Om barndop bland skogsbygdens folk
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om barndop bland skogsbygdens folk
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 17
Nyckelord: – Förhoppning om afgudadyrkarnas omvändelse. – Långt afstånd. – Man bär barnen i korgar. – Tionde. – Stiglösa nejder.
MYCKET HAR REDAN ordats om den yttersta Nordens afgudadyrkare och deras vidskepliga gudstjänst äfvensom om den förhoppning som förefinnes, att de, när de en gång fått höra det gudomliga ordets sanna predikan, icke skola dröja att ansluta sig till de kristtrognas gemenskap. Emellertid hafva redan de katolska prästernas fromma förmaningar uträttat så mycket, att en stor del af skogsbygdens människor blifvit förda i kyrkans sköte, och allt större anledning finnes till förhoppningen, att de en gång, sedan villfarelserna på andra håll blifvit undertryckta, samt och synnerligen skola låta omvända sig. Att det dröjer så länge härmed, har ögonskenligen sin orsak däri, att de befinna sig på så långt afstånd 200 italienska mil och därutöfver — från de kristna församlingarna, med hvilka de på grund af detta ofantliga afstånd endast mera sällan kunna komma i beröring. Emellertid pläga de som underkastat sig kristen sed och ordning befinnas mycket lydiga, detta fastän de i följd af det ofvan nämnda afståndet blott en eller två gånger om året besöka sina dopkyrkor. Vid dessa tillfällen föra de med sig sina dibarn till att döpas. De bära dem i korgar, som de bundit bakpå ryggen, tillika med andra bördor, däribland gåfvor, bestående af pälsverk, särskildt dyrbara sådana, afsedda att öfverlämnas åt prästen i stället för tionde. — Icke blott i fråga om bottningarna i norr, utan äfven i fråga om värmlänningarna i väster måste man beklaga detta afstånd, som lägger sådana svårigheter i vägen för människornas omvändelse till tron. På grund däraf kunna också endast högst sällan präster och aldrig biskopar besöka dessa ödemarker, med deras stiglösa, af faror uppfyllda nejder.
