Om spådomskonst
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om spådomskonst
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 13
Nyckelord: – Människans förvetenhet. – Nordens folk. – Medel för framtidens utrönande. – Olika spådomsformer. – Oden. – Govar, konung i Norge. – Gorm. – Dröm om två fåglar. – Två söner. – Konung Magnus. – Örnens död. – Seger. – Konung Valdemar. – Konung Sven. – Björn. – Konung Fridlef. – Romerska annaler. – Attila.Nordiska teckentydare. – Elakt omen.
FÖR ATT FÖRKLARA ofvanstående bild och öfverskrift kan det vara lämpligt att förutskicka den katolske läraren Chrysostomi ord i en predikan om tecknen i solen, månen och stjärnorna, där han säger, att ingen skapad varelse finnes som är så lysten att lära känna tillkommande ting som människan. Om man betänker detta, måste man tillika erkänna, att intet folkslag funnits, om än så hyfsadt och bildadt, ja äfven om aldrig så ociviliseradt eller barbariskt, som ej haft för sedvänja att spana i framtiden och söka utrannsaka och förutsäga densamma genom vissa tecken. Mest gäller detta emellertid om Nordens inbyggare, hvilka, efter hvad jag funnit, mycket vinnlagt sig om utforskandet af framtiden, alldenstund de förmenade, att man kunde vinna insikt i kommande händelser genom att iakttaga fåglarnas flykt, fiskarnas språng och läten samt bergens ljud och utdunstningar m. m., hvilket allt ansågs vara de säkraste tecknen. Intet krig, intet offentligt ärende företogs, hvarken hemma eller i härnad, utan teckentydning. Och härvid gällde det ej allenast granskande af offerdjurens inälfvor, utan öfverheten sysslade också med lottkastning, undersökning af tecken i luften, jorden och elden, besvärjning af döda samt dessutom tydning af betydelsefullare drömmar, därest sådana syntes hänföra sig till staten. Oden förutsade konung Hading, att han skulle råka i fångenskap, när han började krig mot kurernas härskare Jocherus [Saxo: Locherus]; och det aflopp äfven till punkt och pricka så, som han hade förutsagt. Den norske konungen Govar var så begåfvad med spådomsförmåga och färdighet att ana kommande händelser, att han, medan han uppehöll sig i Norge, förutsåg hvadhelst som stämplades mot honom i Saxen, som låg mer än hundra tyska mil därifrån. Gorm med tillnamnet den orättfärdige tyckte sig under en djup sömn erfara, att hans gemål nedkommit med tvenne fåglar, af hvilka den ena var större än den andra. De höjde sig i rymden och sväfvade med snabb flykt mot himlen, men efter en kort stund återvände de och satte sig en på hvardera af hans händer; efter att hafva vederkvickt sig genom ett ögonblicks hvila lyfte de för andra gången sina vingar och skjöto hän genom luften; så ännu en tredje gång. Slutligen återkom endast den mindre af dem utan sin kamrat och med blodbestänkta fjädrar. Innebörden af denna dröm fick följande förklaring. Hans två söner hade lycka med sig, i det de underkufvade angler, slaver och irländare, till dess den äldre stupade i en drabbning och den yngre, beröfvad sin broder, återvände hem liksom med blodad vinge. Om Magnus, Norges och Danmarks konung, berättas, att då han natten före utbrottet af kriget med slaverna låg försänkt i sömn, uppenbarade sig skepnaden af en okänd person för den sofvande och förutsade, att han skulle öfvervinna sin fiende, och såsom varsel och löfte om seger skulle en örns död tjäna. Så snart konungen uppvaknat, berättade han förloppet af sin drömsyn för sin med undran lyssnande här, och när så denna ryckte fram, fick han på nära håll se den örn, som visats honom i drömmen, hvarpå han ilade till på sin snabba häst, tog sikte på fågeln och stäckte så dess flykt med sitt hastigt slungade spjut. Hela hären mottog med ifver järtecknet, och begagnande sig af första tillfälle till strid, och detta med samma utgång som i drömmen utlofvats, vann den seger öfver fienden. Det förmäles vidare, att när konung Valdemars krigshär drog ut till strids, hade skaror af korpar så snabbt flugit in bland soldaterna, att flera störtat emot deras resta lansar och ljutit döden. Då senare konung Sven besegrades af honom och med hela sin här blef offer för korparnas glupskhet, gick järtecknet i uppfyllelse. En frejdad kämpe vid namn Björn, som jämte en utvald skara krigare satt sig i besittning af en ö, tryggad genom en omgifvande strid ström, såg i sömnen, huruledes ett odjur steg upp ur vågorna, hvilket utspydde hemska lågor ur sitt gap och satte allt på stranden i ljusan låga. Nästa dag framträngde konung Fridlef genom strömhvirflarna trots deras våldsamhet och nedgjorde med svärd alla kämparna utom Björn, på sådant sätt bringande drömmen i uppfyllelse. — Dessa spridda drag bland många hafva anförts, på det man må kunna jämföra nordbornas förebud, syner och järtecken med dem som anföras i gamla krönikor hos romarna, hos hvilka det var fastslaget, att hvarje fågel kunde gifva ett järtecken, af hvilket den frågan måste bero, huruvida man den dagen borde börja eller uppskjuta ett planlagdt krig. Liknande teckentydningar omnämnas af Plinius (bok II, kap. 31). Procopius intygar detsamma (bok III) rörande Attila, hvilken, efter att ha sett en stork föra bort sina ungar från en mur, själf drog sig undan till en annan ort. Det finnes äfven i dessa nordiska länder förträffliga teckentydare, hvilka besitta konsten att göra förutsägelser efter fåglarnas flykt och lästen, möten med vilda djur och liknande förhållanden (såsom längre fram skall förmälas på tal om fåglarna). Dessas tro, som härstammar från uråldriga tider, är lifskraftig äfven hos senare tiders barn, i det att de som vägra att bekänna sina synder försäkra det vara ett elakt omen att möta en munk eller präst.
