Om isens växlande former
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om isens växlande former
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Första boken, kap. 21
Nyckelord: – Gelu af ge. – Tecken till köld. – Glacies af gelu och aqua. – Pyramider bildade af afdunstningarna. – Naturliga färger. – Lärdom för målare. – Nedhängande istappar. – Sunnanvindens verkningar. – Nordanvindens kraft. – Fönster af is. – Bord af is. – Säten af snö. – Glädjande förebud. – Köld och snö göda åkrarna. – Gregorii vittnesbörd.
MEN HVILKEN kraft kölden äger att slå i fjättrar både jord, vatten och alla andra fuktiga kroppar, skall man finna genom ofvanstående bild och här bifogade upplysningar. Därvid bör förutskickas, att frosten (gelu) fått sitt namn däraf, att den sammandrager jord: ge betyder nämligen jord. Men detta förhållande framträder med större skärpa, när nätterna te sig längre och klarare och luften har himlens rena färg, sådan den, sedan solen gått ned, dröjer kvar på de förtätade skyarna. Detta slags köld, eller frosten, kalla nordborna »gråkallt» (griseum), och det är ett för alla lefvande varelser mycket fruktansvärdt och skadligt väder. Ordet is (glacies) härledes af frost (gelu) och vatten (aqua) och är ungefär detsamma som »fruset vatten» (gelacies). Isen är en fast förening af köld och fukt och erhåller sin egendomliga beskaffenhet genom ett öfvermått af köld, hvadan man härvid oftast använder ett specialbegrepp såsom benämning för det hela, i det man säger »frost» i st. f. »köld». När nu vattensamlingar och sjöar på högt belägna platser genom den ohyggliga kölden frysa till is och växa genom tillflöde från dolda kanaler och källådror, anvisas de af naturen att taga sitt utlopp utför en sluttning, för att på en gång lämna ifrån sig sitt öfverflöd. Härigenom inträffar, att den i brusande fall och rask fart nedströmmande vattenmassan sänder en väldig rök i höjden, hvarvid den bildar ett slags pyramider, till färgen liknande regnbågen, hvilka likformigt resa sig mot strömmen och synas med konstnärlig smak vara placerade i en viss ordning. Detta skådespel ter sig, när solstrålarna belysa det och mångfaldigas genom reflexer, som hade man framför sig socklar af guld eller, om det är månen som består ljuset, af silfver. Men dessa från höjden liksom nedhängande figurer äro ej de enda som under vintern komma till synes, utan äfven andra skiftande former, konstnärligt framställda af naturen själf i tusen olika gestalter och färger, får man se, hvilkas beundransvärda mångfald och skönhet snillrika målare söka tilgodogöra sig för sin konst och vid blandningen af sina färger. Äfven andra isformationer uppträda, hvilka i skiftande färger och ställningar hänga ned från hustaken liksom facklor eller lansar, eller som om man såge en rad af orgelpipor eller vattenorgelns rör hänga ned utmed väggarna, särskildt under taken till sådana rökhus, dit invånarna pläga taga sin tillflykt för att skydda sig mot vinterns bistra väder, såsom här nedan skall visas på tal om den nordiska byggnadskonsten. Men när sunnanvinden stryker fram genom Nordlanden, har den midt i vintern en sådan makt, att de vidt och bredt öfver fälten liksom hvirflar kringyrande snömassorna genom dess kraftiga blåst bindas och stadgas, i det den bildar liksom en fäll [skare] öfver deras yta, under det att den upplöser i vatten de snömassor som hänga på trädens grenar. Medan den är i färd med att göra detta, kan det emellertid hända, att en stark nordanvind eller någon af dennas bistra sidovindar uppträder, och då stelna genast de fallande vattendropparna öfverallt i de vida skogarna, och man kan få se otaliga istappar hänga ned från trädens grenar i form af pikar eller spjut. Man förfärdigar äfven af isskifvor fönster till källare och stall, ja t. o. m. bord på fälten liksom äfven säten af sammanpressad snö, när befolkningen så finner för godt. När nu landtmännen iakttaga, att en ofantlig mängd snö i januari och februari hänger ned från trädens grenar, intagas de af stor glädje på grund af förhoppning om stundande fruktbarhet. Ty de äro ej okunniga om, att en rikare afkastning väntar dem under det kommande året, ju mera jorden genom långvarig köld blifvit beredd att gifva näring åt det som nedlagts däri. Denna uppfattning saknar hvarken auktoritet eller förnuftsskäl. Så säger t. ex. Gregorius (Moral., bok XXV) : När det regnar på jordytan, bindas de sädeskorn som däri nedmyllas bättre och bli mera gifvande, men återigen om alltför rikliga regn vattna jorden, drages den i säden inneboende fetman och kraften ut i halmen. Om slutligen den utsådda säden efter regn ansättes af frost, utvecklas rotämnet bättre i fröet, såsom längre fram i bok XIII, kapitlet om svedjeland och i skogen rödda åkerfält, skall närmare visas.
