Om tre mindre gudaväsen
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om tre mindre gudaväsen
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 4
Nyckelord: – Mindre gudar. – Methotin. – Gudarnas öfverstepräst. – Hans slut. – Frö i Upsala. – Blotande. – Blodsguden. – Vagnoft. – Hading. – Rosticphus. – Rostarus. – Tors och Odens afkomlingar. – Augustinus om gudarnas ursprung.
UTOM DE TRE ofvannämnda gudarna dyrkades äfven flera andra, hvilka (såsom Saxo förmäler) genom sin underbara färdighet i att förblända och behärska enfaldiga människor lyckades tillskansa sig den höga ställningen som gudar. Ej blott götarna, utan äfven alla de nordiska provinserna insnärjde de nämligen i en fåkunnig lättrogenhets snaror, i det de lockade dem att med ifver ägna sig åt deras dyrkan och sålunda svårt smittade dem med sina falska lärors gift. Ty ända därhän sträckte sig verkan af deras bedrägeri, att människorna, som trodde sig hos dem skönja tillvaron af gudakraft, förmenade dem vara gudar eller gudars medhjälpare och därför ägnade dessa upphofsmän till allt slags häxeri gudomlig dyrkan och skänkte en skändlig vidskepelse en vördnad, som endast bort tillkomma det verkligt heliga. Bland dessa är att nämna en viss Methotin, framstående i trolldomskonster, hvilken, genom att tillskansa sig högt anseende för en i själfva verket inbillad storhet, förförde enfaldiga varelsers själar genom sitt rykte som trollkarl och lockade dem att ägna honom afgudaoffer. Som han var gudarnas öfverstepräst, särskilde och ordnade han offer och ceremonier på sådant sätt, att hvar och en af de högre gudarna hade sin särskilda kult och sina offer, i det han förkunnade, att försyndelser mot dessa gudar ej kunde försonas genom gemensamma offer eller blandade ceremonier. Omsider kommo hans skurkstreck i dagen, och han blef ihjälslagen af en rasande folkhop; då hans lik genom pestbringande smitta dödade många människor, rycktes det upp ur grafven och stacks fast på en påle, såsom rättmätig lön för hans falska trolldomskonster. Äfven bör nämnas Frö, en gudarnas ståthållare, hvilken hade sitt säte ej långt från Upsala, där han förvandlade de gamla offerbruken, som öfvats af så många släkten och sekel, till dystra och ohyggliga försoningsoffer. I det han nämligen införde människooffer, sökte han genom skändligt blotande att tillfredsställa de högre gudamakterna. Omsider uppfördes han själf bland gudarnas tal och ansågs såsom blodets gud, hvadan man offrade honom mörka offerdjur och till hans ära anordnade offermåltider och nattliga spel på årligen återkommande högtidsdagar (liksom man fordom i Rom gjorde till ära för Pluto och Proserpina). Med ej mindre vördnad hedrades Vagnoft och Hading, emedan man trodde, att de i hårda drabbningar med hast kunde bringa verksam hjälp. Den finske Rosticphus [Rostirphus, enl. Saxo], som redan i lifvet skulle ha utmärkt sig genom sin underbara förmåga att förutsäga kommande händelser, troddes på denna grund hafva blifvit upptagen bland gudarna efter fullbordadt lefnadslopp. Till dessa kan läggas Rostarus: i sin ohyggliga grymhet kräfde han offer af människoblod, hvadan hans anhängare fingo lofva att prisgifva åt honom deras lif som de komme att besegra i strid. Utom dessa ansågos många andra för den väldige Tors eller Odens söner och hedrades af folket med ärebetygelser likt gudar och aktades värda offentliga offer. Men huru och genom hvilka påfund dessa och deras gelikar kunde komma i så stort anseende för gudomlighet och erhålla folkets dyrkan, kan ses här nedan i bok V, kap. i mot slutet, där det talas om jättar och kämpar. Ej heller saknas hos Augustinus (De civit. Dei, bok III, kap. 4) ett uttalande om slika gudars förmenta gudomliga ursprung.
