Om Götarnas vidskepliga föreställningar om åskan
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om Götarnas vidskepliga
föreställningar om åskan
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 8
Nyckelord: – Hjälp åt gudarna medelst pilskott. – Torshammare. – Claudii åska. – Torshamrarna ur bruk år 1130. – Magnus Göta konung. – Hästoffer. – Hästhufvuden på spjut. – Vekliga spel. – Olika grader af präster. – Prästernas myndighet. – Konunga- och prästval.
VIDARE DYRKADE de sina gudar med så stort nit (hvilket man äfven finner i sagda Historia Gothorum et Sueonum, bok I, kap. 12), att de, så snart buller och dån hördes i molnen, afsköto pilar från sina bågar upp i luften, därmed gifvande till känna att de ville hjälpa sina gudar, hvilka de trodde blif, vit anfallna af andra. Men de nöjde sig ej med denna enfaldiga vidskepelse, utan använde dessutom i samma syfte väldiga och ovanligt tunga kopparhammare, som de kallade Jupitershammare [Torshammare] och höllo i stor vördnad. Dessa begagnade de till att efterlikna tordönet i himlen, hvilket de trodde åstadkommas genom hammare (jfr härmed det Claudianska åskdundret och likartade, ej sällan förekommande vidskepliga bruk), och ansågo det som ett synnerligen fromt verk att så deltaga i striden på sina gudars sida, i det de efterhärmade åskans väldiga brak, som påminde dem om järnverktygs rassel. Denna användning af Jupitershamrarna fortfor ända till år 1130 e. Kr., då Magnus, götarnas konung, hvilken af kärlek till den kristna läran afskydde den hedniska villfarelsen, kände det såsom en helig plikt att både beröfva templet dess helgd och guden Jupiter hans utmärkelsetecken, något som för långa tider lät götarna anse honom såsom en tempelskändare och röfvare af de himmelska makternas skatter. Äfvenledes plägade götarna, när de skulle rycka ut till strid, offra hästar vid sina altaren, hvarefter de afhöggo deras hufvuden, stucko upp dem på spjut och buro dem, sedan de med kaflar uppspärrat deras käftar, framför truppernas front. Men det var ej blott före ett krigsutbrott de offrade åt gudarna, de gjorde så äfven efter att halva öfvervunnit sina fiender och anställde då tillika präktiga spel till deras ära, hvar, vid man fick se vekliga dansar och höra bifallsstormen vid sceniska framställningar samt lyssna till den veka klangen af noler eller kopparcymbaler. Slika utomordentliga offer anställde de hufvudsakligen i det syftet, att de med gudarnas bistånd ej skulle kunna öfvervinnas af någon makt i krig. För dessa människor voro vapnen så kära, och de sysslade med dem så träget, att de ej ansågo några andra mänskliga sysselsättningar jämförliga med krigets värf. Dessa offer förestodos af präster af olika grader, såsom öfverstepräster, offerpräster af högre och lägre rang, salier, augurer, af hvilka de första, nämligen öfversteprästerna, åtnjöto samma makt som konungarna och därtill ett sådant anseende, att hvad de tillrådde eller befallde genast med glädje utfördes af själfve konungen och allt folket, liksom om befallningen kommit från himlen. De undervisade folket i alla slags kunskaper, utvalde präster och stiftade religiösa former. Dio Græcus betygar, att detta folk aldrig saknat öfverstepräster, som lärt dem vishet. Det fanns äfven bland dem en klass, som var mera lysande än de öfriga : man kallade dem »hättebärare» och »fromma». Bland dessa valde man sig konungar och präster, såsom Jordanes vidlyftigt förmäler, hvilken berättar, att de kallades »de fromma», och att de plägade träda ut ur stadsportarna bärande harpor och iförda hvita kläder och gå sina segrande gotiska landsmän till mötes, för att blidka gudarna.
