Tjugoförsta Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ilmarinens bryllup
Maleri af Nikolai Kochergin

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tjugoförsta Sången

---

Tjugondeförsta Sången. Brudgummen och hans följe anlända och emottagas i Pohjola: 1 —226. — Gästerna undfägnas rikeligen med mat och dryck: .227—252. — Wäinämöinen sjunger och tackar värdsfolket: 253—438.

---

Sjelfva Pohjola-värdinnan,

Sariolas gamla qvinna,

Råkade sig ute röra.

Ombesörjde gårdens sysslor,

Hörde piskors ljud från kärret,

Slädars rasslande från stranden;

Vände blicken då mot vester,

Höjde hufvudet mot solen,

Eftertänkte i sitt sinne:

10. "Hvad är det för folk som nalkas

Mina stränder, o jag arma;

Är det kanske krigarskaror?"

Detta gick hon att betrakta,

Att på nära håll beskåda;

Icke var det krigarskaror,

Det var stora brudgumsföljet,

Mågen sjelf var midt i hopen,

Midt ibland den goda skaran.

Sjelfva Pohjola-värdinnan,

20. Sariolas gamla qvinna,

Då hon såg sin svärson komma,

Yttrade ett ord och sade:

"Stormen ren jag trodde dåna,          Sånger vid mågens ankomst. v. 23—226.

Trodde någon vedrad ramla,

Hafvets vågor slå mot stranden

Eller markens stenar skramla;

Detta gick jag att betrakta,

Att på nära håll beskåda:

Icke var det dån af stormen,

30. Ingen vedrad hade ramlat,

Hafvet slog ej upp mot stranden,

Stenar skramlade ej heller;

Det är mågens folk som kommer,

Hundratal med honom följa.

"Hvaraf känner jag min svärson,

Mågen i den stora mängden?

Lätt är mågen känd i mängden:

Känd bland andra träd är häggen,

Eken synlig är i småskog,

40. Månen märks bland himlens stjernor.

"Mågen kör en kolsvart fåle,

Lik en varg, som bytet slukar,

Lik en korp, som flyr med rofvet.

Lik en lärka, lättbevingad;

Gyllne siskor sex ses sitta

Sjungande på mågens loka,

Blåa foglar sju ses flyga

Galande vid okets remtyg."

Nu ett gny från tåget höres,

50. Slädarne vid brunnen rassla,

Mågen åker in på gården,

In på gården brudgumsföljet,

Sjelf är mågen midt i hopen,

Midt ibland det goda folket,

Icke just ibland de främste,

Icke bland de allra siste.

"Ut j gossar, ut j kämpar,

Ut de längste män på gården,

För att hvarje bröstrem lösa,

60. För att öppna hvarje draglänk,

Stängerna till marken sänka,

Föra mågen in i stugan!"

Mågens svarta fåle springer,

Slängande den granna släden,

Af och an kring bröllopsgården;

Sade Pohjolas värdinna:

"Träl, som tjenar mot betalning,

Bäste legodräng i bygden!

Fasttag mågens unge fåle,

70. Hingsten der med bläs i pannan,

Lös den ur dess kopparrede,

Ur dess tennbeprydda bröstrem,

Ur dess vackra dyra romor,

Ur dess loka, gjord af vide;

Så du mågens hingst må föra,

Med försigtighet den leda

Vid dess silkessnodda tömmar,

Vid den silfverprydda grimman

Ut, att vältra sig på fältet,

80. På vår mjuka, jemna gårdsplan,

I dess tunna, färska snöbädd,

På den rena, hvita marken!

"Vattna mågens unge fåle

I den närbelägna källan,

Hvilken oupphörligt flödar,

Qväller fram med söta vågor

Vid den gyllne granens rötter,

Under tallens rika krona!

"Gif åt mågens hingst till foder,

90. Ur den gyllne foder-vackan,

Utur asken, gjord af koppar,

Skrädadt bröd och renad kornsäd,

Gif den kokadt sommar-hvete,

Sommar-råg, af stampen krossad!

"Led derefter mågens fåle

Till den allrabästa krubban,

Upp till den förnämsta platsen,

Allra längst i boskapsgården;

Fastbind mågens raske fåle

100. Med den sköna, gyllne keden

Vid den jernbesmidda kroken,

Invid stolpen, gjord af masur;

Ställ för mågens vackra fåle

Fram en rågad kappe hafre,

Blomsterhö en annan kappe,

Och en tredje kappe agnar!

"Borsta mågens vackra fåle

Med den hvita vallross-skrapan,

Utan att ett hår må krökas,

110. Eller vackra taglet lossar;

Öfvertäck min svärsons fåle

Med ett silfversmyckadt täcke.

Med det gyllne tygets väfnad,

Med den kopparprydda filten!

"Bygdens gossar, unga dufvor,

Fören mågen in i stugan,

Tagen hattarne utaf er,

Vantarne af edra händer!

"Nu jag vill min måg betrakta,

120. Se om mågen ryms i stugan,

Utan att man borttar dörren,

Bryter lös dess sidoposter,

Höjer upp den öfre balken,

Sänker tröskeln lägre neder,

Rifver väggen närmast dörren,

Flyttar lägsta bjelken unnan!

"Mågen ryms ej under taket,

Goda gåfvan ej i stugan,

Utan att man borttar dörren,

130. Bryter lös dess sidoposter,

Höjer upp den öfre balken.

Sänker tröskeln lägre neder,

Rifver väggen närmast dörren,

Flyttar lägsta bjelken unnan:

Mågen är ett hufvud högre,

Skjuter öfver med ett öra.

"Dörrens balk må då sig höja.

Utan att han mössan lyftar,

Trösklarne må ner sig sänka,

140. Utan att hans klack dem vidrör,

Sidoposterna må vidgas,

Alla dörrar upp sig låta,

När i stugan mågen stiger,

In den gode mannen träder!

"Prisad vare Gud, den sköne,

Mågen träder in i stugan!

"Nu jag stugan vill betrakta,

Taga den i ögnasigte,

Se, om alla bord man tvättat,

150. Sköljt med vatten alla bänkar,

Städat stugans släta tiljor,

Sopat golfvets plankor rena!

"Denna stuga jag betraktar,

Men jag känner ej med visshet,

Af hvad träd den blifvit timrad,

Hvarifrån man huset hitfört,

Hvaraf väggarne man upprest,

Sammanfogat golfvets tiljor.

"En vägg är af igelkott-ben,

160. Utaf ren-ben är en annan,

Väggen invid dörrn af jerf-ben,

Dörrens öfre balk af lam-ben,

Sparrarne man gjort af apel,

Utaf masur ugnens stolpe,

Murbeklädnaden af näckblad.

Takets hvalf af fjäll från braxen.

Smidd af jern är golfvets långbänk,

Väggens bänk af utländskt virke,

Bordet är med guld utsiradt,

170. Golfvet är belagdt med siden,

Ugnens mur af koppar gjuten,

Härden byggd af hårda hällar,

Ugnens tak af utländsk stenart

Och dess främre del af rönnträd."

Mågen stiger fram i stugan,

Träder under takets fogning,

Yttrar så ett ord och säger:

"Frid o Gud hit in förläna

Under vida frejdad takås,

180. Under takets sköna resning!"

Sade Pohjolas värdinna:

"Frid också med dig, som kommit

Hit i denna ringa stuga,

Trädt i denna låga hydda.

Detta hus, af furu timradt,

Detta bo, af tallar uppfördt!

"Hör trälinna, du min tärna,

Bygdens lejda tjensteflicka!

Frambär hastigt eld med näfver,

190. Med en antänd tjärvedssticka,

Att jag mågen får beskåda,

Se vår gode brudgums ögon,

Om de äro blåa, röda,

Eller hvita såsom linne."

Det var Pohjas lilla tärna,

Bygdens lejda tjensteflicka,

Frambar hastigt eld med näfver,

Med en antänd tjärvedssticka.

"Elden sprakar starkt ur näfret,

200. Sotig rök ur stickan stiger,

Kan min svärsons ögon svärta,

Sköna anletet besudla;

Tänd upp ljus, min lilla tärna,

Hemta eld på hvita vaxljus!"

Lilla tärnan, hon, trälinnan,

Bygdens lejda tjensteflicka,

Tände hastigt eld på ljusen,

Frambar eld på hvita vaxljus.

"Hvit är röken af ett vaxljus,

210. Lugn och klar är ljusets låga,

Strålar på min svärsons ögon,

Lyser uppå mågens anlet;

Nu jag ser min svärsons ögon,

Ej de äro blå, ej röda,

Icke hvita såsom linne,

Men som hafvets fradga ljusa,

Bruna, såsom säf vid stranden,

Vackra såsom vass i vattnet.

"Bygdens gossar, unga dufvor

220. Fören denne måg att sitta

På den allrabästa platsen,

Hedersrummet, der han vänder

Ryggen mot den blåa väggen,

Anletet mot röda bordet,

Mot de bjudna bröllopsgäster,

Gent emot det glada gillet!"

Bjöd nu Pohjolas värdinna

Mat och dryck åt sina gäster,

Fägnade med feta rätter,

230. Mättade med gräddpiroger

Sina bjudna bröllopsgäster.

Mågen främst likväl af alla.

Lax på stora fat var framlagd,

Derbredvid den bästa skinka.

Riklig råga kärlen täckte.

Fatens kanter höjda blifvit

Att de bjudna gäster mätta,

Mågen främst likväl af alla.

Sade Pohjolas värdinna:

240. "Hör mig, du min lilla tärna,

Hemta öl hit fram med kannan.

Stopet med sitt dubbla handtag,

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Men åt mågen främst af alla!"

Gårdens lilla tjensteflicka,

Lejd för pengar att arbeta,

Lät nu stopet nytta göra,

Fembandskärlet flitigt kringgå,

Humlans safter skägget skölja,

250. Hvita skummet hakan hölja

Hos de bjudna bröllopsgäster,

Men hos mågen främst af alla.

Hvad månn' ölet härvid tänkte.

Hvad månn' fembandskärlet sade,

När nu sångarn var tillstädes.

Den som kunde skickligt qväda,

När den gamle Wäinämöinen,

Sångens stöd för alla tider,

Var bland sångarne den bäste,

260. Främst bland dem som qväda kunde?

Öl han först ur stopet tömmer,

Sedan yttrar han och säger:

"Öl, du bästa dryck bland drycker,

Låt oss ej förgäfves dricka;

Lifva männerna att sjunga,

Gyllne struparne att qväda!

Värdarne helt säkert undra,

Och värdinnorna de tänka:

Månne sången redan tystnat,

270. Glädjens stämmor ren förstummats,

Eller bryggdes ölet dåligt,

Har en usel dryck man tappat,

När ej våra skalder sjunga,

Goda sångarne ej qväda,

Våra gäster stumma sitta,

Glädjens foglar ej sig fröjda!

"Hvem skall här då sången sköta,

Hvilken tunga ordet taga

Här vid detta Pohja-bröllop,

280. Detta lag i Sariola?

Bänkarne helt visst ej börja,

Om ej de, som på dem sitta;

Golfven sjunga säkert icke,

Om ej de, som gå på golfvet;

Fönstren fröjda sig ej heller,

Om ej fäderna vid fönstret;

Bordets kanter qväda icke,

Om ej de, som kring dem sitta;

Gluggen glammar ej i taket,

290. Om ej någon under gluggen."

Satt ett litet barn på golfvet,

Liten mjölkskägg närmast ugnen.

Barnet talade på golfvet,

Pilten yttrade vid härden:

"Icke är jag alltför gammal,

Icke mycket stark till kroppen.

Men likväl och det oaktadt,

Om ej andra feta sjunga,

Raske karlar rösten höja,

300. Starke män en sång uppstämma,

Vill jag magre gosse sjunga,

Börja, bleka barn, att qväda,

Sjunga, fast jag ock är mager,

Trots min klena kropp begynna,

Denna qväll till fröjd och fagnad,

Denna högtidsdag till heder!"

Låg på ugnens mur en gubbe,

Denne talade och sade:

"Icke duger barnajoller,

310. Klagolåt af klena tungor!

Lögner äro barnens visor,

Flickors sånger tomma ord blott;

Låt den vise sången sköta,

Den som har en plats på bänken!"

Derpå gamle Wäinämoinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Finns väl här bland denna ungdom,

Här i detta stora slägte

Den, som lade hand i handen,

320. Likt en hake mot en annan,

Och med mig till orda toge,

Började att runor qväda,

Till ett glädtigt slut på dagen,

Denna högtidsqväll till heder?"

Sade gubben då på ugnen:

"Förr man icke här förnummit,

Ej förnummit, eller skådat

I evärdeliga tider

Sångare, som bättre varit,

330. Någon mera kunnig konstnär,

Än jag fordom var att qväda,

Då jag sjöng i yngre dagar,

Qvad på vikens vida vatten,

Stämde upp på mon min visa,

Galade i hvarje granskog,

Sjöng i djupa ödemarker.

"Skön och stark var då min stämma,

Klingande och ren var rösten,

Flöt så lätt som flodens bölja,

340. Som den strida strömmens vågor,

Gick som skidan öfver drifvan,

Som en segelbåt på vågen.

Men jag kan det ej förklara,

Ej jag vet och ej jag känner,

Hvad min ljufva röst har röfvat,

Hvad som sänkt min starka stämma;

Ej som floden mer den flyter,

Vaggar icke mer som vågen,

Skrider som en harf på sveden,

350. Som en grenig tall på drifvan,

Som på sandig strand en släde,

Som en båt på torra stenar."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

Om då ingen annan kommer

Att med mig tillsamman sjunga.

Må jag ensam då begynna,

Reda mig att runor qväda!

Då till skald jag blifvit skapad,

360. Sångare engång är vorden,

Vägen ej i byn jag frågar.

Visans början ej af andra.

Nu den gamle Wäinämöinen,

Sångens stöd i alla tider,

Satte sig till glada värfvet,

Gick att sångens sysslor sköta;

Glädjesånger vid sin sida,

Ord i mängd till hands han hade.

Sjöng nu gamle Wäinämöinen,

370. Skötte sången skönt och skickligt;

Icke tryta honom orden,

Sången ej hans sånger minskar;

Förr skall sten i klippan tryta,

Neckrosblad i insjön saknas.

Sjöng då gamle Wäinämöinen,

Väckte glädje hela qvällen.

Qvinnoskaran under löje,

Männerna med muntert sinne

Hörde, grepos af förundran

380. Öfver Wäinämöinens sångkonst;

Häpnad intog dem som hörde,

Häpnad dem som icke hörde.

Sade gamle Wäinämöinen,

Slutade sin sång sålunda:

"Dock, hvad torde jag väl duga,

Uti sång och annan kunskap!

Litet kan jag åstadkomma,

Intet står i min förmåga;

Men om skaparn skulle sjunga,

390. Tala med sin ljufva tunga,

Skaparn skulle herrligt qväda,

Skulle sången skickligt sköta.

"Hafven sjönge han till honung

Och till ärter hafvets sandkorn,

Hafvets mull till malt han sjönge

Och till saltkorn hafvets småsten,

Vida lunderna till kornfält,

Svederna till hvete-åkrar,

Kullarne till sötmjölskakor,

400. Kala klipporna till hönsägg.

"Skaparn skulle skickligt sjunga,

Skulle qväda, skulle skapa

Med sin sång, i denna gården

Alla skjul af qvigor fulla,

Alla tåg af sköna hjordar,

Svedjelunderna af mjölk-kor,

Hundra nöt, med horn försedda,

Tusende med trinda jufver.

"Skaparn skulle kunnigt qväda,

410. Med sin sång han skulle skapa

Åt vår värd en pels af lo-skinn.

Klädeskappa åt värdinnan.

Nya skor åt gårdens döttrar,

Röda skjortor åt dess söner.

"Gif, o Gud, ock hädanefter.

Sanne skapare, förunna,

Att på detta vis man lefver,

Att man alltid så sig skickar,

Här vid dessa Pohja-fester,

420. Sariolas dryckesgillen,

Att i floder ölet flyter,

Mjödet rinner uti strömmar

Här i dessa Pohjas pörten,

Sariolas stora stugor,

Att här sjunges hela dagen

Qvällarne i fröjd förnötas,

Under denna värdens lifstid,

I värdinnans lefnadsdagar!

"Må ock Gud belöning ställa,

430. Skaparn lemna vedergällning

Åt vår värd på bordets ända,

In i boden åt värdinnan,

Löna sönerna vid noten,

Döttrarna i deras väfstol.

Att de aldrig måtte ångra,

Nästa år sig ej beklaga

Öfver detta långa bröllop.

Stora skarans dryckesgille!"