Om uppmärksamhet mot ålderstigna
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om uppmärksamhet mot ålderstigna
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 16
Nyckelord: – Vördnad för ålderdomen. – Sätt att färdas utför en backe. – Sätt att färdas uppför en backe. – Isbelagda träsk. – Man fäster afseende vid de gamlas mening. – Två söner draga sin moder till templet. – Gambarucha. – Folk afskiljes genom lottkastning till att utvandra från fädernes landet. – Storkens underbara egenskaper. – Gudlöse föräldramördare, hvad gör du? . – De gamla städse bemötta med vördnad.
HVILKEN OMSORG de nordiska folken ägna sina åldringar, det må nu vara föräldrar eller andra som tyngas af den vördnadsvärda ålderdomens börda, framgår i någon mån af ofvanstående bild. Den visar, huru en gammal man, som önskar färdas utför en brant bergsluttning eller kulle, för detta ändamål får sätta sig på en björnhud och så drages ned med söners eller trälars hjälp. Härvid vidtages emellertid det försiktighetsmåttet, att den bakre delen af huden eller skinnet vändes framåt, för att raggen må resa sig och sålunda hämma farten på snön eller den hala isen. Så glider han sakta utför och anländer oskadd med sin packning från sluttningens höjd till dess fot. Då nedstigningen för en isbacke ej kan försiggå så, som nyss nämnts, sörjer man på annat sätt vördnadsfullt för de gamlas bekvämlighet. Deras söner gå då i sicksack utför höjden och bära dem sakteliga ned på jämn mark. Å andra sidan plägar man, då färden bär uppåt öfver hal is, för att hindra att fordonet af sin egen tyngd halkar ned, lägga en lummig trädgren eller ett järn med två spetsar under densamma, hvarigenom den bringas att stå stilla, så att dragarna få tid att pusta ut. Detta försiktighetsmått är lika nyttigt som nödvändigt på längre resor, då färden under två, tre eller flera dagars tid bär uppåt, eller då den under lika lång tid bär nedåt mot träskartad, helt och hållet isbelagd slättmark. Äfvenledes är det sed hos detta folk att, hvarhelst man på vägen eller inomhus möter en åldring, vika åt sidan för honom samt i allmänhet visa honom vördnad, lyssna till hans omdöme och rätta sig efter hans uttalade mening, såsom vi skola få tillfälle att visa längre fram i 14. boken på tal om domstolar i skogstrakterna. I sammanhang med det, som här sagts om uppmärksamhet gent emot ålderstigna, kan anföras hvad Herodotus i sin första bok berättar om de två argiviska ynglingar, som, då dragare ej funnos att tillgå, spände sig själfva för vagnen och drogo sin moder den 45 stadier långa vägen till Junos tempel. Sedermera skola dessa ynglingar på moderns bön, att de måtte till lön erhålla den bästa gåfva som kunde komma dödliga varelser till del, hafva träffats af en ögonblicklig död, till ett vittnesbörd för eftervärlden att det är bättre för människan att få dö än att lefva, såsom redan framhållits i denna boks 8. kapitel. Saxo omtalar i sin 8. bok ett gagneligt råd, som den kloka Gambarucha gaf sina söner före longobardernas utvandring från Norden, och hvarmed hon afsåg att rädda tallösa människor från undergång. Rådet var detta: genom lottkastning skulle utvandrarna bestämmas, dock med iakttagande af den hänsyn som man vore skyldig föräldrar och barn. Om sålunda lotten fölle på orkeslösa åldringar, borde de som voro yngre och kraftigare i dessas ställe erbjuda sig att draga ur landet och frivilligt påtaga sig landsflyktens tunga för att skona de svaga. Hon förklarade nämligen sådana människor ovärdiga att lefva, som kunde förmå sig att köpa sitt lif genom ett gudlöst brott och låta föräldrar och afkomma drabbas af ett så obilligt beslut, eftersom de ju i ty fall mot dem öfvade grymhet i stället för kärlek. Hon sade sig slutligen hålla före, att alla sådana illa tjänade sitt fädernesland, hos hvilka kärleken till deras eget lif talade högre än kärleken till föräldrar eller barn. Så långt Saxo. Till och med hos de vilda djuren finner man exempel på kärleksfull omsorg gent emot föräldrar. Så ser man bland annat, huru storkarna, dessa vårens och glädjens budbärare, då deras föräldrar till följd af ålderdoms svaghet blifvit orkeslösa och icke längre förmå att själfva skaffa sig föda, öfvertäcka dem med sina fjädrar, stilla deras hunger och vederkvicka deras utmattade kroppar, till dess deras gamla vingar återvunnit sin förra kraft. Så återgälda de i sin tur med hulda omsorger föräldrarna lifvets gåfva. Hvad böra ej människor känna sig pliktiga att göra, när de finna en sådan barnakärlek hos de oskäliga djuren ! — Öfver hufvud taget bjuder seden hos de nordiska folken, att de yngre gå ur vägen och vika åt sidan för de äldre, resa sig vid deras annalkande och i allmänhet städse visa vördnad för de mera till åren komna.
