schamaniska religionens hela sanning och betydelse ligga deri, att den, ehuru på ett oförnuftigt sätt, söker befria menniskan ifrån naturens band och tillkämpa frihet åt anden. Hvem medger ej gerna att allt schamanväsende innehåller en protest emot naturmakternas blinda herravälde öfver mennisko-anden, men denna protest är ingalunda den högsta idé, som genomgår de altaiska folkslagens hedniska religion. Grundvilkoret för hvarje religion, som förtjenar detta namn, är att den erkänner individens beroende af högre makter, hvilka den antingen med kärlek eller fruktan, antingen i templets hvalf eller i djupet af sitt hjerta vördar och tillbeder. Det gifves hvarken i Högasiens öknar eller på sjelfva Sibiriens ödsliga tundror något folk, som ej skulle erkänna tillvaron af vissa högre, menniskan öfverlägsna makter. Vi erfara ur chinesiska källor, alt Högasiens äldsta folk, det så kallade Hiongnu tillbad solen, månen, himmelens, jordens och sina förfäders andar. Theophylactus Simocatta meddelar om Turkarne (Tu-kiu) den upplysning, att de visade en stor vördnad för elden, luften, vattnet, jorden, att de dessutom tillbådo en gud, som ansågs vara verldens skapare, och framburo åt honom till offer kameler, oxar och får. - Enligt Abulghasi-Bahadur-Chan började Turkarne under Alindje-Chans regering äfven tillbedja bilder. Om Mongolernas äldre religion erfara vi genom Plano Carpini, Marco Polo och andra medeltidens lärda resande, att de dyrkade en stor och mäktig gud under namnet Natagaj(Natigay) eller Itoga (enligt Plano Carpini), att de äfven visade en stor vördnad för solen, elden, vattnet, och dessutom egde gudabilder till hvilka de riktade sina offer och böner. Tunguserna äro ännu i dag ett schamanismen tillgifvet folk, men icke dess mindre dyrka äfven de ett högsta väsen under namnet Buga, tillbedja derjemte sina bilder eller fetischer och omfatta med vördnad solen, månen och stjernorna, jorden, elden, vattnet, skogens, bergens, örternas och flera andra naturföremåls skyddsgudar. Äfven Samojederna antaga ett högsta väsen, Num benämndt, och dyrka dessutom så väl sina gudabilder, som särskildta naturföremål. Bland de till finska stammen hörande folkslag erkänna de flesta, som ännu ega något minne qvar ifrån sin hedendom, en mot Tungusernas Buga, Samojedernas Num o. s. v. svarande stor, mäktig, himmelsk gudomlighet, samt dessutom en oändlig mängd smärre, underordnade gudaväsen.

En närmare framställning af de finska och andra med dem beslägtade folkslags gudomligheter skall tvifvelsutan leda till det resultat, att de antingen äro blotta naturkrafter, så kallade elementar-gudar, eller ock personliga gudar, men äfven i detta fall representerande en eller annan mäktig naturkraft. Såsom sådana, lärer väl någon invända, stå de ju i beroende af schamanerna, hvilka det tillhör att utöfva ett herravälde öfver naturen och befria mennisko-anden ifrån dess bojor. Sådant är dock ej förhållandet enligt mina iakttagelser, utan schamanerna träda blott i kamp och strid emot det enligt deras föreställning onda i naturen, emot sjukdomar, onda andar o. s. v. Och för att deröfver vinna en seger, anropa de gudarne om bistånd och söka att göra dem sig bevågna genom offer och böner. Det kan väl stundom hända att en naturmakt (t. ex. elden), hvilken äras såsom gud och vid ett tillfälle anropas, vid ett annat besvärjes af schamanen; men denna motsägelse bevisar ingenting annat, än att schamanismen ej är bragt i något system, utan liksom hvarje folkreligion full af oreda och förvirring, Hvad som likväl under denna förvirring klart och tydligt framgår ur de altaiska folkens så kallade schamankult, är den grundtanken, att det i naturen gifves absoluta makter, hvilka öfver menniskan öfva ett obetingadt inflytande.

Med den småningom förvärfvade insigt, att menniskan icke omedelbart är naturens herre, vaknar hos henne behofvet att upptänka och begagna vissa medel i och för sina afsigters ernående. Det hör väl till schamanismens väsen, att medlen ej äro afpassade efter föremålets beskaffenhet, eller åtminstone ej grunda sig på någon insigt af det sammanhang, som eger rum emellan medlet och den sak, hvarpå det användes; men denna art af schamanism innebär dock ett framskridande, så vida den erkänner den subjektiva viljans beroende af en objektiv. Det låter tänka sig, att just i erkännandet af denna objektivitet ligger första fröet till en gudadyrkan, ty huru mycket mera värda äro väl de fetischer, som de vilda folken tillbedja, än sjelfva de trollmedel, dem schamanerna begagna vid alla förefallande behof? Så väl de förra, som de sednare bestå ju vanligtvis uti föremål, tagna dels ur den organiska, dels ur den oorganiska naturen. — —

Min afsigt är att här behandla så väl gudaläran som schamanismen, sådana de efter tillgängliga historiska källor verkligen framträda hos Finnarne och deras stamförvandter, men att deremot helt och hållet förbigå deras möjliga uppkomst och utveckling före den historiska tiden. Schamanismen betraktar jag derjemte icke såsom en egen religionsform, utan som ett moment i sjelfva gudaläran.

Då jag nu går att börja min framställning med den förra, eller gudaläran, bör jag på förhand nämna, att man både hos Finnar och andra beslägtade folkslag måste efter de olika elementerna indela samtliga gudomligheterna uti: 1) luftens, 2) vattnets, 3) jordens och 4) underjordens.