Om undervisning i bågskjutning
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om undervisning i bågskjutning
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 11
Nyckelord: – Lefnadssätt. – Skyttekonst. – Handbågar. – Förlorade pilars uppsökande. – Skyttebelöningar. – Nålar såsom mål vid pilskjutning. – Boningar i träd. – Vakt öfver hafvande kvinnor. – Kvinnornas fruktsamhet och skönhet. – Vällustiga kvinnor. – Hieron. Quirinus patriark i Venedig. – Pälsklädda människor.
KONSTEN ATT SKJUTA med pilar bedrifves af alla de nordiska folken nästan såsom en medfödd färdighet, särskildt pilskjutning med båge, hvilken utöfvas af alla åldrar, på alla tider och orter och vid alla tillfällen, såsom man finner af ofvanstående bild, å hvilken belyses både åldersförhållandet, själfva idrotten och dess utöfvares lefnadssätt. Och denna konst lära de sig alltifrån sina späda år, i det nämligen förtänksamma föräldrar redan tidigt undervisa sin afkomma af bägge könen, men företrädesvis gossarna, huru de skola vid afskjutandet handtera, höja, sänka eller rikta på sned sina handbågar (ty något annat sätt för pilars aflossande använda de ej). Och skulle därvid en pil förfela sitt mål och förirra sig bland träd, gräs eller snö eller, i sitt fall från höjden, försvinna bland kvistar och buskager, få de lära sig, huru de skola återfinna den. Detta tillgår på det sätt, att man, med bibehållande af bågens inriktning, afskjuter en eller flera pilar på längd eller höjd och med ledning af deras fall uppsöker de första, hvilka man också återfinner i närheten af den plats, där de sist utsända pilarna slagit ned. Denna metod att återfå sina projektiler anlitas af alla skyttar i Norden. För att nu ynglingarna må bemöda sig att träffa sitt mål, utsättas såsom belöning en hvit gördel (hvarpå de sätta stort värde) och nya bågar, liksom för flickorna ett linneplagg. Också förvärfva de så stor färdighet, att de ofelbart kunna på betydligt afstånd träffa ett mynt eller en nål (för så vidt de kunna skönja dem), såsom jag själf kunnat bevittna under förut nämnda år 1518, då jag uppehöll mig i deras landsändar. Det här åsyftade folket är merendels af oansenlig växt och inskränkta själsgåfvor, hvilket beror därpå, att de sakna städer och fästen och hålla till antingen i byalag eller tält eller på sina vagnar eller ock i vida ödemarken, ja en del af dem förlägger sina boningar till träd som växa i fyrkant, då de på släta marken skulle kväfvas af de täta snömassorna eller sönderslitas af glupande vilddjur, som samman rota sig i obetvingliga skaror. Vid dylika tillfällen ägnas särskild omvårdnad åt hafvande kvinnor och små barn, hvilka dessa djur angripa med större glupskhet såsom en läckrare föda, hvarom längre fram mera på tal om vargarnas natur. Kvinnor och flickor i dessa trakter äro mycket fruktsamma och vackra, hufvudsakligen af den orsak att naturen själf förlänat dem en röd och hvit hy, ty smink känna de ej och vilja ej lära använda det, äfven om naturen förvägrat dem behag. Jag är förvissad om, att många förträffliga italienare, särskildt venezianare, skulle vara långt tryggare i afseende på huslig lycka och äktenskaplig trohet, om deras vällustiga kvinnor ej hade tillgång till att pryda sig med smink, som de nu för oerhörda summor med ängslig ifver förskaffa sig från Etiopien eller Egypten. Min kärälskelige broder och företrädare Johannes Magnus Gothus, ärkebiskop i Upsala, plägade, vid meddelandet af konfirmationens sakrament i den högvördige venezianske patriarken Hieronymi Quirini namn, yttra följande ord, hvilka jag upprepar efter honom: Hvilka sköna Guds skapelser äro icke dessa ungmör, kunde och ville de blott undvara sminkmedel ända till sin sena ålderdom. Men denna dyrbara fåfänglighet i förening med kränkt samvetsfrid gör dem, sedan där till sällat sig ålderdomsskröplighet, sjukdom, utslag och svimningar, fulare än alla andra varelser. När allt kommer omkring, lefva de ofvan nämnda människorna tryggare i sina skogar och vidsträckta ödemarker, i naturlig skönhet och naturlig oskuld, än de som bo i befästa städer under skygd af lagar och fruktan för straff. — Beträffande det som synes på bilden här ofvan: en man i pälsklädnad med svans, så har man däri att se ett exempel på föräldrarnas sed att kläda sina ynglingar och gossar i torkade djurhudar, i synnerhet af unga björnar. Och detta bör ej gifva anledning till klander, då det gäller ett folk som i så hög grad utmärkes af enkelhet och oskuld i seder.
