Tjugufemte Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tjugufemte Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

— — — — — — — — —

— — — — — — — — —

Louhiatar gamla qvinnan,

Gamla skökan uti Pohja

Föder sedan söner nio,

Bringar tio barn till verlden,

Under badet en gång gifvet,

Uti badstun, en gång eldad.

Alla på en gång hon föder,

På en enda natt om sommarn.

Sina söner hon benämner

Och med samma omsorg vårdar,

Som enhvar sitt eget foster.

En till håll och styng hon danar,

Ammar upp till gikt en annan,

Fostrar till kolik en tredje

Och en fjerde gör till tvinsot.

Der hon utslags-sjukdom närer,

Däggar ock den grymma pesten,

Skapar leda troll i vattnet,

Afundsmän på alla ställen,

Trollmän uti sanka dälder.

Sjelf hon råder sina söner,

Sjelf hon undervisar barnen

Att till annan nejd sig draga,

Till den dimomhöljda udden,

Till den skogbeväxta holmen.

Så nu Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma

Sände gräsliga förderfven,

Dref de oerhörda plågor

Till den dimomhöljda udden,

Till den skogbeväxta holmen.

Wäinö-gårdens söner sjukna,

Luoto-folket börjar täras

Af en icke vanlig sjukdom,

En till namnet okänd smitta.

Nedantill förmultna golfven,

Ofvan ruttna takets bräder.

Nu den gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn

Hör att Luoto-folket sjuknat,

Hör att Wäinös söner täras

Af en icke vanlig sjukdom,

En till namnet okänd smitta.

Värmer badstun upp med snabbhet,

Eldar i en hast sitt pörte,

För en qvast uti sin värjo,

I sitt skygd en honungsvinge,

Värmer honungsrika qvasten,

Mjukar upp dess hundra qvistar,

Torkar bort de helga plågor

Och de helga smärtor döfvar

Med den honungsrika vingen,

Med den lena honungsqvasten,

Yttrar så ett ord och säger:

"Är af Skaparn plågan alstrad,

Monne Gud förderfvet hitsändt?

Eller är för lön det tingadt,

Rustadt ut emot betalning?

Sjukdom, stig till himla-rymden,

Plåga, höj dig upp till molnen,

Far i luften varma imma,

För att utaf vinden vaggas,

Drifvas af det hårda vädret

Hän till långt aflägsna Pohja,

Der ej sol, ej måne finnes,

Icke luft, som hullet fägnar.

Smärtorna jag äfven manar

In i källare af stenar,

In i jernuppfyllda rösen.

Svårt det är att smärtor lida,

Plågsamt att af sjukdom täras.

Kivutar, du plågors moder,

Du som smärtor sammanföser

I ett litet, brokigt käril,

I en ask af koppar bildad,

Du med handskar utaf plågor,

Du med plågo-skor på foten!

Kom nu hit, då du behöfves,

Vandra hit, då man dig kallar,

Borttag från de svåra smärtor

Deras kraft och deras styrka,

Att den sjuke sig får hvila,

Att den svage lugnt kan sofva,

Den betryckte lindring njuta,

Sjuklingen sin sans behålla.

Samla smärtorna i skrinet,

I den vackra koppar-asken;

Koka så de svåra smärtor

I en ganska liten kittel,

Hvilken trenne fingrar rymmer,

Der blott rum för tummen finnes,

Koka dem på plågo-backen,

Högst på spetsen utaf berget.

Midt på backen står en klippa

Och ett hål finns midt i klippan,

Hålet är med nafvarn vridet,

Med ett huggjern genomborradt

Nio famnar djupt i berget

Och en aln än derutöfver.

Dit fördrifvas alla plågor,

Alla smärtor dit förjagas;

Stenen qvider ej af smarta,

Klippan ej af plåga klagar,

Om dit äfven skulle bringas

Oberäkneliga smärtor,

Qval, dem man ej tälja mäktar.

O du Ukko, högst bland Gudar,

O du gamle man i höjden.

Kom nu hit, då du behöfves,

Vandra hit, då man dig kallar,

Kom att helsa åstadkomma,

Frid och ro tillvägabringa.

Blås, o Gud, med helga munnen,

Med den varma andedrägten,

Att ej någon son förloras,

Ej en moders barn försvinner

Från det tal, som Skaparn danat,

Som med omsorg Gud har vårdat."

Derpå gamle Wäinämöinen

Ställde grytan uppå elden,

Hade så sitt kok att sjuda.

Full var grytan af de örter,

Hvarur saft på marken dryper,

Honungs-droppar rinna neder.

Fräsande nu grytan sjuder

Uti trenne sommar-dagar

Och i fulla trenne nätter.

Derpå gamle Wäinämöinen

Efterser sitt läkemedel:

"Är min salva tillförlitlig,

Är mitt läkemedel säkert?"

Ej är salvan tillförlitlig,

Ej hans läkemedel säkert.

Ställde grytan uppå elden,

Hade så sitt kok att sjuda,

Bragte dit än mera örter,

Gräs af många skilda arter.

Fräsande nu grytan sjuder

Uti fulla trenne nätter

Och i trenne sommar-dagar.

Derpå gamle Wäinämöinen

Lyftar grytan ifrån elden

Och beskådar läkemedlet;

"Är min salva tillförlitlig,

Är mitt lekemedel säkert?"

Ej är salvan tillförlitlig,

Ej hans läkemedel säkert.

Ställde grytan uppå elden,

Hade så sitt kok att sjuda,

Bragte dit än mera örter,

Gräs af många skilda arter,

Som från annan nejd man hemtat,

Tagit ifrån byn den kalla,

Fått af nio vise männer,

Åtta insigtsfulla trollmän.

Fräsande nu grytan sjuder

Uti fulla trenne nätter

Och i trenne sommar-dagar.

Trenne gossar flitigt vårda

Det som i en panna kokas;

Trädrik skog till bränsle öddes —

All den skog, en holme frambragt —

Blott för koket i en panna.

Fastnade så sten vid stenen,

Klippa sig vid klippan fäste.

Derpå gamle Wäinämöinen

Lyftar grytan ifrån elden

Och beskådar läkemedlet:,

"Är min salva tillförlitlig,

Är mitt läkemedel säkert?"

Visst är salvan tillförlitlig,

Visst är läkemedlet säkert.

Smorde så med denna salva,

Med det goda läkemedlet,

Smorde ofvantill och nedan,

Smorde midtuppå tillika,

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Herren må sin hjelp förläna,

Ifrån Gud må bistånd komma,

Sen jag smort med mina händer,

Sen jag med min mun har talat.

Hvart ej mina händer komma,

Dit må Skaparns händer komma;

Hvart ej mina fingrar passa,

Dit må Skaparns fingrar passa;

Hvart ej mina ord sig sträcka,

Dit må Skaparns ord sig sträcka.

O du Ukko, högst bland Gudar,

O du gamle man i höjden!

Gör den sjuke frisk om natten,

Lifva honom upp om dagen,

Att ej ofvantill käns plåga,

Att ej smärtan tär det inre,

Att ej värken flyr till bröstet.

Låt ej någon smärta kännas,

Ej den aldraminsta plåga,

Medan tiden ännu varar

Och den klara månen lyser."

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn

Trollad sjukdom dermed bortdref

Och en pålagd sjukdom läkte.