Föreläsningar i finsk mytologi - Särskilda slag af Andeväsenden

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

II. Särskilda slag af Andeväsenden

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

Vid betraktelsen af de finska och andra med dem beslägtade folkslags gudalära, har det visat sig, att de samt och synnerligen söka det gudomliga i naturen, i himmelens åskor, i hafvets vågor, i skogarnas djup, i underjordens dolda sköte, — i allt det, som den yttre naturen eger stort, mäktigt, utomordentligt att framvisa. Vi hafva likväl öfvertygat oss derom, att det ges en olikhet i sättet, hvarpå icke allenast de skilda folken, utan äfven en och samma folkstam under olika utvecklingsstadier uppfattat det gudomliga. Ursprungligen hafva de dyrkat de yttre naturföremålen, och i synnerhet de skilda elementerna, i egenskap af gudar. Efterhand har dock den föreställning mest öfverallt gjort sig gällande, att det gudomliga visserligen finnes till i naturen, men döljer sig bakom föremålen och verkar på dem i osedd måtto. I hvardera fallet fattas väl gudarna såsom lefvande, personliga väsenden, men de folkslag, som tillbedja naturföremålen i sin yttre manifestation, veta ej af ett annat lif och en annan existens öfverhufvud, än den blott sinnliga, materiela. Sålunda hafva vi i det föregående funnit, att t. ex. många Samojed-stammar hålla himmelen, solen, jorden, vattnet för gudar, och anse dem i sjelfva sin yttre gestalt vara lefvande väsen. Emellertid hafva till och med Samojederna, att ej tala om andra mera hyfsade stammar, en aning derom, att det öfverallt i naturen gifves dolda krafter, hvilka i osynlig gestalt inverka på den synliga verlden. Äfven dessa naturkrafter uppfattas då såsom lefvande, personliga väsenden, och det är sannolikt, att Finnarne, med flere bland deras stamförvandter, just af dem format sina gudar. De hafva så till sägandes åtskiljt de dolda krafterna ifrån materien, som de egentligen tillhöra, och gifvit dem i och för sig en objektiv tillvaro, i det de tilldelat dem lif och själ, kött och blod, kropp och gestalt. Sedan gudarna på detta vis sönderbrutit naturens band, och blifvit delaktiga af en sjelfständig personlighet, träda de nu i det förhållande till den yttre naturen, att de öfver densamma utöfva ungefär enahanda makt, som husbonden öfver sin egendom. Ett sådant husbondavälde ega emellertid blott de mäktigaste ibland dem, de, som herrska öfver luften, vattnet, jorden, skogen o. s. v. Utom dessa, känner den finska mytologin en oräknelig mängd andra gudomligheter, hvilka äfven synas vara personifierade naturkrafter. De skilja sig ej till sitt väsen ifrån de öfriga elementära gudarna, men deras makt är ringare, de herrska blott öfver föremål af inskränktare slag, och framställas derföre vanligen i Finnarnes runor såsom tjenande gudar. Tapio-guden herrskar öfver hela skogen, men der finnas äfven åtskilliga andra gudomligheter, såsom Tuometar, Katajatarm Pihlajatar m. fl., af hvilka en råder, öfver häggträden, en annan öfver enarna, en tredje öfver rönnarna. Nu äro dessa Tuometar, Katajatar, Pihlajatar dylika med kropp och själ begåfvade personligheter, som sjelfva Tapio, men emedan deras makt är af inskränktare omfång, och sjelfva de naturföremål, hvaröfver de råda, tillhöra Tapio-gudens område, så betraktas de endast såsom hans tjenare. Sålunda förkroppsligade framträda dock icke alla gudomligheter hos Finnarne, och ännu mindre hos andra med dem beslägtade stammar. De hysa alla den föreställning, att hela naturen är uppfylld med andeväsenden; att hvarje föremål ifrån det största till det minsta beherrskas af en eller flera deri inneboende osynliga andar. Äfven dessa, de yttre föremålen tillhörande andeväsenden, äro till största delen intet annat, än naturens dolda krafter; men den råa menniskan förmår icke fatta de krafter, som verka i den yttre naturen, på annat sätt och under en annan form, än den, som verkar och bor i hennes egen materie. Hon kan ej fatta dem annorlunda, än såsom andar. — Alla de altaiska folk, om hvilkas religiösa föreställningar jag tagit en närmare kännedom, göra en skilnad emellan gudar och andar, och pläga äfven med olika namn beteckna dessa väsenden, men det är dock ganska svårt att bestämma, hvari denna skilnad egentligen består. Ukert anmärker, att hos Grekerna orden Θεóς och Δαíμων i äldre tider ofta äro af enahanda betydelse, men att ordet Θεóς likväl företrädesvis begagnas, då man hos en gud framhåller dess fysiska, dess menskliga egenskaper, hvaremot Δαíμων uttrycker dess andliga väsen. I en sednare tid betecknade Grekerna med demoner ett eget slag af väsenden, hvilka troddes bilda en mellanlänk emellan gudar och menniskor. Nära öfverensstämmande med dessa äro de föreställningar, som de altaiska folken-hysa om sina gudar och demoner. Så uttrycker hos Finnarne ordet jumala när det begagnas såsom epitet, städse ett förkroppsligadt väsen, då åter haltia, maahinen o. a. vanligen fattas såsom väsenden af en mera andlig natur. Hos Samojederna innefattar num, såsom anfördt är, på en gång begreppet af gud och den materiela himmelen, men med tadebtsjo betecknas vissa, åtminstone för den vanljga menniskans blick osynliga andeväsen, hvilka, i likhet med Grekernas demoner, anses vara ett slags förmedlande makter emellan gudar och menniskor. Liknande föreställningar igenfinnas, såsom vi i det följande komma att se, äfven hos de flesta andra beslägtade folkslag, men hos dem alla röjer sig dock ett bemödande att på ett eller annat sätt förkroppsliga andarna.

Att abstrahera från all materie, är för naturmenniskan snart sagdt en omöjlighet. Alla hennes tankar röra sig inom de sinnliga företeelsernas verld, och hon kan svårligen tänka sig en ande i ordets egentliga mening. Derföre plägar hon städse tilldela sjelfva andarna någon slags materiel tillvarelse. I det fall, då de fattas såsom inneboende ett naturföremål, kan väl detsamma gälla för deras kroppsliga gestalt, men mången gång händer, att de träda utom sambandet med detta föremål, och då ikläda de sig vanligen någon slags yttre skepnad, vare sig af menniskor eller djur, »eldstrimmor, snöfjun» o. s. v. Vi hafva sett, att den lappske schamanens ande, då den öfvergifvit sin kroppsliga boning och färdas i de dödas rike, föreställes vara i besittning af en annan kropp, som hurtigt kämpar med de döda. Likaså ansågo Lapparne enligt Ganander, att de aflidne i underjorden erhålla en ny materiel omklädnad. Ungefär samma åsigt hysa äfven de altaiska folken om sådana andeväsenden, hvilka för tillfället frigöra sig ifrån natur-föremålens materiela band. Jag vill här endast exempelvis anföra, att enligt Esternas fordna föreställningar, vattnets ande understundom troddes uppstiga ur bäcken Vöhhanda, och dervid antaga skepnaden af en man med blå och gula strumpor. Emellertid hör det till andarnas allmänna egenskaper, att de hellst gömma sig inom det materiela föremål, som de tillhöra, och dväljas der på samma obegripliga sätt, som mennisko-själen i kroppen.

Hvad jag i det föregående yttrat om andarna, gäller egentligen blott ett enda slag af dem, eller sådana, som till sitt sannskyldiga väsen endast äro naturkrafter, och tillhöra enskilda föremål i naturen, såsom solen, jorden, hafvet, träden, bergen o. s. v. Utom så beskaffade väsenden, hafva vi allaredan lärt känna ett annat slag af andar, som utgöres af de dödas maner. Om deras natur hysa, såsom i det föregående är visadt, olika folkslag många olika föreställningar, men alla öfverensstämma dock deri, att äfven dessa ej äro alldeles immateriela, utan städse i besittning af någon slags yttre, om ock för det vanliga mennisko-ögat osynlig existens, samt att de i följe deraf äfven hafva behof af föda och näring. Slutligen äro många altaiska folk af den tro, att det gifves andar, hvilka uteslutande inverka på lefvande menniskor och egentligen schamaner, hos hvilka de väcka en högre kraft, förläna dem all slags kunskap, uppenbara för dem det fördolda, och låta deras inre blick genomskåda, hvad för den yttre är ogenomträngligt. Äfven dessa andar äro till sitt egentliga väsen ingenting annat, än de i djupet af menniskans egen intelligenta natur herrskande krafter. Men dessa krafter ligga ofta i dvala, och det är ingen lätt sak, att mana dem till lif och verksamhet, och derföre faller den råa naturmenniskan lätt på den tanken, att de icke heller egentligen tillhöra henne sjelf, utan äro högre väsenden, som uppenbara sig för henne, och för tillfället skänka henne en högre förmåga. Asiens schamaner hafva för sed att med dånande trumslag mana fram dessa andar, och då man tager i betraktande den utomordentliga exaltation och otroliga kraft, hvartill de genom denna musik förmå att svinga sig, så kan man ingalunda undra deröfver, att de anse detta sitt tillstånd vara icke en följd af deras egen inneburna natur, utan en verkan af andra mäktigare väsenden, dem de till och med inbilla sig att skönja under en eller annan skepnad, ehuru de för alla andra menniskor äro osynliga.

De förrberörda slagen af andar kunna lämpligen benämnas: 1) naturens andar, 2) de aflidnas andar och 3) lefvande menniskors andar, hvartill ännu kunna läggas 4) sjukdoms-andar. Om de altaiska folken derjemte tilläfventyrs ega några andra slags andeväsenden, är mig obekant,- och jag kan icke ens med säkerhet angifva, huruvida de tre här ifrågavordna slagen af dem alla äro erkända. Men i sjelfva föreställningen om de skilda slagen af andar herrskar, såsom jag redan nämnt, hos skilda folk mycken olikhet, och jag finner mig derföre nödsakad att egna en speciel uppmärksamhet åt hvarje enskildt folks demonologi, så vidt det med för handen varande materialier är möjligt.

Såsom utgångspunkt för min betraktelse väljer jag efter vanligheten det finska folkets myter och traditioner, ehuru de i närvarande fall äro mindre tillfredsställande. I våra fornsånger finnas demoner knappast omnämnda, och de upplysningar, som på annan väg om dem kunna erhållas, äro ganska torftiga. Den bästa källa är i detta, liksom i flere andra afseenden, den ofta åberopade afhandlingen af Lencqvist. Hos honom finnes angifvet, att Finnarne utom sina gudar dyrkat »några andar, eller genier och demoner, dem de tilltrott förmågan att tillfoga menniskorna både godt och ondt.» Dessa skulle enligt Lencqvist hafva varit af sex olika slag och blifvit benämnda: 1) Haldia (Haltia), 2) Tontu (Tonttu), 3) Maahiset, 4) Capeet (Kapeet), 5) Menningäiset (Männingäiset), 6) Paara (Para).

Bland anförda benämningar äro tonttu och para, såsom äfven Lencqvist anmärker, lånade ifrån den skandinaviska mytologin. I Svenskan begagnas orden tomtgubbe, tomtkarl, tomtrå, liksom i Latinet lar, till betecknande af en ande, som vårdar sig om menniskornas hem; och likaså förtäljer Lencqvist om Finnarnes tonttu, att man af detta väsen väntade hjelp och bistånd i sina husliga angelägenheter. — Ganander skiljer emellan särskilda slag af tonttu, och nämner: jyvä-tonttu, som troddes vårda sig om sädens tillvext, raha-tonttu, som förskaffade penningar i huset o. s. v. Somliga hus ansågos ega en manlig, andra en qvinlig tonttu, hvilka alla voro enögda. Man höll denna hus-ande i mycken heder, och utsatte hvarje morgon till hans undfägnande gröt med flera rätter. För att få en tonttu till sitt hus, måste man enligt Ganander »påsknatten taga ett par märr-rankor om halsen och gå omkring kyrkan nio gångor», hvarpå tonttu sjelfmant infann sig och blef husets beskyddare. Bland dessa föreställningar, alla af ett ganska sentida ursprung, torde väl ingen enda vara inhemsk. Sjelfva ordet tonttu kan i Finskan ej vara alltför gammalt, ty det är påtagligen bildadt af det svenska tomt (en tom gårdsplan), som jemväl är af sentida ursprung, och i det äldre språket hette toft. Lencqvist förmodar, att man fordom till uttryckande af samma begrepp begagnat huoneen haltia, och jag anser denna förmodan vara ganska grundad. Åtminstone är den tradition ännu i dag allmänt gängse, att Finnarne fordom tilldelat hvarje hus dess haltia.

Finnarnes Para eller Paara är åter det svenska Bjäran eller Bare — ett på särskilda sätt bildadt trolldoms- väsen, som troddes få lif och rörelse derigenom, att dess egare skar sig i venstra handens lillfinger, och lät trenne blodsdroppar rinna derpå, yttrande härvid:

På jorden skall tu för mig springa,

I Blåkulla skall jag för thig brinna,

eller:

Smör och ost skall du mig bringa,

Och derför (skall jag) i helvetet brinna.

Sjelfva namnet Bjäran eller Bare angifves hafva sin grund deri, att nämnda väsen troddes bära till huset både mjölk, smör och andra förnödenheter. Är denna härledning riktig, så kan intet tvifvel ega rum om ordets skandinaviska härkomst, helst Finnarne dervid fästa alldeles samma begrepp, som våra svenska grannar. Ordet betecknar i Finskan enligt Lencqvist: »en konstgjord demon, som trollqvinnorna sjelfva tros dana, och förmå att hemta mjölk och ost.» Om sättet att bilda para meddelar samma författare följande upplysning: »Hufvudet göres af en barnmössa, hvilken fylles med brokiga och mångfärgade lappar, i mössan gömmes äfven en hostie, som under den heliga nattvarden blifvit tagen i munnen af någon gammal qvinna och tjenar till att gifva lif åt djuret. Magen göres af qvinnornas hufvudbonad, bestående af lärft, som ifylles med blår. Härvid fäster man ytterligare tre divergerande sländor, hvarpå detta sköna verk föres till kyrktrappan ganska tidigt på morgonen af någon högtidsdag. Och sedan man der hållit det en liten stund, för man det ännu nio gånger kring kyrkan, mumlande esomoftast: synny para (föds para)! Innan kort erhåller det då lif och börjar att hoppa på trenne ben. Parav tilltalas no med följande ord:

»Kanna voita, kanna maito,

Tuo voita vuoren eucko,

Piimää pirun emändä!

Päästä piimen pindehestä,

Maito happaman hallusta.»

d. ä.

Smör mig bringa, mjölk mig bringa,

Hemta smör, du bergets gumma,

Surmjölk, djefvulens värdinna!

Sura mjölken lös från trängslet,

Och från syrans makt den söta.

Egaren af detta väsen tros sedermera alltid hafva öfverflöd på mjölk och ost». Ganander anmärker att para diar mjölk af främmande kor och bär det i sin värdinnas smörkärna. Enligt hans beskrifning är para till sitt utseende »luden, hvit- och svart-spräcklig, mera rund än aflång, fötterna smala som en tranas och tre till antalet, liknande mycket en gammaldags slända.» Blef para inklämd emellan en dörr i mjölkhuset, så troddes äfven värdinnan kort derefter aflida. Till dessa upplysningar fogar Ganander ännu följande: »Paran-voita, bjär-smör, som i sjelfva värket är en sort blöt svamp (mucor unctuosus flavus, Linn. Fl. Svec. 1282), bruka de vidskeplige bränna i tjära, salt, svafvel, och piska med én vidja, då dess ägarinna, trollkonan, tros komma af medömkan och visa sig, med förbön för sin tjensteande.» Af dessa ehuru spridda meddelanden kan man dock sluta, att para egentligen var en sådan husets skyddsande, som bistod värdinnan i hennes husliga förrättningar, och i synnerhet skänkte henne rikt förråd på mjölk och smör. Denna ande affattade man alltid i en bild, och ehuru beskrifningen på densamma är obestämd, angifves den dock ega utseendet af ett djur, och Ganander liknar den uttryckligen vid en katt. I sjelfva sättet, hvarpå denna bild formades, röjer sig tydligen både i den finska och skandinaviska mytologin ett katolskt inflytande.

Ordet Kave (plur. kapeet), dim. kapo, kaponen, är utan all tvifvel ursprungligt i Finskan, men hvad dermed egentligen bör förstås, är ännu icke fullkomligen utredt. Renvalls uppgift, att kave betecknar finhårig, synes ej ega någon tillförlitlighet, och lika litet kan jag med Lencqvist instämma i den mening, att detsamma är befryndadt med kapea trång. Mera sannolikhet eger den af flere författare yttrade åsigt, att med kapeet betecknas mäktiga, i synnerhet välgörande andar eller genier. Äfven i Tscheremissiskan eger ett liknande ord kaba och i Tschuvaschiskan ke'be (enligt Georgi kabe) betydelsen af goda andar, hvilka bevara menniskorna för allt ondt, och jemföras med de kristnas englar. Emellertid eger icke engång denna betydelse alltid sin användning på såsom ordet brukas i våra gamla runor. Man finner detsamma här tilldeladt såsom epitet så väl för gudar, som äfven för utmärkta hjeltar och schamaner, ja till och med för vissa djur. Den gudomlighet, som framför andra hedras med detta epitet, är luftens dotter. I äldre upplagan af Kalevala, run. 7, v. 613, kallar Lemminkäinen sin moder kave, och äfven Wäinämöinen blir någon gång sålunda benämnd. Kiro-kave, kiro-kapo (en besvärjande kave) förekommer på särskilda ställen såsom epitet för schamaner, och bland djuren kallas varglon kave, metsän kave. Det synes häraf, såsom skulle kave i våra runor kunna tjena såsom en allmän benämning för alla slags lefvande väsenden, så snart de ega någon utomordentligt framskickande, god eller ond egenskap, men möjligt är dock, att detta ord ursprungligen egt den ofvan angifna betydelsen af ande.

Om Menningäinen eller Männingäinen har jag nyss förut yttrat den förmodan, att det icke vore ett inhemskt ord, utan härstammar ifrån det germaniska menni. Likaså har jag anmärkt, att betydelsen af ordet Männingäinen i Finskan ej är fullkomligt bestämd, men att detsamma vanligen begagnas till betecknande af de aflidnas andar, hvilka äfven pläga benämnas Keijuiset, Manalaiset o. s. v.

Ordet Maahinen, som äfven ljuder maahi, maahiainen, härstammar utan tvifvel från maa jord, och betecknar enligt alla författares enstämmiga vittnesbörd ett eget slag af naturandar, hvilka troddes uppehålla sig i jorden, under träd, stenar och trösklar. Ehuru för mennisko-ögat osynliga, tros de dock ega en gestalt, och likna menniskor; men deras dimensioner anses vara oändligt små, och de kunna derföre lämpligen jemföras med de germaniska folkens dvergar, Erd- männchen. De skildras såsom ett lättretligt slägte, och sägas hafva bestraffat menniskornas förolämpningar med utslag, räformar och andra hud-sjukdomar. För att tillvinna sig deras gunst, måste man ihågkomma dem med gåfvor. Bryggde man öl, eller bakade bröd, så måste förstlingen alltid offras åt dem. I gelag och gästabud fiugo de ej heller bortglömmas. Den värdinna, som var mån om sin ladugård, måste undfägna dem med mjölk. Inflyttade man i ett nytt hus, så var det nödigt att vid sitt första inträde buga sig åt husets alla hörn och helsa ställets underjordiska invånare, samt blidka dem med »salt, malt och bröd, eller messing, skrapad i mjölk.» Om man på något sätt orenade deras boning, så bestraffades en sådan förbrytelse med sjukdom eller någon annan olycka.

Ordet Haltia omfattar i Finskan det allmänna begreppet af så väl menniskans, som naturföremålens skyddsandar. Inom naturens område troddes hvarje föremål icke blott beherrskas af en högre gudamakt, utan derjemte äfven hafva en så kallad haltia till vårdare. Sålunda egde guden Ahti herraväldet öfver vattnet öfverhufvud, men dessutom fanns i hvaije sjö, hvaije flod, hvarje källa, hvarje brunn en veden haltia. Likaså betyder väl icke metsän haltia skogens gud Tapio, utan en skyddsande för någon smärre skogslund. Menniskorna fattas i den finska mytologin, enligt hvad i det föregående redan blifvit omnämndt, såsom beroende af alla gudomligheter, men dessutom eger äfven ibland dem hvarje individ sin särskilda haltia, hvars »ingifvelse och tillhjelp,» såsom Lencqvist uttrycker sig, skänka framgång åt hans företag. Företrädesvis troddes schamanerna vid sina besvärjelser stå under inflytande af haltiat. Det tillstånd af extas, hvari de härunder alltid råka, och hvarvid de isynnerhet anses utveckla en utomordentlig kraft, benämnes i finska språket: »olla haltioissa,» d. ä. befinna sig hos andarna. Detta uttryck vittnar för öfrigt derom, att en enda person kunde hafva flere haltiat, hvilken tro äfven är rådande hos Lappar och Samojeder. Märkligt är, att ordet haltia i våra gamla runor sällan förekommer. Möjligt är också, att detta ord icke heller ursprungligen tillhör det finska språket; men att sjelfva dess begrepp är genuint, derom vittna flera runoställen. Så qväder t. ex. Lemminkäinen i Kalevala run. 12, vv. 255—267: