Om orsakerna till de nordiska folkens sena omvändelse
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om orsakerna till de
nordiska folkens sena omvändelse
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 19
Nyckelord: – Hvarför det går så sakta med nordbornas kallande till tron. – Skörden mycken, arbetarna få. – Författarens fromma önskan. – Konungens och kyrkans ägodelar kunna lätt förökas. – Zieglers fräcka förtal. – Biskoparna utan skuld. – Hedningarnas fullhet. – Jämtland. – Ärkebiskop Joh. Magni i Upsala frikostighet.
ATT DEN YTTERSTA NORDENS folk under så många förgångna århundraden icke samt och synnerligen blifvit kallade till den katolska tron, det synes först och främst hafva sin grund i Guds outrannsakliga vishet, som i sitt allmaktsråd fastställt tid och stund, då detta fromma verk bäst skall kunna genomföras. I afvaktan därpå böra vi dock oaflåtligen bedja, att Han, alldenstund skörden är mycken, täckes utsända skickliga och kraftiga arbetare i behaglig tid. Jag för min del skulle, om jag ansåges behöflig, aldrig vägra att åtaga mig ett så fromt arbete, därest blott den Högste täcktes ingifva Sveriges konung i hjärtat att låta mig i enlighet med min brinnande önskan fullgöra detta goda verk, såsom jag under de 11 år; hvilka förflutit, sedan jag mottog titeln af ärkebiskop öfver dessa lands; ändar, oaflåtligen åstundat att få göra, Gud, den Högste, till ära och Nordens alla inbyggare till beständig trygghet. Och jag skulle utan tvekan åtaga mig att med hans hjälp så öka antalet af rikets invånare på de orter, som jag fordom funnit därtill lämpade, att jag i trakter, där nu ingen bor, skulle inom tio år tillvägabringa rymliga och tjänliga boningsplatser för flera tusen människor, hvilka i allo till fyllest kunde gifva Gud hvad Gudi tillhörer, och konungen hvad konungen tillhörer. Men ack, dess värre synes den tid ännu icke vara kommen, då ett så nyttigt företag torde med utsikt till framgång kunna sättas i verket. Ziegler, en anhängare af det Lutherska vanvettet, föregifver falskeligen i sitt geografiska arbete öfver Norden, att de nordiska biskoparna skulle bära skulden för uteblifvandet af de nämnda folkstammarnas omvändelse till de kristtrognas heliga gemenskap. Han vill nämligen låta påskina, att de af utsikten att nödgas erlägga outhärdliga skatter till påfvarna afskräckas från det heliga dopet och den sanna religionen. Men lika visst som detta är ett gudlöst och lögnaktigt påstående, lika visst känner och ser Gud, som själf är sanningen, att det i själfva verket ingalunda är biskoparna som bära skulden för uppskofvet med detta fromma verk. Ty dessa räcka knappast till för att värja den redan i forna tider inom de sydliga landskapen af deras stift genom lära och arbete vunna hjorden mot de förföljelser, som vissa af kätterska läror besmittade stormän anställa; så mycket mindre kunna de då genom resor till Nordens aflägsnaste landskap göra nya landvinningar, till dess en gång tiden för hedningarnas fullhet inträder och det blir en herde och ett fårahus. Likväl företog Johannes Magnus i nådens år 1526, efter att kort förut, oaktadt han var apostolisk legat, hafva blifvit vald till ärkebiskop, i afsikt att tillvarataga Upsala ärkestifts rätt och myndighet en visitationsresa ända till de aflägsnaste delarna af Jämtland. Och där använde han mer af sina inkomster till lindring af de fattigas nöd, än han behöll för tillgodoseende af egna nödvändiga behof; hvarom man kan erhålla utförligare upplysning i hans lefnadsteckning, som återfinnes i arbetet Metropolis Upsalensis.
