Om minnesstenar öfver två bröder
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om minnesstenar öfver två bröder
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Första boken, kap. 31
Nyckelord: – Inristade djurbilder. – Minnesstenar. – Råmärken. – Minnesstenar öfver tvenne bröder. – Ödet finner utväg. – Stenhögar. – Skeppsbrott undvikas. – Mora sten. – Konungavärdigheten bekräftas.
MAN FINNER ÄFVEN på några ställen stentaflor af tämligen stor bredd och höjd, hvilka af starka resar blifvit nedsatta i jorden och som äro försedda med inhuggna afbildningar af drakar, ormar och björnar, öfver hvilka man vunnit lika lysande segrar som öfver väpnade fiender, efter hvad längre fram skall visas i boken om jättar och kämpar. Dessutom hafva vid stränderna upprests höga stenblock, hvilka i uråldrig skrift förmäla, hurusom framstående personer därstädes på olika sätt förlorat lifvet i vågorna, genom hemska oväder, åskslag och hvirfvelstormar eller för mördarehand. Så fortlefver för eviga tider det en gång inristade namnet. Äfven finnas höga stenar, genom hvilkas anvisning särskilda landskaps, fögderiers, slotts, kommuners, adelsmäns och bönders urgamla besittningar helt fredligt afgränsas utan inblandning af lagar, utan rättstvister och lagfarter. Dessa stenar tjäna som bevis inför andra nationer, att bland dessa enkla folk mera rättvisa och billighet vinnes genom gränsstenar och råmärken, än man annorstädes hämtar ur väldiga lagböcker i länder, hvarest människorna dock anse sig både lärdare och mera civiliserade. I södra delen af Göta rike finnas tvenne öfver ett brödrapar resta minnesstenar, af hög ålder och ännu i dag mycket omtalade: dessa bröder hade nämligen, då de ännu knappt lämnat ungdomsåren, fått sig af spåmän förutsagdt, att de skulle komma att dräpa hvarandra. Fasande för ett sådant olycksöde och för att undvika dess uppfyllelse beslöto de att ständigt lefva i främmande land och styrde kosan åt skilda håll till aflägsna delar af jorden. Men när ålderdomen inställde sig och krafterna aftogo, återvände de till sitt fädernesland, menande hvar för sig, att efter förloppet af en så lång tid den andre brodern vore död och den ödesdigra spådomen således utan verkan. Men utgången blef en annan, och ödet skapade sig en utväg. Ty när de båda gamla männen utan att känna hvarandra sammanträffat några mil ifrån staden Jönköping, där de, efter att ha hälsat hvarandra, för en stund slogo sig ned för att hvila ut i en talldunge vid stora landsvägen, kommo deras hundar i slagsmål och därpå de själfva i ordväxling, hvarpå de råkade i handgemäng och tillfogade hvarandra sår, af hvilka de dogo, sedan de dock under dödskampen igenkänt hvarandra. Så förtäljer sagan enligt de gamle, utan att man dock vill gå i god för den. Omkring nämnda plats ses stora högar af otaliga stenar, sammanförda af förbifarande folk, som utan vidare omständigheter kastat dit dem. Det är nämligen en plägsed hos detta folk, att resande som passera förbi märkliga ställen, där under och järtecken inträffat, kasta en hop stenar dit, detta till äfventyrs af det skäl, att man under en from förevändning vill hålla de steniga vägarna rena och fria, eller ock af någon annan hederlig anledning. Äfven finnas tämligen höga stenar utan skrift genom förfädernas omtänksamhet uppsatta utmed stränderna, hvilka i lutande ställning äro vända mot hamnar, som därigenom angifvas såsom opålitliga, hvadan de alltså genom ett tydligt tecken undervisa sjömännen, för att de må kunna undvika skeppsbrott. Ej långt från metropolen Upsala ligger en stor, rund sten, kallad Mora sten, rundt omkring omgifven af tolf mindre stenar och själf något upphöjd öfver jorden genom underlagda kilformiga stenar. På denna hyllas hvarje nyvald konung af en ofantlig folkmassa och får därpå under heliga ceremonier sin värdighet bekräftad af de katolska biskoparna, sedan han aflagt ed att skydda tron.
