Vis kilden til Malkolm Sinclair

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Malkolm Sinclair]] !! 
|-
|}


[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''104. Malkolm Sinclair'''</big></big>


'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>




::1. Sist, när på ljuflig blomsterplan 
::Jag mina lam utförde 
::Och satte mig, som jag var van, 
::Der jag bäst lärkan hörde, 
::Så kom till mig en gammal man, 
::Beprydd med silfverhåren; 
::Han såg mig ganska gunstigt an 
::Och helsade: »god måron!» 


::2. »Hör», sade han, »kom, Celadon, 
::Följ med mig litet stycke! 
::Lägg från dig dina lappris blom, 
::Du skall få höra mycke .» 
::Jag steg strax upp, lad' flöjten bort, 
::Tog gubben uti handen, 
::Och kommo vi strax innan kort 
::Till obekanta landen. 


::3. Ett fasligt berg midt för oss var, 
::Det jag rätt häpna' före; 
::Men gubben sade: »åh, var karl! 
::Vi så ej hissna böre; 
::Säg, vet du ej, att veklighet 
::Har aldrig vunnit ära; 
::Men deremot manhaftighet 
::Ses alltid kransar bära ?» 


::4. Häraf sä blef jag fuller styrkt; 
::Men åter’gen förskräckter, 
::När gubbens hand med rostig dyrk 
::Åt bergets port blef sträckter. 
::Jag ville rymt tillbaka; men 
::Han fattad' mig i armen 
::Och sade: »har du då, min vän, 
::Ej hjerta uti barmen?» 


::5. Jag måtte ropa eller be, 
::Det halp dock intetdera; 
::Jag skulle in, vi fingo se 
::I berget gubbar flera; 
::Dem jag dock alla trodde väl, 
::Emedan som de viste 
::Att de en svensk, upprigtig själ 
::I skrynkne lemmar hyste. 


::6. Vi gingo dessa snart förbi 
::I våra skumma salar; 
::Men fingo derpå genast si 
::Täckt liljeklädde dalar 
::Och lundar af cypresse-trä 
::Samt ceder-prydde höjder; 
::Vi togos mot af en allé, 
::Som var af linder böjder. 


::7. En äkta sol med silfversken 
::Och perlestrålar höga 
::I klara vassen derpå se'n 
::Begynte sig att löga; 
::Hon klädde präktigt guld-mohére 
::Uppå agate-bergen, 
::Och gjorde himlen klar och skär 
::I höga safirs-färgen. 


::8. Beredde foglesvärmen nu 
::Med gäll-ljudd silfvertunga 
::För denna gyldne purpurbru' 
::Begynte till att sjunga; 
::Kristallekällan, som utför 
::Demanteklippan kullra', 
::Hon vid sin klara uppgångs dörr 
::Med perleböljor pulra'. 


::9. Inunder hvart ett skuggrigt trä' 
::Gråhårige sig döljde, 
::Dem Nöjet satt uppå sitt knä 
::Och med sin mantel höljde, 
::Och gaf dem nektar utur gull 
::Och dem i kärlek kysste; 
::Med ett ord sagdt: den ort var full 
::Af allt, hvad ädelt lyste. 


::10. »Ack», sad' jag, »täcke gubbe, hvad 
::En sällhet du mig ämnat! 
::Jag är så hjertans nöjd och glad 
::Att jag min' får har lemnat; 
::Säg, får jag icke här med dig 
::Bakom en buske lefva 
::Och uti himmelskt nöje mig 
::Insvepa och invefva?» 


::11. Men han mig svarad': »käre, håll! 
::Den, här skall bo och bygga, 
::Han måste först på verldens boll 
::Sia odygden till rygga; 
::Ty utaf alla, du här ser, 
::Är ingen, som ej kämpat, 
::Den ene mindre, andre mer, 
::Och henne förolämpat.» 


::12. Härvid jag pustad' ängsligt till; 
::Men fick ej tid att tala, 
::Ty sinnet föll mig i en grill 
::Och alltför ljuflig dvala; 
::Emot oss kom en täcker park, 
::Ett Floras mästerstycke, 
::Der gudarne af frusen mark 
::Had' gjort ett sommarsmycke. 


::13. Der stodo lagrar i gevär 
::Och skilrade för solen, 
::Derunder växte röda bär, 
::Som prydde gröna jolen; 
::Der stod en vattukonst och grät, 
::Så klara vattnet flödde. 
::»Så var», sad' gubben, »hennes sed 
::Se’n Carl den tolfte dödde.» 


::14. Och är det fåfängt bjuda till 
::Beskrifva denna prydnad; 
::Med tysthet jag här hellre vill 
::Bevisa Himlen lydnad. 
::Dock kan jag ej förtiga, hvad 
::Oss se’n för nåde hände, 
::Då jag min' ögon, nöjd och glad, 
::Åt höga slottet vände. 


::15. För nämde slottets kopparport 
::En hop stålklädde svenner 
::Nedkommo ifrån Baldurs ort, 
::Helt trogne Martis vänner; 
::Med dragne pampar stodo vakt, 
::Att ingen skulle klifva 
::På slottets sammetsklädda prakt 
::Ell’ blanka silfverskifva. 


::16. Men, tänk! så bistre, som de här 
::Med bleka ansigt' stodo 
::Och hotades med blankt gevär, 
::Så tog' de dock till godo, 
::Att gamle gubben ledde mig 
::I deras förmak dyra, 
::Der ett ungt lejon roat sig 
::Ett korsadt klot att styra. 


::17. Jag häpna’ nu långt mer än förr, 
::Men skräcktes ännu mera, 
::När gubben lätte på en dörr 
::Af klara silfret skära. 
::Inför den samma var en sal, 
::En sal för alla salar; 
::Der inne luften var helt sval 
::Och ljuset som i dalar. 


::18. Kring om ett präktigt silfverbord 
::Tolf svenska Carlar suto, 
::Som talte inte många ord, 
::Men konga-miner guto. 
::De åtta sågo gamle ut, 
::De fyra intet späde; 
::De förre, som de dock förut 
::Från verlden gjort afträde. 


::19. Den Nionde i denna rad 
::Tyckt s ha' ett hastigt sinne; 
::Den Tionde sågs djerf och glad, 
::Med mod i bröstet inne; 
::Den Elfte var en täcker karl, 
::Han satt och räkna' pengar; 
::Han delte ut, liksom en far, 
::Till sina barn och drängar. 


::20. Den Tolfte var en sirlig, lång 
::Och väl uppväxter hjelte, 
::Den man kund' se ej enda gång 
::Sitt karlahjerta fälte. 
::Hans ögon voro oförskräckt' 
::Liksom på unga örnar; 
::Hans styfva näfvar knyttes käckt 
::Som rammar uppå björnar. 


::21. Hans korta här, som kämdes opp, 
::Afbildade en krona, 
::Som var åt en så dugtig kropp 
::En sirlig hufvudbona. 
::Hans armar, ben vor' full' af merg, 
::Hans skuldror utaf styrka, 
::Hans länder voro liksom berg 
::Och marmorn i vår kyrka. 


::22. Han satt uti en svensker rock 
::Af blått, passabelt kläde, 
::Han hade elghudsköller ock, 
::Som aldrig låg i träde, 
::Och handskar utaf samma slag, 
::Som långt på armen räckte; 
::Tror knappt manchetten satt i lag, 
::Den styfva kragen täckte. 


::23. Ett tjockt gehäng, tre finger bredt, 
::Var spändt på blåa rocken; 
::En gruflig pamp, den mången sett 
::Nedsabla hela flocken, 
::Satt, dragen till en tredjedel, 
::I detta gula bälte, 
::Och ville ut, ge den sin del 
::Som träffa' hennes hjelte. 


::24. Ibland så steg han upp och gick 
::Med sina stöflar store, 
::Som sutto uti krigsmans skick 
::Och föga blanke vore. 
::Han hade sporrar uppå dem, 
::Så stora, att de passa 
::At sådan fot och karlalem, 
::Med sina kringlor hvassa. 


::25. Sin ganska stora, höga hatt, 
::Den gyldne knappen prydde, 
::Han på sin krönta hjessa satt; 
::Se’n stanna’ han och lydde, 
::Hur’ kämpevakten skilrade, 
::Så att gevären slamra’; 
::Man kunde se, han undrade, 
::Ho kom till dödens kamrar. 


::26. Strax lättes blanka dörren opp: 
::En svensker jarl framträdde 
::Med skjuten, sargad hjeltekropp, 
::Dock miner intet rädde. 
::Hans ansigt' var med blod besköljdt, 
::Nedsabladt, trampadt, slaget, 
::Och bröstet, som hans hjerta döljt, 
::Had' grofva skott intagit. 


::27. Hans hjerna satt i håret klent, 
::Jag ryser det att nämna; 
::Men glädes, att ej är för sent 
::För Himlen sådant hämna. 
::Han hade spänd pistol i hand, 
::Liksom han ville skjuta; 
::Men dödens hårdt åtsnörda band 
::Befalte’n förr att sluta. 


::28. Han helsade på svenskt manér; 
::Då kongen nådigt svara' 
::Och sad': »vi känne inte er, 
::Hvem skulle I väl vara?» — 
::»Jag är», sad' han, »en svensk major, 
::Mitt namn är Malkolm Sinclair, 
::Min själ nu nylig' af mig for 
::Från hjertats vrår och vinklar.» 


::29. »Hur», sade kungen, »blef du död, 
::Du tappre krigsbuss store? 
::Du äst i blod så färgad röd, 
::Liksom du slagtad vore.» — 
::»Jo», sade han, »Hans Majestät! 
::En oförskämd Bellona 
::Har så betalt de trogna fjät, 
::Jag gått för Sveriges krona.» 


::30. »Ja så», sad' kungen, »men hör på: 
::Hvar var du, när du dödde?» — 
::»Från Breslau något när' en å 
::Ur mina ådror flödde.» — 
::»Hvem mördat dig?» — »Sex ryske män, 
::Som stulo af mig lifvet; 
::Had' jag fått tid, jag dem igen 
::Skull' snälla piller gifvit.» 


::31. »Ja så, då slås vårt Sverige än 
::Med ryssen uti ifver?» — 
::»Nej, Hans Maj’stät, han är vår vän, 
::Så sagdt åtminston' blifver.» — 
::»Nej säg, men hvad för slag had' du 
::I Breslau till att göra? 
::Säg, sku' vi tro, att kejsarn nu 
::Vill sig på oss förföra?» 


::32. »Nej, män, det höres intet af; 
::Mitt äfventyr var detta: 
::Jag for till sultan i fullt traf, 
::Min konungs värf förrättar — 
::Ack, sultan! Håll, håll, Sinclair håll! 
::God' vänner, Carlar alla, 
::Här är en svensk från verldsens boll, 
::Som mördad nödgats falla.» 


::33. »Se, hvar han står, och bloden ned 
::I strida strömmar rinner! 
::Der kan man se en hjeltesed, 
::Som ej i döden svinner; 
::Tänk på, han kommer från Turkit! 
::Ack, låt oss då få höra, 
::Hurledes Mars sin dragne plit 
::Nu brukar till att föra!» 


::34. Strax reste de sig alle tolf, 
::Vår Sinclair att bestråla, 
::Som deras blanka silfvergolf 
::Med röda saften måla'; 
::Den Elfte sad': »stig hjelte, hit 
::Till bordet, me’n du talar! 
::Lägg bort pistolen och din plit! 
::Han dig ej mer hugsvalar.» 


::35. Ty klef han fram uti sin blod, 
::Att den kring benen stänkte; 
::Ett karlaväsend', hjeltemod 
::I röda köttet blänkte. 
::Den Tolfte sad': berätta snart, 
::Hvad sker i våra länder, 
::Ditt ärende och öfverfart 
::Samt hvad der uppe händer!» 


::36. »Jo», börjad' han, »vårt Svea är 
::En dame, som stilla sitter 
::Och sina gröna lagrar skär, 
::Förnöjd med fogleqvitter. 
::Hon dricker fridens söta vin 
::Ur Friedrichs gylne koppar, 
::Och skådar med en hurtig min 
::På sina blåa troppar.» 


::37. »Och skall knappt någon hafva sett 
::En så förnuftig flicka, 
::Som, fast hon framdels sig beredt 
::På grönan kjortel sticka, 
::Har hon dock laddat flinkt gevär 
::Och lagt utmed sin sida, 
::Så att, om nå’n skull gå förnär, 
::Skall han i fallet bida.» 


::38. »Hon klär sig som en karl med hatt 
::Och lider ingen mössa; 
::Dess purpurmun får ingen fatt, 
::Fast mindre lof att kyssa, 
::Mer än som hennes äkta man, 
::Kung Friedrich store, dyre, 
::I hvilkens trogna, starka hand 
::Hon anförtrott sitt styre.» 


::39. »Och som hon vänlig min vill se 
::Af alla uppå jorden, 
::Så täcktes hon ock nådigt ge 
::Åt mig de höga orden: 
::Red, Sinclair, red dig till och far 
::Till sultans varma länder! 
::Du vet vi vänskap plägat har 
::Se’n Carol var i Bender.» 


::40. »Ty for jag stad i största hast, 
::Kom lyckligt ock tillbaka; 
::Men åter bort på lyckans kast, 
::Min konungs värf bevaka; 
::Kom lyckligt dit, förrättad' väl, 
::Hvad mig var budet göra, 
::Fast oväns arga, falska själ 
::Vill smädetal kringföra.» 


::41. »Nu slogs sultan och slås ännu 
::Med ryska kejsarinnan. 
::De ge hvarannan tu för sju, 
::Dock tyckes sultan vinna. 
::Och efter jag till honom for, 
::Strax ryska hofvet gissa', 
::Att jag på Sveriges vägnar svor 
::Med honom punkter vissa.» 


::42. »Man tillad' äfven också se’n, 
::Och ilskan dermed viste, 
::Att mången ryss båd' arm och ben 
::För min skull plötsligt miste; 
::Och att jag kund' ej för min död 
::Det väna folket lida, 
::Samt att min klinga ofta flöt 
::Okallad ur min slida.» 


::43. »Nu var jag rester derifrån, 
::Till Breslau ändtlig' kommen, 
::Hvarest, när såsom min person 
::Af amtet blef förnummen, 
::Mig önskades en lycklig fart 
::Till svenska kungens länder, 
::Det jag ock upptog för en art 
::Af Sveriges trogna vänner.» 


::44. »Men när jag sedan några mil 
::På vagn från staden hunnit, 
::For en af sex liksom en pil 
::Förut, den se’n mig vunnit; 
::Han kom tillbaka, lade an, 
::Och fråga', hvad jag förde 
::För lustigt nytt till Sveriges land, 
::Som ryska kronan rörde.» 


::45. »Jag viste’n af rätt temlig' kort; 
::Men fyra hans dragoner 
::De ryckte mig af vagnen bort, 
::Ursinnige pultroner; 
::Och refvo till sig allt, hvad som 
::På papper var uppskrifvit, 
::Der jag helt troget handlat om 
::Hvad Sverige nyttigt blifvit.» 


::46. »Se’n sporde han mig åter till, 
::Hvad mera nytt jag hade; 
::Jag teg derpå, förbittrad, still', 
::Då annan en strax lade 
::Mig genom hufvud med ett lod, 
::Så att jag nödgas falla; 
::Min själ for bort, mitt hjerteblod 
::Och krafter blefvo alla.» 


::47. »Se’n höggo de mig lem från lem, 
::Fast hjertat i mig picka'; 
::Man orsak har berömma dem 
::Som, utan till att klicka, 
::Förmådde skjuta mig ihjel 
::Med ellofva pistoler; 
::Den tolfte ligger ännu här 
::För svenska tolf Caroler.» 


::48. »Och såleds har oskyldigt jag 
::För ovän misstänkt blifvit, 
::Jag har för samma sett min dag 
::Och måst qvittera lifvet. 
::Min själ var ännu aldrig arg 
::På ryska kejsarinnan, 
::Dock ryssar mig som björn och varg 
::Handterat härutinnan.» 


::49. »Och uppå ett förrädligt sätt 
::Man mitt portrait utsände, 
::Så att det skulle falla lätt 
::Mig slå, hvar jag anlände; 
::Nu ha de då sin önskan fått, 
::Dock kan det mig hugsvala, 
::Jag vet, min konung detta skott 
::Lär ofelbart bet . . . beklaga.» 


::50. »Men, Sinclair, hör!», den siste Carl 
::Till honom derpå sade; 
::»Säg, fick du ej som tapper jarl 
::Dig värja för slik skade?» — 
::»Nej», sade han, »de röfvad' bort, 
::Som tjufvar, vapen mina, 
::Och gjorde se’n processen kort 
::Och glömde mig att pina.» 


::51. »Nu», sad' kong Carl, »vi säga kan 
::Det hjertligt oss förtryter 
::Att en så hurtig karl och man 
::Så hårda isar bryter. 
::Och straffe Himlen äfven den, 
::Som åt ditt blod sig fägnar 
::Ell' sändt de mördare och män 
::Ell' dem försvarar, hägnar!» 


::52. Men, à propos, håll, Sinclair, hör! 
::Hur är med Pruthska freden? 
::Månn tro i folket hjertat dör, 
::Till tiden blir förliden?» — 
::»Nej, nej, Hans Majestät, tro fritt, 
::Sultan har hårda näfvar, 
::Och felas föga hvar ta’r sitt 
::Och ojemt byte jäfvar.» 


::53. »Ja, men det vor’ lust höra få 
::De gamle tappre götar 
::Ännu en gång med mod gå på 
::Och dela karlastötar; 
::Man menar, deras krutrök lär 
::Kring verlden ännu lukta, 
::Och ingen är, som icke svär 
::Sig kunna tio tukta.» 


::54. »Hans majestät, tro säkert, att 
::Om de allenast fingo 
::Se hans maj’stäts durchskjutne hatt, 
::Det skulle dem så tvinga, 
::Att hela hjertat upp och ned 
::I bröstet skulle picka 
::Och deras svärd på karlased 
::Begära blod att dricka.» 


::55. »Kung Stanislaus, käre, säg, 
::Hur' är det med hans lycka? 
::Säg, vandrar’n än på ojemn väg 
::På lyckans falska krycka? 
::Säg, vill ej någon puissance 
::Mer uppå honom tänka? 
::Har då hans sol gjort alliance 
::Med mörkret, mer ej blänka!» 


::56. »Hans Majestät, han lefver nöjd 
::På lyckans lägre säte, 
::Och tror man han är föga böjd 
::Mer om sin krona träta. 
::Dock törs jag inte gerna se 
::I ödets döljda lagar, 
::Han far henn' än en gång, kan ske, 
::Om himlen så behagar.» 


::57. Rätt som man nu så taltes vid, 
::Så hördes litet bulra, 
::Och utför fönstren sågs derned 
::Helt många vagnar kulra. 
::Man sporde genast, ho der var, 
::Då bleka vakten svara': 
::»En ganska stor minister-skar' 
::Är kommen här att vara.» 


::58. En kom strax in, fick audience, 
::Hans sak de snart afgjorde; 
::Se’n slog han upp sin reverence 
::För hela kungaborde; 
::Gick derpå ut, en ann' kom in 
::Och för sitt hof agera' 
::Så fermt, att man dess stolta min 
::Och slughet admirera'. 


::59. Ja, hvart ett hof af Jafets land 
::Här hade en minister, 
::Som med helt mjuka kärleksband 
::Skull’ binda alla tvister; 
::Och hvar och en kom till förhör, 
::Så snart det honom borde; 
::Men ingen inför deras dörr 
::Okallad träda torde. 


::60. Här var nu kejserlig och fransk 
::Samt engelsk, preusk och rysker, 
::Här var en italiensk och spansk, 
::Holländsk samt dansk och tysker. 
::Ja, jag kan sannerligen ej 
::Mig alla nu erinra; 
::Men alla syntes utaf mej 
::I guld och silfver glindra. 


::61. Jag stod hos gubben så långt bort, 
::Att jag ej kunde höra 
::Hvad dessa herrar talte kort 
::Ell' det till sinnes föra; 
::Dock smög jag uti skuggan fram, 
::Så snart en tala börj'de, 
::Som sad' sitt hof fatt hjertekram 
::Af allt det Sinclair sörjde. 


::62. Och talte’n, liksom man förut 
::Skull ' trott det hofvet villa, 
::Att Sinclair på sitt lif fick slut 
::Och nödgades bli stilla. 
::Han ropa' mycket om honneur, 
::Om ädelt, kristligt sinne, 
::Och att dess hof allt ärbart gör 
::För verldens friska minne. 


::63. Han declarera' den infame 
::Och hofvets rang ovärdig, 
::Som inte hade blygd och skam, 
::Att slå en så rättfärdig. 
::Och när han ändtlig' talat ut, 
::Så strök han uppå foten 
::Och mente med sin söta trut 
::Nu lagat bot för soten. 


::64. Man tog hans talan gunstigt opp 
::Med helt förstälda miner, 
::Man log åt tankens fria lopp 
::Och tungans styfva liner; 
::Sist tacka' mannen kärligt för 
::De målade douceurer, 
::Som han så ymnogt dem nu gör 
::Af alla slags couleurer. 


::65. Just nu steg Carl den Tolfte bort, 
::Tog Sinclair uti handen; 
::De gingo ut, och innan kort 
::Sågs de på gröna landen. 
::De gick tankfulla upp och ned 
::I vackra gångar gröna. 
::Att de om vigtigt taltes vid, 
::Man kunde se och röna. 


::66. Man kan ej veta hvad det var, 
::Hvarom de raisonera'; 
::Men stundom sågs den store Carl 
::Sig litet alterera. 
::Omsider kommo de igen, 
::Då Carl den Elfte fråga': 
::»Hur står det till, min son och vän? 
::Ditt hjerta står i låga.» 


::67. »Åh, bagatelle!» sad' han, »min far, 
::Jag utaf åtrå brinner, 
::Att se om Mars der upp' är karl 
::Och om han kransar vinner; 
::Jag vill mig laga till gå opp, 
::Bli borta några dagar 
::Och föra an min hjeltetropp, 
::Så att . . . bragar.» 


::68. »Kom, Sinclair», sad' han, »kom, följ med, 
::Vi sku' för ros skull pröfva 
::Att bryta stål som rutit trä 
::Och styfva kaxar söfva.» 
::Vår Sinclair genast färdig var, 
::Hölt tropp med slika frågor; 
::Han tog en air som modig karl 
::Och döljde sina plågor. 


::69. »Flinkt väsend'», sad' kung Carl, »skall bli, 
::Friskt, bussar uti norden! 
::Båd' sol och måne skall få si 
::Förändring uppå jorden. 
::Kom, Sinclair, låt oss här gå opp 
::Och genast slå till korum, 
::Och rida kring i fullt galopp 
::På Martis flinka forum!» 


::70. Den Elfte tog den Tolfte fatt 
::Rätt som han skull' marchera, 
::Och sad’: »min son, vi ha god natt 
::Från verlden tag’t; än mera, 
::Om du nu skulle komma hän, 
::Vor' ingen, som dig kände 
::I hela vida Sveriges län 
::Ell’ tankan på dig sände.» 


::71. »För öfrigt drar vår måg, din bror 
::Och svåger, Friedrich store, 
::För allting omsorg, så jag tror, 
::Om du der sjelfver vore, 
::Så skull det vara alldels ett; 
::Du känner ock Ulrika, 
::Din syster; derför' kom och sitt, 
::Ej efter oro fika!» 


::72. »Jag menar du må vara mätt 
::Af slika sura drufvor, 
::Som hade knappt på tronen trädt, 
::Förr’n ovännen dig trugar, 
::Att gå med sig på fältet ut 
::Och fast han grufligt tappa', 
::Så had' han dock så när en klut 
::Bortrifvit af din kappa.» 


::73. »Se’n fick du ej ditt Sverige se, 
::Förrn kort förrän du dödde, 
::Du, som tolf år och tvenne tre 
::Dig på din klinga stödde. 
::Nu är du kommen uti ro, 
::Bli då, för Guds skull, stilla; 
::Låt dem, som nu på jorden bo, 
::På slika saker grilla!» 


::74. Vid dessa ljufva fadersord 
::Strax sonens ögon runno, 
::De stego åter till sitt bord 
::Och armar kärligt bunno. 
::»Ja», sade han, »min ljufva far, 
::Jag vet väl jag är döder; 
::Men för den kärlek, som jag har 
::Till Sverige, jag dock blöder.» 


::75. »Jag vet hvad hjerta, kraft och mod 
::Jag i soldaten satte, 
::När jag midt för hans ögon stod 
::Och sjelf i fästet fatta'; 
::Och der jag red för rytterit, 
::Der växte mod i bröste, 
::Der drog en karlaarm sin plit 
::Och blod på marken öste.» 


::76. »Hjelp, Gud! Jag kan ej utan gråt 
::Och tårar mig påminna, 
::Då jag och Rehnsköld följdes åt 
::Vid Narva, kransar vinna.
::Det blåst' al’armes, vi gingo på, 
::Så solen hufvud' skaka', 
::Och Cronstedt sköt, så bergen blå 
::Begynte till att knaka.» 


::77. »Än Duna slag, än Clischou då, 
::Än Cracau, Lemberg, flera, 
::Månn' tappre svenske bussar blå 
::Ej der souveraint regera? 
::Augustus måste ju af tron, 
::När som han såg min klinga, 
::Och nu. . . . .
::Det kan mitt hjerta tvinga.» 


::78. »Fast mången tyckte, att min sol 
::Sig bergde vid Pultava, 
::Och steg inunder mörker pol, 
::Att låta sig begrafva: 
::Så, tro mig fritt, had' Friedrichshall 
::Mitt lif så brådt ej ändat, 
::Had’ mina grofva styckens knall 
::Väl nya solar tändat.» 


::79. »Men nu är fåfängt tala om 
::De förra friska tider; 
::Vi veta dock ej huru som 
::Man nu på jorden strider. 
::Dock önskar jag mitt Sverige godt, 
::Jag, som dess konung varit, 
::Och klädt för samma många skott, 
::När jag i fält har farit!» 


::80. »Så må då väl, I bussar blå, 
::I lejon uti Norden, 
::Låt se, I alltid på er stå 
::Och egen norra jorden! 
::Jag tackar er för hvar en dag 
::Jag eder kommendera', 
::För I gick på i mina slag 
::Och veko ingendera.» 


::81. »Gack, Sinclair, i ditt rum och sitt, 
::Sätt värjan i din skida! 
::Oss har dock himlen mycket gett, 
::Hvarmed vi tiden lida. 
::Vi ega ju en gudafröjd 
::I våra himlasalar, 
::Vårt läger är af nöje böjdt 
::I täcka liljedalar.» 


::82. Af denna hjelten ifren svann, 
::Hans grymma ärr ej sågos, 
::Han sig förnyad genast fann, 
::Hans kropp ej mera plågas; 
::Fast han i verlden hurtig var 
::Och kunde tycken vinna, 
::Vardt han dock nu en annan karl, 
::Som vi en gång sku finna. 


::83. Strax steg vår Sinclair i ett rum, 
::Som klart af perlor lyste; 
::Der mötte’n hjeltar, famna’n om 
::Och honom kärligt kysste; 
::Der inne sågs i blåa klä’r, 
::På silkesklädde troner, 
::Högborne ädle, som gevär 
::Ha burit för tre kronor. 


::84. En gudalust kringsväfvade 
::Och allas hjertan nöjde, 
::Jag skåda' det, jag bäfvade 
::Och mig till marken böjde; 
::Jag knäppte mina händer hop 
::Och vördsamt gratulera’ 
::Med underdånig suck och rop 
::Dem, som så väl regerat. 


::85. Se’n tog mig gubben vid sin hand 
::Och förde mig tillbaka; 
::Jag grät, att mina lefnads band 
::Förhindrad' mig att smaka 
::Ett sådant nöje, som här var 
::För dem, som väl ha lefvat, 
::Och efter ärans krona rar 
::Med fulla krafter sträfvat. 


::86. Derpå fick jag strax se min hjord 
::Och lamungarne snälle, 
::Som åto vid sitt blomsterbord 
::På samma rum och ställe. 
::»Se nu», sad' gubben, »lemnar jag 
::Dig der jag dig frånledde, 
::Och glöm nu aldrig denna dag 
::Ell' hvad på honom skedde.» 


::87. Och härpå tog han mig i famn 
::Och tacka för godt följe. 
::Jag bad en säga mig sitt namn, 
::Men han det mig fördöljde. 
::Se’n stulla' han från mig igen, 
::Jag stanna' qvar och qvillra', 
::Tills denne min utlefde vän 
::Utur mitt sigte tillra'. 


::88. Se'n satte jag mig ned och grät 
::Och ömkade den skade, 
::Att Sinclair så i hastighet 
::Sin' ögon sammanlade: 
::Det var likväl en hurtig karl, 
::En krigsbuss och en hjelte, 
::Som, der raison fått blifva qvar, 
::Med Küthler väl spänt bälte. 


::89. Ack, tänk hvar redlig svensk uppå 
::Den herrens svenska hjerta! 
::Mång' hjeltes hjerta blifva må 
::Mot hans en liten ärta. 
::Ja, tänk uppå, hur' som han föll 
::Och hvem den gerning gjorde 
::Samt hur' han tyst i döden höll 
::Hvad sägas just ej borde. 


::90. Derför, I hjeltar, som ha mod 
::Och hjerta uti bröste’, 
::Ack, hämnen Malcom Sinclairs blod, 
::Som Küthler mordiskt öste! 
::För öfrigt är jag städse er 
::Tillgifven alla tider, 
::Och slutar nu, helst som jag ser, 
::Vår sol i skuggan skrider.






[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]