Föreläsningar i finsk mytologi - Gudabilder och heliga Naturföremål

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

III. Gudabilder och heliga Naturföremål

I vårt språk eger ordet »gudabild» icke egentligen den betydelse, hvari detta ord i det följande kommer af mig att begagnas. Vanligen förstår man dermed blott en yttre afbildning, en symbol af gudomen, hvilken fattas såsom ett ifrån bilden skildt, för sig existerande väsen. Hos de altaiska folken ega gudabilderna ej denna formela betydelse, utan de flesta bland dem föreställa sig, att gudomen är i bilden inneboende eller så till sägandes inkarnerad. Gudabilderna äro således enligt deras åsigt verkliga gudar, och man hyser om dem fullt och fast den öfvertygelse, att de äro i stånd att förläna menniskan helsa, välstånd och andra lifvets förmåner.

I egenskap af gudomliga väsenden dyrkas äfven enskilda naturföremål, såsom träd, stenar o. a. Så beskaffade föremål äro snart sagdt de enda, som med någon yttre kult tillbedjas af det lägre, det i trolldomens hemligheter oinvigda folket. De vise deremot eller schamanerna ega, såsom nämndt är, det företräde framför andra menniskobarn, att de äfven kunna ställa sig i beröring med andarna, kunna se dem, samtala med dem, begära deras råd och hjelp, ja till och med tvinga dem att gå sina önskningar till möte. För den vanliga menniskan är åter andarnes verld helt och hållet tillsluten; hon kan ej såsom schamanen besvärja dem ur sin natt och mana dem till sin närhet. Under sådana förhållanden kan menniskan icke heller göra sig någon säker räkning på deras hjelp och bistånd, ty de flesta vilda folk hålla det för en otänkbar sak, att andarna skola förnimma menniskans böner, så framt hon ej står med dem anlete mot anlete. Det är just af sådan anledning, som äfven Samojeder och andra altaiska folkslag anse det vara fruktlöst, att rigta sina böner ej mindre till den himmelska, än till andra mäktiga gudar. Dessa gudar vistas ju fjerran ifrån de dödliga, huru är det väl möjligt, att de skulle höra den arma menniskans svaga rop? Detta tal föra det nordliga Sibiriens vildar alltid i munnen. De ega ej något begrepp om en andlig gemenskap emellan gudar och menniskor, och om man också här och der hör förtäljas, att himmelens mäktiga gud skänker sin uppmärksamhet åt de dödligas verk, att han belönar deras goda och bestraffar deras onda gerningar m. m., så anse de det likväl ej stå i den vanmäktiga menniskans förmåga, att sätta sig i en andlig beröring med honom. De fordna Finnarnes religiösa föreställningar stå i detta, liksom i flere andra hänseenden vida högre, ty de,hålla det ej för en fåvitsk och förspilld möda, att menniskan med sina böner nalkas gudarna, om de ock befinna sig ofvan molnen, i hafvets djup, eller i jordens sköte, utan hysa tvertom den glada förtröstan, att deras ord städse skola bana sig en väg till de för deras blickar bortgömda gudarna, och att det bland dem gifves milda, menniskoälskande väsenden, hvilka hysa ett innerligt deltagande för de dödligas sorger, och med beredvillighet hasta att uppfylla deras önskningar.

Det inträffar väl också hos Ostjaker, Samojeder och andra vildare stammar, att sjelfva den mäktigaste, den himmelska guden någon gång blir anropad, så framt schamanen af sina tjensteandar ej kan erhålla nödigt bistånd, men då är det alltid andarnes sak att genom sina förböner af himmelens gud anskaffa den äskade hjelpen. Så uppmanas i en af mig antecknad Samojed-sång en ande eller tadebtsjo att begifva sig upp till höjden, för att bos Num söka utverka hjelp och räddning för den sjuka. Af fruktan för Nums vrede söker tadebtsjo på allt vis undandraga sig detta uppdrag, och ger schamanen det råd, att sjelf omedelbart och i egen person vända sig till Num. Härtill genmäler schamanen: »Jag når ju icke Num, han är långt borta. Nådde jag honom, så skulle jag icke bedja dig; sjelf ginge jag då till honom. Men nu når jag icke honom, gå derföre du.» I allmänhet föreställer man sig förhållandet emellan gudar och menniskor alldeles på samma sätt, som emellan menniskorna inbördes. Lika orimligt som det vore, att uppstämma en bön om hjelp och bistånd till sin fjerran varande nästa, lika litet förnuft skulle det enligt de sibiriska vildarnes föreställning ligga deri, om man med sina böner omedelbart ville vända sig till de dolda, afsides vistande gudamakterna. Så väl i det ena, som det andra fallet är antingen en personlig närvaro af den bedjande och den ombedda parten, eller åtminstone ett ombud, ett förmedlande väsen af nöden. Föga bruklig är dock både hos Samojeder och deras stamförvandter den nyss vidrörda seden, att schamanen sänder en af sina hjelp-andar till gudarna, och misstager jag mig ej alltför mycket, så härrör densamma helt och hållet ifrån den grekiskt-kristna föreställningen om helgonen, såsom utgörande förmedlande väsenden emellan gud och menniskan. Egentligen söker den sibiriska schamanen bistånd endast hos sina andar, med hvilka han under sitt extatiska tillstånd lefver i den innerligaste gemenskap. Men äfven dessa äro, såsom nyss nämndes, för den vanliga menniskan otillgängliga; de framträda aldrig för hennes blickar, och det är således omöjligt för henne, att omedelbart ens vända sig till dem.

Det oaktadt är menniskan icke så fattig och arm, så förskjuten af alla högre väsenden, att hon ej på något vis skulle kunna nå dem, och vinna deras deltagande i sina sorger och bekymmer. En så förtviflad lära kan omöjligen finna rum i vildens själ, som, fattig på förnuft, är desto rikare på fantasi, och allra minst råkar i någon förlägenhet, då det gäller att skapa väsenden af öfversinnlig natur. Vi hafva redan förut sett, huru de altaiska folken betrakta naturkrafterna såsom sådana öfversinnliga, med lif och själ begåfvade väsenden. Äfven har det blifvit omnämndt, att snart sagdt hvarje föremål i naturen beherrskas af ett dylikt väsen. Hvad är väl då naturligare, än att vilden med sina böner vänder sig till dessa föremål, som stå honom så nära? Nog höra trädens, stenarnas, den lugna insjöns och, den stilla bäckens andar hans fromma böner och anamma hans offer. Förmår han äfven att blidka ormen, björnen, ulfven, svanen, med flera bland luftens fåglar och markens djur, så egor han jemväl uti dem goda beskyddare, ty mäktiga andar lefva fördolda i dessa. Med de vilda djuren kan dock den vanliga menniskan ej komma i någon annan än fiendtlig beröring; det är blott schamanen förbehållet att kunna göra sig af dem bönhörd. Hvarje annan individ vänder sig med sina böner till mindre rörliga föremål i naturen, i synnerhet till stenarna, hvilka för sin fasta, mindre förgängliga beskaffenhet gemenligen åtnjuta ett större gudomligt anseende, än träd och andra vegetabiliska alster. Det är dock ej hvarje sten, hvarje träd, hvarje djur och naturföremål, som vilden anser vara värd sin dyrkan, utan föremålet måste genom vissa yttre, af schamanerna noggrant kända egenskaper utvisa, att en mäktig ande är deri förborgad. Likväl gifvas individer, och sådana äro i norra Sibirien de flesta, som ej veta någonting om andarna, utan dyrka naturföremålen i deras materiela form, eller alldeles på samma sätt, som de äfven tillbedja himmelen, solen, elden, vattnet och andra elementära makter. Måhända är denna dyrkan också den ursprungliga, men härvid bör dock erinras, att de dyrkade naturföremålen, om de äfven bestå i träd och stenar, städse betraktas såsom lefvande och personliga varelser. Alldeles enahanda är förhållandet med de ifrågavarande folkslagens gudabilder. Äfven de anses ega lif och en personlig tillvaro; men frågar man vilden, genom hvad under ett stycke sten eller träd, en docka af ekorr- eller hermelin-skinn erhållit dessa egenskaper, så får man oftast nöja sig med detta svar: »vi veta det icke, men vi dyrka samma slags gudar, som våra fäder dyrkat före oss, och under hvilkas beskydd de lefvat ett lyckligt lif.» - Längre sträcker sig vanligen icke heller schamanernas vetande, men jag har dock ibland deras antal funnit vise män, hvilka gifvit mig ett bättre besked i saken. De stödja sig på den redan anförda läran, att hela naturen är uppfylld med andeväsenden, hvilka på alla menniskans företag kunna utöfva både ett välgörande och ett förderfligt inflytande. Dessa andar kan schamanen, såsom nämndt är, städse kalla till sitt bistånd, men härmed är den oinvigde föga betjent. Han kan väl stundom vara i tillfälle att genom schamanen framföra sin bön till andarne, men det händer ofta, att schamanen ej är till hands, då han som bäst är i behof af deras hjelp. I detta fall skulle det ännu återstå honom att taga sin tillflykt till de heliga träden och stenarna, men för nomadiserande stammar äro icke heller sådana föremål alltid tillgängliga. För att nu den arma menniskan ej måtte blifva alldeles lottlös och öfvergifven af gudarna, förbarma sig andarna öfver henne och beqväma sig dertill, att de af schamanen innefattas i någon slags bild. I sjelfva verket hafva äfven de sin fördel af denna fångenskap, ty de ihågkommas naturligtvis af sina tillbedjare med rika offer. Upphör man att hembära dem offer, så anses de ej vara sena att befria sig ifrån sitt frivilliga fångenskapstillstånd. — Jag vågar ej afgöra, huruvida dessa föreställningar om gudabildernas natur varit rådande hos samtliga de altaiska folken, men de förekomma ännu i dag hos enskilda stammar, och allra tydligast har jag funnit dem uttalade hos de jenisejska Ostjakerna, om hvilka i det följande närmare skall ordas.

Finnarne

I de skandinaviska sagorna förtäljes, att de gamla Bjarmerna vid Dvinas stränder hade åt sin gud, jumala benämnd, upprest en bild, som förvarades inom en hög skidgård, hvilken äfven inneslöt en offerhög, deri guld, silfver och mull voro blandade om hvarandra. Skidgården var försedd med en läst ingångsport och bevakades hvarje natt af tvenne män, hvilka ombyttes tre gånger om natten. Den här befintliga jumala-bilden egde mensklig gestalt och intog en sittande ställning. På dess knän låg en silfverskål, som var uppfylld med offrade silfverpenningar. Kring halsen hängde ett stort guldsmycke. På detta sätt skildras jumala-bilden af Sturleson i Olof den heliges saga, men i sednare sagoberättelser är framställningen så väl af bilden, som helgedomen, hvari den förvarades, utsmyckad med de praktfullaste färger. Enligt Herrauds och Boses saga förvarades denna bild i ett rymligt tempel, försedt med ett altare. Bilden var upprest på altaret i sittande ställning och bar på hufvudet en krona, besatt med tolf ädla stenar. Ett halssmycke och en offerskål omtalas äfven i denna saga, men halssmycket bestod i ett perlband, hvars värde uppgick till 300 marker guld, och offerskålen i jumalas knä var af guld, liksom äfven sjelfva de offrade penningarna. Skålen säges varit så stor, att fyra man knappt förmådde tömma den i botten, då den var fylld med vin. I jumala-templet fanns äfven en trollkunnig qvinna, Kalfrosta, som beskyddades af en träl, en tjur och en gam, bland hvilka de två sednare voro förtrollade. I sammanhang med templet stod ett genom en jerndörr afstängdt rum, der man höll fängslad den sköna Ledur, som Kalfrosta bestämt till sin efterträdarinna. — Huru mycket man i dessa och liknande sagoberättelser äfven må föra på diktens räkning, så kan väl sjelfva uppgiften om tillvaron af en gudabild i det af Finnar bebodda Bjarmaland ej dragas i tvifvelsmål. För dess sannfärdighet har man en tillräcklig borgen i den omständighet, att gudabilden säges hafva föreställt en af Finnarne verkligen dyrkad gudomlighet. Denna bild dyrkades utan tvifvel gemensamt af flera individer, kanske äfven af hela stammar och folkslag, ty det är föga troligt, att en enda person hade kunnat på ett så kostbart sätt utsmycka sin enskilda skyddsgud. Men egde väl Finnarne derjemte några skyddsgudar, hvilka dyrkades blott af en enda individ, eller en familj? På denna fråga lemnar oss fornforskningen ännu intet tillfredsställande svar, men af det kända faktum, att alla andra beslägtade stammar varit i besittning af privata skydds- och husgudar, bör man med säkerhet kunna sluta dertill, att sådana äfven varit i bruk hos Finnarne. Denna förmodan är så mycket mera berättigad, som särskilda naturföremål, hvilka af de beslägtade folken dyrkas i egenskap af skyddsgudar, äfven af Finnarne blifvit ansedda såsom heliga. En bulla af påfven Gregorius IX omtalar, att Tavastarne plägat jaga sina till kristendomen affallna bröder omkring sina heliga träd, tills de förlorade lifvet. Detta skedde naturligtvis af den anledning, att man trodde träden vara gudomliga väsenden, hvilka vredgades öfver affällingarne och fordrade deras lif till försoning. I Kalevala run. 2, v. 50, tilldelas eken benämningen gudaträdet (puu jumalan), men på detta ställe kan ett sådant epitet ega blott en allegorisk betydelse, och endast afse den här ifrågavarande eken, som var ett verkligt underträd. I några delar af landet betraktas rönnen ännu i dag med en viss helig vördnad, och allmogen planterar den gerna vid sina boningar. I Kalevala run. 46, vv. 587 ff., söges Wäinämöinen hafva upphängt en björn, eller rättare ett björnhufvud, i en fura på en hög ås. Liknande bruk förekomma äfven hos de beslägtade folken, men det träd, som kommer i åtnjutande af en sådan heder, anses alltid såsom heligt, och är ett föremål för dyrkan. Härvid bör jag ej lemna oanmärkt, att Biskop Agricola bland Karelarnes gudar äfven uppräknar den så kallade Wiron akka, men enligt Tornaeus betecknar denna benämning en bild, som dyrkades i Torneå Lappmark. Kanske var den bruklig både bland Finnar och Lappar. Jag får ännu i det följande tillfälle att orda om ett slags trädbilder i de norra delarna af Finland, hvilka derstädes benämnas Hurikkaiset, och torde varit gemensamma för begge folken.

Dyrkan af höga berg och klippor, liksom äfven af floder, sjöar och källor, har, såsom redan förut blifvit omnämndt, varit lika allmän hos Finnarne, som hos de beslägtade folken, ehuru dessa föremål icke af dem blifvit dyrkade i egenskap af enskilda skyddsgudar. Samma bestämmelse hafva vi hos de altaiska folken öfverhufvud tilldelat smärre stenar, men man eger ej några positiva bevis derpå, att äfven Finnarne trott på dessa föremåls beskyddande egenskap. Så mycket är emellertid afgjordt, att Finnarne hyst en stor vördnad för vissa stenar, och betraktat dem såsom tillhåll för gudar och demoner. Sjelfva hafvets gudomlighet hade ju sitt säte i en brokig sten på hafsbottnet. Förmodligen vistades äfven Kimmo uti en sten, att ej tala om plågo-andarna, hvilka, såsom förut blifvit omnämndt, dvaldes i stenen på Kipumäki. En särskild vigt anser jag dessutom böra fästas vid den omständighet, att det snart sagdt om hvarje sällsam sten gifves någon underbar berättelse i landet. Vanligtvis är det en ond ande eller någon jätte, som haft med dem att bestyra, men det vore en möjlighet, att Finnarnes fordna skyddsgudar efter kristendomens införande blifvit förvandlade till dessa jättar och djeflar.

Bland djuren åtnjöto hos Fornfinnarne, utom björnen, särskilda fåglar ett slags gudomligt anseende. Kalevala-runorna tilldela örnen (g. uppl. run. 1, vv. 270 ff.) och anden (nya uppl. run. 1, vv. 177 ff.) en delaktighet i skapelsen, och göken säges genom sitt galande hafva gjort marken fruktbar. Lommen gällde äfven för en helig fågel, emedan den förutser och genom sitt skrän tillkännagifver förestående regnväder. Äfven biet (mehiläinen) åtnjöt ett högt anseende och anropades ofta (t. ex. i Kal. run. 15, vv. 393-534) af schamanen att skaffa goda läkemedel. Framför alla andra djur vördades dock björnen, skogens äpple, den sköna honungstassen, ödemarkens stolthet, denna mångbeprisade »gamle man,» som enligt Finnarnes föreställning (Kal. run. 46, vv. 355-458) leder sin härkomst ifrån solens, månens och karlavagnens bostäder. En af luftens döttrar vandrade vid himmelens gränsor ofvanpå molnen i blå strumpor och brokiga skor, bärande i handen en korg med ull. Hon lät ullen falla ned på vattnet och vinden vaggade den fram till en honungsrik skogsstrand. Mielikki, skogens värdinna, upptog den fina ullen ifrån vattnet, gjorde en linda deråt, lade den i en skön lönnträdsvagga och fästade vaggan med gyllene band vid en yfvig gren af en blomstrande gran. Här vaggade hon nu sitt skötebarn, som växte och fostrades till den sköna Ohto. Mielikki var villrådig om hon skulle våga gifva tänder åt barnet, men Ohto svor en helig ed, att aldrig öfva en ond gerning, och nu skänkte hon äfven tänder åt honom, dem hon skar ifrån furans gyllene grenar. Ohto har likväl icke hållit sin ed, och det var troligtvis af sådan anledning, som Fornfinnarne ansågo det lofligt att döda den väldige. Det oaktadt ansågs det för en skyldighet, att hedra hvarje fälld björn med en fest och derigenom söka att blidka dess maner. — Hos flere andra bland våra stamförvandter anses det ännu i dag för gudlöst, att angripa detta djur, och de, som tillåta sig en sådan gerning, använda derefter, i likhet med Finnarne, all möda, för att försona sig med dess ande. Jag har nämnt, att det egentligen är schamanen, som anses kunna påräkna hjelp och beskydd så väl af björnen, som andra djur. Om denna föreställning äfven sträckt sig till Finnarne, kan väl ej med säkerhet afgöras, men all anledning gifves dock för en sådan förmodan.

Lapparne

Mera rikhaltiga, än Finnarnes traditioner om gudabilder och heliga naturföremål, äro de upplysningar man eger om Lapparne; men äfven bland dem äro ej alla fullkomligt tillförlitliga. Scheffer tror sig veta, att Lapparne egt en bild af Tiermes, eller den äfven så benämnda Aije, Aijeke eller Thor, samt förmäler att denna alltid varit formad af träd med en hammare i handen, och i hufvudet en »staolnagel eller spiic och itt styke flintsten, ther med Tor skall slao eld.» Om nu dessa uppgifter äro grundade, så skulle Lapparnes Tiermes-bild kunna sammanställas med bilden hos Finnarne, såvida, enligt min föregående framställning, Tiermes och Jumala äro en och samma gudomlighet. Mycket omordad är deremot både hos Scheffer, Tornaeus och andra författare en bild, som skall hafva föreställt den så kallade Wiron akka, och enligt Tornaeus dyrkades i Torneå Lappmark, men enligt Högström i Kemi Lappmark och Trinnäs. Denna bild var formad af träd, och egde förmodligen, liksom Lapparnes öfriga trädbilder, någon slags mensklig gestalt. I några delar af Lappland funnes äfven bilder, som kallades Storjunkare, hvilka af Scheffer jemväl förmodas hafva föreställt Tiermes eller Thor. Andra författare äro likväl af den tanke, som äfven synes mig vida trovärdigare, att Storjunkarena endast föreställde någon slags skyddsgudar, ty det var företrädesvis dem, som både Lappar och andra beslägtade stammar älskade i bild affatta. Sådana bilder äro ännu i dag kända öfver hela Lappland, men deras egentliga namn är ej Storjunkare, utan Seida eller Seita. Detta ord förekommer hvarken i Finskan, eller andra beslägtade språk, men igenfinnes deremot i Fornnordiskan och de germanniska språken under den föga afvikande formen Seidh eller Seidhr, som betecknar ett eget slag af trolldom. Skulle Lapparnas Seida, såsom troligt synes, vara lånadt ifrån Fornnordiskan, så betecknar det väl egentligen en gudabild, hvilken Lapparne hade af nöden vid utöfvandet af sina trollkonster — en bestämmelse, som gudabilderna verkligen ännu ega hos flere beslägtade stammar.

Det gafs, enligt flere författares samstämmiga vittnesbörd, hos Lapparne flera särskilda slag af Seider, men vanligen indelas de efter beskaffenheten af den materie, hvaraf de bestodo, uti träd-seider och sten-seider. Träd-seiderna utgjordes till det mesta af en med sina rötter upp- och nedvänd trädstubbe. Rötterna voro tillhuggna och formade på sådant sätt, att de liknade ett mennisko-hufvud, då deremot sjeifva trädstammen, som skulle föreställa den öfriga delen af kroppen, lemnades i sitt naturliga skick. Tornaeus berättar, att somliga träd-seider helt enkelt bestodo i pålar eller stolpar, dem man inkilat i jorden. Jag förmodar likväl, att de ej varit såsom alla andra pålar, utan egt någon slags mensklig gestalt. Härtill sluter jag af den omständigheten, att man i de nordliga delarna af Finland helt nyligen upptäckt åldriga träd, på hvilkas yta menniskofigurer varit afbildade. I Sodankylä församling, der invånarne till största delen härstamma ifrån Lappar, skall bruket påbjuda, att en person, som för första gången besöker ett ställe, formar sig en sådan bild, hvilken här med ett finskt ord benämnes Hurikkainen. Troligen äro dessa hurikkaiset af samma beskaffenhet, som Lapparnes fordna träd-seider. I sjeifva verket förtäljer äfven Tornaeus, att på en holme, som är belägen midt uti en strid fors i Torneå elf, funnits åtskilliga träd-seider, som egt gestalten af menniskor. »Af dem stå i rad främst en stor Karl, efter honom fyra stycken andra i folkskapnad och hattar på hufvudet.» Enligt Niurenius hafva Lapparne derjemte haft både sten- och träd-seider, som egt gestalten af fåglar, och S. Rheen berättar, att seiderna »hafva antingen menniskors, eller nogot creaturs liiknelse.»

Om sten-seidernas utseende meddelar Tornaeus den upplysning, att de »hafva ingen figur eller skäpnad, hvarken af naturen eller med händer gjord,» utan bestå i vanliga, stundom rätt »fula, gropota och iholiga» gråstenar, som Lapparne »af vatten och forssar upptagit hafva.» Äfven Högström säger sig på detta, slags seider ej hafva iakttagit någon form hvarken af menniska eller djur, »men de hafva dock,» tillägger han, »merendels en sälsynt skapnad, som petrificater, krusiga och knottriga». Att förhållandet öfverhufvud varit det af Högström och Tornaeus angifna, är ganska sannolikt, ty huru skulle väl Lapparne kunnat forma sina gudabilder i sten, då de knappt voro i stånd att bilda dem af träd? Också har jag sjelf varit i tillfälle att se många bland Lapparnes fordna sten-seider, och verkligen funnit dem bestå i naturliga stenar, hvilka dock alltid egt något ovanligt framstickande i sin formation. Undantagsvis hafva likväl äfven sten-seider blifvit formade af menniskohand. Åtminstone har jag sett en sådan på en holme i Enare träsk. Den var till en del sammanfogad af skilda stenar, hvilka tydligen utmärkte särskilda delar i mennisko-kroppen, och öfverst på seiden låg en större sten, som föreställde hufvud. Enligt Niurenius, voro de flesta af Lapparnes sten-seider formade under skepnaden af fåglar, men till denna uppgift kan jag ej hysa något förtroende. I allmänhet höllos sten-seiderna i större ära, än de af träd, och omgåfvos städse med en gärdesgård.

Nästan alla författare öfverensstämma i den uppgift, att somliga seider dyrkades af en hel by, andra åter af enskilda individer. Tornaeus förtäljer, att de för hela byn gemensamma seiderna voro ställda på ett »högt, eminent rum», de enskildas seider deremot på en »vacker gräsmark» vid stranden af en sjö, der Lapparne idkade sitt fiskafänge; men enligt andra uppgifter skulle Fjäll-Lapparne älskat uppresa sina seider på höga fjäll, samt Fiskarena åter vid sjöar och forsar, på holmar, uddar, och öfverhufvud någonstädes i vattnets närhet. Förmodligen dyrkade Lapparne helst samma, redan af fäderna uppställda seider, men för den ständigt nomadiserande Fjäll-Lappen var detta ogörligt, emedan han ej kunde hafva seider uppresta på alla ställen, der omständigheterna tvungo honom att uppehålla sig. Af sådan anledning nödgades de hvarje år uppresa nya seider, hvilket i synnerhet säges hafva skett höstetiden, då de slagtade sina renar och voro i bästa tillfälle att anställa offer.

Lapparne hafva hvarken egt tempel, eller något slags förvaringsrum för sina gudabilder, utan dessa hafva vanligen stått under bar himmel, någon gång äfven i bergsklyftor. Emedan man af dessa bilder väntade sig lycka i alla sina företag, så uppställde man dem naturligtvis helst vid sin boning och på sådana ställen, der man brukade fiska och jaga. Men liksom hos de högasiatiska folken, synes äfven hos Lapparne den tro varit rådande, att mäktiga gudaväsenden plägade uppehålla sig der naturen var af en storartad beskaffenhet. Äfven på sådana ställen brukade man uppresa bilder och tillbedja dem med offer. I synnerhet älskade man ställa dem på höga berg och vid strida forsar. Hvarhelst en sådan bild var uppställd, ansågs trakten rundt omkring för helig, och benämndes passe. I anledning häraf finner man ännu i dag talrika orter, som bära namnen passe waare (heligt berg), passe jaure (heligt träsk), passe joka (helig flod) o. s. v.. Ofta funnos flera seider uppresta på ett och samma ställe; bland hvilka somliga voro större, andra mindre. De föreställde tillsammans en gudafamilj, och den största bland dem var sjelfva husfadren, eller densamma, som enligt Rheen af somliga Lappar kallades Storjunkaren. Samma författare uppgifver äfven, att en bland de mindre seiderna benämndes Storjunkarens hustru, och de öfriga hans söner och döttrar, tjenare och tjenarinnor. Likaledes förtäljes af honom att seiderna hade sina bestämda gränsmarker, och att det icke ansågs vara manbara qvinnor tillåtet att träda inom detta område, »sao frampt the doeden och annan olycka villia undfly». Äfven för manliga individer var det ej tillständigt att träda dessa bilder för nära, i fall man ej bragte dem offer och iakttog många slags ceremonier. Seiderna fordrade i allmänhet en obegränsad vördnad och undergifvenhet af sina tjenare och skyddslingar; men den, som dyrkade dem med nit och trohet, hade äfven att förvänta sig stora belöningar, såsom rikedom, framgång i alla sina företag, helsa, ett långt lif, en talrik familj och andra timliga förmåner. Såsom bevis på den stora makt, Lapparne tilldelade sina seider, anför Högström, att en Lapp hade offrat hufvudet, fötterna och vingarna af en tjäder åt en seida, i den öfvertygelse, att guden af dessa qvarlefvor skulle låta uppvexa nya fåglar, dem han åter finge skjuta.

Det är lätt i ögonen fallande, att Lapparnes föreställningar om seita och saivo i många hänseenden öfverensstämma. Begge äro de till största delen enskilda individers skyddsgudar; begge föreställas de hafva vissa bestämda gränsor, inom hvilka deras makt är rådande, och liksom många saivo anses vara i besittning af en familj, så tilldelar man äfven åt seiderna hustru, barn och tjenstehjon. Saivok voro försedda med boskap, och likaså torde de djurbilder, dem Lapparne fordomdags format och med gudomlig dyrkan omfattat, ej föreställa annat, än seida-husbondens kreatur. Äfven seidernas och saivornas makt och verksamhet voro fullkomligt desamma, och allt, som i det föregående blifvit yttradt om schamanernas stora förtrolighet med saivo, gäller äfven deras förhållande till seiderna, ty det var schamanens sak att rådfråga seidernas vilja, och man vågade knappt nalkas dem med offer, utan att en schaman var tillstädes. Alla dessa öfverensstämmelser bevisa tydligen, att åtminstone de vanliga seiderna i grunden ingenting annat äro, än afbilder af saivo. Detta ådagalägges äfven derigenom, att de på somliga orter till och med bära namnet af saivo, saive eller saiv Så angifva Lindahl och Öhrling att saiva-kedke (saivo-sten) är »en helig sten eller en afgud af sten», d. v. s. en sten- seida, saiva-muora (saivo-träd) »et heligt trä, et trä, som dyrkades», d. ä. en träd-seida, o. s. v. Ehuru sålunda föreställande saivok, betraktades dock seiderna ej såsom blotta bilder, utan en högre gudomlig ande troddes vara i dem inneboende. Man bönföll hos seiderna, man frambar offer åt dem, man sökte på allt sätt blidka och försona dem — allt under den förutsättning, att de verkligen voro med anda och lif begåfvade gudomliga väsenden. Högström förtäljer, att somliga Lappar till och med trodde dem ega förmågan af fri rörelse, men tillägger likväl, att seiderna förlorade sin gudomliga natur, så snart man upphörde att offra åt dem, och att de sedermera kunde göra »enom hvarken godt eller ondt.» Denna anmärkning innebär, att det ingalunda var den materiela stenen, som Lapparne dyrkade och ärade, ty om gudens väsende legat i sjelfva materien, så hade den väl äfven bordt dyrkas så länge, som stenen fortfor att existera. Men då nu detta ej var fallet, så kan man ej annat inse, än att stenarna troddes vara bostäder för gudomliga väsenden, hvilka förmodligen på schamanernas tillställning ansågos hafva nedsatt sig uti dem, och funno det mödan värdt ett bebo dem, emedan de härigenom kommo i besittning af rika offer. Jag tror så mycket mera att denna uppfattning om gudabildernas natur varit rådande hos Lapparne, som liknande föreställningar äfven igenfinnas hos andra altaiska folkstammar. Såsom i det följande kommer att ådagaläggas, äro flere bland dem af den mening, att de i naturen fritt kringirrande osynliga andarna taga sin boning i de bilder, schamanerna förfärdiga åt dem, vanligen enligt deras egen åstundan. Detta föreställningssätt är visserligen såvida stridande emot Lapparnes religiösa ståndpunkt, som de, åtminstone enligt somliga författares mening, uti saivok, hvilkas afbilder seiderna i allmänhet äro, icke tillbedja osynliga andar, utan kroppsliga varelser. Det gifves dock all anledning till den förmodan, att saivorna icke ursprungligen tänktes försedda med en yttre gestalt, utan voro osynliga andeväsenden, liksom Finnarnes Haltiat, Samojedernas Tadebtsjo', Tungusernas Buni, Mongolernas Tengri, o. s. v.

Utom de bilder, som upprestes Tiermes och saivorna till ära, omnämner Högström att Lapparne understundom göra »afgudabeläten, dem man straxt efter offrandet tillika med offren gräfver ned i jorden.» Han säger sig sjelf hafva »funnit allehanda beläten och bilder (äfven under liknelse af renar) jämte åtskillig slags offer i marken nedgräfde och öfverhölgde.» Då man för is och snö ej kunnat uppgräfva jorden, hafva ifrågavarande bilder äfven befunnits ingömda i snön, samt öfvertäckta med träd och ris. Utan tvifvel föreställa dessa bilder vissa underjordiska gudomligheter, och synas hafva blifvit förfärdigade så ofta man åt dem frambar offer. Också tyckes man, att sluta af Högströms yttranden, haft för sed att vid anställandet af offer för himmelska makter, göra sig bilder utaf dem, och jemte offren upphänga dessa i närstående träd.

Jag nämnde i det föregående, att Lapparne äfven egde bilder af särskilda djur. Om min anmärkning angående seidernas identitet med saivok eger sin riktighet, så är det äfven antagligt, att dessa djurbilder föreställa saivo-fisken eller ormen, saivo-fågeln och renen. Hvad slags fiskar och fåglar Lapparne ansett vara saivo-djur, d. v. s. ega en gudomlig natur, derom finnas väl inga äldre uppgifter, men enligt de upplysningar, jag i ämnet erhållit, tillkommer denna heder företrädesvis örnen bland fåglarna och gäddan bland fiskarna. Utomdess åtnjöt björnen äfven hos Lapparne ett gudomligt anseende, och dess begrafning plägade man derföre fira med många ceremonier.

Esterna

Att äfven Esterna varit i besittning af gudabilder, angifves med bestämdhet af Henrik Letten, ehuru man om dessa bilders beskaffenhet eger endast få och torftiga upplysningar. Enligt hvad han berättar, hade Esterna egnat en utomordentlig dyrkan åt en stor och mäktig gud, benämnd Tharapilla. Att denna gudomlighet var affattad i något slags bild, härflyter af Henriks ord, att Tharapilla under kristendomens införande på Oesel blef utkastad ur en borg. Sednare tiders författare hafva gjort sig en stor möda, för att komma under fund med ursprunget och betydelsen af ordet Tharapilla, men deras undersökningar hafva dock ej lemnat något annat resultat, än att Thara eller Tara är de fordna Esternas högsta gud, dunderguden. Hvad ordet pilla beträffar, så angifves det i Estniskan beteckna en narr, en fåvitsk varelse, men då denna betydelse här ej kan hafva någon användning, så har man vanligen antagit att Henrik falskt uppfattat det ifrågavarande namnet. Detta antagande anser jag dock vara förhastadt, så länge man icke gjort sig fullkomlig reda för ursprunget och betydelsen af ordet pilla. Jag finner ej detta ord i något enda bland de beslägtade språken, och om det, såsom Hupel föreger, verkligen finnes i Estniskan, så måste det väl, liksom tusende andra ord, vara lånadt ifrån de germaniska språken. Måhända leder det sitt ursprung ifrån Tyskarnes Bild. I etymologiskt hänseende möter detta antagande inga betydliga svårigheter, och äfven den af Hupel angifna betydelsen af pilla låter lätt härleda sig ifrån det germaniska ordet, ty för den råa menniskans föreställning är ett beläte blott ett fåvitskt, narraktigt ting, och denna åsigt plägar i synnerhet göra sig gällande om gudabilderna — förmodligen de enda, som Esterna egde — , sedan man förlorat tron på deras inneboende gudakraft. Utan att vilja bygga något på denna hypotes om betydelsen af ordet Tarapilla, instämmer jag dock fullkomligen i deras åsigt, som antaga att sjelfva den estniska guden, hvarom Henrik ordar, icke hette Tarapilla, utan Tara, och förmodar att hans bild var densamma, som Jumala-bilden hos Finnarne och Tors eller Tiermes’ bild hos Lapparne. Utom denna egde Esterna, såsom Henrik på flerfaldiga ställen omtalar, äfven andra gudabilder, dem han kallar »imagines et similitudines deorum,» och säger hafva varit gjorda (»factas») af mennisko-hand. Också kan man af hans berättelse sluta dertill, att de vore formade af träd, ty han säger, att sådana bilder blifvit af presten Dietrich nedhuggna, hvarvid Esterna råkat i stor förundran deröfver, att ingen blod rann utur dem. Om dessa bilders utseende finnes ingenting anmärkt, men sannolikt egde de en mensklig gestalt. Härtill kan man till och med sluta af den omständighet, att de med Esterna på det närmaste beslägtade Liverna af Henrik angifvas hafva dyrkat en gudabild, som var uthuggen i ett träd ifrån bröstet ända upp till hufvudet (»imago excrescens ex arbore a pectore ad sursum usque»). Denna bild säges hafva varit gömd i en skog, och det antages såsom säkert, att äfven Esterna förvarat sina gudabilder i skogar och vackra lunder. Jag har i det föregående nämnt, att Lapparnes och förmodligen äfven Finnarnes gudabilder varit uppställda på berg, vid floder och sjöar, samt att dessa orter i anledning hätaf blifvit helighållna, och bära namnet af passe eller pyhä. Äfven i Estland förekomma lika beskaffade benämningar, såsom pühha järve (heligt träsk), pühha jöe, pühha jöggi (helig flod), pühha mäggi (heligt berg, begrafningsplats), och det är ganska troligt, att anledningen härtill är densamma, ty sannolikt uppställde också Esterne sina gudabilder i sådana lunder, som voro belägna på berg, vid floder och sjöar.

Tscheremisserna

Om Tscheremisserna anmärker Georgi, att de ej göra mycken affär af sina gudabilder, men »emedan de hysa en stor fruktan för dunderguden (Kudortscha), och tillskrifva honom jordens fruktbarhet», så skola de dock, i likhet med hvad jag förut yttrat om Finnar, Lappar och Ester, hafva för sed att forma en bild af denna gudom. Denna bild skall bestå i en manligt klädd docka, som förvaras i en näfverask, ställd i ett hörn af rummet. Den åtnjuter dock ej någon egentlig dyrkan; »man plägar endast, säger Georgi, tid efter annan framlägga för den en kaka». Samma författare anför derjemte, att Tscheremisserna vid vissa ansedda träd i skogen pläga upphänga näfverskifvor, som innehålla ett spann i fyrkant. Dessa benämnas Kuda Wadasch. På dem finnas hvarken bilder, eller några betydande tecken, och de skola af några betraktas såsom gudomliga väsenden, af andra åter såsom gudarnas offer. Vidare skola Tscheremisserna egna sin dyrkan åt vissa heliga träd, som förvaras i deras offerlunder, men på dem finnas inga bilder inhuggna, såsom fallet är hos Lappar och Ester. I anledning häraf förmodar jag, att de af Georgi så kallade Kuda Wadasch i grunden skola föreställa gudabilder.

Det är annars anmärkningsvärdt, att andra författare ej känna till några Kuda Wadasch, utan i dess ställe omtala så kallade Ischta och Bulna. Så berättar Fuchs, att hon under en af sina resor bland Tscheremisserna en gång besökte en af deras offerlundar, och der varseblef i trenne träd en anstalt, som var sammanfogad af smultronstjelkar, af grenar ifrån granen, linden, svarta vinbärs- och olvonbusken. Denna anstalt var uppställd på halfannan saschens höjd ifrån marken, och benämndes Ischta. I dess midt hade man fästat en tennskifva, som liknade en gammal silfverrubel, och bar namnet Bulna. Sjelfva det heliga trädet, hvari denna inrättning hängde, kallades Anapa. Om den så kallade bulna anmärker författarinnan, att den stöpes, och att man vid stöpningen noga observerar hvad slags figur tennet erhåller. Man vill nödvändigt hafva ut ett hufvud, och fortfar att stöpa, intill dess det äskade stycket format sig. Häraf skönjes tydligt, att bulna föreställer en gudabild och eger samma betydelse, som den utskurna figuren på Lapparnes träd-seider. Författarinnan säger sig väl af sin ledsagare hafva fått den upplysning, att ischta endast tjenar till att utmärka det sydliga väderstrecket, dit Tscheremissens blick bör vara riktad, då han sänder en bön till sina gudar, men troligen ville han genom denna, liksom många andra uppgifter, leda den resande bakom ljuset. Om sjelfva lunden, der ifrågavarande bilder förvarades, yttrar författarinnan, att den bildade en rundel och bestod af gamla, mycket höga och vackra lindar och ekar. Hon benämner densamma Tschedra jumnota (en åt Juma helgad skog), men detta namn känner ej Georgi, utan ordar i dess ställe omständligt om Keremet, och anför bland annat, att Tscheremisserna ej ega tempel, utan dyrka sina gudar på öppna, heliga platser, dem de benämna keremet och indela i allmänna, för hela folket gemensamma (koga keremet), och enskilda (schke keremet) , som blott tillhöra några få familjer. Begge slagen af keremet äro vanligen belägna i en skog eller lund, men om sådana saknas, tillser man dock städse, att dervid åtminstone finnes några träd, helst ekar, af hvilka en alltid är helgad åt Juma, och de öfriga åt Tscheremissernas andra gudar. Sjelfva den fria, öppna platsen, som hos Georgi heter keremet, skall innehålla omkring 10—20 famnar i diameter, och så framt deromkring ej finnes ett ymnigare förråd på träd, så omhägnas den med en gärdesgård. Till keremet finnas tre ingångar, en i vester, som tjenar både till in- och utgång, en annan i öster för offerdjuret, och en tredje i söder till vattenbärning. Under det förnämsta trädet står i egenskap af altare ett bord, och invid keremet finnes ett skjul (»Schoppen»), under hvilket offerköttet kokas. Det skall ej vara någon qvinna tillåtet att närma sig keremet, och äfven manspersoner måste dessförinnan bada och påtaga sig rena kläder, samt derjemte icke infinna sig med toma händer. Denna beskrifning öfver keremet öfverensstämmer i många delar med de uppgifter, jag i det föregående anfört med afseende på Lapparnes åt seiderna helgade platser. Allt hvad här säges om inhägnader och offeraltaren, om allmänna och enskilda keremet, om den utomordentliga vördnaden för sådana platser m. m., passar bokstafligen in på Lapparne. Och om, enligt min ofvan yttrade förmodan, de heliga träden med sina bulna motsvara Lapparnes seider, så framte jemväl de begge folkens gudabilder en ganska nära öfverensstämmelse med hvarandra. — Någonting högst anmärkningsvärdt hos Tscheremisserna är, att de med ordet keremet äfven beteckna en mäktig gudomlighet, som kan tillfoga menniskorna både ondt och godt, och hvilken man derföre måste söka att blidka genom offer. Förmodligen är denna gudomlighet enligt detta folkslags ursprungliga föreställning ingenting annat, än det heliga ställets skyddsande.

Tschuvascherna och Mordvinerna

Ordet Keremet skall äfven vara kändt så väl af Tschuvascher, som Mordviner, men de förra sägas derjemte begagna ordet Irsan till betecknande af sjelfva offerstället, då keremet deremot hänför sig både till offerstället och dess genius. Mordvinernas keremet har jag endast sett begagnas för att angifva ett offerställe, ehuru det är sannolikt, att äfven vid detta ord en dubbel betydelse är fästad. Enligt hvad Georgi anmärker, äro sistnämnda keremet, såsom betecknande offerställen, hos Tschuvascher och Mordviner ej i ringaste mån skilda ifrån de tscheremissiska. Hos Mordvinerna skola dock inga gudabilder vara i bruk, utan de sägas frambära sina offer omedelbart åt gudarne sjelfva. Tschuvascherna deremot förtäljas väl ega ett slags gudabilder, som de benämna Irich eller Jirich, men om de blifvit uppställda i de heliga träden, är mig obekant. Till sitt utseende ega de mycken likhet med Tscheremissernas ischta och bulna. Schamanerna förfärdiga dem af uppsmält tenn, som gjutes i en form och dervid erhåller utseendet af en menniska, utrustad med både händer, fötter, hufvud och ögon. Dess storlek skall föga öfverstiga en tum. Denna bild uppställes i ett hörn af visthuset, och hänges vid en knippa vinbärsqvistar eller rosengrenar, hvilka hvarje höst förnyas, hvarvid de gamla alltid kastas i en flod. Man anropar Irich i ögonsjukdomar, tandvärk, örvärk m. m. och frambär åt honom till offer vanligen ett slags gröt med bakelse, men efter tio års förlopp ett får.

Wotjakerna

Äfven Wotjakerna hafva enligt Georgi sina mot keremet svarande offerplatser eller heliga lunder, lud benämnda hvilka alltid skola vara belägna på höjder och bestå af furuskog. En hvar af dem skall jemväl vara tillegnad en skyddsgud, som kallas Saltan Djes (en god Saltan), men huruvida några gudabilder finnas i detta folkslags heliga lunder, upplyser icke Georgi. Andra författare intyga dock, att sådana öfverhufvud äro i bruk. Rytschkow benämner dessa bilder Modor och säger dem bestå af martall- (furu-) grenar, vid hvilka man fästat ett bräde, som förmodligen utgör sjelfva gudabilden. En bild af detta slag hade den resande varseblifvit i ett visthus, och man hade berättat för honom att denna var husets skyddsgud, att man hvarje år plägade frambära åt den en upg kalf till offer o. s. v.

Ostjakerna

Om de ugriska Ostjakernas gudabilder och heliga ställen eger man mera rikhaltiga uppgifter, men de synas vara samlade på olika orter, och framte derföre många skiljaktigheter, ja till och med uppenbara motsägelser. Utförligast finnes detta ämne behandladt af Erman; men ehuru hans material härleder sig ifrån samma nejder, dem äfven jag berest, så äro våra iakttagelser likväl i många afseenden stridiga. Enligt Ermans uppgift dyrka Ostjakerna särskilda gudaväsenden, såsom Toruim ( Tuurum), Örtik, Jelan, Long, Meik, m. fl., hvilka alla med undantag af Tuurum pläga afbildas. Bland dessa gudomligheter skildras Örtik såsom ett »välgörande väsen, Tuurums gunstling och en i hvarje angelägenhet mäktig förespråkare.» Hans bild består, liksom de lappska seiderna, i en byst utan fotter. Ansigtet plägar man tillreda af jernbläck, som uppspikas på träd; kroppen bildas af en med allt slags pelsverk uppstoppad säck, hvarvid man fastsyr ärmar af kläde i stället för armar. Hela bilden betäckes med öfverrock af kläde och uppställes på ett bord, hvarpå man äfven nedlägger lansar och svärd. Namnet Örtik jemför Erman ganska träffande med Ungrarnes Ördög, ehuru det ungerska ordet, sannolikt efter kristendomens införande, erhållit en motsatt betydelse, eller den af djefvul. Om Jelans gudomliga egenskaper finnes hos honom ingenting ordadt, men han skall afbildas ungefär på samma sätt som Örtik. Hufvudet har dock merendels en spetsig form och är betäckt med en svart hundskinnsmössa. Sjelfva kroppen är formad af träd, som dels är omhöljdt med kläde, dels obetäckt. Om Long berättar Erman, att han dyrkas såsom en beskyddare af hvarje aktad och sällsammare konst, och i synnerhet anses vårda sig om läkare-konsten. Äfven denna gudomlighet skall afbildas ungefär på samma sätt som Örtik, och Erman nämner uttryckligen, att hufvuddelen af kroppen också hos Long består af en säck, hvilken vid lifvet är ombunden med en grannt utsmyckad gördel. Om den så kallade Meik förtäljer Erman, att han är en ond, vilseledande skogsgud, som dyrkas under bilden af ett trädblock, omgifvet med en vanlig Ostjak-parka af bäfverskinn.

Utan att kunna inlåta mig i en noggrannare kritik af dessa uppgifter, vill jag här endast meddela hufvudinnehållet af de upplysningar, Ostjakerna lemnat mig angående sina gudabilder. Att Tuurum, eller den himmelska guden, ej affattas i något slags bild, derom kan intet tvifvel ega rum, ty det intygas enhälligt af alla Ostjaker, hvilka i denna punkt fullkomligt öfverensstämma med Samojeder, Tunguser och många andra sibiriska folkslag. Om en bild för den förderfliga och vilseledande Meik eller Meang har jag för min del ej varit i tillfälle att erhålla någon upplysning, utan tvärtom har det blifvit mig berättadt, att denna gudomlighet hvarken afbildas, eller med offer och böner anropas. Vidare har namnet Örtik ej nått mina öron, och ehuru jag för ingen del tviflar derpå, att detta, eller något dermed ungefär lika ljudande namn, kan förekomma hos en eller annan stam, förmodar jag likväl, att dermed knappt förstås någon enskild gudamakt, utan att Örtik betecknar ett visst slag af skyddsgudar. Åtminstone hafva särskilda Ostjak-individer försäkrat mig, att de, utom Meang och Kulj hvilka ej äro föremål för någon egentlig dyrkan, icke veta af någon annan individuel gudomlighet än Tuurum.

Att sluta af förhållandet hos andra sibiriska stammar, torde väl Ostjakernas gudabilder ursprungligen föreställa osynliga andeväsenden, men härom ega de ej något klart begrepp, utan dyrka sjelfva bilderna i egenskap af sina skyddsgudar, och hysa i likhet med Lappar och andra beslägtade stammar den fasta tro, att i den synliga bilden finnes en gud förborgad. Så mycket jag af deras berättelser kunnat utleta, äro somliga bland dessa skyddsgudar gemensamma för en hel slägt eller stam, andra åter tillhöra blott enskilda familjer eller individer. Slægtens gudabilder äro gemenligen ett arf ifrån en förgången tid, och deras makt anses vara desto större, ju äldre de äro. Vanligtvis har hvaije slägt mera än en, och ofta ett helt förråd af så beskaffade bilder. Somliga bland dem skola föreställa manliga, andra åter qvinliga individer. Alla de bilder, jag kommit i tillfälle att se, hafva varit formade af träd, samt försedda med mensklig gestalt, men med ett spetsigt hufvud, och i saknad af armar och ben. Till storleken skola de vara ganska olika. För min del vet jag mig knappt hafva sett någon enda, hvars längd skulle öfverstigit half annan aln, men de flesta hafva till och med varit vida mindre. Enligt berättelse skola flera bland de ifrågavarande bilderna under tidernas lopp hafva blifvit rikligen utsmyckade med röda kläder, halskedar, anleten af jernbleck o. s. v. Vissa manliga gudabilder skola till och med vara klädda i pansar-skjortor och bära svärd vid sidan. Pallas berättar att vid de wokscharska jurtorna på hans tid funnos tvenne gudabilder, den ena klädd i en manlig och den andra i en qvinlig drägt. Den manliga bilden dyrkades blott af manspersoner, och vid den qvinliga församlade sig endast qvinnor för att frambära offer och skänker. Begge bilderna voro enligt ostjakisk sed utsmyckade på bästa vis, och buro drägter af kläde och fina pelsvaror. Vid sjelfva kläderna hade man fästat bilder af alla slags djur, gjorda af messing och jernbleck; hufvudet pryddes med silfverkransar. Hvardera bilden hade stått vid ett utvaldt träd, under en särskild koja. Sjelfva träden voro vid stammen öfverdragna med kläde och andra tyger (»Zeuger»), men upptill beslagna med hvitt bleck, och försedda med en liten nedhängande klocka, som bragtes i rörelse af vinden. Det träd, hvarvid den manliga gudabilden blifvit uppställd, var beprydt med bågar och pilkoger, äfvensom man vid alla de kringstående träden upphängt otaliga renhudar af de slagtade offren, samt hvarjehanda pelsvaror. Rundt omkring gudabilderna lågo alla slags ostjakiska husgerådssaker, såsom kittlar, skedar, skålar, snushorn o. s. v., dem man vanligtvis hade framburit gudarna till offer. — Denna skildring öfver de wokscharska bilderna stämmer i hufvudsaken ganska nära öfverens med de upplysningar, jag erhållit i fråga om Ostjakernas gudabilder, men den eger sin tilllämpning blott på de rikaste slägterna. Hos de fattigare äro gudabilderna på intet vis utsmyckade, utan stå såsom nakna byster under bar himmel, vid sidan af ett vexande träd. Visst är åtminstone, att jag under mina resor en gång helt oförmodadt råkade i sällskap med ostjakiska gudar, dem jag anträffade i en lund af lummiga lärkträd. Jag räknade här ej mindre än sju stycken särskilda bilder, alla af olika storlek, och uppställda vid skilda stammar. I toppen af de närstående träden varseblef jag offer af renhudar och horn, hvilka voro så upphängda, att gudarna kunde hafva dem framför sina ögon. Mina syrjänska beledsagare försäkrade mig, att dessa bilder voro slägtens gemensamma tillhörighet.

Då Ostjakerna hålla sina gudar under bar himmel, utvälja de alltid en lund till deras vistelseort, och denna företrädesvis på ett sådant ställe, der de kunna döljas för resande Ryssars »och Syrjäners blickar. Helst förvaras dock gudabilderna nu för tiden i en åt dem helgad jurt, hvilken äfven är uppbyggd på obesökta, afsides ställen. Ostjakernas bemödande att på allt sätt undangömma sina kyrkor och heliga ställen, härflyter deraf, att de innehålla mer eller mindre dyrbara offer, stundom till och med silfver och guld, soblar och svarta räfvar, hvilkas borttagande Ryssar och Syrjäner ifrån sin religiösa ståndpunkt knappt skulle anse för ett helgerån. Till ännu större säkerhet skola flere bland dessa helgedomar stå under bevakning af en schaman.

Såsom Pallas anmärker, är hos Ostjakerna, liksom hos Lapparne, ett helt stort område rundt omkring det ställe, der gudabilderna förvaras, ansedt för så heligt, att de inom dess gränser icke våga afskära träd och gräs, icke fiska eller jaga, ja icke engång taga sig en dryck vatten. Om de resa genom sådana nejder, våga de med sina båtar ej fara nära stranden, eller med sin styråre beröra landet, och om vägen genom det heliga gebitet är lång, pläga de äfven dessförinnan förse sig med vatten, samt uthärda hellre den svåraste törst, än de understå sig att dricka af det gudarne helgade vattnet.

Lika beskaffade med slägtens skyddsgudar äro merendels äfven de, som tillhöra enskilda personer. De formas vanligen af träd och ega ett mennisko-ansigte, men äro af en ganska ringa storlek, samt erbjuda mycken likhet med barndockor. Man älskar att på bästa sätt utsmycka dem med röda band, klädesflikar o. s. v. Sålunda utstyrda förvaras de i jurten eller tältet, der de uppställas i ett hörn och icke allenast erhålla all slags förtäring, utan äfven hedras med skänker, hvilka enligt Pallas nedläggas i ett framför gudabilden befintligt skrin.

Sistnämnde författare förtäljer derjemte, att Ostjakerna äfven skola skänka sin dyrkan åt hvarjehanda trädstycken , kilformigt huggna smärre kubbar, ja till och med granna skrin och andra småsaker, dem de uppköpa af Ryssarna. Likaså har jag hört förtäljas, att Ostjakerna upptaga alla slags små stenar, dem de dyrka i egenskap af sina skyddsgudar. Dock böra alla de föremål, som i sin naturliga gestalt kunna blifva ett föremål för dyrkan, antingen till sin form eller materiela art vara af en högst sällsynt och egendomlig beskaffenhet. Dessutom bör det äfven till saken, att de jemväl blifva utsmyckade i någon lysande kostym. I allmänhet älska Ostjakerna att på bästa sätt utstyra sina skyddsgudar, vare sig att de tillhöra hela slägten, eller enskilda familjer och individer. Endast så beskaffade gudar, som stå under bar himmel, lenmas vanligen nakna, emedan man ej vill utsätta de granna kläderna för luftens åverkan.

Alla de här ifrågavordna slagen af skyddsgudar har jag hört Ostjakerna benämna dels Lonch eller Tonch (egentligen Tlonch), dels Jiljan (Ermans Jelan). Ordet Lonch känner äfven Georgi under formen Lus, och anger, i motsats mot Erman, att det utgör en generel benämning för alla slags skyddsgudar (»Götze»). Denna uppgift öfverensstämmer också med mina iakttagelser, ty så ofta jag hört Ostjakerna tala om sina skydssgudar öfverhufvud, har städse ordet Lonch blifvit af dem begagnadt. Nämnda ord eger i Ostjakiskan en så vidsträckt betydelse, att det till och med innefattar det mytiska Tschud-folket, som enligt traditionen ursprungligen bebodde så väl Ostjakernas land, som hela det öfriga Sibirien. Hos de tomska Samojederna förekommer samma ord under formen Lōs eller Loh, och eger här betydelsen af en skyddsgud i allmänhet, hvilket allt än mera bekräftar riktigheten af Georgis och min uppfattning af ordets betydelse. Hvad åter Jiljan beträffar, så hafva Ostjakerna för mig uppgifvit, att dermed endast betecknas ett enda slag af skyddsgudar, eller sådana, hvilka ega en mensklig gestalt. Denna uppgift har det så mycket mindre fallit mig in att betvifla, som en dylik distinktion äfven förekommer hos Samojederna. Men just derföre, att den angifna betydelsen förekommit mig så trovärdig, har jag försummat att deröfver anställa noggranna undersökningar.

Utom sina vanliga skyddsgudar pläga Ostjakerna äfven afbilda ansedda anförvandter och bevisa dem samma slags kult, som Samojederna, enligt hvad nedanföre visas, vanligen göra. Derjemte förekomma hos dem bilder af björnen; men om också dessa bilder innefattas under de föregående benämningarna, eller ega ett särskildt namn, är mig obekant. Slutligen skänka Ostjakerna sin dyrkan åt höga berg och klippor, i synnerhet om de ega en spetsig form, liknande hufvudet på gudabilderna. Till och med vissa träd anses för heliga, och till deras antal räknar Pallas hvarje sådant, uti hvilket örnen byggt sitt bo några år å rad. Äfven har jag hört angifvas, att på ett sådant ställe, der sju lärkträd stå i en grupp, både stället och träden betraktas som heliga. Det skall vara brukligt, att den förbifarande skjuter en pil i ett sådant träd. Pallas anmärker äfven att de vid ifrågavarande träd plägat upphänga hudar af renar och andra djur, men emedan det ofta händt, att de heliga offren blifvit af främlingar bortstulna, så har man begynt att ifrån träden afhugga stora block, samt öfverflytta dem till säkrare ställen, och der på vanligt sätt utsmycka och behedra dem med offer.

Samojederna

Hvad som i det föregående blifvit sagdt om Ostjakerna, eger med vissa undantag och modifikationer sin tillämpning äfven på Samojederna, och i synneshet på den vestra eller jurakiska Samojed-grenen. De hafva ingen bild af Num eller den himmelska guden, utan samtliga deras gudabilder framställa skyddsgudar, hvilka dels tillhöra endast en enda familj eller individ, dels äfven dyrkas gemensamt af flera familjer och individer. Dock har jag aldrig hos detta folk hört nämnas om sådana skyddsgudar, som dyrkas blott af en enda slägt, men väl om dem, åt hvilka hvarje Samojed, han må tillhöra hvilken slägt som helst, hembär sin hyllning. Ansedda skyddsgudar af detta slag skola i synnerhet finnas på Ön Waigats, hvilken Samojederna af sådan anledning äfven benämna Gudarnas land eller holme (Hahe-ja l. Hahe-o). Man omtalar förnämligast tre gudabilder, hvilka här dyrkas, eller åtminstone dyrkades före missionärernas år 1827 på orten gjorda besök. En af dem var belägen på öns sydvestliga udde, kallad af Samojederna Hahe-salje (Guda-udden). Denna bild skall enligt Islavin hafva burit namnet Wesako (gubbe, gift man), och varit formad af träd, samt försedd med trenne anleten, men blifvit af missionärerna uppbränd tillika med 420 andra på samma ställe befintliga gudabilder, och en stor mängd offer. En annan skyddsgud, benämnd ja jieru Hahe (landets herre Hahe), finnes ännu i dag midt på ön, och består i en sten, som är belägen invid en jordhåla. Enligt sägen skall denna sten fordom ej hafva funnits här, utan först sednare tillkommit genom ett oförklarligt under. Till sin form skall den ega mycken likhet med en menniska, men hufvudet derpå säges vara spetsigt. Denna sten blef sedermera dyrkad i egenskap af gud, och det är efter nämnda model, som både Samojeder och Ostjaker för närvarande göra sina gudabilder af träd och gifva deras hufvuden en spetsig form. Så har sagan blifvit mig berättad; men enligt Islavin vore det dock icke denna sten, utan någon annan vid stranden befintlig klippa, som på anfördt vis skulle tillkommit, och erhållit en gudomlig dyrkan. Han omtalar likväl också en midt på holmen varande sten, som åtnjuter gudomligt anseende, ehuru den hos honom förekommer under namnet Njebe-hahe (moder-Hahe), och angifves vara Wesako-hahes hustru. Orsaken till denna benämning anger Islavin vara den, att Njebe-hahe lik en moder förvarar alla offer och gåfvor i sitt sköte. Med detta sköte förmodar jag dock att här bör förstås endast den invid stenen befintliga håla, hvarom nyss varit fråga, och det är troligtvis samma håla, som föranledt Ostjakerna att på några bland sina gudabilder inrätta buken af en säck, deri offren inläggas. Den tredje bland de på Waigats förekommande skyddsgudarna finnes vid en udde på öns nordvestra sida, och består i en klippa. Jag har hört den benämnas ja maal Hahe (landsändans Hahe), men hos Islavio förekommer den under namnet Nju-hahe (son-Hahe). Sistnämnda författare angifver att denna hahe anses vara fostrad af Wesako-hahe och Njebe-hahe, hvilka ännu dessutom ega tre andra barn, nemligen: 1) Minisei, en upphöjning vid Ural, 2) Jalmal, en halfö vester om obska viken, 3) en sten, belägen 20 verst ifrån Mesen, som förut var omgifven af en talrik mängd trädbilder, hvilka af missionärerna uppbrändes. Om ett sådant slägtskapsförhållande emellan de särskilda afgudarna har jag ingenting erfarit; men deremot är det mig meddeladt, att Samojederna skänka sin dyrkan åt sällsamt formade klippor och stenar, hvarhelst de förekomma, och derest de för sin storlek ej kunna göras till en enskilds tillhörighet, blifva de folkets allmänna skyddsgudar, samt kräfva offer af hvar och en, som befinner sig i deras närhet. Äfven vackra lundar, der, de emellanåt förekomma, anses för heliga och vördas af hela folket, men om Samojederna skänka dem någon slags dyrkan och hedra de enskilda träden med offer, derom har jag erhållit inga tillförlitliga upplysningar. Det vill dock synas mig, såsom skulle Samojederna i sina lundar icke dyrka de enskilda träden, utan att lunden blifvit ansedd för helig, emedan den tyckes egna sig bäst till gudarnes boning. De älska derföre att här uppställa sina bilder, och vörda lunderna i egenskap af tempel. — Denna anmärkning anser jag i det närmaste ega sin tilllämpning äfven på alla de altaiska folken.

Ehuru allmänna skyddsgudar ej äro alldeles ovanliga hos Samojederna, så är det dock sina enskilda bilder, som de företrädesvis tillbedja. Dessa äro, liksom hos Ostjakerna, af tvenne slag, och bestå antingen i särskilda naturföremål, eller i vissa af menniskohand formade. Bland naturföremålen dyrkas i synnerhet sällsynta stenar, och förnämligast sådana, hos hvilka man upptäcker någon del, som på sätt och vis liknar ett menniskohufvud. Somliga bland dem skola föreställa manliga, andra åter qvinliga individer. Alla de naturliga gudabilderna, de må då vara enskilda eller allmänna, manliga eller qvinliga, och bestå af hvilken materie som helst, kallas af jurak-Samojederna med ett gemensamt namn Hahe, motsvarande Ostjakernas Lonch. De konstgjorda bilderna, hvilka af Ostjakerna benämnas Jiljan, äro hos skilda Samojed-stammar något olika. Jurak-Samojederna forma dem liksom Ostjakerna af träd, med spetsigt hufvud och ett inskuret mennisko-anlete. Detta slags bilder benämnas Sjadaei, d. ä. med anlete försedda (af sja' anlete), och uppställas vanligen under bar himmel på tundror och i skogar vid Samojedernas fisk- och vilddjursfängen. Samojederna hysa den tro, att dessa bilder, så framt de ihågkommas med tillbörliga offer, skola skänka en rik fångst? Sålunda uppställda äro sjadaei vanligen nakna; men de begagnas äfven såsom husgudar, och bära i sådant fall på sig en med prydliga gördlar, brokiga band och annan grannlåt utstyrd Samojeddrägt. Mera allmänt dyrkas dock hahe i egenskap af husgudar, och det är äfven dem, man företrädesvis älskar omhölja med en brokig dock-kostym, som är olik för manliga och qvinliga hahe. Man anropar hahe om helsa, rikedom, råd, hjelp och lycka i alla slags företag, och för hvarje gång detta sker, måste de ihågkommas med offer. Vid sådana tillfällen stå hahe uppställda i en afdelning af tältet, som benämnes Sinikui. Annars förvaras de i en särskild släde, Hahen gan benämnd, som Samojeden släpar med sig hvarhelst han färdas. En sådan släde, som på sätt och vis utgör Samojedernas tempel, beskrifver Islavin med följande ord: »Den understöddes af sju fjettor och hade sju refflor i medarna. Den var betäckt med en renhud, vid hvilken fasthängde hufvud, fötter och klöfvar, som annars ej qvarlemnas vid skinnet. Under denna hade man utbredt ett täcke, som höljde tvenne gudabilder, af hvilka den ena hade ett stenhufvud, besmordt med blod, och var utstyrd i en malitsa af grått kläde med röda fållar och flikar; den andra åter var en vanlig svart sten, slutande sig öfverst med en spets, som liknade ett hufvud, äfven besmord med blod och klädd i en grön malitsa med röda och gula garneringar.» Mig har det ej lyckats att få undersöka en sådan släde, men enligt hvad jag hört Samojederna förtälja, skall deri ofta förvaras ett stort antal både manliga och qvinliga gudabilder.

Hos de ostliga eller Tawgy-Samojederna skola samma slags gudabilder vara i bruk, som hos jurak-Samojederna, men mig veterligen ega de ej hos de förstnämnda skilda namn, utan betecknas med ett gemensamt ord: Koika, som ännu dessutom säges innefatta de osynliga andarna, eller jurak-Samojedernas Tadebtsjo. En lika omfattande betydelse eger hos ostjak-Samojederna ordet Loh eller Lōs ty dermed förstås icke allenast osynliga andeväsenden, utan äfven alla i bild affattade skyddsgudar. De sistnämnda äro, eller hafva åtminstone tillförene varit hos ostjak-Samojederna, liksom hos den ugriska Ostjak-stammen, dels gemensamma för en hel slägt, dels äfven enskilda familjer eller individer tillhöriga. En skyddsgud af det förstnämnda slaget fanns ännu för några år sedan i den karbinska Samojedbyn vid floden Ket. Den säges hafva varit gjord af messing, samt till form och storlek liknat en menniska i sittande ställning. Bilden hade tillförene stått i högt anseende så väl för sin ovanliga skönhet, som för sin ålder. Traditionen förmäler, att den varit ett verk af de konsterfarna Tschuderna, men förmodligen härleder den sig ifrån Mongolerna, hvilka dyrka likartade bilder under namnet Burchaner. Man hade omsorgsfullt förvarat denna heliga bild uti ett för densamma enkom uppbygdt visthus, som skall hafva varit uppfyldt med dyrbara offer, bestående i soblar, räfvar o. s. v. För att hämnas någon liden oförrätt, skola kringirrande Tunguser för icke längesedan hafva uppbränt huset med alla dess skatter, hvarvid gudabilden blifvit så vanställd, att den numera ej anses förtjent af någon hyllning.

Dyrkan af allmänna skyddsgudar säges i följe af kristendomens inverkan redan hafva försvunnit hos ostjak-Samojederna, men deremot äro enskilda bilder hos dem mycket vanliga. Dessa bestå mig veterligen aldrig i stenar eller andra naturföremål, utan måste alltid vara gjorda af en schaman. Om någon är i behof af en sådan bild, så ger han åt schamanen ett ekorr-, hermelin-, eller något annat djurskinn, hvilket af denne så omformas, att det erhåller någon slags likhet med en menniska. För att den menskliga gestalten så mycket bättre må falla i ögonen, blir gudabilden af schamanen utstyrd i vanliga samojed-kläder. Denna drägt får han likväl icke sjelf förfärdiga, utan den måste alltid vara sydd af en obefläckad tärna. Bilden erhåller sin plats i en korg, hvilken äfven bör vara flätad af en kysk jungfru. Korgen jemte gudabilden och dess offer förvaras i ett visthus, der inga andra föremål få inrymmas. Detta förvaringsrum hålles i så stor helgd, att en gift qvinna ej får träda öfver dess tröskel, och en gift person öfverhufvud ej kringgå detsamma. De större friheter, som Ostjakerna tilldela ogifta personer och i synnerhet obefläckade jungfrur, härleder sig tvifvelsutan ifrån den grekiska kyrkans höga föreställning om munkars och nunnors renhet och helighet.

Mycket bevisande är i detta afseende äfven hvad de jeniseiska Ostjakerna berätta om sina gudabilder. Jag har i det föregående fästat föga uppmärksamhet vid denna stam, emedan den, hvad språket beträffar, alldeles skiljer sig ifrån de öfriga altaiska folken, men den erbjuder likväl med dem i etnografiskt hänseende en så nära öfverensstämmelse, att jag ej anser det vara betänkligt, att äfven upptaga dem i min framställning, der detta kan iända till någon upplysning öfver andra till milt gebit hörande stammar. — Så är om dem redan i det föregående anmärkt, att de, liksom alla de altaiska folken, vörda mest den himmelska guden Ees, hvilket ord tillika betecknar den synliga himmelen. Utom honom antaga de ännu tvenne andra ganska mäktiga gudomligheter: Koi eller björnen och Imlja eller Banguus, en underjordisk gudomlighet, hvarmed man tvifvelsulan betecknar mammutdjuret. Koi betraktas såsom en manlig, Imlja såsom en qvinlig gudomlighet, och begge utgöra ett gudapar. De skola med hvarandra i jordens sköte hafva sammanaflat en oändlig mängd andeväsenden, hvilka äfven äro dels manliga, dels qvinliga. På somliga orter benämnas de förra Kinsj (Kuus) och de sednare Alol, men på andra åter äro dessa benämningar alldeles liktydiga. Om dessa andar berätta nu Jenisei-Ostjakerna, att de efter behag kunna antaga skepnaden af ormar, svanor, änder, gäss, gagarer m. m. I sjelfva björnen och mammut dyrka de ej blotta djuren, utan hysa den föreställning, att inom dem finnas förborgade mäktiga andar, hvilka äfven kunna afskaka sin djurhamn, och ofta pläga uppenbara sig för schamanen i andelig måtto. Huruvida andarna enligt Jenisei-Ostjakernas föreställning äfven kunna taga sin boning i stenar och träd, är mig obekant; men uttryckligen sägas de hafva sitt tillhåll i de mot Samojedernas hahe, sjadaei, loh o. s. v. svarande bilderna, hvilka äfven hos ifrågavarande folkstam äro mycket vanliga. Dessa bilder måste hos Jenisei-Ostjakerna, och enligt regeln äfven hos andra stammar, alltid förfärdigas, af en schaman. Dock kan detta enligt Ostjakernas föreställning aldrig ske utan att schamanen blifvit härom anmodad af andarna sjelfva. Är det någon, som af naturen blifvit begåfvad med schaman-anlag, men ännu ej är invigd i schamanismens hemligheter, så infinna sig andarne hos honom och bedja honom forma sig en gudabild. De bestämma äfven sjelfva, om bilden bör vara gjord af träd, koppar eller jern, och hurudan form den bör ega. Vanligen måste den tillverkas af jern, förses med händer, fötter, tvenne hufvuden och en jernstaf i handen. Dessutom bör den vara klädd i en Ostjak-drägt, som är hopsydd af något djurskinn, och utsmyckad med allehanda prydnader af glasperlor m. m. Det är andarna, hvilka jemväl bestämma af hvad slags skinn beklädnaden skall bestå, och de till och med upplysa schamanen, hvar och när han bör fånga det erforderliga villebrådet. Till storleken är bilden, liksom hos Samojederna, högst obetydlig, och dess hela utseende är såsom en dockas. I närvarande tid är det endast för sin egen räkning som schamanen förfärdigar en, ty bland Jenisei-Ostjakerna ega ej andra individer några skyddsgudar, hvilket förmodligen är en följd af kristendomens inflytande. Äfven schamanen eger ej någonsin mer, än en enda bild, som under hela hans lifstid ej får ombytas; men denna bild skall kunna inrymma ända till 2 à 300 andar. Bilden förvaras i en för detta ändamål enkom gjord jernsläde, men efter schamanens död säges den jemte andarne bortflyga i luften. Tvenne år derefter infinna sig åter samma andar hos en annan schaman-lärling, som tillhör den aflidnes slägt, och låta honom innesluta sig i en ny bild. Det är egentligen dessa i bilden inneslutna andar, hvilka sedermera blifva schamanens medhjelpare och rådgifvare under hans magiska förrättningar. På andra schamaners andar eger han naturligtvis intet inflytande, men deremot skänka honom Koi och Imlja ofta sitt bistånd.

De turkiska folkslagen

Om de turkiska folkslagens gudabilder eger jag inga andra upplysningar, än de, som blifvlt mig muntligen meddelade af de hedniska Tatar-stammarna i södra Sibirien, och beträffande dem har jag redan förut anmärkt, att de under namn af Aina dyrka vissa i jordens sköte fördolda andeväsenden, hvilka af schamanerna flitigt anropas, och motsvara Jurak-Samojedernas Tadebtsjo. Äfven är det af mig omnämndt, att dessa Aina ofta ikläda sig gestalten icke blott af menniskor, utan äfven af björnar, ormar, räfvar, svanor, m. m. Alla sådana djur åtnjuta derföre hos Tatarerna ett större anseende, än deras öfriga gelikar. I synnerhet hålla Tatarerna svanen i stor ära, hvilket tydligen bevisas af följande ännu i dag gängse plägsed. Har en Tatar haft lyckan att fånga en svan, så skänker, han den åt sin granne, och erhåller i gengåfva hans bästa häst. Svanens nya egare förfogar sig åter till sin granne, och gör ett lika godt utbyte. Denna handel fortsättes man för man, intill dess svanen hunnit blifva förskämd och måste bortkastas af den sista egaren, som beklagligtvis ej erhåller någon ersättning för sin häst.

Samma djur, hvilkas hamn Aina älska att ikläda sig, pläga äfven af Tatarerna afbildas, och pryda vanligen schamanernas trolldrägt. Åtminstone skall man på hvarje sådan klädnad varseblifva ett par af tyg förfärdigade, och vanligen med tagel uppstoppade ormar, hvilka hänga bak på ryggen ifrån nacken ända ned till hälarna. Men utom djurbilder finnas i samma drägt en oräknelig mängd små lappar af kläde och tyg, en och annan klocka, metallskifvor och jernbitar m. m. Alla dessa föremål bära jemväl namnet och anses innehålla andar, hvilka äro schamanen behjelpliga i utöfningen af hans kall.

Namnet Aina har, jag någon gång äfven hört tilldelas alla de stenbyster, hvilka anträffas på de sajanska stepperna. Dessa byster äro försedda med hufvud, anlete och öron af en menniska. På somliga ser man till och med hårflätor och qvinnobröst afbildade. Enligt Tatarernas sagoberättelser äro dessa bildstoder fordna hjeltar och hjeltinnor, dem Kudai ursprungligen danat med en odödlig natur och satt till sina ståthållare på jorden, men sedermera i vrede förvandlat till stenar, emedan de i känslan af sin kraft börjat trotsa hans vilja. I denna framställning kan möjligtvis ligga den sanning, att nämnda bildstoder föreställa forntidens ryktbara hjeltar och hjeltinnor. För en sådan åsigt talar äfven den omständighet, att de osynliga andarna sägas vara Irle-chans, d. ä. dödsgudens undersåter, och den vinner än mera styrka derigenom, att de flesta sådana bilder anträffas på forntida grafvar. De vanliga grafstenarna äro visserligen af en annan beskaffenhet, de ega ej gestalten af menniskor, utan utmärka sig oftast genom sin tillspetsade topp, som erinrar om Samojedernas gudabilder. Men äfven verkliga byster finnas på grafvarna, och jag har hört Tatarerna förtälja, att några bland de bildstoder, som för det närvarande befinna sig på fria fältet, blifvit af dem ditflyttade, sedan grafvarna af ryska bönder och lärda resande blifvit upprödjade. Men hvilken nämnda bysters ursprungliga bestämmelse äfven må hafva varit, så är det åtminstone säkert, att de af Tatarerna blifvit hedrade, och till en del ännu hedras med gudomlig dyrkan. Detta kan till och med slutas af den mörkare färgen på deras anleten, som troligen uppkommit derigenom, att man framburit offer åt bilderna, och dervid, enligt den hos de altaiska folken rådande seden, besmort deras läppar med flott eller blod. Denna sed torde hos Tatarerna ännu ej råkat i glömska, ty under ett besök hos en sådan gudomlighet fann jag på dess läppar något helt nyss påstruket, som af min tatariska följeslagare erkändes vara grädda. Och huru skulle väl dessa ovanligt väl formade bilder ej tillbedjas af Tatarerna, då de äfven skänka sin dyrkan åt oformliga klippor? Det är dock någonting egendomligt hos de minusinska Tatarerna, att de klippor och stenar, som af dem vördas i deras naturliga skepnad, antingen innehålla en inskrift, eller åtminstone några inristade eller målade figurer. Bland träden hålles i synnerhet lärkträdet i gudomlig helgd, och i dess krona pläga vissa stammar förmodligen af sådan anledning upphänga aflidna barn.

Mongolerna

Rörande Mongolerna berätta medeltidens missionärer, att de plägat rigta sina offer och böner icke till den högste guden Natagai, utan till sina »enskilda bilder», hvilka blifvit hållna i en utomordentlig ära. Att borttaga någon af dessa bilder har ansetts för ett brott, som man trott sig böra straffa med lifvets förlust. Man har haft för sed att uppställa dem i sina tält, stundom äfven i grannt utsmyckade kärror, och betäcka dem med filt eller sidendukar. Cheferna för hundra och tusen man hafva städse haft en sådan bild stående midt i tältet, och plägat offra åt densamma förstlingen af hästmjölk och all annan förtäring. Slagtade man ett kreatur, så lades hjertat framför gudabilden och blef liggande der intill följande dag. Beständigt stod äfven framför Stor-chanens tält en mycket dyrbar gudabild, som ärades med rika gåfvor, isynnerhet hästar, hvilka sedan höllos heliga, och derefter aldrig begagnades.

I närvarande tid torde den hedniska religions-kulten hos Mongolerna till det mesta redan hafva vikit för buddhaismens renare läror, och detsamma är äfven fallet med deras stamförvandter Buräterna och Kalmukerna, bland hvilka en del till och med antagit kristendomen. Emellertid finner man ännu hos ganska sentida resande talrika upplysningar såväl om Buräternas, som om Kalmukernas gudabilder. Dessa bilder benämnas med ett gemensamt namn Ongon, hvilket ord derjemte af Kowalevski angifves ega betydelsen af så väl osynliga skyddsandar, som de dödas maner, ja till och med af grafvårdar och offer, som hembäras till de dödas ära. De förfärdigas alltid af schamaner, och kunna bestå af träd, filt, bleck, lammskinn, ofta äfven af figurer, hvilka liksom de buddhaiska Burchanerna, äro målade på tyg. Mest allmänna äro enligt Georgi bilder af björkbräden, hvilka, äro af ett spanns längd och ända till tre tums bredd, samt till öfre delen ega någon likhet af ett menniskohufvud genom sin afrundade form och ögon af bly eller koraller, äfvensom särskilda i brädet inskurna delar af ansigtet. Ett par stumpar föreställa armar, och på samma sätt utmärkas äfven benen. Bilden är stundom klädd i en fullständig Burät-drägt, stundom blott till ansigtet utsmyckad, stundom alldeles naken. Den står vanligen i en äggförmig, tre tvärfingers bred björkring, som skall föreställa randen af en trolltrumma, någon gång äfven endast i en ask. Filt- eller Wojlok-bilderna äro af samma storlek, som de föregående. Till formen äro somliga af dem flata och utskurna i mennnisko-gestalt, andra åter uppstoppade och liknande dockor. Så väl de förra, som de sednare, hafva ögon af bly eller glas. De målade bilderna, eller de så kallade Nogit föreställa menskliga figurer, hvilka tecknas af schamanen med röd krita på ett tygstycke af ett spann i fyrkant. På hvarje sådant stycke finnes minst en, men vanligen tre särskilda figurer. Ögonen på dessa gestalter bestå af ett par korall- eller hagei-korn. Ofta fästes vid hufvudet på hvarje figur en liten buske af örnfjädrar. Lammskinns-bilderna eller Imegiltschin bestå uti huden af ett svart lamm med vidhängande fötter. I stället för ett fårhufvud, har man vid huden anbragt ett naket eller beklädt bräde, som angifver ett mennisko-hufvud och är försedt med korall-ögon. Stundom är huden uppstoppad och buken fastsydd, men stundom eger den ingen fyllnad. Om de af bleck formade bilderna anmärker slutligen Georgi, att de ega en mensklig gestalt, äro fingershöga och pläga hängas vid Imegiltschin.

Alla gudabilder hänga i en knippe på vestra sidan af tältet, eller venster om ingången. Filt- eller lammskinns-bilderna hafva ofta ett snöre om halsen, eller också har man trädt snöret genom deras hufvuden. De målade bilderna förvaras i små fyrkantiga pungar af voilok, och äro sålunda upphängda. Samtliga dessa bilder hedras, såsom vanligt, med offer och böner. Qvinspersoner få ej nalkas dem, och aldrig gå i eller ur tältet längs den sida, på hvilken gudabilderna förvaras.

Dessa uppgifter gälla egentligen Buräterna, men de synas derjemte ega sin tillämpning på Kalmukerna, och kanske till någon del äfven på Mongolerna. Åtminstone anger Pallas, att hos Kalmukerna förekomma skyddsgudar, hvilka benämnas Onggoi, och vårda sig om den husliga lyckan. De förfärdigas af fyra röda bomullstygs lappar, bland hvilka den nedersta är den längsta, och de öfriga gradvis aftaga. Det hela skall föreställa skuggan af en påklädd menniskofigur. — Utom dessa och andra dem liknande gudabilder, hafva samtliga de mongoliska folken enligt traditionen dyrkat samma slags sten-byster, som Tatarerna. Såsom ett föremål för dyrkan har man vidare ansett höga klippor och berg, resliga träd, och bland djuren björnen, ormen o. s. v. I allmänhet torde man kunna antaga, att de mongoliska och turkiska stammarnas religiösa föreställningar under hedendomen varit temmeligen nära öfverensstämmande.

Denna anmärkning torde äfven ega sin tillämpning på Tunguserna, ehuru de i närvarande tid visserligen i betydlig mån skilja sig uti sina religiösa åsigter så väl ifrån Mongolerna och Kalmukerna, som ifrån alla de andra altaiska folkslagen. En af dessa skiljaktigheter består deri, att de ega bilder icke blott af sina skyddsgudar, utan snart sagdt af hvar och en bland sina gudomligheter, och bland dessa bilder gifvas äfven sådana, hvilka ursprungligen synas vara blotta symboler af gudarna. Den himmelska guden Boa plägar likväl icke engång af Tunguserna afbildas, och såsom orsak dertill angifves, att han är ett osynligt väsen, om hvars gestalt och utseende man ej kan erhålla någon föreställning. Bland de öfriga gudomligheterna afbildas solen under formen af ett aflångt mennisko-anlete, som antingen formas i träd eller bleck. Månen framställes såsom halfcirkel, såsom bleckringar, jorden såsom ett litet fyrkantigt bleckhalster. Dianda eller vattnets gud såsom en båt, o. s. v. . Det är, såsom jag redan förut anmärkt, mest i sin yttre gestalt, som föremålen af Tunguserna tillbedjas, och de måste naturligtvis äfven på samma sätt afbildas. Men sådana för gudomliga väsenden ansedda föremål, hvilka äro af en mindre materiel egenskap, såsom elden, molnen, vinden o. s. v., blifva ej affattade i någon slags bild. Vattnets gud afbildas under formen af en båt, emedan det i synnerhet är under båtfärder, som hans bistånd tages i anspråk. En annan gudomlighet, som af Georgi benämnes Sokjovo, framställes under bilden af ett rendjur, emedan dess befattning anses vara att taga vård om rendjuren.

Sina skydds- och husgudar benämna Tunguserna enligt Georgi Schovokoi, men vid Jenisei har jag hört dem kallas Hargi. De blifva alltid förfärdigade af schamaner, och bestå vanligen af träd, jern och koppar, understundom äfven af sten och tenn. Till sitt utseende likna de menniskor eller mennisko-anleten, fåglar, fiskar och andra djur. Trädbilderna hafva alltid ett menniskolikt anlete, som stundom är öfverdraget med kopparbleck, ögon af koraller eller bly, merendels inga armar och otympliga fötter. Somliga bland dem äro nakna, andra åter klädda i schaman-drägt. Deras längd belöper sig till 1½ fot. Bleckbilderna ega ett specielt namn Han, och föreställa menniskor, lejon, björnar, särskilda fiskar, svanor, änder och gäss, fågeln mergi o. s. v. De menskliga figurerna äro blott åtta tum långa, samt försedda med händer och fötter; äfven ögonen och munnen äro genom punkter angifna. Djur-hanerna äro vanligen blott af ett fingers längd och mer eller mindre lätt igenkänneliga. De flesta bleckbilder eller haner bäras endast på schaman-drägten, och blifva enkom för detta ändamål förfärdigade. De öfriga gudabilderna upphängas af häst- eller Stepp-Tunguserna i jurten till venster om ingången, men af skogs-Tunguserna ställas de under bar himmel, och fästas vid en af tre stafvar sammanfogad ställning, hvaröfver man vanligen utbreder en läder-kappa. Denna ställning bär namnet schonan, och står vanligen några få steg bakom jurten. Vidare dyrka Tunguserna, i likhet med de flesta andra altaiska folkslag, alla slags sällsynt formade stenar, vid hvilka schamanens inbillningskraft kan upptäcka någon del, som liknar ett mennisko-anlete. Somliga berg blifva äfven helighållna, och bland träden stå björken och videt i ett högt anseende, hvarföre äfven trolltrumman förfärdigas af dessa trädslag.