Om de fem olika språken i de nordiska länderna
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om de fem olika språken i de nordiska länderna
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 4
Nyckelord: – Landsändarnas namn. – En andra värld.Lifslängd. – Näringsfång. – Moskoviter. – Finnar. – Inflyttade tyskar. – Skjutfärdighet. – Finnarna. – Svearna. – Klädedräkt. – Moskoviterna. – Lapparna. – 300 stammar med olika språk. – Oländiga orter. – 26 olika språk. – Förtidig talförmåga ödesdiger. – Mandom behöfver ej förmyndare.
GENOM DEN PÅ ofvanstående afbildning synliga olikheten i klädedräkt och vapen kan man förstå, hvilken stor skillnad gör sig gällande emellan de särskilda landsdelarna, språken, åldrarna och människornas sysselsättningar. Där finnas så lunda många, vidsträckta och mäktiga landsändar, såsom de hvilka bebos af lappar, moskoviter, svear, götar, värmer, dalkarlar, bergslagsbor och norrmän, hvilka landsändars utsträckning i längd och bredd är större än hela Italien, Spanien och Gallien tillsammantagna, hvadan Plinius med hänsyn till deras okända omfång ej utan skäl kallat dem en andra värld. Därför bör man ej heller förvåna sig öfver, att man här finner fem olika språk i bruk, nämligen de nordliga lapparnas eller bottningarnas, moskoviternas (ryssarnas), finnarnas, svearnas och götarnas samt tyskarnas. Människornas lifslängd bland dessa i köld lefvande nationer sträcker sig ända därhän, att de lefva 160 år och därutöfver; detta är äfven förhållandet i England och Skottland, hvarest en gång den vördnadsvärde biskop David lefde öfver 170 år. Dessa människor, nämligen de som bebo de stora ödemarkerna i höga Norden, utöfva såsom näringsfång jakt och fiske och lefva i byteshandel med moskoviterna. Finnarna ägna sig åt åkerbruk, fiske och timmerhuggning. Götarna och svearna lägga sig äfven vinn om de nämnda näringarna. De tyska främlingarna åter syssla med olika slags krämarverksamhet och lefva af dess afkastning, de foga sig under landets lagar och införa allahanda föremål som synas erforderliga för ett förfinadt lefnadssätt, såsom sidentyger, gyllenduk och olika slags viner. Hurudana de olika slags vapen äro som de begagna skall skildras dels här, dels längre fram och då mera omständligt i sammanhang med drabbningar till lands. Här må det dock , framhållas såsom en känd sak, att af alla de nordiska folken, såvidt det gäller skyttefärdighet, götarna äro de förfarnaste och flinkaste i handterandet af armborst, liksom finnarna äro berömda för sin skicklighet i bågskjutning, hvaremot svearna äro vana att kämpa med yxor, bilor och spjut. Kläderna pläga enligt gammalt bruk vara korta och åtsittande, utom benkläderna, som äro vidare. Svearna begagna rymligare kläder, liksom bruket är i Tyskland. Moskoviterna hafva enligt grekisk vana långa rockar; också är ju deras land beläget högt mot Norden. De i vildmarken lefvande lapparna åter kläda sig i dyrbara pälsverk af olika djurslag, och det ingalunda för att pryda sig, utan af nödtvång. Men att stor olikhet i språk är rådande mellan landsdelar af så betydlig utsträckning, kan ej väcka förvåning hos någon, då Strabo (i 11. boken ), om också blott såsom en förmodan, uppger att 70 eller väl snarare 300 folkstammar, som hafva sina boplatser rundtom Kaspiska hafvet, vid sin inbördes samfärdsel använda lika många olika språk, en olikhet som förklaras däraf, att dessa orter äro oländiga och föga tillgängliga. De flesta af dessa tillhöra sarmaternas folkstam, men alla bebo de Kaukasien. Något längre fram påstår samme författare vidare, att albanernas folk fordom varit deladt i 26 stammar med skilda språk, af hvilka hvar och en hade sin egen konung att lyda; till äfventyrs hade ock hvarje särskild stam sitt särskilda utseende, så att man lätteligen kunde urskilja denna märkliga olikhet mellan stammarna såväl som mellan deras språk och därigenom komma till en klar kännedom om skiftningarna i deras sånger och tonfall samt öfver hufvud uttrycken för deras själslif (genom hvilka ju människan skiljer sig från djuren). Men när någon äger talförmåga före den af naturen föreskrifna åldern (såsom Crœsi son, hvilken talade redan när han var sex månader gammal), så är detta ett ödesdigert förebud om undergång för hans släkt och fränder. Men det är mandomsyttringen som afgör, när man nått laga ålder; hvadan den som äger förmåga att nedslå sin fiende näppeligen synes vara i behof af förmyndare.
