Tjugusjunde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tjugusjunde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Ledsnad herrskade bland menskor,

Ledsnad ock bland foglar rådde,

Svårt det var för vattnets fiskar

Och för skogens hjord besvärligt,

När ej solen mera lyste

Och ej sken den milda månen.

Gäddan känner gropens botten,

Foglars flygt blir örnen varse,

Vinden vet af gässens dagsfärd.

Men ej vet den arma menskan,

När dock morgonen är inne,

Eller natten börjar nalkas

På den dimomhöljda udden,

På den skogbeväxta holmen.

Rådslag hålla då de unge,

Medelålders männer tänka.

Hur man utan sol och måne,

Utan karlavagn må lefva.

Gamle trygge Wäinämöinen

Vandrar hän till smedens verkstad,

Träder under smidjans dörrpost,

Yttrar så ett ord och säger:

"Upp du smed der invid väggen,

Upp du hamrare bak stenen,

För att nu en måne smida

Och en solring sammanfoga.

Lång är tiden eld förutan,

Ledsam, då ej månen lyser,

Då ej solen strålar sprider."

Steg så smeden upp vid väggen,

Hamrarn reste sig bak stenen

För att straxt en måne smida

Och en solring sammanfoga.

Utaf guld han smider månen

Och af silfver nya solen;

Får så månen smidd och formad,

Får ock solen färdigbildad.

Nu de lyfta dem med glädje,

Bära vackert och försigtigt

Upp till himmelen den höga,

På det sjette stjernehvalfvet,

• Ofvanpå de åtta fästen.

Svetten dröp från Skaparns hufvud.

Vattnet rann från Gudens panna

Vid det alltför svåra verket,

Vid den mödosamma lyftning,

Då man forslar nya solen,

Då man bär en ring för månen

Upp till midten utaf himmeln,

Till den nionde bland rymder.

Månen fingo de så forslad,

Fingo äfven solen fästad

I den nionde bland rymder,

Vid den medlersta bland himlar;

Men som måne sken ej guldet,

Silfret såsom sol ej lyste.

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Om jag far till Pohja-gården,

Mig beger till Pohjas söner,

Visst jag månen får att lysa,

Gyllne solen till att stråla."

Far åstad och färdas skyndsamt

Hän till Pohjola det mörka;

Stiger en dag, stiger tvenne,

Redan på den tredje dagen

Synas Pohja-gårdens portar,

Pohja-gårdens dörrar rassla

Och de onda gångjern glimma.

Kommen fram till Pohja-floden

Ropar gamle Wäinämöinen:

"Hemta båt, du son i Pohja,

Att jag slipper öfver elfven."

Pohja-sonen hördes svara:

"Här är ingen båt nu ledig,

Ro dig fram med dina fingrar,

Styr med dina flata händer

Öfver floden här i Pohja."

Nu den gamle Wäinämöinen

Sänker fingrarna i vattnet,

Flata händerna i böljan,

Drar sig på en vatten-ruska,

På en tall-stock sig förfogar,

Låter så en hvissling ljuda;

Kom en vind och förde honom

Öfver floden uti Pohja.

Pohja-folket höres ropa,

Onda skaran häftigt larma:

"Stig nu med den ena foten

Ifrån elfven upp till stranden."

Steg med sina begge fötter

Ifrån elfven upp till stranden.

Pohja-folket höres ropa,

Onda skaran häftigt larma:

"Träd nu fram till Pohja-gården."

Trädde fram till Pohja-gården.

Pohja-folket höres ropa,

Onda skaran häftigt larma:

"Kom nu in i Pohja-stugan."

Gick så in i Pohja-stugan.

Männerna der mjöd förtära,

Mätta sig med ljufva drycken.

Hvarje man bär svärd vid sidan,

Stridsbeklädd är hvarje kämpe,

För att döda Wäinämöinen,

Vattnets vän om lifvet bringa.

Männerna af honom spörja:

"Hvad är usle mannens budskap,

Hvad vet vandrarn att förtälja?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Hvart har solen från oss flyktat,

Hvart har månen tagit vägen?"

Pohja-folket höres ropa,

Onda skaran häftigt larma;

"Dit från eder solen flyktat,

Dit har månen tagit vägen:

Solen kommit ned i klippan,

In i ståluppfyllda berget,

Sköna månen har försvunnit

I en sten med brokig sida;

Aldrig derifrån de slippa,

Aldrig utgång sig bereda."

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Låt oss mäta våra klingor,

Låt oss våra svärd beskåda.

Skall ej månen fås ur stenen

Solen ifrån klippan frias?

Den som har en längre klinga,

Har ett svärd, mer skönt att skåda,

Må det första hugget gifva."

Sina svärd nu männer mäta

Och beskåda sina klingor.

Litet längre än de andres

Var den gamle Wäinös klinga,

Blott så mycket som ett kornfrö,

Eller som ett ringa halmstrå.

Månen lyste uppå spetsen,

På dess fäste glänste solen,

Hästen gnäggade på bettet,

Katten gnällde uppå knappen

Och en hundvalp låg i slidan.

Man så träder ut på gården

Och emot hvarann sig ställer.

Nu den gamle Wäinämöinen

Slog en gång med blanka svärdet,

Slog en gång och slog en annan,

Skalade, som rofvors strängar,

Hufvuden af Pohjas söner.

Går så att beskåda månen,

Vandrar hän att solen lösa

Och befria karlavagnen

Från den fläckbeströdda stenen,

In ifrån stål-bergets sköte,

Från den jernuppfyllda klippan.

Men der finnas tio dörrar

Och hvarenda ibland dessa

Har med tio lås man fastlåst;

Han ej slipper in i klippan.

Gamle trygge Wäinämöinen

Återvänder nu till hemmet,

Träder uti smedens verkstad,

Yttrar så ett ord och säger:

"Hör mig smed, du Ilmarinen,

Frände, barn af samma moder!

Hamra mig tregrenig gräfta,

Smid ett dussin hvassa billar,

Smid en väldig knippe nycklar,

Att jag månen får ur stenen,

Solen lösa kan från klippan."

Derpå smider Ilmarinen

Allt hvad mannen har af nöden,

Smider en dag, smider tvenne,

Smider än den tredje dagen.

Men uppå den tredje dagen

Stiger Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma,

Ganska tidigt upp en morgon

Och sig tager för att flyga.

Flyger upp med lärkans fjädrar,

Höjer sig på siskans vingar,

Flög till Ilmarinens smidja,

Satte sig vid gluggen neder.

Det var smeden Ilmarinen,

Tog till orda nu och sade:

"Hur är, fogel, du vid gluggen

Ren på morgonen så tidigt?"

Fogeln med sin tunga talar,

Så den lilla siskan qvittrar:

"Hör mig smed, o Ilmarinen,

O du hamrare evärdlig!

Du just är en kunnig konstnär,

Är en hamrare förträfflig."

Det var smeden Ilmarinen,

Yttrade ett ord och sade:

"Derför är jag kunnig konstnär,

Är en hamrare förträfflig,

Att jag har den store Guden

Länge uti skägget skådat,

Medan förr jag himmel smidde,

Hamrade ett lock för luften."

Fogeln med sin tunga talar,

Så den lilla lärkan qvittrar:

"Hvad är det, du smed nu hamrar,

O hvad smider du nu, konstnär?"

Det var smeden Ilmarinen,

Svarade härtill och sade:

"Det en halsring är, jag smider,

Åt den stygga Pohja-gumman."

Flög nu Pohjolas värdinna,

Flög och ilade med snabbhet

Ifrån Ilmarinens smidja,

Flög som lärka bort till hemmet.

Börjar tänka och begrunda,

I sitt sinne öfverlägga,

Hur sin hals hon, usla qvinna,

Onda hexa, månde värja.

Märker ofärd henne hota,

Nödens dag förhanden vara.

Steg så upp en morgon tidigt,

Ren i dagens första gryning,

Flög till Ilmarinens smidja,

Kom, som dufva, uppå tröskeln.

Det var smeden Ilmarinen,

Yttrade ett ord och sade:

"Hur är dufva du på tröskeln

Ren på morgonen så tidigt?"

Dufvan med sin tunga talar,

Fogeln så till gensvar qvittrar:

"Derför må jag stå på tröskeln,

Att dig detta budskap bringa:

Månen stigit har ur stenen,

Solen ut ur klippan sluppit."

Derpå smeden Ilmarinen

Går till dörren af sin smidja,

Skådar noga upp mot himlen,

Ser på fästet månen lysa,

Ser den sköna solen stråla.

Gick till gamle Wäinämöinen,

Yttrade ett ord och sade:

"O du gamle Wäinämöinen,

Du en sångare evärdlig!

Kom nu att beskåda månen,

Kom att se på sköna solen,

Då de nu på fästet stigit,

Kommit till sitt förra ställe."

Gamle trygge Wäinämöinen

Skyndade sig ut på gården,

Lyfte genast upp sitt hufvud,

Höjde blicken emot himlen:

Månen uppå fästet stigit,

Solen hade himlen funnit.

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf sig tager för att tala,

Höjande sin röst han säger

Och med dessa orden talar:

"Hell dig måne, att du lyser,

Att ditt anlete du viser,

Hell dig gyllne dag, som randas,

Hell dig sol, som åter uppgår!

Du guldmåne slapp ur stenen,

Sköna sol, du steg från klippan,

Såsom gyllne gök du uppsteg,

Höjde dig som silfver-dufva.

Så du må hvar morgon stiga

Äfven efter denna dagen,

Och hvar gång, då hit du kommer,

Må du ymnig helsa bringa,

Hopa håfvor uppå håfvor,

Föra lycka till vår metkrok,

Hemta fångst åt våra fingrar.

Vandra nu din väg med helsa,

Lägg din bana frisk till rygga,

Gör din båge skön och vacker.

Gå om aftonen till glädje."