Om afgudadyrkan hos polartraktens folk
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om afgudadyrkan hos polartraktens folk
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 2
Nyckelord: – Soldyrkan. – De förbanna ej kölden. – »Den dumma kylan.» – Måndyrkan. – Rödt tyg. – Den röda färgens betydelse. – Rödmålade skepp. – Röd härold. – Krigare älska att dö i glans. – Rödt är fältherremärke. – Romarna. – Egypterna. – Fåglar, däggdjur och fiskar dyrkas. – Ekoxen. – Skarabéerna. – Egypternas gudar. – Grekers, persers och romares gudar. – Augustinus. – Guds afbild. – Djurben offras.
MEN EJ HELLER de yttersta landsändarna i höga Norden (som många förmena vara obeboeliga för den intensiva köldens skull) äro fritagna från skändliga religionsbruk och dyrkan af onda makter på därtill bestämda tider. Ty dessa råa människor (lika väl som jordens andra nationer, hvilka synas vara dem öfverlägsna i hyfsning) hafva ej ringa anledningar att tillägna sig och bibehålla allmänna förvillelser och en falsk afgudatro äfven i fråga om föremål af oansenlig art. Sålunda dyrka de solen, som under hela sommaren lyser dem, bringande henne tackoffer, därför att hon skänker dem ljus mot det mörker som länge plågat dem och värme mot den omåttliga kölden. Dock, huru outhärdliga dessa förhållanden än tyckas vara, förbanna de dem aldrig med grofva uttryck, såsom vissa folk i Indien hafva för vana, utan säga endast: »Detta är minsann en riktigt stollig och dum kyla och ett mörker som går öfver alla gränser», o. s. v. Af liknande skäl dyrka de äfven månen, emedan de under vintern, så länge solen är borta, städse begagna sig af dess ljus; och när detta saknas, hvilket inträffar då sol och måne befinna sig i konjunktion, utföra de alla sina sysslor äfven om dagen vid stjärnljus, hvars glans ytterligare förhöjes genom den bländhvita snön, såsom längre fram ( bok IV, kap. 6) skall omtalas. Men dessa polarmänniskor lida under en ännu enfaldigare afgudatro. Så t. ex. tillbedja de med ifriga böner och särskilda ceremonier ett rödt tygstycke, som uppfästats på en stång eller lans, emedan de tro, att i detsamma innebor någon gudomlig kraft på grund af den röda färgen, som liknar djurblod. De inbilla sig äfven, att de genom dess betraktande skola få lycka vid nedläggandet af vilddjur, hvilkas blod de dricka, såsom här nedan skall nämnas i sammanhang med lapparnas plägseder. Denna uppfattning af den röda färgens betydelse för fienders bekämpande, hvilken alltifrån forntiden gjort sig gällande, bekräftas af Herodotus (bok. III). Han säger nämligen: »Enligt gammal plägsed voro alla skepp målade röda », o. s. v. Detta påstående hämtade han ur ett svar af pythiska oraklet, som ju måste tolkas så, att skepp äro en krigshär af trä, och att de skola hafva en röd härold, som på så sätt skiljer sig från de öfriga fienderna. Så lyda oraklets ord: »En förslagen man må vara tillstädes, för att akta på krigshären af trä och dess röde härold. »Äfven Plinius säger ( bok XXXV, kap. 7) på tal om skeppens färger, att det fröjdar de kämpande att med glänsande prakt föras mot döden eller åtminstone mot blodbad. Kanske har detta sin tillämpning äfven i Tyskland, där rådsherrar och stormän, som beträdts med någon särdeles svår förbrytelse, mista hufvudet öfver en utbredd röd duk. Vopiscus framhåller äfven, att den röda färgen utgör ett särmärke för fältherrevärdigheten. Äfvenså vet man, att romarna vid sina triumfer använda denna färg, liksom egypterna vid begående af sina religiösa högtider. Bland några nordiska stammar är det bruket gängse, att ett lefvande väsen, som i första daggryningen ter sig på himlen, på jorden eller i vattnet, dyrkas såsom en gudom hela den dagen, ända tills skymningen inträder, så t. ex. fåglar, däggdjur, fiskar, t. o. m. ormar och maskar och särskildt den art skalbagge som kallas ekoxe. Denna sistnämnda hedras på grund af sina horn, med hvilka ungdomen pryder sina hufvuden, såsom ett af de yppersta bland krypdjur, liksom hos egypterna skarabéerna, hvilka göra sig bollar af kreatursspillning, enligt intyg af Herodotus, Strabo och Plinius. Dessa berätta äfven, att de oförnuftiga egypterna gått så långt i vanvett, att de anse såsom gudar den heliga kon, krokodilen, hunden, fåret, vargen, apor, fiskar, lejonet, geten, bocken, råttan, spindeln, katten, höken och fågeln ibis, hvilka alla dyrkas med sina särskilda offer, utan att skälen som uppgifvas härför kunna godkännas såsom giltiga, hvilket emellertid de själfva förmena. Hvad nu de gudar eller rättare demoner angår, som den grekiska, persiska och romerska vidskepelsen fordom ägnat dyrkan, så råder ingen okunnighet därom bland dem som studerat deras författare och krönikor, såsom äfven Augustinus utförligt omtalar i flera böcker af sitt verk De civitate Dei. Denne kyrkofader tvekar ej att uppenbara verkliga förhållandet med de gamles historia och kult, för att genom afslöjande af deras råa bruk och afguderi locka alla till kunskap om och kärlek till den ende sanne Guden, till hvilkens afbild alla människor äro skapade. — För att nu ej heller de förutnämnda nordiska människorna må uppträda tomhändta inför sina gudamakter, så frambära äfven de sina offer, bestående af vilda djurs, stora hvalars och fiskars ben, hvilka de tagit på sina fångstfärder. Dessa ben bränna de dock ej, så länge sommaren varar (för att ej anses drifva gäck med solens ljus och värme ), men när den hemska vintern inträder, antända de dem under folkets sammanlopp på högtidsdagarna, och genom detta offer tror man sig bringa en skyldig vördnadsgärd åt sina gudar. Så stor är detta folks samvetsömhet äfven i oansenliga ting. Och det räknas ingen till last, att han dyrkar sina gudamakter på det sätt han kan, eller att den som ej har kostbar rökelse söker blidka dem med det ringa offret af salt och mjöl, såsom Plinius säger i sin Epistola ad Titum Vespasianum. Om slika offerbruk talar äfven Augustinus uttömmande ( bok VIII, kap. 23).
