Erik Brate biografi

Fra heimskringla.no
(Omdirigert fra Erik Brate)
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Erik Brate
Biografisk oversigt

Erik Brate
(1857-1924)



I sin doktorsavhandling om de nordiska lånorden i den yngre anglosaxiska dikten »Orrmulum» fick B. tillfälle att kombinera sina grundliga insikter i de nordiska och västgermanska fornspråken. Det var dock väsentligen inom området för de förra, som hans vetenskapliga livsgärning kom att falla; men även i arbetena över inre svensk språkhistoria kom honom hans mångsidiga språkliga "utbildning till godo, särskilt naturligtvis vid de utvikningar av etymologisk art, som han där gärna företog.

Så var förhållandet i hans förnämsta rent språkhistoriska arbete »Äldre vestmannalagens ljudlära» (1887), vilken sedan fick tjäna som förebild för ett större antal av andra företagna liknande undersökningar och som för övrigt troget avspeglade B: s vetenskapliga kynne, där torr saklighet parade sig med en betydande idérikedom. Denna hans livliga kombinationsförmåga förledde honom dock här och i synnerhet i hans artiklar »Schwedische wortforschung» till åtskilliga ytterst djärva och alltför lösligt grundade ordförklaringar, av vilka en del påtalades av S. Bugge i Arkiv för nordisk filologi, 4 (1888). Etymologiskt har B. för övrigt i skilda artiklar behandlat en del synnerligen omstridda ord, t. ex. själ, härad, gubbe och gumma m. fl., samt vissa ortnamn, t. ex. Medelpad (en dock oantaglig förklaring). Till denna grupp av etymologiska uppsatser hör också B: s behandling av vissa mytiska namn, t. ex. Wielant (Volundr), Disen och Sinfjotle, där han naturligtvis också kom att beröra rent mytologiska spörsmål.

En kritisk översikt av de nyare forskningsresultaten på mytologiens område lämnade B. 1907, och senare (1914) utgav han en på egna mytologiska och etymologiska uppslag grundad studie över vanerna och dem (enligt hans uppfattning) närstående gudomligheter. I detta sammanhang bör också erinras om hans uppsatser rörande de fornsvenska ortnamnen Thor(s)hughle, Vrindavi och Skself. I Vrindavi finner han spåren av en helgedom åt en motsvarighet till den isländska gudinnan (V)rindr; uppslaget vann genast allmän anslutning, men dess riktighet har på sistone blivit av en forskare bestridd. I någon mån besläktade ämnen upptog B. till behandling i uppsatser om julen och om »höknatten», av vilka den senare därjämte kan betraktas som en frukt av hans intresserade studier i den äldre nordiska tidräkningen, vilken han ägnade en mycket förtjänstfull undersökning (1908).

Ungefär samtidig med dessa mytologiska undersökningar är B : s översättning av den äldre Eddan (1913). I rent poetiskt avseende kan den ej ställas högt, men den bjuder på en välkommen och i fråga om litteraturhänvisningar rikhaltig kommentar och utmärker sig för en kritisk och självständig uppfattning av de många vanskliga problem, som här möta, egenskaper, som också prägla B: s uppsats om Voluspå (1913). Redan 1884 hade B. utgivit en liten innehållsrik handbok i fornnordisk metrik, varav en omarbetad upplaga utkom 1898.

Del drag i B:s vetenskapliga läggning, som kom till synes i hans etymologiska och mytologiska studier, förde honom också in på det område, där han skulle göra sina mest betydande insatser i nordisk språk- och fornkunskap, nämligen runforskningen. I sitt under medverkan av S. Bugge utförda stora och uppslagsrika verk »Runverser» (1887—91) fick han därjämte tillfälle att ytterligare odla de intressen, som tagit sig uttryck i hans nyssnämnda handbok i metrik. Viktiga runologiska specialundersökningar av hans hand föreligga i tolkningen av den urnordiska Fyrungainskriften (1898) med vissa synnerligen lyckliga lösningar av enskilda punkter, av de gotländska Ardrestenarna, av inskriften på Pirseuslejonet (1914) samt tillägget till Bugges tredje behandling av Rökstenen (1910). Dessutom har han i mindre uppsatser eller anmälningar lämnat rikliga bidrag till tolkningen av andra inskrifter. Efter Sven Söderbergs frånfälle knöts B. till det av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien planlagda stora verket »Sveriges runinskrifter». Han slutförde Söderbergs »Ölands runinskrifter», utgav det digra verket »Östergötlands runinskrifter» och färdigställde sina undersökningar av de södermanländska, av vilket arbete han före sin död fick se en del utkomma. Runinskrifterna på ön Man, vilka han själv undersökt (liksom f. ö. den ovannämnda å Pirseuslejonet), behandlade han 1907. I den rikhaltiga lilla handboken »Sveriges, runinskrifter» (1922) lämnade han slutligen en överblick av runskriftens historia och utveckling i Sverige. Med dessa och andra, arbeten har B. förvärvat sig en rangplats som en av Nordens allra främsta runologer.

B. utgav även en svensk språklära (1898) och behandlade frågor rörande svensk interpunktion och rättstavning, där han, trots sitt i övrigt konservativa skaplynne, tidigt intog en radikal ståndpunkt. Vidare bearbetade han och utgav senare delen av M. F. Lundgrens, förteckning över och redogörelse för de medeltida svenska personnamnen. I »Samfundet för nordisk språkforskning» i Stockholm intog han en ledande ställning.

Den nordiska språkforskningen hade i B. en av sina allra hängivnaste odlare, och det mödosamma och tidsödande skolarbetet, mäktade ej släcka hans vetenskapliga entusiasm. Han var en genomhederlig man, oegennyttig som få och en trofast vän i alla skiften.


Kilde: riksarkivet.se
Erik Brate, http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16879, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Hellquist.), hämtad 2012-06-06.


Bibliografi