Föreläsningar i finsk mytologi - Gudabilder och heliga Naturföremål

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

III. Gudabilder och heliga Naturföremål

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

I vårt språk eger ordet »gudabild» icke egentligen den betydelse, hvari detta ord i det följande kommer af mig att begagnas. Vanligen förstår man dermed blott en yttre afbildning, en symbol af gudomen, hvilken fattas såsom ett ifrån bilden skildt, för sig existerande väsen. Hos de altaiska folken ega gudabilderna ej denna formela betydelse, utan de flesta bland dem föreställa sig, att gudomen är i bilden inneboende eller så till sägandes inkarnerad. Gudabilderna äro således enligt deras åsigt verkliga gudar, och man hyser om dem fullt och fast den öfvertygelse, att de äro i stånd att förläna menniskan helsa, välstånd och andra lifvets förmåner.

I egenskap af gudomliga väsenden dyrkas äfven enskilda naturföremål, såsom träd, stenar o. a. Så beskaffade föremål äro snart sagdt de enda, som med någon yttre kult tillbedjas af det lägre, det i trolldomens hemligheter oinvigda folket. De vise deremot eller schamanerna ega, såsom nämndt är, det företräde framför andra menniskobarn, att de äfven kunna ställa sig i beröring med andarna, kunna se dem, samtala med dem, begära deras råd och hjelp, ja till och med tvinga dem att gå sina önskningar till möte. För den vanliga menniskan är åter andarnes verld helt och hållet tillsluten; hon kan ej såsom schamanen besvärja dem ur sin natt och mana dem till sin närhet. Under sådana förhållanden kan menniskan icke heller göra sig någon säker räkning på deras hjelp och bistånd, ty de flesta vilda folk hålla det för en otänkbar sak, att andarna skola förnimma menniskans böner, så framt hon ej står med dem anlete mot anlete. Det är just af sådan anledning, som äfven Samojeder och andra altaiska folkslag anse det vara fruktlöst, att rigta sina böner ej mindre till den himmelska, än till andra mäktiga gudar. Dessa gudar vistas ju fjerran ifrån de dödliga, huru är det väl möjligt, att de skulle höra den arma menniskans svaga rop? Detta tal föra det nordliga Sibiriens vildar alltid i munnen. De ega ej något begrepp om en andlig gemenskap emellan gudar och menniskor, och om man också här och der hör förtäljas, att himmelens mäktiga gud skänker sin uppmärksamhet åt de dödligas verk, att han belönar deras goda och bestraffar deras onda gerningar m. m., så anse de det likväl ej stå i den vanmäktiga menniskans förmåga, att sätta sig i en andlig beröring med honom. De fordna Finnarnes religiösa föreställningar stå i detta, liksom i flere andra hänseenden vida högre, ty de,hålla det ej för en fåvitsk och förspilld möda, att menniskan med sina böner nalkas gudarna, om de ock befinna sig ofvan molnen, i hafvets djup, eller i jordens sköte, utan hysa tvertom den glada förtröstan, att deras ord städse skola bana sig en väg till de för deras blickar bortgömda gudarna, och att det bland dem gifves milda, menniskoälskande väsenden, hvilka hysa ett innerligt deltagande för de dödligas sorger, och med beredvillighet hasta att uppfylla deras önskningar.

Det inträffar väl också hos Ostjaker, Samojeder och andra vildare stammar, att sjelfva den mäktigaste, den himmelska guden någon gång blir anropad, så framt schamanen af sina tjensteandar ej kan erhålla nödigt bistånd, men då är det alltid andarnes sak att genom sina förböner af himmelens gud anskaffa den äskade hjelpen. Så uppmanas i en af mig antecknad Samojed-sång en ande eller tadebtsjo att begifva sig upp till höjden, för att bos Num söka utverka hjelp och räddning för den sjuka. Af fruktan för Nums vrede söker tadebtsjo på allt vis undandraga sig detta uppdrag, och ger schamanen det råd, att sjelf omedelbart och i egen person vända sig till Num. Härtill genmäler schamanen: »Jag når ju icke Num, han är långt borta. Nådde jag honom, så skulle jag icke bedja dig; sjelf ginge jag då till honom. Men nu når jag icke honom, gå derföre du.» I allmänhet föreställer man sig förhållandet emellan gudar och menniskor alldeles på samma sätt, som emellan menniskorna inbördes. Lika orimligt som det vore, att uppstämma en bön om hjelp och bistånd till sin fjerran varande nästa, lika litet förnuft skulle det enligt de sibiriska vildarnes föreställning ligga deri, om man med sina böner omedelbart ville vända sig till de dolda, afsides vistande gudamakterna. Så väl i det ena, som det andra fallet är antingen en personlig närvaro af den bedjande och den ombedda parten, eller åtminstone ett ombud, ett förmedlande väsen af nöden. Föga bruklig är dock både hos Samojeder och deras stamförvandter den nyss vidrörda seden, att schamanen sänder en af sina hjelp-andar till gudarna, och misstager jag mig ej alltför mycket, så härrör densamma helt och hållet ifrån den grekiskt-kristna föreställningen om helgonen, såsom utgörande förmedlande väsenden emellan gud och menniskan. Egentligen söker den sibiriska schamanen bistånd endast hos sina andar, med hvilka han under sitt extatiska tillstånd lefver i den innerligaste gemenskap. Men äfven dessa äro, såsom nyss nämndes, för den vanliga menniskan otillgängliga; de framträda aldrig för hennes blickar, och det är således omöjligt för henne, att omedelbart ens vända sig till dem.

Det oaktadt är menniskan icke så fattig och arm, så förskjuten af alla högre väsenden, att hon ej på något vis skulle kunna nå dem, och vinna deras deltagande i sina sorger och bekymmer. En så förtviflad lära kan omöjligen finna rum i vildens själ, som, fattig på förnuft, är desto rikare på fantasi, och allra minst råkar i någon förlägenhet, då det gäller att skapa väsenden af öfversinnlig natur. Vi hafva redan förut sett, huru de altaiska folken betrakta naturkrafterna såsom sådana öfversinnliga, med lif och själ begåfvade väsenden. Äfven har det blifvit omnämndt, att snart sagdt hvarje föremål i naturen beherrskas af ett dylikt väsen. Hvad är väl då naturligare, än att vilden med sina böner vänder sig till dessa föremål, som stå honom så nära? Nog höra trädens, stenarnas, den lugna insjöns och, den stilla bäckens andar hans fromma böner och anamma hans offer. Förmår han äfven att blidka ormen, björnen, ulfven, svanen, med flera bland luftens fåglar och markens djur, så egor han jemväl uti dem goda beskyddare, ty mäktiga andar lefva fördolda i dessa. Med de vilda djuren kan dock den vanliga menniskan ej komma i någon annan än fiendtlig beröring; det är blott schamanen förbehållet att kunna göra sig af dem bönhörd. Hvarje annan individ vänder sig med sina böner till mindre rörliga föremål i naturen, i synnerhet till stenarna, hvilka för sin fasta, mindre förgängliga beskaffenhet gemenligen åtnjuta ett större gudomligt anseende, än träd och andra vegetabiliska alster. Det är dock ej hvarje sten, hvarje träd, hvarje djur och naturföremål, som vilden anser vara värd sin dyrkan, utan föremålet måste genom vissa yttre, af schamanerna noggrant kända egenskaper utvisa, att en mäktig ande är deri förborgad. Likväl gifvas individer, och sådana äro i norra Sibirien de flesta, som ej veta någonting om andarna, utan dyrka naturföremålen i deras materiela form, eller alldeles på samma sätt, som de äfven tillbedja himmelen, solen, elden, vattnet och andra elementära makter. Måhända är denna dyrkan också den ursprungliga, men härvid bör dock erinras, att de dyrkade naturföremålen, om de äfven bestå i träd och stenar, städse betraktas såsom lefvande och personliga varelser. Alldeles enahanda är förhållandet med de ifrågavarande folkslagens gudabilder. Äfven de anses ega lif och en personlig tillvaro; men frågar man vilden, genom hvad under ett stycke sten eller träd, en docka af ekorr- eller hermelin-skinn erhållit dessa egenskaper, så får man oftast nöja sig med detta svar: »vi veta det icke, men vi dyrka samma slags gudar, som våra fäder dyrkat före oss, och under hvilkas beskydd de lefvat ett lyckligt lif.» - Längre sträcker sig vanligen icke heller schamanernas vetande, men jag har dock ibland deras antal funnit vise män, hvilka gifvit mig ett bättre besked i saken. De stödja sig på den redan anförda läran, att hela naturen är uppfylld med andeväsenden, hvilka på alla menniskans företag kunna utöfva både ett välgörande och ett förderfligt inflytande. Dessa andar kan schamanen, såsom nämndt är, städse kalla till sitt bistånd, men härmed är den oinvigde föga betjent. Han kan väl stundom vara i tillfälle att genom schamanen framföra sin bön till andarne, men det händer ofta, att schamanen ej är till hands, då han som bäst är i behof af deras hjelp. I detta fall skulle det ännu återstå honom att taga sin tillflykt till de heliga träden och stenarna, men för nomadiserande stammar äro icke heller sådana föremål alltid tillgängliga. För att nu den arma menniskan ej måtte blifva alldeles lottlös och öfvergifven af gudarna, förbarma sig andarna öfver henne och beqväma sig dertill, att de af schamanen innefattas i någon slags bild. I sjelfva verket hafva äfven de sin fördel af denna fångenskap, ty de ihågkommas naturligtvis af sina tillbedjare med rika offer. Upphör man att hembära dem offer, så anses de ej vara sena att befria sig ifrån sitt frivilliga fångenskapstillstånd. — Jag vågar ej afgöra, huruvida dessa föreställningar om gudabildernas natur varit rådande hos samtliga de altaiska folken, men de förekomma ännu i dag hos enskilda stammar, och allra tydligast har jag funnit dem uttalade hos de jenisejska Ostjakerna, om hvilka i det följande närmare skall ordas.

I de skandinaviska sagorna förtäljes, att de gamla Bjarmerna vid Dvinas stränder hade åt sin gud, jumala benämnd, upprest en bild, som förvarades inom en hög skidgård, hvilken äfven inneslöt en offerhög, deri guld, silfver och mull voro blandade om hvarandra. Skidgården var försedd med en läst ingångsport och bevakades hvarje natt af tvenne män, hvilka ombyttes tre gånger om natten. Den här befintliga jumala-bilden egde mensklig gestalt och intog en sittande ställning. På dess knän låg en silfverskål, som var uppfylld med offrade silfverpenningar. Kring halsen hängde ett stort guldsmycke. På detta sätt skildras jumala-bilden af Sturleson i Olof den heliges saga, men i sednare sagoberättelser är framställningen så väl af bilden, som helgedomen, hvari den förvarades, utsmyckad med de praktfullaste färger. Enligt Herrauds och Boses saga förvarades denna bild i ett rymligt tempel, försedt med ett altare. Bilden var upprest på altaret i sittande ställning och bar på hufvudet en krona, besatt med tolf ädla stenar. Ett halssmycke och en offerskål omtalas äfven i denna saga, men halssmycket bestod i ett perlband, hvars värde uppgick till 300 marker guld, och offerskålen i jumalas knä var af guld, liksom äfven sjelfva de offrade penningarna. Skålen säges varit så stor, att fyra man knappt förmådde tömma den i botten, då den var fylld med vin. I jumala-templet fanns äfven en trollkunnig qvinna, Kalfrosta, som beskyddades af en träl, en tjur och en gam, bland hvilka de två sednare voro förtrollade. I sammanhang med templet stod ett genom en jerndörr afstängdt rum, der man höll fängslad den sköna Ledur, som Kalfrosta bestämt till sin efterträdarinna. — Huru mycket man i dessa och liknande sagoberättelser äfven må föra på diktens räkning, så kan väl sjelfva uppgiften om tillvaron af en gudabild i det af Finnar bebodda Bjarmaland ej dragas i tvifvelsmål. För dess sannfärdighet har man en tillräcklig borgen i den omständighet, att gudabilden säges hafva föreställt en af Finnarne verkligen dyrkad gudomlighet. Denna bild dyrkades utan tvifvel gemensamt af flera individer, kanske äfven af hela stammar och folkslag, ty det är föga troligt, att en enda person hade kunnat på ett så kostbart sätt utsmycka sin enskilda skyddsgud. Men egde väl Finnarne derjemte några skyddsgudar, hvilka dyrkades blott af en enda individ, eller en familj? På denna fråga lemnar oss fornforskningen ännu intet tillfredsställande svar, men af det kända faktum, att alla andra beslägtade stammar varit i besittning af privata skydds- och husgudar, bör man med säkerhet kunna sluta dertill, att sådana äfven varit i bruk hos Finnarne. Denna förmodan är så mycket mera berättigad, som särskilda naturföremål, hvilka af de beslägtade folken dyrkas i egenskap af skyddsgudar, äfven af Finnarne blifvit ansedda såsom heliga. En bulla af påfven Gregorius IX omtalar, att Tavastarne plägat jaga sina till kristendomen affallna bröder omkring sina heliga träd, tills de förlorade lifvet. Detta skedde naturligtvis af den anledning, att man trodde träden vara gudomliga väsenden, hvilka vredgades öfver affällingarne och fordrade deras lif till försoning. I Kalevala run. 2, v. 50, tilldelas eken benämningen gudaträdet (puu jumalan), men på detta ställe kan ett sådant epitet ega blott en allegorisk betydelse, och endast afse den här ifrågavarande eken, som var ett verkligt underträd. I några delar af landet betraktas rönnen ännu i dag med en viss helig vördnad, och allmogen planterar den gerna vid sina boningar. I Kalevala run. 46, vv. 587 ff., söges Wäinämöinen hafva upphängt en björn, eller rättare ett björnhufvud, i en fura på en hög ås. Liknande bruk förekomma äfven hos de beslägtade folken, men det träd, som kommer i åtnjutande af en sådan heder, anses alltid såsom heligt, och är ett föremål för dyrkan. Härvid bör jag ej lemna oanmärkt, att Biskop Agricola bland Karelarnes gudar äfven uppräknar den så kallade Wiron akka, men enligt Tornaeus betecknar denna benämning en bild, som dyrkades i Torneå Lappmark. Kanske var den bruklig både bland Finnar och Lappar. Jag får ännu i det följande tillfälle att orda om ett slags trädbilder i de norra delarna af Finland, hvilka derstädes benämnas Hurikkaiset, och torde varit gemensamma för begge folken.

Dyrkan af höga berg och klippor, liksom äfven af floder, sjöar och källor, har, såsom redan förut blifvit omnämndt, varit lika allmän hos Finnarne, som hos de beslägtade folken, ehuru dessa föremål icke af dem blifvit dyrkade i egenskap af enskilda skyddsgudar. Samma bestämmelse hafva vi hos de altaiska folken öfverhufvud tilldelat smärre stenar, men man eger ej några positiva bevis derpå, att äfven Finnarne trott på dessa föremåls beskyddande egenskap. Så mycket är emellertid afgjordt, att Finnarne hyst en stor vördnad för vissa stenar, och betraktat dem såsom tillhåll för gudar och demoner. Sjelfva hafvets gudomlighet hade ju sitt säte i en brokig sten på hafsbottnet. Förmodligen vistades äfven Kimmo uti en sten, att ej tala om plågo-andarna, hvilka, såsom förut blifvit omnämndt, dvaldes i stenen på Kipumäki. En särskild vigt anser jag dessutom böra fästas vid den omständighet, att det snart sagdt om hvarje sällsam sten gifves någon underbar berättelse i landet. Vanligtvis är det en ond ande eller någon jätte, som haft med dem att bestyra, men det vore en möjlighet, att Finnarnes fordna skyddsgudar efter kristendomens införande blifvit förvandlade till dessa jättar och djeflar.

Bland djuren åtnjöto hos Fornfinnarne, utom björnen, särskilda fåglar ett slags gudomligt anseende. Kalevala-runorna tilldela örnen (g. uppl. run. 1, vv. 270 ff.) och anden (nya uppl. run. 1, vv. 177 ff.) en delaktighet i skapelsen, och göken säges genom sitt galande hafva gjort marken fruktbar. Lommen gällde äfven för en helig fågel, emedan den förutser och genom sitt skrän tillkännagifver förestående regnväder. Äfven biet (mehiläinen) åtnjöt ett högt anseende och anropades ofta (t. ex. i Kal. run. 15, vv. 393-534) af schamanen att skaffa goda läkemedel. Framför alla andra djur vördades dock björnen, skogens äpple, den sköna honungstassen, ödemarkens stolthet, denna mångbeprisade »gamle man,» som enligt Finnarnes föreställning (Kal. run. 46, vv. 355-458) leder sin härkomst ifrån solens, månens och karlavagnens bostäder. En af luftens döttrar vandrade vid himmelens gränsor ofvanpå molnen i blå strumpor och brokiga skor, bärande i handen en korg med ull. Hon lät ullen falla ned på vattnet och vinden vaggade den fram till en honungsrik skogsstrand. Mielikki, skogens värdinna, upptog den fina ullen ifrån vattnet, gjorde en linda deråt, lade den i en skön lönnträdsvagga och fästade vaggan med gyllene band vid en yfvig gren af en blomstrande gran. Här vaggade hon nu sitt skötebarn, som växte och fostrades till den sköna Ohto. Mielikki var villrådig om hon skulle våga gifva tänder åt barnet, men Ohto svor en helig ed, att aldrig öfva en ond gerning, och nu skänkte hon äfven tänder åt honom, dem hon skar ifrån furans gyllene grenar. Ohto har likväl icke hållit sin ed, och det var troligtvis af sådan anledning, som Fornfinnarne ansågo det lofligt att döda den väldige. Det oaktadt ansågs det för en skyldighet, att hedra hvarje fälld björn med en fest och derigenom söka att blidka dess maner. — Hos flere andra bland våra stamförvandter anses det ännu i dag för gudlöst, att angripa detta djur, och de, som tillåta sig en sådan gerning, använda derefter, i likhet med Finnarne, all möda, för att försona sig med dess ande. Jag har nämnt, att det egentligen är schamanen, som anses kunna påräkna hjelp och beskydd så väl af björnen, som andra djur. Om denna föreställning äfven sträckt sig till Finnarne, kan väl ej med säkerhet afgöras, men all anledning gifves dock för en sådan förmodan.