Om andarnas tjänst

Fra heimskringla.no
Revisjon per 19. mai 2026 kl. 06:55 av Carsten (diskusjon | bidrag) (OM: Om andarnas tjänst)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif



Olaus Magnus
Om andarnas tjänst

1555 / 2010


Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 22



Nyckelord: – Andarna göra skada. – De besatta tala olika tungomål. – Hieronymus. – Hilarius. – Hel. Martin. – Plutarchus. – Bruti onde genius. – Andesyn.



OM 3,22.jpg

SEDAN JAG I DET föregående lämnat talrika och tydliga bevis, såväl ur den heliga skrift som ur profana författares arbeten, till bestyrkande af det faktum att onda andar visa sig för människorna och gå dem till handa samt, i det de gäcka dem under tusen olika former, locka dem i en mängd villfarelser och äfventyr, allt under användande af en oändlig mångfald af oförklarliga medel, vill jag här med några ord återföra i minnet hvad som blifvit framlagdt i 2. bokens 3. kap. och de närmast föregående kapitlen i denna bok: nämligen att sådana väsen på många orter i de nordiska landsändarna (hvarest i bokstaflig mening Satan har sitt säte) genom otroliga bedrägerier under skiftande former ställa sig in hos deras invånare, men sedan tillfoga dessa skada, i det de störta hus öfver ända, förgöra boskap, förhärja åkerfält och ödelägga borgar och vattendrag. Allt detta, och ännu många andra hemlighetsfulla eller rättare sagdt uppenbara djäfvulsvillor, behöfver ingalunda i exempel framhållas för kunniga och kloka människor, liksom det vore af ingen nytta att omständigare utlägga det för de nyfikna och fåfänga, för hvilkas öfvertygande hvarken förnuftsgrunder eller auktoritetsskäl äga någon giltighet. Såsom en säker erfarenhet kvarstår emellertid det som anförts i det nyss citerade 3. kap. i nästföregående bok, nämligen att andar eller skuggor visa sig för sina vänner, trycka deras händer och under klagan och suckar underrätta dem, hvart de skola ställa kosan. Att åter onda andeväsen skulle gömma sig i skuggestalterna af dem som kort förut drunknat i hafvet kring Island, eller att det skulle vara de dödas andar, hade man hittills trott och lagt märke till bland andra underbara ting. Hvad man emellertid bör erkänna såsom uppenbart är, vad bart är, att de som äro besatta af orena andar tala med allahanda tungomål, och att de merendels med det skorrande ljud som tillhör högtyska språket, hvilket talas sexhundra mil söder om Nordanlanden, nämna folk vid namn, ehuru med oredigt uttal. I ett likartadt fall anför den hel. Hieronymus något dylikt, nämligen att den hel. Hilarius ur en besatt utdrifvit en skiftande skara af djäflar, som talade många språk: somliga grekiska, andra hebreiska, andra arabiska, och detta ur samma mun, och liknande omtalas äfven om andra. Att djäflar kunna ses med lekamliga ögon, är hvarken underligt eller ovanligt, i synnerhet när det gäller heliga personer, såsom vi läsa om den hel. Martin, att han tydligt såg en djäfvul rida på en högt uppsatt persons rygg och dref bort honom. Ty det är en allt, för ringa sak för heliga män att begagna sig af himmelska krafter, om icke just dessa krafter kunna urskiljas af mänskliga blickar. Men äfven af män och hedningar kunna onda andar ses, efter hvad man erfarit. Så för mäler Plutarchus i sin lefnadsteckning öfver Cæsar (mot slutet) om Brutus, Cæsars mördare, att för denne uppenbarade sig en hemsk människogestalt af ovanlig storlek och med allvarlig uppsyn sittande vid hans säng. Tillfrågad hvem han vore, svarade han: »Jag är din onde genius; vid Philippi skall du återse mig !» Där uppenbarade han sig också för andra gången, men utan att yttra något, och Brutus själf störtade sig döende utför en brant kulle öfver den dolk, hvarmed han mördat Caesar. Likaså förtäljer Saxo (i 4. boken), att något dylikt inträffat med sachsiska krigare, hvilka nedgjordes af slaverna, sedan en andeuppenbarelse i fasaväckande gestalt visat sig för dessa på högsta toppen af ett berg och af dem uppfattats såsom ett lyckosamt och efterlängtadt förebud, hvadan de, stärkta genom denna underbara syn, som förekom dem såsom en från himlen sänd anförare, togo uppenbarelsen för ett järtecken om blifvande seger, oförberedt angrepo sachsarna och nedhöggo dem.