Föreläsningar i finsk mytologi - Ukko

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

1. Luftens gudomligheter

Ukko

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

I min föregående framställning har jag sökt göra den åsigt gällande, att ordet jumala i Finskan icke ursprungligen var ett allmänt guda-epitet, utan egde den speciela betydelsen af Himmel och himmelens gud. Emellertid antog detta ord, såsom jag äfven i det föregående sökt utveckla, redan under hedendomen den abstrakta betydelsen af ett gudaväsen i allmänhet, och nu trädde i dess ställe ordet ukko såsom en personlig benämning för den himmelska guden. Lencqvist yttrar den förmodan, att ukko varit Finnarnes äldsta gud, och samma åsigt har äfven jag nyss uttalat i afseende å ordets begrepp, men hvad sjelfva det ljudliga uttrycket beträffar, så kan jag ej tillerkänna detta i betydelsen af himmelens gud en alltför hög ålder. Ty såsom vi straxt i det följande skola se, förutsätter ukko genom sin egentliga grundbetydelse föreställningen om en personlig gud, men en sådan föreställning om gudomen torde knappt hos något folk vara den äldsta, och hvad särskildt Finnarne beträffar, så framskymtar öfverallt i deras runor en dyrkan af naturmakterna såsom tidigare rådande. Skulle benämningen ukko verkligen härstamma från en fjerran forntid, så borde den väl också igenfinnas hos flera andra med Finnarne befryndade folkslag, men så vidt jag har mig bekant; förekommer ifrågavarande benämning i betydelsen af en gudomlighet utom Finlands gränser endast i Estland och under en något förändrad form äfven i Lappland. Under andra betydelser är dock samma ord ganska vidt utbredt bland beslägtade folkslag. Det anträffas i Magyarernas språk under formen agg, som betecknar gubbe, gammal. Hos de ugriska Ostjakerna ljuder samma ord jig och eger i deras språk betydelsen af fader, men begagnas äfven såsom epitet för den med en gudomlig vördnad dyrkade björnen. I Jakutiskan finnes ett beslägtadt ord aga, som äfven betecknar fader. I andra ost-turkiska språk uttrycker aga eller aka de särskildta begreppen af en äldre broder, farbror eller morbror, farfar eller morfar och en äldre person öfverhufvud. Osmanerna känna ej dessa betydelser af ordet aga eller aka, utan begagna det såsom en hederstitel för högre uppsatta personer, i synnerhet sådana som tillhöra krigare-ståndet. Hos ost-Turkarna och Mandshurerna angifvas agu, age ega betydelsen af herre. I Mongoliskan finnes äfven ett beslägtadt ord aka, acha, som enligt Kowalewski egentligen betecknar en äldre broder, men äfven begagnas om en äldre mansperson öfverhufvud, och dessutom tjenar till utmärkande af en högre uppsatt individ. »C'est une expression respectueuse, comme en françois monsieur». Sammanhanget emellan de olika betydelserna i förenämnda språk är lätt insedt. Genom sin grundbetydelse uttrycker ordet en äldre aktad anförvandt af mankönet, en farfar (morfar), fader, farbror (morbror), äldre broder. Härur har sedermera utvecklat sig betydelsen af en antingen genom sin ålder eller genom sitt embete aktad mansperson. Begge dessa betydelser eger äfven i Finskan ordet ukko, ty det betecknar: 1) farfar och morfar, äfven gift man; 2) en gammal man, gubbe, oltfar.

Genom anställda betraktelser af ordets verkliga betydelse ledes man ovilkorligen på den tanken, att ukko icke ursprungligen varit ett personligt gudanamn, utan blott ett vördnadsfullt epitet (une expression respectucuse) för en eller flera mäktiga gudomligheter, alldeles på samma sätt, som de beslägtade orden i Turkiskan, Mongoliskan och Mandshuriskan utgöra hederstitlar för ansedda män, eller såsom ordet jig af Ostjakerna och äsä (farfader) af Jakuterna tillägges såsom ett hedrande epitet för björnen. Att på sådant sätt betyga gudarna sin vördnad är hos hedniska folkslag en mycket vanlig sak. Så erhåller hos Ostjak-Samojederna guden num ofta epitetet ildja eller ildscha, som sammanfaller med det finska ukko i begge dess betydelser. Bland öfriga, med oss befryndade stammar benämna Svenskarne ännu i dag den åskande guden godgubben, gofar. I Latinet betecknar Jupiter bokstafligen gud fader och i Tyskan benämnes gud stundom der alte Gott, der alte Vater. I sjelfva den kristna läran fattas ju gudomen under föreställningen af en fader, en herre.

Min nyss uttalade åsigt, att ordet ukko ursprungligen blott var ett guda-epitet, bekräftas äfven derigenom, att mera än en gudamakt i våra gamla runor behedras med detta namn. Denna omständighet har ej undgått den skarpsinniga Porthans uppmärksamhet. Då Lencqvist i sin förbemälda afhandling fattar ukko såsom Finnarnes högsta himmelska gud (»totius aulæ cœlestis senior et præses»), tillägger han likväl i en bifogad anmärkning, att denna åsigt förekommit Porthan vissa tvifvelsmål underkastad, och bland dem anföres uttryckligen, att »namnet ukko, gubbe, äfven kan begagnas såsom ett appellativum och för heders skull tilläggas någon annan gud (alii cuidam numini).» »Och utom gudar,» fortfar författaren, »hedras äfven andra föremål (aliæ res) någon gång med benämningen gubbe (ukko), då man likasom vill bevisa dem någon vördnad (venerationis quasi testandæ caussa). Vill man t. ex. göra björnen sig bevågen, så tilltalar man honom med vänliga ord och kallar honom i en sång: ukkoiseni, linduiseni (lintuiseni), kaunoiseni, kuldaiseni (kultaiseni), d. ä. min (älskade) gubbe, min lilla fågel, min sköna, gyllene (vän). I en annan sång, der man utbeder sig en lycklig harjagt, och det således är antagligare att Tapio, än ukko åkallas, blir den ifrågavarande guden sålunda tilltalad:

Anna ucko (ukko) uuhiansi,

Anna oinahat omansi, — — —

Ukko kullainen kuningas

Tuuvos ilman tuusimata,

Varomata vaaputtele.

d. ä.

Gif mig dina får, o ukko,

Dina gumsar mig förläna,

O du ukko, gyllne konung,

Drif dem så, att de ej ana,

Att de ingenting förmärka».

Ehuru dessa och äfven andra i samma afseende af Porthan gjorda iakttagelser ega sin fullkomliga riktighet, voro de dock alltför ofullständiga, för att leda honom till en klar insigt om den betydelse ordet ukko i den finska mytologin eger. Med de rikhaltigare runo-samlingar, hvilka i närvarande tid finnas tillgängliga, är det för oss möjligt att komma denna betydelse närmare på spåren.

Ganska tydligt framgår ur våra forntida sånger den föreställning om mäktiga gudar, att de icke allenast, såsom redan förut blifvit anmärkt, voro i besittning antingen af gårdar eller slott, utan äfven egde en mera eller mindre talrik familj omkring sig. Bland medlemmarna i en sådan familj omtalas nästan alltid en ukko eller husfader, och en akka eller husmoder. Ukko plägar äfven benämnas isäntä husbonde, vanhin den äldste, taatto eller isä fader, någon gång äfven kuningas konung, valtiainen eller hallitsia herrskare o. s. v. Benämningen akka varierar åter med eukko en vördnadsvärd gumma (»matrona vetula» Renvall), emäntä värdinna, emo, emonen moder o. s. v. Sålunda kallas hafvets gud Ahti i runorna: veen ukko vattnets gubbe, aaltojen kuningas böljornas konung, och vattnets gudinna Wellamo benämnes veen emäntä vattnets värdinna. Skogsguden Tupio blir benämnd metsän ukko skogens gubbe, Tapiolan ukko Tapiolas (Tapio-gårdens) gubbe, kummun ukko kullens gubbe, metsän kuningas skogens konung, och skogsgudinnan Tellervo framträder under namnet metsän emäntä skogens värdinna. Tuoni, dödens gud, heter äfven Tuonen l. Tuonelan ukko Tuoni-, Tuonela-gubben, och hans hustru Tuonen akka, Tuoni-gumman. Äfven talas i runorna om periisäntä urhusbonde (jordens husbonde), mannun eukko jordens gumma, maan emo, emonen jordens moder o. s. v. På samma sätt blir jemväl himmelens gud benämnd taivahan ukko himmelens gubbe, ilman ukko luftens gubbe, taivon taatto eller taatto taivahinen himmelens fader, mies vanha taivahinen himmelens gamle man, ilman kultainen kuningas, hopeinen hallitsia luftens gyllene konung, silfversköna beherrskare, taatto taivon valtiainen himmelen beherrskande fader o. s. v. Såsom nu metsän ukko är ett epitet för Tapio, veen ukko för Ahti, Tuonen ukko för Tuoni, likaså begagnades ursprungligen äfven taivahan ukko såsom ett epitet för himmelens gud eller jumala. Men sedan ordet jumala efterhand erhöll den vidsträcktare betydelsen af en gud i allmänhet, började man fästa vid ukko den personliga betydelsen af himmelens gud. Man tyckte väl att han, såsom den mäktigaste bland alla gudar, företrädesvis förtjenade att benämnas ukko, en oltfar, en gubbe för alla gubbar. Enligt Lencqvist plägar han på somliga orter äfven benämnas isäinen, som är diminut. af isä fader. Äfven i Estniskan kallas ukko vanligen vanna issa eller vanna taat gamle fader. Ingen lärer väl kunna tvifla derpå, att isäinen, vanna issa, vanna taat ursprungligen blifvit brukade såsom epiteter, men detsamma måste naturligtvis äfven gälla ukko, emedan detta ord i sin betydelse föga afviker ifrån de öfriga epiteterna.

Bevisande för min åsigt, att ukko ursprungligen begagnades blott såsom ett epitet för gudarna, är äfven den omständigheten, att himmelens gud högst sällan blir sålunda benämnd i runorna, utan att något annat ord eller uttryck ännu bifogas till utmärkande af att fråga är om den himmelska ukko. Han kallas ofta ylijumala den öfre guden, taivahan jumala himmelens gud, ilmojen jumala luftregionernas gud, stundom äfven taivahan natpanen himmelens nafvel, pilvien pitäjä molnens styrare, hattarojen hallitsia strömolmens beherrskare, att förtiga många andra benämningar, hvilka redan i det föregående blifvit anmärkta. Utan tvifvel hafva dessa benämningar blifvit så flitigt använda just på den grund, att ordet ukko egentligen icke var ett personligt namn, och således i och för sig ej ansågs nog betecknande för himmelens gud. Dock förekomma i runorna äfven åtskilliga ställen, der ukko utan alla förklarande epiteter uttrycker den himmelska guden, såsom t. ex. i Kal. run. 18, v. 421: »laske ukko uutta lunta» sänd Ukko färsk Snö, v. 425: »laskip' ukko uutta lunta» och Ukko sände färsk snö; run. 45, v. 237 fl: »jos ei minussa miestä liene, urosta ukon pojassa, — — — Onp' on itsessä ukossa, joka pilviä pitävi», om i mig ej finnes man, i ukkos son ej hjelte, — — — så finns väl i sjelfva ukko, som styr molnen; run. 47, v. 46: »ukon ilman istumilla», i ukkos luftregioner, v. 50: »ikävä itsen ukonki», det blef ledsamt för sjelfva ukko (att lefva i mörkret), o. s. v. Vi skola i det följande se, att ukko äfven begagnas såsom ett personligt namn till betecknande af åskans gud. Samma dess personliga begrepp framträder äfven i åtskilliga allmänt gängse uttryck, t. ex. ukon kaari ukkos båge, d. ä. regnbågen, ukon kivi, ukon pii ukkos sten, ukkos flinta, d. ä. kiselsten, ukon tuhnio lycoperdon bovista, ukon lehti, ukon lummet caltha-palustris.

Sedan jag i det föregående sökt utreda de skilda betydelser, som ordet ukko eger i de finska runorna, förestår mig nu, att närmare redogöra för de föreställningar, Fornfinnarne fästade vid detta ord, då det begagnades såsom en personlig benämning för ett särskildt gudaväsen. Jag har redan i det föregående nämnt, att man föreställde sig ukko såsom himmelens, rymdens, luftregionernas beherrskare, och att han med anledning deraf erhöll epiteterna: taivahan jumala himmelens gud, taivon taatto himmelens fader, taivahan ukko himmelens ukko, ylijumala den öfre (i höjden vistande) guden, ilmojen jumala luftregionernas gud, ilman kuningas luftens konung, mies taivahinen en himmelsk man m. m. Han troddes hafva sitt säte ofvanpå molnen och kallas med afseende derå pilven päällinen jumala, den på molnet vistande guden. Det ställe af himmelen, der han företrädesvis uppehöll sig, var sjelfva dess midt, och med anledning häraf kallas han bildlikt himmelens nafvelv (taivahan napanen). Man tyckes äfven hafva föreställt sig, att han på något sätt höll upp himlafästet, ty han kallas i runorna ofta ilman kaiken kannattaja hela luftens (fästets) bärare. Förmodligen trodde man honom lik en annan himla-kropp hvila i rymden och med sina kraftiga skuldror uppbära hela firmamentet. Han var dock ej strängt fästad vid denna befattning, utan ansågs kunna röra sig i rymden, hvarhelst han ville. Så qvädes i Kal. run. 47, vv. 59 ff., att han vandrade vid horizonten längsmed molnets kant, letande efter sol och måne, hvilka af Pohjola-värdinnan blifvit bortgömda i ett berg. Härvid säges han hafva varit klädd i blå strumpor och brokiga skor (sukassa sinertävässä, kirjavassa kaplukassa). För öfrigt skildras han såsom en i alla afseenden väl rustad och beväpnad man. Han säges vara försedd med en eldig (eldgnistrande) skjorta. Regnbågen är hans stridsbåge och kallas, såsom nämndt är, ukon kaari ukkos båge. Härmed afskjuter han sina pilar, hvilka äro af koppar och liksom sjelfva bågen benämnas eldiga. Blixten föreställes såsom hans svärd och kallas i runorna tulinen miekka eldigt svärd, miekka tuliteränen eldeggadt svärd, säkehinen säilä blixtrande svärdsegg. Till hans vapen hör äfven en hammare (kurikka), som erinrar om Thors hammare i den skandinaviska mytologin.

Ukko synes ej, liksom de flesta andra bland Finnarnes gudar, hafva varit försedd med någon boning, och runorna nämna ej heller någonting med bestämdhet om hans familj. Likväl förmäla äldre mytologer att äfven han egt sin akka,hvilken af biskop Agricola benämnes Rauni och säges hafva varit dyrkad af den karelska stammen i egenskap af åskans gudinna. »Qvin rauni ukon naini härsky, Jalosti ukoi pohjasti pärsky», d. ä. när Rauni ukkos maka dundrade, så dundrade äfven ukko sjelf med mycken kraft, heter det i Agricolas bekanta qväde om Fornfinnarnes afgudar. Såsom Lencqvist anmärker, finnes Rauni aldrig omnämnd i våra fornsånger, och man har derföre: velat betvifla sjelfva namnets autenticitet helst äfven åtskilliga andra bland de af Agricola anförda gudanamn icke allenast äro både för sång och saga obekanta, uten till en del äfven svära emot finska språkets ljudlagar, säsom t. ex. Kratti, Rongoteus, Egres m. fl. Men om namnet Rauni äfven är ofinskt, så synes man dock med Ganander böra antaga, att ukko varit försedd med en gemål, benämnd akka (äfven akko) — en benämning, som på somliga orter vexlar med ämmä, liksom ukko med äijä. Såsom bevis för tillvaron af en sådan gudomlighet anför Ganander ett runofragment, hvari mehiläinen (biet) uppmanas att sticka sin vinge i den gamla akkas lilla korg (Akan vanhan vakkaseen) och bringa honing derifrån. Vi skola äfven straxt i det följande se, att många floder, sjöar, forssar o. s. v. voro helgade åt akka eller ämmä och ännu i dag bära hennes namn: men att hon varit ukkos gemål, för denna mening har jag blott att åberopa den både i Lappland och Finland gängse traditionen, att ukko och akka verkligen utgjort ett gudapar. Om de i likhet med många andra bland Finnarnes öfriga gudar och gudinnor sammanaflat några barn, är en fråga, som jag ej med fullkomligt stillatigande kan förbigå, emedan ukon poika, ukkos son, ofta omnämnes i runorna och detta uttryck till och med af J. Grimm blifvit fattadt i dess bokstafliga mening. Mig vill det likväl synas, som vore benämningen ukon poika ett figurligt talesätt, som användes till att beteckna mäktiga individer, i synnerhet trollkarlar, hvilka i samma mening äfven benämnas jumalat gudar eller maa-jumalat jordens gudar. Härtill sluter jag af den omständigheten, att nämnda uttryck endast begagnas i det fall, då sjukdomar, plågoandar, fiendtliga makter skola besvärjas och man vill öfvertyga fienden därom; att han har att kämpa mot en väldig makt och handlar klokast, om han i tid ger sig besegrad. Men, menar trollkarlen, om det i mig ej finnes man, i ukkos son ej hjelte att drifva dig på flykten, så förskaffar jag mig väl bistånd af andra makter, sådana som ukko, Lempo o. a:, hvilka skola tilltyga dig på det värsta. Det synes således blott vara för att injaga skräck hos fienden, som trollkarlen kallar sig ukon poika. Att detta uttryck ej får tagas i bokstaflig mening, finner man äfven deraf, att Wipunen i gamla upplagan af Kalevala, run. 10, v. 178, kallar sig ukon poika, men i nästföljande vers benämner ukko för sin veikko, hvilket ord både betecknar broder och kamrat, vän, men ej kan tilläggas såsom epitet för en fader. Äfven Wäinämöinen tillegnar sig i nya Kal. run. 45, v. 238, benämningen ukon poika, och likväl säges det uttryckligen i första runan af denna dikt, att vinden och Ilmatar-jungfrun varit hans föräldrar. I den äldre upplagan af Kalevala, run. 4, v. 257, berömmer sig till och med en vanlig trollkarl af att vara en ukon poika. Så klart det är, att uttrycket ukon poika på alla anförda ställen endast betecknar en mäktig trollkarl, likaså dunkelt förekommer det mig, af hvad anledning det vidriga hafstrollet Turso, som Wäinämöinen i Kal. run. 42, v. 450 ff., besvärjer att aldrig höja sitt hufvud öfver böljan, erhåller epitetet äiön (äijön) poika. Måhända dyrkade Fornfinnarne under namnet äiö en ifrån ukko skild gudomlighet, men derom lemna oss runorna ingen upplysning. I fråga om ukkos familj må ännu i förbigående nämnas, att han säges hafva danat några qvinliga gudomligheter, hvilka benämnas Luonnottaret och ställningen om dem skall jag uppskjuta till ett annat tillfälle.