Om ur
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om ur
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Första boken, kap. 32
Nyckelord: – Bruket af ur sent i Norden. – Klockor. – Präktigt ur i Upsala. – Upsala universitet. – Lysande begåfningar i Norden. – Fredrik III. – Gadd. – Tidsbestämning medelst ur. – 595 a. u. c. – Olika slags ur. – Dyra ur. – Ett nytt slags tjufvar.
DÅ MED HÄNSYN till urens uppfinnare och tidens indelning nästan öfverallt i världen tillfälle gifves att erhålla klart besked, vore det mera obefogadt än gagneligt att här upprepa hvad som redan är allom bekant. Man måste emellertid erkänna, att, till följd af forntidens okunnighet och de förflutna seklens enfald, den konst att fördela dagar och timmar som nu andra nationer använda (liksom äfven bruket af ringklockor) mycket sent nått fram till Nordens folk. Numera finnas emellertid i nästan hela Norden till den grad fulländade, ändamålsenliga och rättgående ur, tillverkade både med inhemsk och utländsk konstfärdighet, att intet synes i högre grad vara dessa folks sak än konsten att sinnrikt bestämma tiden. I domkyrkan i Upsala (där man ännu för 600 år sedan dyrkade afgudar inom själfva staden eller på vissa kullar i dess grannskap) finnes ett mycket dyrbart och konstmässigt ur, genom hvars gång dygnet rundt man får den tydligaste framställning af planeternas rörelser äfvensom af solens och månens up- och nedgång. Detta ur har under senare år, medan ännu ärkebiskop Jakob förestod sitt stift — han som likaledes i denna sin residensstad grundlade ett privilegieradt lärosäte — förfärdigats med ej ringa omkostnad, hvilken man dock ej behöft ångra, alldenstund alla studerande i dessa trakter äro i hög grad hågade att lära känna himlakropparnas lopp, natur och verkningar (liksom äfven att tillägna sig andra nyttiga kunskaper), något som äfven gäller om till andra domkyrkor hörande personer, hvilka genom Guds nåd merendels äro utrustade med lysande begåfning. Såsom exempel kan anföras, att den kloke Björn (Bero), en man från Västergötland, framför alla andra användes af Fredrik III i de viktigaste rådslag, liksom af Alexander VI östgöten Gadd, hvilken sedermera mördades genom danskarnas förräderi. Men hvad beträffar det faktum, att bruket af moderna ur sent nådde fram till de nordiska länderna, så bör detta ej väcka förundran, då själfva Rom, med sitt vakna intresse för allting, säges under en betydlig tidrymd hafva saknat en bestämd indelning af dagen, ända till dess att Scipio Nasica först af alla införde en indelning i timmar medelst vatten, liksom efter honom arkitekten Vitruvius på lika sätt fördelade både natt och dag. Ett ur med sådan inrättning hade Scipio i sitt hus år 595 efter Roms grundläggning. Efter nämnda tid uppfann man ur af metall, sand eller äggskal, hvilka medelst tandade hjul, viktlod, klockor och snören angifva tiden och äro till hugnad för rikt folk. Ett annat slags ur begagnar såsom drifkraft endast ett stycke stål, formadt i vindlingar, med därpå upplindade senor, hvilka långsamt afvecklas och därigenom sätta hjulen i rörelse, utan att lod behöfva användas. Konstverk af hit hörande slag göras stundom endast af nyhetslystnad så dyrbara, att de tillverkas af guld, silfver eller dyrbara pärlor och stundom kunna öfverstiga värdet af tusen dukater, såsom det ur jag en gång såg i händerna på en viss riddare, hvars hela krigsrustning knappt kunde uppskattas till femtio dukater. Månne ej staten, som får lida så otaliga oförrätter, med skäl kunde beklaga sig öfver en så oförsynt medborgare? — såsom Plinius (bok XIII, kap. 1 och 3) utropar mot dem som sålde vällukter, hvilka han kallade uppfinnare af medel för framställande af ett nytt sätt att stjäla.
