Om Erik Väderhatts och andras trollkonster
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om Erik Väderhatts och andras trollkonster
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 14
Nyckelord: – Erik med tillnamnet Väderhatt. – Konung Erik Emund. – Nattugglor. – Konung Frode. – Kungabarnen i jordkulan. – Häxans trollsånger. – Guldets makt. – En ringa gåfva aflägsnar en stor fara. – Spådomskonstens anseende sjunker.
DEN HÄR ÅSYFTADE ERIK, som var konung i Sverige, hade anseende för att ej stå tillbaka för någon af sina samtida i fråga om magiska insikter; och han var så förtrogen med onda andar, åt hvilkas dyrkan han ifrigt hängaf sig, att hvarthän han än vände sin hatt, blåste genast en gynnsam vind upp från det hållet. På grund af detta förhållande tillades honom binamnet Väderhatt. Det troddes äfven af många, att den danske konungen Regner under ledning af denne Erik, som var hans systerson, med framgång företagit plundringståg till aflägsna länder och genom hans förslagenhet underkufvat många folk och starkt befästa städer samt slutligen själf förhjälpt honom att genom stormännens enstämmiga val blifva antagen till Sveriges konung, hvilken värdighet han länge och lyckosamt beklädde, tills han omsider dog af ålderdomssvaghet. En annan Erik med tillnamnet Emund hade en gång planerat ett sjötåg. En af hans sjöfolk hade i sömnen sett sig själf spränga fram på en yster gångare öfver vilda bergshöjder och, när farten alltmera ökades, störta ned i en dunkel dalsänka, där han sönderslitits af en flock roflystna nattfåglar. Följande morgon hade han skämtsamt berättat äfventyret för sina kamrater, och konungen, som ej var mindre hemmastadd i drömtydning än i magiska konster, tog varning af denna syn, som tycktes hänvisa på fara, och beslöt att förflytta sig till ett annat skepp, för att ej behöfva vara i samma farkost som han. Också undgick konungens skepp att förstöras, medan den andre och hans kamrater förgingos. Vidare, när Danakonungen Frode förrädiskt aflifvat sin egen broder Harald, så hade, på det han ej skulle grymt förgöra äfven sina brorsöner, de oskyldiga barnen Harald och Halfdan, dessas förmyndare (enligt Saxo), under förevändning att de vore hundvalpar, förstuckit dem i en underjordisk kula och uppfödt dem där, hvarvid de genom åtskilliga listiga anordningar sökte göra troligt, att barnen en natt blifvit uppätna af vargar. Men Frode, som ej ville tro på sanningen af deras död, beslöt att genom en spåkunnig kvinna taga reda på gömstället. Denna häxas trollsånger hade en sådan makt, att hon ansågs kunna flytta långt aflägsna och med aldrig så invecklade och fasta knutar bundna föremål till sin omedelbara närhet, så att hon, men blott hon, kunde se och vidröra dem. Hon påstod sig hafva utrönt, att en viss Regno i hemlighet uppfostrade piltarna, och för att bättre kunna skydda dem hade han tilldelat dem hundnamn. När nu de unga till följd af den oerhörda kraften i hennes besvärjelser sågo sig utdragna ur sina gömslen och ställda framför trollkvinnans blickar, togo de, för att ej genom en så fruktansvärd tvångsmakt blifva förrådda, sin tillflykt till att fylla hennes sköte med guld, som de erhållit af sina förmyndare. Sedan hon mottagit denna gärd, segnade hon till marken, i det hon låtsade sig plötsligt blifvit sjuk, och låg där till utseendet liflös. På tillfrågan af konungens tjänare om orsaken till att hon så fallit, förklarade hon, att det vore omöjligt att utrannsaka, hvart piltarna flytt, alldenstund de vore i besittning af en så öfverlägsen kraft, att den förtoge verkan af till och med de gräsligaste besvärjelser. Sålunda nöjande sig med en mindre belöning, afstod hon från att förvänta sig en rikligare från konungens sida. Af det nu anförda och andra liknande sakförhållanden kan man inse, i huru högt pris spådomsförmåga och öfver hufvud taget magiska insikter stodo hos de gamle, konster som numera till följd af en viss likgiltighet få stå tillbaka eller försvinna och ersättas af prognostika, augurier, tecken af djursinälfvor, märken i elden, ljud af rinnande vatten, tecken af lefvande varelsers spår och tusen andra bruk, som äro mot religionen och gyckelbilder uppfunna af onda andar. Icke dess mindre använder man ännu, utan att dock misskänna de naturliga orsakerna till företeelserna, vissa medel att utforska en högre vilja, t. ex. lottdragning, kvar, vid två, tre eller flera träspånor kastas i en urna, för att efter olika färg, hvit, svart eller röd, fördela arf efter aflidna personer.
