Om Lapparnas jaktfärder
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om Lapparnas jaktfärder
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 12
Nyckelord: – Jaktmetod. – Kvinnor deltaga i jakten. – Mannen delar jaktbytet. – Otaliga fåglar. – Djurskinns användning. – Skrytsamma historier.
ALLDENSTUND redan förut i bok. I, kap. 2 talats om skrickfinnar, bjarmer och finnmarkingar samt deras seder och lif, bör här endast tilläggas, huruledes de med begagnande af krökta, breda och glatta träspjälor bundna vid fötterna gifva sig i nappatag med vilda djur, som de jaga med båge och pilar genom dalar och på snöhöljda fjäll och bergskrön, där de ila fram i den mest halsbrytande fart. På bilden ses en kvinna med flygande hår afskjuta pilar. Och detta kan ej förvåna, ty för dem som bo vid polen i den ödsliga omgifningen af idel skog framställa sig vilddjurens fruktsamhet och mängd så öfverväldigande, att männen ensamma, utan biträde af kvinnorna, ej skulle förslå till att bedrifva jakten på dem. Därför jaga också kvinnor med samma färdighet som männen, och måhända med ännu större. Men alltid är det mannen som fördelar jaktbytet och anvisar hvad som skall stekas på spett eller hvad som skall gifvas åt husfolket eller med sedvanlig frikostighet öfverlämnas åt grannar. Emellertid har denna flinkhet vid jakt sin användning ej blott när det gäller markens djur, hvilka man söker komma i besittning af såväl med försåt som öppet, utan äfven i fråga om fåglar af mångfaldig art, hvilka befolka de vidsträckta ödemarkerna, och hvilkas finare fjäderbeklädnad man använder till sängkläder, medan de gröfre pennorna brukas vid väfnadsarbeten med senor. Köttet af dessa djur ätes oftare stekt än kokt. Djurskinnen slutligen bereda de, såsom i föregående kapitel blifvit nämndt, till kläder åt sina söner i gosse- eller ynglingaåren, liksom fåglarnas skinn användas till hufvudbonader. Därför tror också mången utan all orsak, att de hafva håriga kroppar liksom kreatur och vilda djur, en tro som möjligen härrör af okunnighet eller ock af det nöje som många finna i att kunna berätta om otroliga saker, som de upplefvat i fjärran land, såsom fallet var t. ex. med Paulus Jovius.
