Föreläsningar i finsk mytologi - Underjordens gudomligheter

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

4. Underjordens gudomligheter

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

Bland de finska och andra med dem beslägtade folkslag hysa de flesta den tro, att döden — denna dunkla och obegripliga akt, som de betrakta med en gränslös fasa och förskräckelse — icke helt och hållet afskär och förintar det individuela lifvets tillvaro, utan att det för menniskan ännu gifves ett lif på andra sidan om grafven. Denna tro fortlefver åtminstone hos de visa bland folket, och om det äfven gifves individer, ja till och med enskilda stammar, hvilka förmena att menniskans, liksom djurets, tillvaro tager en ända med döden, så iakttaga de likväl i sitt förhållande till aflidna personer vissa ceremonier, som tydligt bevisa, att de ändock mera eller mindre medvetet erkänna någon slags odödlighet. En af dessa ceremonier består deri, att man dels in i, dels ofvanpå grafven nedlägger föda och kläder, yxe, knif, elddon, gryta, släde, spjut, och i allmänhet alla sådana föremål, som den aflidne begagnat under sin lifstid. Denna plägsed härrör, och erkännes jemväl af sjelfva de vilda folken härröra af den föreställning, att de döda ega samma behof som de lefvande, och att de för dessa behofs tillfredsställande jaga, fiska och öfverhufvud sysselsätta sig med samma slags förrättningar, som under sin lifstid. Somliga folkslag pläga äfven tilldela dem en materiel existens, och tro, att de efter döden förses med en ny kroppslig boning. Andra åter betrakta dem såsom andeväsenden, hvilka än uppehålla sig antingen i sin graf, eller i de dödas rike, än åter irra omkring på jorden, och företrädesvis äro i rörelse under nattens mörker, i storm och oväder. De gifva sig tillkänna i vindens gny, i löfvens prassel, i eldens sprakande och i tusen andra natur-fenomener. Schamanerna tilltror man förmågan att kunna se dem och utforska deras tankar, men för vanliga menniskors blick äro de osynliga. Emellertid kunna de äfven för dessa sålunda uppenbara sig, att de plåga och oroa deras onda samveten, förfölja dem till och med under sömnen, pålägga dem sjukdomar och tillfoga dem all slags skada. I allmänhet hyser man om de hädangångnes andar den föreställning, att de förnämligast besöka de lefvande i afsigt att skada dem. I anledning häraf är man intagen af en utomordentlig fruktan för deras besök, och anlitar alla medel, för att afvända dem. Så berättas om Tschuvascherna, att de, i och med detsamma den döende upphör att andas, afhugga hufvudet af en höna, för att förmå honom att (förmodligen i hönans hamn) bortflyga utan återvändo. Och så snart den döda blifvit buren ur rummet, kastar man efter kistan en glödhet sten, som äfven tros stänga återvägen för honom. Äfven skola Tschuvascherna bruka fästa tvenne stänger tvärsöfver kistan, i afsigt att hindra den aflidne att upplyfta dess lock. Så väl vid sjelfva begrafningen, som vid andra fester, hvilka firas till den hädangångnes ära, qvarlemna de många slags matförråder vid grafven, på det att den aflidne ej måtte behöfva söka sig föda hos de lefvande. Men i fall de aflidna, som de benämna Viljaschki, ej ihågkommas med offer och fester, så tros de påsända menniskorna särskilda sjukdomar. Ungefär detsamma förtäljes om Tscheremisserna, hvilka dessutom skola hafva för sed, att omhägna sina grafvar med pålar, dem de döda ej tros kunna öfverstiga. Hos Samojeder, Ostjaker och flera andra polarfolk är det brukligt, att Schamanerna genom sina besvärjelser söka bringa de dödas andar till ro i sina grafvar. Men framför allt bemödar man sig att försona dem genom offer, hvilka anställas så väl vid sjelfva begrafningen, som ännu derefter under en lång följd af år.

Seden att, offra åt de döda har sedan uråldriga tider varit rådande i Asien. Så säges Hiongnu-folket hafva framburit krigsfångar till offer åt sina fordna Tschenjuer, hvilka enligt schamanernas försäkran vredgades, då detta underläts. Äfven skall detta folk hafva offrat åt sina förfäders andar. Den så benämnda folkstammen Topo, som ifrån södra Sibirien drog sig till Högasien, säges ännu en långtid efter sin bortflyttning hafva ihågkommit sina förfäders grafvar, och låtit vid dem anställa offringar genom sändebud. Äfven i Indien hafva offer blifvit anställda för aflidna anförvandter, och i China har man till deras ära icke allenast framburit offer, utan äfven upprest tempel. Att på detta sätt behedra den döda, torde dock hos flera folk icke blott grunda sig på den omförmälda fruktan för hans oroande besök, utan till en del äfven härröra af tron på hans genom döden erhållna högre, gudalika natur. Denna tro har framkallat en ordentlig kult af de döda, hvilken, för att sluta af sjelfva grafvårdarnas pompösa beskaffenhet, äfven synes hafva varit rådande hos de tatariska folken i Högasien och södra Sibirien. Också hos de nordliga, de finska och samojediska folken, upptäckas vissa spår af en sådan högre och ädlare kult, ty det är kändt, att många bland dem icke allenast framburit offer och anställt fester till de hädangångnes ära, utan äfven anropat dem om hjelp och bistånd i nöden. Sålunda råder hos både Finnar och Lappar den sägen, att deras schamaner under den dvala, hvari de stundom plägade falla, irrat omkring äfven i de underjordiska regionerna och bönfallit om råd och hjelp hos de döda. Också qvädes i vårt finska Kalevala-epos (run. 17), att den vise Wäinämöinen, då han engång var i saknad af tre trollord, begaf sig till den åldrige Wipunens graf, för att ur hans sköte erhålla tillökning på sin visdom. De gudomligheter, som Samojedernas schamaner företrädesvis anropa i alla sina företag, äro de så kallade Tadebtsjo eller osynliga andeväsenden, hvilka förmenas uppehålla sig i luften, jorden, vattnet, och öfverallt i naturen. Om dessa Tadebtsjo har jag hört många Samojeder förtälja, att de ej annat äro, än aflidna menniskors maner, men andra åter hålla dem för en egen, underordnad klass af gudomliga väsenden.

Men huru stor betydelse man äfven må inrymma de dödas kult, så ingår deri dock städse hos de altaiska folken fruktan såsom det vigtigaste moment. Sjelfva de offer och fester, som anställas till de aflidnas ära, grunda sig, såsom redan nämndes, väsendtligen på denna fruktan. Af sådan anledning plägar t. ex. bland Tschuvascherna den offrande personen tilltala den döda med följande ord: »Vi ihågkomma dig med en fest; se der har du bröd och särskilda anrättningar, allt har du framför dig, men oroa oss icke, kom ej till oss». Dessa äro Sonens ord till en hädangången fader, och bevisa, att man icke engång väntar sig något godt af sina närmaste, med döden afgångna anförvandter. Det är också egentligen blott åt dem, som man frambär offer och anställer fester, i afsigt att blidka deras vrede och skydda sig för deras hemgång. Huru mycket mera skall man väl då icke frukta för främmande, obefryndade menniskors maner? Störst är likväl den fruktan, som man hyser för hädangångna schamaner. Liksom under sin lifstid, äro de äfven efter döden de mäktigaste, och anses kunna tillfoga de lefvande all möjlig skada. Samojederna äro af den mening, att schamanerna efter döden förvandlas till ett särskildt slag af väsenden, hvilka benämnas Itarma' och skildras såsom de mest skadliga andar i naturen. Samma föreställning igenfinnes äfven hos Ostjaker och flera andra nordasiatiska folkslag. Enligt Timowsky skall den äfven vara rådande hos Mongolerna, hvilka förmena, att en afliden schaman förbyter sig till en ond ande och tillfogar dem all slags skada, i afsigt att härigenom förmå dem att skänka honom offer.

I det föregående är omnämndt, att äfven Fornfinnarne trodde på en tillvaro efter döden, och icke allenast hedrade sina aflidna med offer och fester, utan äfven anropade dem om hjelp och bistånd. Kändt är också, att de döda troddes göra oroande besök hos sina ännu lefvande anförvandter, och hufvudsakligen just af sådan anledning blefvo ihågkomna med offer. Men huruvida det enligt Finnarnes, liksom flera andra beslägtade folkslags föreställning, existerade någon rangskilnad emellan de döda, derom eger man ingen kännedom. Visserligen betecknas de aflidnas andar i Finskan med flera särskildta namn, såsom Manalaiset, Männingäis, Keijuiset (äfven Keijut, Käjukaiset), Kööpelit, Peijot (äfven Peijaiset, Peijakaiset) men om dessa skilda benämningar uttrycka olika slag af de hädangångnas andar, eller ens enligt sitt ursprungliga begrepp hänföra sig till de döda, är en sak, som jag ej tilltror mig att afgöra. De ifrågavarande ordens etymologi, som ofta tjenar till en god ledning, lemnar i närvarande fall icke mycken upplysning. Det i Finskan mycket gängse ordet Manalainen betecknar egentligen ett underjordiskt väsen öfverhufvud, och ehuru det vanligen uttrycker de dödas maner, så begagnas det likväl stundom äfven såsom ett epitet för dödsguden Tuoni, och kan alltså icke anses utgöra en benämning för något särskildt slag af underjordens invånare. Orden Keiju, Keijuinen, Keijukainen utmärka troligtvis enligt sin etymologi rörliga, sväfvande väsen, ty de måste väl föras till samma stam som keijun, keikun, gunga, svänga o. s. v. Ur denna härledning framgår icke engång, hvad jag likväl hört försäkras, att Keijuiset beteckna de dödas andar, och Ganander angifver ej heller med bestämdhet denna betydelse, ehuru han visserligen förmodar dem vara »förstörda lifs-andar». Han kallar dem äfven »små elfvar, flygande genier», säger dem likna »snöfjun, små barn-dockor, eldstrimmor», och vara dels svarta, dels hvita, dels onda och dels goda. Derjemte omnämner han, att de för vissa dertill qvalificerade personer visa sig vid likprocessioner, på kyrko-gårdar och vägar, att de infinna sig vid den sjukes dödsbädd och i likrummet, samt sprida ifrån sig en liklukt (kalma); att man genom deras tillhjelp kan qvälja, oroa och martera sin fiende, då man ifrån kyrkogården bringar de dödas stoft eller ben i hans sängrum. Något afvikande ifrån denna är beskrifningen på de så kallade Männingäiset. Han benämner dem »kyrkspöken» eller »vålnader», och yttrar, att de hafva sitt tillhåll i »grider, bergsskrefvor och öknar», der de injaga skrämsel och fruktan hos de förbigående. Enligt Biskop Agricola, säger Ganander, dyrkades Männingäiset af Fornfinnarne såsom gudomligheter, hvilka befordrade äktenskapliga förbindelser. På grund af denna betydelse, om den verkligen eger sin riktighet, vore man frestad att härleda ordet Männingäiset, som äfven uttalas Menningäiset, ifrån det germaniska menni (minne), som enligt Grimm hos Tyskarne var en allmän benämning for högre, öfvermenskliga väsenden af qvinnlig natur. Enligt mina iakttagelser, begagnas för det närvarande både Männingäiset och Keijuiset, ja till och med Manalaiset, såsom synonyma ord. Deremot tyckes ordet Kööpeli äfven i det moderna språket ega någon olikhet i sin betydelse. Renvall Ofversätler det i sin ordbok med skogsspöke (spectum sylvestre), och Ganander håller Kööpeli för en »gast» eller ett »spöke», som uppehåller sig i hus och gamla slott, på galgbackar och begrafningsplatser; som visar sig i mångfaldig skepnad och stämplar emot menniskorna förderfliga anslag. Såsom Ganander anmärker, voro äfven Kööpeälit liksom Männingäiset och Keijuiset, de aflidnas andar, men det vill synas af hans beskrifning, såsom hade benämningen Kööpelit blifvit tilldelad sådana individer, som under lifstiden begått grofva förbrytelser. Ordet tyckes leda sin härkomst ifrån det germaniska Kobold (Gr κοβαλος, Lat. cobalus), som ursprungligen lärer betecknat en af träd skuren gudabild. Peiko (Peikko, Peijainen, Peijakas) fattar Ganander såsom synonymt med Piru, Perkele, Lempo, Hiisi m. fl., och visst är, att dermed ofta betecknas ett ondt väsen öfverhufvud, men derjemte begagnas delta ord äfven i betydelsen af de dödas andar. Och att denna betydelse i sjelfva verket är den ursprungliga, bevisas också derigenom, att peijaiset på många orter nyttjas äfven i fråga om begrafningsfester. Etymologiskt uttrycker detta ord ett falskt, bedrägligt väsen, ty det är sannolikt beslägtadt med peijaan, bedraga.

Ehuru de döda enligt min föregående framställning ofta dvaldes ofvan jord och tillfogade menniskorna mångfaldigt ondt, så var dock deras egentliga hem under jorden, eller rättare i grafven, som enligt regeln hos alla de altaiska folken anbragtes i jordens sköte. Fogade ödet så, att den döda ej kunde få sig ett hvilorum i jorden, utan blef liggande derofvan, så fortfor äfven hans ande att uppehålla sig ofvanpå jorden, och företrädesvis just på samma plats, der hans stoft bevarades. Så förmena Samojederna och alla andra nordliga stammar, hvilka vintertiden begrafva sina lik i kistor ofvan jord, att äfven andarna der ega sitt tillhåll, liksom åter de folkslag, hvilka upphänga de aflidna och i synnerhet sina hädangångna barn i lummiga träd, anse deras själar uppehålla sig mellan trädens grenar och lyssna med glädje på fåglarnas qvitter och vindens sus. Jag förmodar att äfven hos Finnarne de så kallade Kööpelit äro sådana aflidna personers andar, dem ödet icke beskärt en graf förnämligast af den orsak, att de under lifstiden varit grofva brottslingar och våldsverkare. Då likväl sådana fall voro sällsynta, betraktade Finnarne vanligtvis de aflidnas andar såsom underjordiska väsen, hvilket äfven deras allmänna benämning af Manalaiset tillkännagifver. Det herrskar dock i Finnarnes fordna sånger och sägner en dubbel mening om andarnas vistelse-ort efter döden. Enligt den ena fortlefde de sitt skugglif i grafven, enligt den andra åter samkades de alla på ett bestämdt underjordiskt ställe, som benämnes Tuonela eller Manala, och motsvarar orcus hos Romarena. Den förra åsigten är utan tvifvel den äldre, liksom den äfven är den råare. Den igenfinnes jemväl hos alla befryndade stammar, hvilka ännu fortlefva i sin ursprungliga vildhet, då deremot den sednare mig veterligen anträffas endast hos Finnar, Lappar och några Tatar-stammar i södra Sibirien.

Antingen man nu betraktade de dödas andar såsom boende i sina grafvar, eller irrande i Tuonela, så troddes de likväl enligt Finnarnes föreställning vara i beroende af vissa mer eller mindre mäktiga gudaväsen. Den gudomlighet, som företrädesvis herrskade öfver grafvarne och deras, invånare, benämndes Kalma, då åter Tuonelas beherrskare framträder både under namnet af Tuoni och Mana. Såsom redan ofvanföre anmärktes, betecknar ordet kalma för det närvarande liklukt, och denna betydelse angifver Renvall i sin ordbok såsom den ursprungliga. I Kalevala fattas Kalma någon gång såsom liktydigt med sjelfva begrafningsplatsen eller kalmisto, såsom t. ex. i run. 33, vv. 259-260, der det heter: »Sia on maassa maannehilla, kalmassa kaonnehilla», d. ä. de hvilandes plats är i jorden, de försvunnas i Kalma. Vanligen betecknas dock i runorna med Kalma en underjordisk gudomlighet, till hvars värf det hörde att hafva tillsyn öfver de så kallade Keijuiset, Männingäiset m. fl. I denna egenskap spelar han ungefär samma rol som Tuoni och blir äfven oupphörligt i dikten förvexlad med honom. Någon gång förblandas han ock med Hiisi, hviiket bevisar, att man tänkte sig honom såsom en ond och fruktansvärd gudomlighet. Kalma säges ega en dotter, Kalman impi (Kalmas jungfru) benämnd, och äfven hon betraktas såsom ett ondt väsen, ty det qvädes i Kal. run. 26, v. 750, att ormen af henne erhållit sitt giftiga tandkött. För öfrigt äro våra finska runor högst sparsamma i sina uppgifter så väl om Kalma sjelf, som om hans familj, och hos andra beslägtade folkslag torde denna gudomlighet icke ens förekomma till namnet.

Så mycket rikhaltigare äro de upplysningar, runorna lemna oss om Tuoni eller Mana. Såsom jag nyss nämnde, betecknar Tuoni eller Mana egentligen underjordens beherrskare, men understundom blir det äfven begagnadt om sjelfva underjorden, som dock vanligen förekommer under namnen Tuonela och Manala. Bland de anförda orden är Tuoni (Lapp. Tuon, Tuona) utan allt tvifvel af samma ursprung, som det tyska Tod (Grek. ϑανατος), och kan med så mycket större skäl anses för ett lånadt ord, som det saknas i de flesta andra beslägtade språk. En högst egen bildningsprocess framter ordet Mana. Man skulle vid första påseendet tycka, att detta utgör stammen till Manala (Mana-hemmet), liksom Tuoni till Tuonela (Tuoni-hemmet), Tapio till Tapiola (Tapio-hemmet) o. s. v., men sådant är dock ej förhållandet. I Finskan uttryckes underjorden egentligen genom maan ala (det undre af jorden), hvaraf genom sammandragning och vokal-förkortning ordet manala utvecklat sig. Efter denna förändring gick den ursprungliga betydelsen af ordet manala småningom förlorad, och folket började att såsom stam för detsamma betrakta det i en sednare tid fingerade Mana. Då nu Tuoni är ett lånadt ord, och Mana en nyare tids fiktion, så bevisas äfven härigenom, att föreställningen om de dödas tillhåll i Tuonela är mindre ursprunglig, än den, enligt hvilken deras andar tros fortfara att lefva i sina grafvar.

Om läget för den ort, der Tuoni eller Mana förde spiran, lemna våra runor den bestämda upplysning, att den var under jorden befintlig. Så qvädes i Kalevala run. 20, v. 82, att man sökte en baneman för en jättestor oxe öfverallt på jorden, ja till och med under jorden i Manala (Manalasta maanki alta). På Tuoni-hemmets eller Tuonelas underjordiska läge tyda äfven, utom dess varierande benämning Manala, åtskilliga i runorna förekommande uttryck, såsom Mamlan alusvesi Manalas undre (underjordiska) vatten, Manalan alannet Manalas dalsänkning, o. s. v. För att komma till Tuonela, måste man färdas öfver nio och ett halft haf; sedan anlände man till en flod, och bakom denna syntes Tuoni-landet, som på något ställe (Kal. run. 16, v. 157) benämnes Manalan saari (Manala-holmen) — ett uttryck, som likväl ej bör tagas efter ordalydelsen.