Föreläsningar i finsk mytologi - Särskilda slag af Andeväsenden

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

II. Särskilda slag af Andeväsenden

Vid betraktelsen af de finska och andra med dem beslägtade folkslags gudalära, har det visat sig, att de samt och synnerligen söka det gudomliga i naturen, i himmelens åskor, i hafvets vågor, i skogarnas djup, i underjordens dolda sköte, — i allt det, som den yttre naturen eger stort, mäktigt, utomordentligt att framvisa. Vi hafva likväl öfvertygat oss derom, att det ges en olikhet i sättet, hvarpå icke allenast de skilda folken, utan äfven en och samma folkstam under olika utvecklingsstadier uppfattat det gudomliga. Ursprungligen hafva de dyrkat de yttre naturföremålen, och i synnerhet de skilda elementerna, i egenskap af gudar. Efterhand har dock den föreställning mest öfverallt gjort sig gällande, att det gudomliga visserligen finnes till i naturen, men döljer sig bakom föremålen och verkar på dem i osedd måtto. I hvardera fallet fattas väl gudarna såsom lefvande, personliga väsenden, men de folkslag, som tillbedja naturföremålen i sin yttre manifestation, veta ej af ett annat lif och en annan existens öfverhufvud, än den blott sinnliga, materiela. Sålunda hafva vi i det föregående funnit, att t. ex. många Samojed-stammar hålla himmelen, solen, jorden, vattnet för gudar, och anse dem i sjelfva sin yttre gestalt vara lefvande väsen. Emellertid hafva till och med Samojederna, att ej tala om andra mera hyfsade stammar, en aning derom, att det öfverallt i naturen gifves dolda krafter, hvilka i osynlig gestalt inverka på den synliga verlden. Äfven dessa naturkrafter uppfattas då såsom lefvande, personliga väsenden, och det är sannolikt, att Finnarne, med flere bland deras stamförvandter, just af dem format sina gudar. De hafva så till sägandes åtskiljt de dolda krafterna ifrån materien, som de egentligen tillhöra, och gifvit dem i och för sig en objektiv tillvaro, i det de tilldelat dem lif och själ, kött och blod, kropp och gestalt. Sedan gudarna på detta vis sönderbrutit naturens band, och blifvit delaktiga af en sjelfständig personlighet, träda de nu i det förhållande till den yttre naturen, att de öfver densamma utöfva ungefär enahanda makt, som husbonden öfver sin egendom. Ett sådant husbondavälde ega emellertid blott de mäktigaste ibland dem, de, som herrska öfver luften, vattnet, jorden, skogen o. s. v. Utom dessa, känner den finska mytologin en oräknelig mängd andra gudomligheter, hvilka äfven synas vara personifierade naturkrafter. De skilja sig ej till sitt väsen ifrån de öfriga elementära gudarna, men deras makt är ringare, de herrska blott öfver föremål af inskränktare slag, och framställas derföre vanligen i Finnarnes runor såsom tjenande gudar. Tapio-guden herrskar öfver hela skogen, men der finnas äfven åtskilliga andra gudomligheter, såsom Tuometar, Katajatarm Pihlajatar m. fl., af hvilka en råder, öfver häggträden, en annan öfver enarna, en tredje öfver rönnarna. Nu äro dessa Tuometar, Katajatar, Pihlajatar dylika med kropp och själ begåfvade personligheter, som sjelfva Tapio, men emedan deras makt är af inskränktare omfång, och sjelfva de naturföremål, hvaröfver de råda, tillhöra Tapio-gudens område, så betraktas de endast såsom hans tjenare. Sålunda förkroppsligade framträda dock icke alla gudomligheter hos Finnarne, och ännu mindre hos andra med dem beslägtade stammar. De hysa alla den föreställning, att hela naturen är uppfylld med andeväsenden; att hvarje föremål ifrån det största till det minsta beherrskas af en eller flera deri inneboende osynliga andar. Äfven dessa, de yttre föremålen tillhörande andeväsenden, äro till största delen intet annat, än naturens dolda krafter; men den råa menniskan förmår icke fatta de krafter, som verka i den yttre naturen, på annat sätt och under en annan form, än den, som verkar och bor i hennes egen materie. Hon kan ej fatta dem annorlunda, än såsom andar. — Alla de altaiska folk, om hvilkas religiösa föreställningar jag tagit en närmare kännedom, göra en skilnad emellan gudar och andar, och pläga äfven med olika namn beteckna dessa väsenden, men det är dock ganska svårt att bestämma, hvari denna skilnad egentligen består. Ukert anmärker, att hos Grekerna orden Θεóς och Δαíμων i äldre tider ofta äro af enahanda betydelse, men att ordet Θεóς likväl företrädesvis begagnas, då man hos en gud framhåller dess fysiska, dess menskliga egenskaper, hvaremot Δαíμων uttrycker dess andliga väsen. I en sednare tid betecknade Grekerna med demoner ett eget slag af väsenden, hvilka troddes bilda en mellanlänk emellan gudar och menniskor. Nära öfverensstämmande med dessa äro de föreställningar, som de altaiska folken-hysa om sina gudar och demoner. Så uttrycker hos Finnarne ordet jumala när det begagnas såsom epitet, städse ett förkroppsligadt väsen, då åter haltia, maahinen o. a. vanligen fattas såsom väsenden af en mera andlig natur. Hos Samojederna innefattar num, såsom anfördt är, på en gång begreppet af gud och den materiela himmelen, men med tadebtsjo betecknas vissa, åtminstone för den vanljga menniskans blick osynliga andeväsen, hvilka, i likhet med Grekernas demoner, anses vara ett slags förmedlande makter emellan gudar och menniskor. Liknande föreställningar igenfinnas, såsom vi i det följande komma att se, äfven hos de flesta andra beslägtade folkslag, men hos dem alla röjer sig dock ett bemödande att på ett eller annat sätt förkroppsliga andarna.

Att abstrahera från all materie, är för naturmenniskan snart sagdt en omöjlighet. Alla hennes tankar röra sig inom de sinnliga företeelsernas verld, och hon kan svårligen tänka sig en ande i ordets egentliga mening. Derföre plägar hon städse tilldela sjelfva andarna någon slags materiel tillvarelse. I det fall, då de fattas såsom inneboende ett naturföremål, kan väl detsamma gälla för deras kroppsliga gestalt, men mången gång händer, att de träda utom sambandet med detta föremål, och då ikläda de sig vanligen någon slags yttre skepnad, vare sig af menniskor eller djur, »eldstrimmor, snöfjun» o. s. v. Vi hafva sett, att den lappske schamanens ande, då den öfvergifvit sin kroppsliga boning och färdas i de dödas rike, föreställes vara i besittning af en annan kropp, som hurtigt kämpar med de döda. Likaså ansågo Lapparne enligt Ganander, att de aflidne i underjorden erhålla en ny materiel omklädnad. Ungefär samma åsigt hysa äfven de altaiska folken om sådana andeväsenden, hvilka för tillfället frigöra sig ifrån natur-föremålens materiela band. Jag vill här endast exempelvis anföra, att enligt Esternas fordna föreställningar, vattnets ande understundom troddes uppstiga ur bäcken Vöhhanda, och dervid antaga skepnaden af en man med blå och gula strumpor. Emellertid hör det till andarnas allmänna egenskaper, att de hellst gömma sig inom det materiela föremål, som de tillhöra, och dväljas der på samma obegripliga sätt, som mennisko-själen i kroppen.

Hvad jag i det föregående yttrat om andarna, gäller egentligen blott ett enda slag af dem, eller sådana, som till sitt sannskyldiga väsen endast äro naturkrafter, och tillhöra enskilda föremål i naturen, såsom solen, jorden, hafvet, träden, bergen o. s. v. Utom så beskaffade väsenden, hafva vi allaredan lärt känna ett annat slag af andar, som utgöres af de dödas maner. Om deras natur hysa, såsom i det föregående är visadt, olika folkslag många olika föreställningar, men alla öfverensstämma dock deri, att äfven dessa ej äro alldeles immateriela, utan städse i besittning af någon slags yttre, om ock för det vanliga mennisko-ögat osynlig existens, samt att de i följe deraf äfven hafva behof af föda och näring. Slutligen äro många altaiska folk af den tro, att det gifves andar, hvilka uteslutande inverka på lefvande menniskor och egentligen schamaner, hos hvilka de väcka en högre kraft, förläna dem all slags kunskap, uppenbara för dem det fördolda, och låta deras inre blick genomskåda, hvad för den yttre är ogenomträngligt. Äfven dessa andar äro till sitt egentliga väsen ingenting annat, än de i djupet af menniskans egen intelligenta natur herrskande krafter. Men dessa krafter ligga ofta i dvala, och det är ingen lätt sak, att mana dem till lif och verksamhet, och derföre faller den råa naturmenniskan lätt på den tanken, att de icke heller egentligen tillhöra henne sjelf, utan äro högre väsenden, som uppenbara sig för henne, och för tillfället skänka henne en högre förmåga. Asiens schamaner hafva för sed att med dånande trumslag mana fram dessa andar, och då man tager i betraktande den utomordentliga exaltation och otroliga kraft, hvartill de genom denna musik förmå att svinga sig, så kan man ingalunda undra deröfver, att de anse detta sitt tillstånd vara icke en följd af deras egen inneburna natur, utan en verkan af andra mäktigare väsenden, dem de till och med inbilla sig att skönja under en eller annan skepnad, ehuru de för alla andra menniskor äro osynliga.

De förrberörda slagen af andar kunna lämpligen benämnas: 1) naturens andar, 2) de aflidnas andar och 3) lefvande menniskors andar, hvartill ännu kunna läggas 4) sjukdoms-andar. Om de altaiska folken derjemte tilläfventyrs ega några andra slags andeväsenden, är mig obekant,- och jag kan icke ens med säkerhet angifva, huruvida de tre här ifrågavordna slagen af dem alla äro erkända. Men i sjelfva föreställningen om de skilda slagen af andar herrskar, såsom jag redan nämnt, hos skilda folk mycken olikhet, och jag finner mig derföre nödsakad att egna en speciel uppmärksamhet åt hvarje enskildt folks demonologi, så vidt det med för handen varande materialier är möjligt.

Såsom utgångspunkt för min betraktelse väljer jag efter vanligheten det finska folkets myter och traditioner, ehuru de i närvarande fall äro mindre tillfredsställande. I våra fornsånger finnas demoner knappast omnämnda, och de upplysningar, som på annan väg om dem kunna erhållas, äro ganska torftiga. Den bästa källa är i detta, liksom i flere andra afseenden, den ofta åberopade afhandlingen af Lencqvist. Hos honom finnes angifvet, att Finnarne utom sina gudar dyrkat »några andar, eller genier och demoner, dem de tilltrott förmågan att tillfoga menniskorna både godt och ondt.» Dessa skulle enligt Lencqvist hafva varit af sex olika slag och blifvit benämnda: 1) Haldia (Haltia), 2) Tontu (Tonttu), 3) Maahiset, 4) Capeet (Kapeet), 5) Menningäiset (Männingäiset), 6) Paara (Para).

Bland anförda benämningar äro tonttu och para, såsom äfven Lencqvist anmärker, lånade ifrån den skandinaviska mytologin. I Svenskan begagnas orden tomtgubbe, tomtkarl, tomtrå, liksom i Latinet lar, till betecknande af en ande, som vårdar sig om menniskornas hem; och likaså förtäljer Lencqvist om Finnarnes tonttu, att man af detta väsen väntade hjelp och bistånd i sina husliga angelägenheter. — Ganander skiljer emellan särskilda slag af tonttu, och nämner: jyvä-tonttu, som troddes vårda sig om sädens tillvext, raha-tonttu, som förskaffade penningar i huset o. s. v. Somliga hus ansågos ega en manlig, andra en qvinlig tonttu, hvilka alla voro enögda. Man höll denna hus-ande i mycken heder, och utsatte hvarje morgon till hans undfägnande gröt med flera rätter. För att få en tonttu till sitt hus, måste man enligt Ganander »påsknatten taga ett par märr-rankor om halsen och gå omkring kyrkan nio gångor», hvarpå tonttu sjelfmant infann sig och blef husets beskyddare. Bland dessa föreställningar, alla af ett ganska sentida ursprung, torde väl ingen enda vara inhemsk. Sjelfva ordet tonttu kan i Finskan ej vara alltför gammalt, ty det är påtagligen bildadt af det svenska tomt (en tom gårdsplan), som jemväl är af sentida ursprung, och i det äldre språket hette toft. Lencqvist förmodar, att man fordom till uttryckande af samma begrepp begagnat huoneen haltia, och jag anser denna förmodan vara ganska grundad. Åtminstone är den tradition ännu i dag allmänt gängse, att Finnarne fordom tilldelat hvarje hus dess haltia.

Finnarnes Para eller Paara är åter det svenska Bjäran eller Bare — ett på särskilda sätt bildadt trolldoms- väsen, som troddes få lif och rörelse derigenom, att dess egare skar sig i venstra handens lillfinger, och lät trenne blodsdroppar rinna derpå, yttrande härvid:

På jorden skall tu för mig springa,

I Blåkulla skall jag för thig brinna,

eller:

Smör och ost skall du mig bringa,

Och derför (skall jag) i helvetet brinna.

Sjelfva namnet Bjäran eller Bare angifves hafva sin grund deri, att nämnda väsen troddes bära till huset både mjölk, smör och andra förnödenheter. Är denna härledning riktig, så kan intet tvifvel ega rum om ordets skandinaviska härkomst, helst Finnarne dervid fästa alldeles samma begrepp, som våra svenska grannar. Ordet betecknar i Finskan enligt Lencqvist: »en konstgjord demon, som trollqvinnorna sjelfva tros dana, och förmå att hemta mjölk och ost.» Om sättet att bilda para meddelar samma författare följande upplysning: »Hufvudet göres af en barnmössa, hvilken fylles med brokiga och mångfärgade lappar, i mössan gömmes äfven en hostie, som under den heliga nattvarden blifvit tagen i munnen af någon gammal qvinna och tjenar till att gifva lif åt djuret. Magen göres af qvinnornas hufvudbonad, bestående af lärft, som ifylles med blår. Härvid fäster man ytterligare tre divergerande sländor, hvarpå detta sköna verk föres till kyrktrappan ganska tidigt på morgonen af någon högtidsdag. Och sedan man der hållit det en liten stund, för man det ännu nio gånger kring kyrkan, mumlande esomoftast: synny para (föds para)! Innan kort erhåller det då lif och börjar att hoppa på trenne ben. Parav tilltalas no med följande ord:

»Kanna voita, kanna maito,

Tuo voita vuoren eucko,

Piimää pirun emändä!

Päästä piimen pindehestä,

Maito happaman hallusta.»

d. ä.

Smör mig bringa, mjölk mig bringa,

Hemta smör, du bergets gumma,

Surmjölk, djefvulens värdinna!

Sura mjölken lös från trängslet,

Och från syrans makt den söta.

Egaren af detta väsen tros sedermera alltid hafva öfverflöd på mjölk och ost». Ganander anmärker att para diar mjölk af främmande kor och bär det i sin värdinnas smörkärna. Enligt hans beskrifning är para till sitt utseende »luden, hvit- och svart-spräcklig, mera rund än aflång, fötterna smala som en tranas och tre till antalet, liknande mycket en gammaldags slända.» Blef para inklämd emellan en dörr i mjölkhuset, så troddes äfven värdinnan kort derefter aflida. Till dessa upplysningar fogar Ganander ännu följande: »Paran-voita, bjär-smör, som i sjelfva värket är en sort blöt svamp (mucor unctuosus flavus, Linn. Fl. Svec. 1282), bruka de vidskeplige bränna i tjära, salt, svafvel, och piska med én vidja, då dess ägarinna, trollkonan, tros komma af medömkan och visa sig, med förbön för sin tjensteande.» Af dessa ehuru spridda meddelanden kan man dock sluta, att para egentligen var en sådan husets skyddsande, som bistod värdinnan i hennes husliga förrättningar, och i synnerhet skänkte henne rikt förråd på mjölk och smör. Denna ande affattade man alltid i en bild, och ehuru beskrifningen på densamma är obestämd, angifves den dock ega utseendet af ett djur, och Ganander liknar den uttryckligen vid en katt. I sjelfva sättet, hvarpå denna bild formades, röjer sig tydligen både i den finska och skandinaviska mytologin ett katolskt inflytande.

Ordet Kave (plur. kapeet), dim. kapo, kaponen, är utan all tvifvel ursprungligt i Finskan, men hvad dermed egentligen bör förstås, är ännu icke fullkomligen utredt. Renvalls uppgift, att kave betecknar finhårig, synes ej ega någon tillförlitlighet, och lika litet kan jag med Lencqvist instämma i den mening, att detsamma är befryndadt med kapea trång. Mera sannolikhet eger den af flere författare yttrade åsigt, att med kapeet betecknas mäktiga, i synnerhet välgörande andar eller genier. Äfven i Tscheremissiskan eger ett liknande ord kaba och i Tschuvaschiskan ke'be (enligt Georgi kabe) betydelsen af goda andar, hvilka bevara menniskorna för allt ondt, och jemföras med de kristnas englar. Emellertid eger icke engång denna betydelse alltid sin användning på såsom ordet brukas i våra gamla runor. Man finner detsamma här tilldeladt såsom epitet så väl för gudar, som äfven för utmärkta hjeltar och schamaner, ja till och med för vissa djur. Den gudomlighet, som framför andra hedras med detta epitet, är luftens dotter. I äldre upplagan af Kalevala, run. 7, v. 613, kallar Lemminkäinen sin moder kave, och äfven Wäinämöinen blir någon gång sålunda benämnd. Kiro-kave, kiro-kapo (en besvärjande kave) förekommer på särskilda ställen såsom epitet för schamaner, och bland djuren kallas varglon kave, metsän kave. Det synes häraf, såsom skulle kave i våra runor kunna tjena såsom en allmän benämning för alla slags lefvande väsenden, så snart de ega någon utomordentligt framskickande, god eller ond egenskap, men möjligt är dock, att detta ord ursprungligen egt den ofvan angifna betydelsen af ande.

Om Menningäinen eller Männingäinen har jag nyss förut yttrat den förmodan, att det icke vore ett inhemskt ord, utan härstammar ifrån det germaniska menni. Likaså har jag anmärkt, att betydelsen af ordet Männingäinen i Finskan ej är fullkomligt bestämd, men att detsamma vanligen begagnas till betecknande af de aflidnas andar, hvilka äfven pläga benämnas Keijuiset, Manalaiset o. s. v.

Ordet Maahinen, som äfven ljuder maahi, maahiainen, härstammar utan tvifvel från maa jord, och betecknar enligt alla författares enstämmiga vittnesbörd ett eget slag af naturandar, hvilka troddes uppehålla sig i jorden, under träd, stenar och trösklar. Ehuru för mennisko-ögat osynliga, tros de dock ega en gestalt, och likna menniskor; men deras dimensioner anses vara oändligt små, och de kunna derföre lämpligen jemföras med de germaniska folkens dvergar, Erd- männchen. De skildras såsom ett lättretligt slägte, och sägas hafva bestraffat menniskornas förolämpningar med utslag, räformar och andra hud-sjukdomar. För att tillvinna sig deras gunst, måste man ihågkomma dem med gåfvor. Bryggde man öl, eller bakade bröd, så måste förstlingen alltid offras åt dem. I gelag och gästabud fiugo de ej heller bortglömmas. Den värdinna, som var mån om sin ladugård, måste undfägna dem med mjölk. Inflyttade man i ett nytt hus, så var det nödigt att vid sitt första inträde buga sig åt husets alla hörn och helsa ställets underjordiska invånare, samt blidka dem med »salt, malt och bröd, eller messing, skrapad i mjölk.» Om man på något sätt orenade deras boning, så bestraffades en sådan förbrytelse med sjukdom eller någon annan olycka.

Ordet Haltia omfattar i Finskan det allmänna begreppet af så väl menniskans, som naturföremålens skyddsandar. Inom naturens område troddes hvarje föremål icke blott beherrskas af en högre gudamakt, utan derjemte äfven hafva en så kallad haltia till vårdare. Sålunda egde guden Ahti herraväldet öfver vattnet öfverhufvud, men dessutom fanns i hvaije sjö, hvaije flod, hvarje källa, hvarje brunn en veden haltia. Likaså betyder väl icke metsän haltia skogens gud Tapio, utan en skyddsande för någon smärre skogslund. Menniskorna fattas i den finska mytologin, enligt hvad i det föregående redan blifvit omnämndt, såsom beroende af alla gudomligheter, men dessutom eger äfven ibland dem hvarje individ sin särskilda haltia, hvars »ingifvelse och tillhjelp,» såsom Lencqvist uttrycker sig, skänka framgång åt hans företag. Företrädesvis troddes schamanerna vid sina besvärjelser stå under inflytande af haltiat. Det tillstånd af extas, hvari de härunder alltid råka, och hvarvid de isynnerhet anses utveckla en utomordentlig kraft, benämnes i finska språket: »olla haltioissa,» d. ä. befinna sig hos andarna. Detta uttryck vittnar för öfrigt derom, att en enda person kunde hafva flere haltiat, hvilken tro äfven är rådande hos Lappar och Samojeder. Märkligt är, att ordet haltia i våra gamla runor sällan förekommer. Möjligt är också, att detta ord icke heller ursprungligen tillhör det finska språket; men att sjelfva dess begrepp är genuint, derom vittna flera runoställen. Så qväder t. ex. Lemminkäinen i Kalevala run. 12, vv. 255—267:

»Ylös maasta miekka-miehet,

Mannun aikaiset urohot,

Kaivoloista kalpamiehet,

Jokiloista jousi-miehet!

Nouse metsä miehinesi,

Korpi kaikki kansoinesi,

Vuoren ukko voiminesi,

Vesihiisi hirmuinesi,

Väkinesi veen emäntä,

Veen vanhin valtoinesi,

Neitoset joka norosta,

Hienohelmat hettehistä,

Miehen ainoan avuksi – – – !»

d. ä.

Klingans kämpar, upp ur marken,

J, som jordens ålder egen;

Svärdsman upp ur djupa brunnar,

Upp ur floder, säkra skyttar!

Res dig, skog, med dina männer,

Ödemark med dina härar,

Bergets gubbe med din styrka,

Vattnets troll med dina fasor,

Vattnets fru med dina skaror,

Vattnets äldste med din härsmakt!

Upp, J mör med fina fållar,

Utur hvarje bäck och källa

Till en ensam kämpes bistånd!

Med väsenden, hvilka på detta ställe anropas, har man otvifvelaktigt att förstå de nu så kallade haltiat. Samma är äfven förhållandet med dem, hvilka Wipunen tillkallar i Kalevala run. 17, vv. 261—265, då han yttrar:

»Nostan maasta mannun eukot,

Pellosta peri-isännät,

Kaikki maasta miekkamiehet,

Hiekasta hevos-urohot,

Väekseni, voimakseni – – – .»

d. ä.

Jordens mödrar jag från jorden,

Ifrån åkern äldsta värdar,

Alla svärdsmän ifrån marken,

Alla ryttare från sanden

Väcker till mitt värn och styrka – – – .

Efter beskaffenheten af sjelfva naturföremålen och menniskorna troddes äfven deras haltiat ega mer eller mindre goda och vänliga egenskaper. Naturligtvis voro dessa andar städse det föremål bevågna, hvaröfver de herrskade, men i sitt förhållande till andra väsenden troddes de likna gudarne, och tillfoga dem både godt och ondt. Så skall vattnets ande (veden haltia) enligt Fornfinnarnes föreställning ofta hafva förehaft »elaka anslag» emot fiskare, hvilka derföre städse bemödade sig att blidka honom med offer. Lencqvist anmärker, att de också på det sätt sökt tillintetgöra dessa anslag, att de i vattnet kastat själspeck, som skulle varit en för veden haltia oangenäm spis, och sålunda tvungit honom att taga till flykten. Troligen hade dock det utkastade själspecket ursprungligen icke till ändamål att fördrifva vattnets ande, utan tvertom att utgöra ett offer åt honom. — Äfven de haltiat, som vårdade sig om menniskorna, åtnjöto af sina skyddslingar ett slags gudomlig dyrkan, och blefvo åtminstone med böner anropade, kanske äfven hedrade med offer. Enligt Lencqvist plägade en och hvar, som begaf sig ut på jagt, eller var i beråd att företaga sig något vigtigare värf, anropa sin haltia med följande ord:

»Nouse luondoni lovesta,

Kiven alda kiilu silmä,

Paaden alda paicka poski,

Hongan alda Haldiani!

Pue päälles palava paita» o. s. v.

d. ä.

Stig nu min natur från klyftan,

Glitteröga du, som dväljes

Rosenkindad under stenen,

Under furan, du min ande (haltia),

Kläd på dig en eldig skjorta.

Detta korta runo-fragment upplyser för öfrigt äfven derom, att Fornfinnarne betraktat menniskans skyddsande, ehuru den säges vara hennes egen natur, såsom vistande utom henne i klyftor, under stenar, hällar och furar. För sin mäktiga egenskap erhåller haltia här samma epitet kiilusilmä (försedd med glänsande, blixtrande ögon), som annars plägar tilldelas björnen. Skyddsandens lågande skjorta antyder utan tvifvel dess häftiga, eldiga natur; men huru paikka-poski (den som bär en lappad kind) rätteligen bör förstås, kan jag ej med säkerhet afgöra.

Utom dessa af Lencqvist uppräknade slag af demoner, betraktade Finnarne äfven många sjukdomar såsom lefvande andar af en ond natur. Några bland dem troddes ega skepnaden af djur, och till dessa hörde koi (qvesan), hammasmato (tandmasken), läävä-mato, navetta-toukka m. fl. Andra åter skildras såsom menniskolika väsenden, och detta gäller uttryckligen om de nio af Loviatar fostrade barn, dem hon (Kal. run. 45, vv. 163—170) benämnde håll och stygn (pistos), gikt (luuvalo), kolik (ähky), tvinsot (riisi), böld (paiset), utslag (rupi), pest (syöjä), o. s. v. De flesta föreställdes ej under någon bestämd form, men egde dock ett slags materiel tillvarelse, och voro af så ringa storlek, att flere bland dem kunde, till straff för sina illgerningar, på en gång kokas i en fingerstor kittel. Såsom jag redan i det föregående anmärkt, föreställde man sig vanligen alla slags plågor och sjukdomar (kivut, vammat) beherrskade af Tuonis dotter Kivutar eller Vammatar; men dessutom ansågs äfven hela naturen vara uppfylld med onda väsenden, hvilka i form af sjukdomar plågade menniskorna. Till bevis härpå tjenar i Kalevala run. 17, vv. 189—238, der orden lyda:

»Tuolta ennen pulmat puuttui,

Tuolta taikeat tapahtui,

Tietomiesten tienohilta,

Laulumiesten laitumilta,

Konnien koti-sioilta,

Taikurien tanterilta,

Tuolta Kalman kankahilta,

Maasta manteren sisästä,

Miehen kuollehen koista,

Kaonnehen kartanosta.

Mullista muhajavista,

Maista liikuteltavista,

Somerilta pyöriviltä,

Hiekoilta heliseviltä,

Notkoilta noroperiltä,

Soilta sammalettomilta,

Hereistä hettehistä,

Läikkyvistä lähtehistä,

Metsän Hiien hinkalosta,

Viien vuoren vinkalosta,

Vaaran vaskisen laelta,

Kuparisen kukkulalta,

Kuusista kuhisevista.

Hongista hohisevista,

Latvasta lahon petäjän.

Mätäpäistä mäntyisistä,

Revon rääyntä-sioilta,

Hirven hiihto-kankahilta,

Kontion kivi-kolosta.

Karhun louhi-kammiosta.

Pohjan pitkästä perästä,

Lapin maasta laukeasta.

Ahoilta vesattomilta.

Mailta kyntämättömiltä,

Suurilta sota-keoilta,

Miehen tappo-tanterilta,

Ruohoista rohisevista,

Hurmehista huuruvista,

Suurilta meren seliltä,

Ulapoilta aukeilta,

Meren mustista muista,

Tuhannen sylen syvästä,

Virroista vihisevistä,

Palavoista pyörtehistä,

Rutjan koskesta kovasta,

Ve'en vankan vääntehestä,

Takaisesta taivahasta,

Poutapilvien periltä,

Ahavan ajelo-teiltä,

Tuulen tuutima-sioilta.»

d. ä.

Dädan förr till plågor spordes,

Dädan kommo sända smärtor,

Ifrån trollmäns egna nejder,

Ifrån sångar-karlars trakter,

Från de ledas hem och boning.

Från besvärjarns stora slätter,

Dädan ifrån Kalmas hedar,

Djupt från jordens dolda sköte,

Från de dödas dystra boning,

Från de hädangångnas gårdar,

Ifrån mullen, hvilken pöser,

Från den jord, som ofta röres.

Ifrån gruset, hvilket trillar,

Ifrån sanden, hvilken rasslar,

Ifrån låga, sanka dälder,

Ifrån kärr, som sakna mossa,

Ifrån blöta språng i jorden,

Ifrån källors lätta vågor,

Ifrån Metsä-Hiisis håla,

Ifrån fem af bergens klyftor,

Ifrån kopparbergets hjessa,

Från dess höga koppar-kulle,

Ifrån granar, hvilka susa,

Furar, som för vinden sucka,

Ifrån murkna tallars kronor,

Ifrån deras ruttna toppar,

Från den nejd, der räfvar skrika,

Från de fält, der elgar fångas,

Ifrån björnens stenrös-grottor,

Kamrar, gjorda utaf hällar,

Ifrån Pohjas fjerran länder,

Från det vidt utsträckta Lappland,

Ifrån telningslösa sveder,

Marker, som ej plöjda blifvit,

Ifrån krigets stora slätter,

Ifrån männers vilda slagtfält,

Ifrån gräset, hvilket prasslar,

Bloden, hvilken stelnad ångar,

Ifrån hafvets vida fjärdar,

Från dess stora, öde slätter,

Ifrån bottnets svarta äfja,

Från ett djup af tusen famnar,

Ifrån strömmar, hvilka välla,

Hvirflar, som af lågor sjuda,

Ifrån strida Rutja-forsen,

Ifrån vattnets starka kretslopp,

Från den längst belägna himmeln,

Ytterst från de stora molnen,

Från den ort, der vinden jagar,

Ifrån stormens hviloläger.

Esternas föreställningar om de särskilda slagen af demoner synas i det närmaste öfverensstämma med Finnarnes, men de äro ännu föga utredda. Att naturen är uppfylld med goda och onda väsenden, att hädangångna menniskors andar fortlefva efter döden, att äfven de lefvande ega sina genier, allt detta igenfinnes i den estniska mytologin. Der förekommer jemväl benämningen Tont, hvars ursprungliga betydelse skall vara densamma som i Finskan. »Tont var äfven hos Esterna,» säger Peterson »en ande, som hemtade skatter till huset. Man kallade honom fördenskull äfven veddaja. Nu tänker man sig vid benämningen tont ett fruktadt spöke.» Mot Finnarnes maahiset svara i den estniska mytologin Ma-allused. Om dem anmärker äfven Peterson, att de »uppehålla sig underjorden och visa sig nyårsnatten i dverg-gestalt.» De skola, i likhet med Finnarnes maahiset, plåga menniskorna med utslags-sjukdomar, hvilka benämnas ma-hingaminne (jordens andning), eller ma-vihha (jordens vrede). Enligt Esternas föreställning skall sådant endast inträffa i det fall, att någon råkar sätta sig på ett ställe, hvarunder en underjordisk ande eger sitt tillhåll.

I den lappska mytologin hafva vi redan förut gjort bekantskap med tvenne slag af andeväsenden, af hvilka det ena består i de dödas maner, och det andra i de så kallade Saivok. Föreställningen om de förra hafva vi funnit vara ungefär densamma både hos Lappar och Finnar, och hvad de sednare eller saivok beträffar, så hafva de af oss blifvit jemförda med Finnarnes haltiat, men det herrskar dock mycken olikhet dem emellan. Saivok äro visserligen, i likhet med haltiat, både naturens och menniskornas skyddande krafter, men då Finnarnes haltiat framträda såsom nästan alldeles formlösa, immateriela, tilldela deremot Lapparne, såsom vi redan ofvanföre sett, sina saivok icke allenast kropp och gestalt, utan låta dem äfven lefva i besittning af hus och hem, hustru och barn, bo och bohag. En nära motsvarighet till saivok erbjuda i alla afseenden Samojedernas Siirtje. Lencqvist anmärker, att Lapparne äfven dyrkat samma slags andar, som Finnarnes maahiset, och ansett dem uppehålla sig under tältets härd eller tröskel, men under hvad namn de hos Lapparne förekomma, finnes icke omnämndt hos hohom. Deremot angifver Jessen, att bland de förrberörda gudomligheterna Uks-akka eller Juks-akka och Sarakka, den förra troddes uppehålla sig vid tältets ingång uks, och den sednare vid eldstaden. Detta kan, svårligen förstås anaorlunda, än att Lapparne egde bilder af dessa gudomligheter, och att dessa bilder voro uppställda den ena vid dörren, den andra vid eldstaden. Skulle måhända Lencqvist förvexlat ifrågavarande bilder med maahiset, eller kunde väl Uks-akka och Sarakka tilläfventyrs föreställa samma slag af husets skyddsandar, som Finnarnes maahiset äro?

Om Wotjaker, Tschuvascher, Tscheremisser och andra i östra Ryssland boende finska stammar är det bekant, att äfven de utom sina gudar dyrkat och till en del ännu dyrka både de dödas maner, och andra lägre ande-väsenden; om hvilka man dock hitintills känner föga mer, än några benämningar. Bland dessa har jag redan i det föregående vidrört Tschuvaschernas kaba och Tscheremissernas kebe, hvilka angifvas ega betydelsen af goda andar. Ett slags i bild affattade andeväsenden benämnas af Tschuvascherna Jerich eller Irich, och mot dem svara hos Tscheremisserna Ischta, hos Wotjakerna Mudor (Modor). Äfven de betraktas såsom goda, menniskor beskyddande väsenden, men om de af någon förorättas, så skola de ej underlåta att bestraffa honom. Så hylla Tschuvascherna den tro, att deras jirich, i likhet med Finnarnes maahiset och Esternas ma-allused, pålägga menniskorna bölder och alla slags utslags-sjukdomar. Bilder af ungefär samma art dyrkas äfven af Ostjaker och andra sibiriska stammar, till hvilka vi dock i det följande skola återkomma.

Om dessa folkslags religion meddelar Georgi en mängd uppgifter, hvilka sedermera blifvit på god tro reproducerade af många äldre och yngre författare, ehuru de flesta bland dem äro föga tillförlitliga. Han yttrar bland annat, att de ifrågavarande folken samt och synnerligen »tro på en allmän gud,» som är »alltings skapare,» som »älskar sin skapelse, och vet och förmår allt, men ej bekymrar sig om menniskans enskilda handlingar,» ej heller om verldens styrelse, utan tros hafva fördelat förvaltningen af sitt verk emellan särskilda underordnade gudomligheter. Dessa yttranden lemna en ganska skef föreställning så väl om den »allmänna guden,» som om de honom underordnade andarna. En sanning är det visserligen, att de flesta stammar tro blott på en enda gud, som anses ega sitt tillhåll i himmelen och der med stundom identifieras, men att han är verldens skapare, derom veta de vildare folken alldeles ingenting, utan denna föreställning synes vara lånad ifrån andra mera utvecklade religions-systemer, såsom kristendomen, muhamedanismen o. s. v. Alldeles tillförlitlig är icke heller den uppgift, att himmelens gud hvarken bekymrar sig om verldens styrelse, eller skänker någon uppmärksamhet åt menniskornas handlingar. Tvertom har jag ofta hört förtäljas, att han med vaksam blick åser allt, som tilldrager sig i verlden, och med sin mäktiga hand styrer dess lopp. Uttryckligen säger Georgi, att menniskan icke anses kunna »förolämpa gud, ej heller göra sig förtjent af honom»; att han »ej belönar eller straffar, och att man alltså hvarken behöfver frukta eller älska honom.» I fullkomlig motsatts till dessa uppgifter har jag hört berättas, att den himmelska guden låter vedergällningen försiggå redan i detta lif; att han åt den goda förlänar helsa, rikedom och ett långt lif, men deremot hemsöker den onda med sjukdom, armod och en förtidig död. Jag tror väl, att dessa föreställningar ej äro alldeles ursprungliga, och har derföre icke heller vidrört dem i fråga om himmelens gud, men de äro dock i intet fall af sednare ursprung, än föreställningen om gud såsom verldens skapare. Vilseledande är äfven hos Georgi den uppgift, att omsorgen om verldens styrelse och menniskornas öden blifvit af det högsta väsendet fördelad bland många underordnade gudomligheter. Föreställningen om en sådan arbetsfördelning har åtminstone aldrig nått mina öron, men väl har jag funnit ett sådant tal allmänt gängse, att det, utom den himmelska guden, äfven gifves lägre gudomligheter, hvilka vanligen uppfattas såsom andar, immateriela väsenden, ehuru de, såsom jag redan ofvanföre anmärkt, till sin egentliga grund äro så väl i den yttre naturen, som i menniskan verkande krafter. Enligt arten och beskaffenheten af sjelfva det föremål, som dessa andar eller krafter tillhöra, anses somliga ibland dem vara mer, andra mindre väldiga, men alla äro de dock i makt underlägsna den himmelska guden, som herrskar öfver åskan och blixten, öfver stormen, regnet och alla de himmelska fenomenerna. I grunden är väl denna gud ett dylikt väsen, som alla andra i naturen herrskande krafter, men emedan hans makt jemförelsevis är mycket större än deras, så har man, troligen i en sednare tid, börjat anse honom såsom en ifrån dem alldeles skild personlighet; såsom en med högre egenskaper utrustad natur. Det är han, som företrädesvis gäller för gud, han, som styr och beherrskar icke allenast himmelen, utan äfven jorden, och med ett ord hela skapelsen. Vi hafva väl tillförene hört Tatarernas underjordiska beherrskare Irle-chan yttra, att hans makt under jorden är lika stor, som Kudais i de öfverjordiska regionerna, men föreställningen om sådana, med den himmelska guden jemlika väsenden, är dock nu för tiden mindre vanlig hos de altaiska folken. Liksom den himmelska guden beherrskar hela den öfriga verlden, så anses hans makt äfven omfatta andarna. Han har ej utnämnt dem till sina vikarier, utan de äro honom underlägsna väsenden, hvilka, liksom menni-skorna, ofta anropa honom om hjelp, och frukta att företaga sig något, som vore stridande emot hans vilja.

I det jag nu går att egna en blick åt de särskilda i Asien boende altaiska folkslagens föreställningar om andeverlden, kan jag ej underlåta att upptaga följande af I. J. Schmidt lemnade intressanta upplysning i ämnet: »Enligt de högasiatiska folkens tro,» yttrar han, »är jorden och dess inre, likasom äfven dess dunstkrets, uppfylld med andelika väsenden, hvilka utöfva dels ett välgörande, dels ett fiendtligt inflytande på hela den organiska och oorganiska naturen. Hvarje land, hvarje berg, hvarje klippa, hvarje flod, bäck, källa, träd, eller hvad det må vara, har en ande till invånare. Icke blott de häftiga och förderfliga natur-fenomenerna härröra af sådana andars vrede, utan äfven missvext, farsoter och andra plågor, såsom ock hastiga sjukdomsfall, epilepsi, raseri och dylika åkommor hos menskliga individer tillskrifvas deras inflytande. De äro indelade i flera klasser, och deras verkningskrets, så väl som deras makt, är mycket olika. Företrädesvis blifva ödsliga, obebodda och dystra nejder, eller sådana, der naturen visar sina verkningar i gigantiska massor och i alla slags fasor, ansedda såsom hufvudsäten eller samlingsplatser för elakartade andar, derifrån de draga ut till andra nejder, för att utföra sina förderfliga afsigter. Derföre voro Turan's öknar, och i synnerhet den stora sandöknen Gobi, redan i den grå forntiden beryktade såsom tillhåll för onda andar.»

Bland de högasiatiska folken hafva i synnerhet Mongolerna en mycket utbildad demonologi, men den är i sin närvarande gestalt i hög grad uppblandad med främmande, ifrån det buddhaiska religions-systemet lånade föreställningar. Demonerna benämnas af dem tengri (tengeri), tegri, hvilket, enligt hvad jag förut anmärkt, i likhet med Samojedernas Num, ursprungligen betecknar himmel och himmelens gud. Sannolikt hade dock detta ord redan före buddhaismens införande antagit betydelsen, af alla , slags goda och onda andeväsenden. För det närvarande begagnas tengri till betecknande så väl af den synliga himmelen, som ock af alla slags lägre andar; men den himmelska guden har jag aldrig hört sålunda benämnas, utan vanligen kallas han Burchan (Buddha), äfven Tengri- eller Oktorgoi-Burchan (himmelens Buddha), och dyrkas af schamanismen tillgifna stammar såsom verldens skapare och allt det godas källa. Ett honom motsatt väsen är Ukudel (Okodil), som af vissa stammar äfven benämnes Schytkyr eller Tschytxyr, och fattas såsom det ondas upphofsman, men likväl anses ega en mindre makt än Burchan, och vara af honom beroende. Alla nu rådande föreställningar så väl om Burchan, som om Ukudel eller Schytkyr, äro af sentida härkomst, och detsamma gäller äfven åtskilliga andra gudomligheter, hvilka till och med äro kända af schamanismen tillgifna stammar, att endast nämna den så kallade Chormusda (Churmustu), jordens mäktiga skyddsgud, hvilken I. J. Schmidt på ganska grundade skäl anser vara ingen annan, än Persernas Ormusd eller Hormusd. Hvad man med visshet vet om Mongolernas fordna gudomligheter, är att de varit elementära makter, samt att i synnerhet solen, elden, vattnet och jorden varit föremål för dyrkan; men hurudana föreställningar man hyst om dem, är i det närmaste obekant. I samma ovisshet sväfvar man äfven vid bestämmandet af det begrepp, som ifrågavarande folk ursprungligen fästat vid sina så kallade tengri. Får man i detta afseende lita på den i mongoliska litteraturen väl bevandrade Scbmidts auktoritet, så tilldelade äfven Mongolerna hvarje föremål i naturen sin särskilda skyddsande eller tengri. I denna åsigt instämmer äfven Pallas, då han yttrar, att Mongolerna anse hvaije del af verlds-systemet, hvarje rike och folk, ja till och med hvarje menniska ega sin osynliga engel eller beskyddare. Dessa skyddsandar benämnas af honom Esän, men Kovalevski tillägger äfven ordet Orgon samma begrepp. Enligt sistnämnde författare skulle dessa väsenden icke haft en obetingad makt att röra sig fritt i alla delar af verlden, utan varit i någon mån fästade vid sina bestämda bostäder. Det fanns, såsom både Pallas och Schmidt uppgifva, så väl goda som onda demoner, bland hvilka de sistnämnda företrädesvis ansågos hafva sitt tillhåll i skogar och dystra, otillgängliga nejder. Till de onda demonernas antal hörde i synnerhet mäktiga natur-andar, som föranledde orkaner, öfversvämningar, jordbäfningar, vulkaniska utbrott och andra förfärliga naturfenomener; men det gafs ännu, såsom nämndt är, också onda andar, hvilka hemsökte menniskorna och deras boskap med farsoter och alla slags sjukdomar. Slutligen kunde äfven hädangångna schamaner ikläda sig gestalten af onda, hämndlystna, blodtörstiga andeväsenden. — Man finner redan af dessa korta antydningar, att Mongolernas ursprungliga föreställningar om demonerna i det väsendtliga erbjuda den närmaste samstämmighet med dem, vi funnit vara rådande hos den finska stammen.

Liksom Mongolernas nu gängse åsigter om demonerna till största delen äro lånade ifrån buddhaismen, så skola äfven de tungusiska folken hafva lånat åtskilligt ifrån Kong- Fu-Dsu’s lära. Detta påstås till och med vara fallet med de Tunguser, hvilka för det närvarande lefva utom Chinas område i Sibiriens ostliga del. För min del kan jag likväl i den framställning, som Georgi lemnat öfver de sibiriska Tungusernas religiösa föreställningar öfverhufvud, ej finna något särdeles afvikande ifrån dem, som äro rådande hos andra beslägtade folkslag. Liksom dessa, skänka äfven Tunguserna hufvudsakligen sin dyrkan åt himmelens gud Boa (Buga), men de skola äfven såsom mäktiga, ehuru Boa underlägsna gudomligheter betrakta solen, månen, stjernorna, elden, jorden, vattnet, skogen, bergen och andra elementära makter. Också de ega gudomligheter, som skänka lycka under jagt och resor, som vårda renarna, som förläna helsa, som skydda qvinnor och barn, — allt gudaväsenden, dem vi till större delen funnit äfven hos Finnar och Lappar. Slutligen dyrka de ännu demoner, hvilka innefattas under det gemensamma namnet Buni. I de nordliga delarna af Sibirien har jag hört dem benämnas Agei. Deras antal är öfvermåttan stort, och» de skola enligt Georgi uppehålla sig i jorden och vattnet (månne icke allestädes i naturen?). I likhet med Samojeder och andra nordsibiriska folkslag, tro äfven Tunguserna, att schamanerna »lefva i stor förtrolighet» med Buni, att hvarje schaman eger några sådana till sina vänner, att han »ofta måste lida mycket af dem», men äfven genom deras tillhjelp »kan erfara mycket, afvända mycket ondt, och utöfva mycket godt.»

Sedan kristendomen börjat intränga hos Tunguserna, hafva de vant sig att betrakta Buni såsom onda väsenden, men ursprungligen äro de ej annat, än menniskornas och naturens skyddsandar. Somliga bland dem äro kända under ett särskildt namn. Georgi angifver, att den förnämsta Buni i vattnet heter Garan samt tros uppröra vattnet, stjelpa (»stossen») båtar och drifva fisken både till och ifrån stränderna. Jordens mäktigaste Buni är Dorokdi eller Kongdarokdi, hvilken tros veta allt, som tilldrager sig på densamma. Schuro kallas en Buni, som är i stånd att upptäcka tjufvar. Atschintitei är namnet på en Buni, som tros ega herraväldet öfver myggen. Ehuru några bland dessa och andra af Georgi meddelade uppgifter om Buni förekomma mig opålitliga, så finner man dock utan möda, att det herrskar en stor öfverensstämmelse emellan deras och andra beslägtade folkslags föreställningar om demonerna.

Hos de turkiska folken har muhamedanismen, och till en del äfven kristendomen, utplånat nästan hvarje spår af deras demon-lära och hedniska religion öfverhufvud; men att äfven de egnat sin dyrkan åt demoner, derom har jag blifvit öfvertygad genom de traditioner, hvilka ännu fortlefva hos Kojbaler och några andra hedniska Tatar-stammar i södra Sibirien. De förtälja allmänt, att det i naturen ges en oändlig mängd andeväsenden, hvilka af somliga stammar, benämnas Aina, af andra Asa, och af några till och med Yzyt. Dessa sägas uppehålla sig mest i jorden, men tros äfven kunna irra omkring öfverallt i naturen. Schamanerna tilltror man förmågan att förmedelst sina besvärjelser och sin trumma kunna kalla dem till sig. Liksom Tunguserna, tro äfven Tatarerna, att hvarje schaman beskyddas af en mängd så beskaffade andar, hvilka med trohet och nit uppfylla alla hans befallningar. Man tilldelar dem väl både onda och goda egenskaper, men nu för tiden föreställas de dock vanligen såsom onda väsenden, hvilka lyda under Irle-chans spira och hemsöka menniskorna med sjukdomar, samt anses till och med kunna tillfoga dem döden. De tros ega förmågan att ikläda sig hvilken skepnad de behaga, men i synnerhet älska de, då de vistas ofvan jord, att antaga gestalten af fåglar, ormar, räfvar, hundar och flera andra djur. I Tatarernas sagor framträda de till och med i mensklig gestalt, men det är en allmän sägen, att de i denna skepnad ej stiga helt och hållet, utan blott till midjan ofvan jord.

I en saga talas likväl om en Aina, benämnd Ai-kyn (sol och måne), som med hela sin kropp stiger upp ifrån jorden, trotsande hjeltar, furstar och gudar. Ingen af dem vågar gifva sig i strid med den förfärliga Aina, men de sju Kudai veta, att det ges en treårig pilt på jorden, som förmår öfvervinna Ai-kyn. Till honom affärdas nu ett sändebud af sju Kudai, sjuttio furstar och hjeltar med en bön, att han måtte gifva sig åstad och strida med Aina. Gossen förklarar sig genast redo till striden, och det lyckas honom verkligen att efter en långvarig kamp få Ai-kyn fastbunden till händer och fötter, men huru skarpa hugg han äfven med sitt svärd tilldelar denne, så lyckas det dock icke för honom att bringa Aina om lifvet. Orsaken härtill var den, att Ai-kyn icke bar sin själ i kroppen, utan hade den dold i en orm med 12 hufvuden, som följde honom, och förvarades i en säck på hans hästrygg. Sedan gossen tvungit Ai-kyn till denna bekännelse, dödade han ormen, och nu fick äfven Ai-kyn sin bane. I denna saga är påtagligen den etiska tanke uttalad, att oskulden är det mäktigaste vapnet i striden emot det onda, men det vill synas mig, såsom skulle deri äfven finnas ett fysiskt element. Det kan ej vara en tillfällighet, att den förfärliga Aina, som höjer sig upp ifrån jorden, bär namnet sol och måne. Någon vigt bör kanske äfven fästas vid den omständighet, att sagan låter gossen träffa Ai-kyn på spetsen af ett berg. Betydelsefull synes mig i synnerhet beskrifningen öfver Ainas lågande blick. »Då han skådar upp åt himmelen,» heter det i sagan, »så brinna molnen, och då han ser ned på marken, så brinner gräset,» och när han brottas med gossen, »så skakar jorden och hafvet svallar, och stepperna öfversvämmas af vatten, och menniskor och djur fly undan till berget.» Månne icke allt detta tyder på en vulkanisk eruption? Denna förmodan synes mig så mycket sannolikare, som äfven andra beslägtade folk anse alla slags förfärande naturfenomener härröra ifrån onda andars inverkan. De nuvarande Tatarerna veta likväl icke att tillskrifva sina Aina en sådan verksamhet, utan dessa framträda merendels blott såsom schamanernas tjenste-andar.

Bland alla de altaiska folken äro Samojederna för närvarande de ifrigaste anhängare af demon-dyrkan, men det oaktadt äro deras föreställningar om demonerna enformiga, likasom allt, som rör sig i deras håg. De känna hufvudsakligen blott tvenne slag af andeväsenden, af hvilka det ena hos skilda stammar benämnes Tadebtsjo, Loh eller Los, Koika o. s. v., det andra åter Itarma. Om de sistnämnda har jag redan förut anmärkt, att de äro hädangångne schamaners andar, dem man tilltror förmågan att kunna hemsöka menniskorna med sjukdomar och olyckor af alla slag, ja till och med att tillfoga dem döden. Hvad åter Tadebtsjerna beträffar, så utvisar redan ordets etymologi (tadebtsjo af tadibea, schaman), att de, liksom Buni eller Agei hos Tunguserna och Aina hos Tatarerna, äro schamanernas hjelpsamma tjensteandar. Samojederna föreställa sig dem icke såsom fästade vid något föremål, utan tro att de irra fritt omkring öfverallt i naturen, så väl på jorden och i luften, som i synnerhet under jorden. Hvar helst de än befinna sig, så kan schamanen städse kalla dem till sig, och detta underlåter han aldrig, då det gäller att utföra någon magisk handling, ty det är endast med deras tillhjelp, som han botar sjukdomar, uppsöker förloradt gods, förutsäger tillkommande ting o. s. v. Tadebtsjerna betraktas såsom immateriela väsenden, hvilka ej kunna skönjas af menniskans öga, men schamanerna tros icke allenast kunna se dem med sin inre blick, utan äfven samtala med dem, och af dem erhålla råd och upplysningar under sina besvärjelser. Hos de flesta författare finnas Tadebtsjerna framställda såsom onda, emot den himmelska guden Num fiendtliga väsenden, men sådant är dock ej förhållandet. Hos de altaiska folken öfverhufvud äro det goda och det onda ej fattade såsom absoluta motsatser, utan ett och samma väsen tänkes vanligen i sig förena både goda och onda egenskaper. Det ges visserligen i dessa folkslags religions-lära äfven sådana andar, hvilka man tillskrifver idel onda egenskaper, men dessa erhålla aldrig någon sjejfständighet, utan fattas städse såsom beroende af andra, mäktigare gudomligheter. Hvad Tadebtsjerna beträffar, så blifva de betraktade såsom onda andar endast af sådana individer, som ega någon bekantskap med kristendomen. Bland schamanerna torde väl ingen vilja tillstå, att det är genom onda andars tillhjelp, som han utöfvar sitt heliga embete. För att göra sig vigtiga, pläga de visserligen tillskrifva sina Tadebtsjer ett styft och obevekligt sinnelag, ty ju större hinder dessa andar förmå att ställa i vägen för schamanen, desto större anseende kan han äfven gifva sig sjelf inför de oinvigda. Och vore Tadebtsjerna ej af hård natur, huru skulle väl då schamanen kunna förmå den bönfallande att frambära dem offer, hvaraf schamanen sjelf alltid erhåller sin andel. Det ligger således i hans eget intresse att skildra Tadebtsjerna såsom högst ogina och hårdsinnade varelser, men oblidkeliga äro de dock ej, utan kunna af schamanerna förmås till hvarje både god och ond gerning. Någon annan bestämmelse, än den af schamanernas tjensteandar, ega de egentliga eller osynliga Tadebtsjerna ej i den samojediska gudaläran. Likväl besitta schamanerna, såsom vi framdeles skola se, förmågan att gifva dem någon slags yttre gestalt, då de af menige man hedras såsom skyddsgudar.

Samojederna veta ej omtala några vid enskilda föremål fästade andar, utan skänka sin dyrkan åt föremålen såsom sådana, d. v. s. de skilja ej anden ifrån materien, utan dyrka föremålet i dess helhet såsom ett gudomligt väsen. Hos Jurak-Samojederna har jag hört talrika traditioner om ett i jordens sköte lefvande slägte, som benämnes Siirtje. Dessa Siirtje likna både till utseende, seder och lefnadssätt menniskorna, i synnerhet Samojederna, men deras tillstånd är vida lyckligare. De lefva i största rikedom och öfverflöd, dem tryter hvarken guld eller skatter, de ega räfvar, soblar och bäfrar i största mängd; i stället för renar hafva de hjordar af mammuth-djur o. s. v. I betraktande deraf, att Ryssarne ega liknande berättelser om de gamla Tschuderne, måste man förmoda, att äfven Samojedernas traditioner om Siirtje hvila på ett historiskt underlag, och hänföra sig till tundrans äldre invånare Finnarne. Sjelfva namnet Siirtje erinrar annars på ett öfverraskande sätt om Syrjänerna, ty både i det ryska Syrjan och det samojediska Siirtje är slutstafvelsen en analog härlednings-ändelse.