Om båtar som sammanfogas medelst senor och trädrötter

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif



Olaus Magnus
Om båtar som sammanfogas medelst senor och trädrötter

1555 / 2010


Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 10



Nyckelord: – »Guldet kommer från Norden.» Lättklufna träd. Senor i st. f. spik. Trådar af senor.. Tjära. – Korta och breda båtar. – Motståndskraftiga båtar. – Ankare af trä. – Yllesegel. – Skutor. – Håpar. – Författaren i fara 1518.



OM 4,10.jpg

ALLDENSTUND inga järn-, koppar- eller silfvergrufvor ännu blifvit funna inom den yttersta Nordens landamären (detta i trots af den gudsmannen Jobs påstående, att »guldet kommer från norden») och å andra sidan invånarna på grund af vattendragens mängd hafva ett mångfaldigt och oundgängligt behof af farkoster, som väl kunde tarfva den hållfasthet som järn skänker, så pläga de vid tillverkandet af sina båtar, som mest äro afsedda för fiske, gå till väga på följande sätt. De bruka som skeppsvirke sina skogars tallar och granar, hvilka de klyfva till smäckra plankor och (i brist på järnnaglar) med stor konstfärdighet sammanfoga endast med anlitande af späda färska trädrötter, hvilka göra tjänst som hamprep. Andra åter hopbinda båtar med användande af snodda vidjor af asp eller andra trädslag, dock ej ek, ty detta träd växer ej på närmare håll än på 200 götiska eller tyska mils afstånd. Fur och gran åter uppnå här sådan reslighet och äro så raka i växten, att de godt kunna användas till alla slags behof, ja åt dem som äro lystna efter vinst kunna de äfven inbringa vackra summor, när de afyttras till främmande köpmän. Andra bygga båtar på det sätt, att de hopbinda plankorna medelst sammansnodda och glättade djursenor, särskildt af renen, hvilka få torka i sol och luft. Men dessa senor hafva, som ett slags blånor, afskilts från de finare, hvilka genom särskild behandling förarbetas till tråd (liksom man vid linberedning utplockar de gröfre tågorna). Härom skall vidare ordas på annat ställe, då talet blir om renarnas nytta i boken om djurvärlden. Alla farkoster, de må vara tillverkade eller sammansatta huru som helst, smörjas omsorgsfullt med tjära af furuträd (hvaraf finnes ett outtömligt förråd i detta land) och förses både in- och utvändigt, där så erfordras, med kraftiga förstärkningar af träpluggar. De båtar som äro afsedda att trotsa hafsböljorna göras tämligen korta och ej särdeles djupa, men däremot ganska breda mellan borden, allt under iakttagande af sådana proportioner som möjliggöra bruket af segel i storm. Denna båtkonstruktion beror därpå, att vågorna äro små och skummande på grund af de under vattenytan dolda skären. Också falla dessa båtar merendels undan för vågornas anlopp liksom en lädersäck, därför att de äro sammanfogade ej med hårdt och oböjligt järn, utan med mjuka och sega vidjor och senor. Och under lång tid äro de, till följd af den tjära med hvilken de äro indränkta, användbara trots elementernas menliga inverkan. Till ankare begagnas krokiga rötter af kraftiga trädslag, hvilka belastas med tunga stenar, samt tåg af asp- eller björkbast till sådan längd som för ankartåg är tillräcklig. Vidare använda de till segel ylledukar eller bark af vissa träd, detta mest på stillastående vatten, stundom, ehuru mycket sällan, äfven på öppna hafvet. Denna slags farkost kallas skuta (scutha); ett annat slags båtar af långsträckt form, som brukas på Bottniska hafvet och i vattendrag med sött vatten, benämnas håpar och förfärdigas med skicklighet utan användning af något slags järn. Men liksom dessa båtar hafva en märklig längd, äro de äfven utrustade med en förvånande snabbhet, så att de tyckas flyga fram vid minsta årtag. De hafva sin hufvudsakliga användning på strida älfvar, som störta ned från högre belägna platser, äfvensom vid sommarfisket. På en slik farkost gjorde jag år 1518 en äfventyrlig färd utför älfvarna bland fjällen och nödgades, för att utföra mig anförtrodda offentliga uppdrag, öfverlämna lif och välfärd åt ett så bräckligt flarn. Och så mycket vågsammare var denna resa, som man här och där vid stränderna såg märken uppresta, hvilka antydde att namnkunniga personer här drunknat i den skummande forsen.